Strikt metodologi antas garantera vetenskaplighet och att man kan lita på resultaten. Fast det kan emellertid också vara precis tvärt om, att ett allt för strikt metodfokus döljer det faktum att resultaten kan vara mer en produkt av studiens upplägg än en redogörelse av verkliga förhållanden. Övertygelsen om att bara den som följer strikta regler och på förhand konstruerade och kontrollerade metoder kan säga något viktigt om världen är förenad med risker eftersom den bygger på att bara forskare vet och kan avgöra vem och vilka resultat man kan lita på. Utan kritisk medvetenhet riskerar metod att bli ett slags exercis som har lika lite mer verkligheten att göra som militära marschövningar på kaserngården har med lösningen av verkliga uppgifter ute i fält.
Inom de flesta vetenskapsområden är risken liten att resultaten av forskningen blir lidande, men inom kulturvetenskapen där det är människor och det som händer mellan människor som undersöks finns en lång rad fällor som man måste se upp med för att resultatet ska kunna sägas vara vetenskapligt. Faran ligger i att den som granskar arbetet allt för lätt kan bli förförd av resonemanget kring metodologin, eller att den som granskar resultatet bara fokuserar på hur metoden beskrivits och sedan tar resultaten för givna. Förlorar man sig i diskussionen om den semistrukturerade intervjuns intrikata detaljer glömmer man kanske att det som ser enkelt och självklart ut på pappret i grund och botten handlar om vad som händer i det sociala mötet mellan en forskare som vill ha svar, och en informant som lovat berätta. Människor är och fungerar annorlunda än kvarkar, bakterier och väderfenomen. Om fysiken görs till norm och mönstervetenskap och all annan forskning jämförs med hur man gör och tänker inom naturvetenskapens, utan hänsyn tagen till kunskapsmålet (det man vill veta något om, själva anledningen till att man bedriver forskning) tvingas kulturvetaren in i ett moment 22 som går ut på att antingen följa metoden och på det sättet riskera att skapa meningslös kunskap, eller följa kunskapen och på det sättet dra på sig anklagelser för ovetenskaplighet.
Kulturforskarens forskningsobjekt är människor, och forskare är också människor. Forskning bedrivs inte i ett vakuum, det går moden i forskning och akademin är fylld av kulturella förgivettaganden som är svåra att få syn på just eftersom de tas för givet och dessutom av högt aktade forskare. När man har att göra med människor är det svårt att veta vad som är sant och riktigt, när man ställer frågor till någon om något bygger svaren på ett sammelsurium av åsikter, minnen, tankar och preferenser som dessutom är föränderliga. Kulturvetarens analys kanske stämmer där och då, men eftersom resultatet av undersökningen inte publiceras förrän långt senare kan mycket ha förändrats och även om det mesta är som det var kan allt förändras när människor läser och får möjlighet att reflektera över studiens resultat. Det som skiljer människor från kvarkar är att människor är tänkande varelser som delvis har en fri vilja och allt kan agera på annorlunda sätt. Även om traditionens och vanans makt är stor är den aldrig tvingande.
Ovanstående tankar är ingen kritik mot metoderna som används inom vetenskapen, utan en kritik mot den utbredda övertygelsen som finns i samhället om att strikt metodologi är en garanti för sanning. Det är den inte. Metoden ger bara kraft och stöd till det som hävdas i vetenskapens namn. Och den underlättar så klart för den som ska granska utfallet av studien att förstå vägen fram till resultatet. Fast jag kan och vill inte slå mig till ro med det. Jag ser att det finns andra vägar att gå, andra sätt att förhålla sig till och tänka kring metod. Sätt och vägar som leder till bättre kunskap och snabbare kommunikation mellan vetenskapen och samhället, i alla fall om det är kultur man vill veta något om. Kulturvetaren lever och verkar nämligen mitt i sitt studieobjekt, vilket därför alltid studeras inifrån. Kulturforskaren lever mitt i och genom det hen studerar och är också del av det som undersöks. Kulturvetare kan hämta material i princip varifrån som helst, så länge det handlar om eller har med det som finns mellan människor att göra. Kulturvetare är oundvikligen själva en del av sitt material. Och att då begränsa forskningen till några få, på förhand utformade och godkända metoder är galet. Det är att på lösa grunder binda ris för sin egen rygg. Att först låta kollegor granska metoden ingående, för att överhuvudtaget få medel att forska, för att sedan kunna sprida tankarna som arbetet genererar utan hänsyn tagen till människorna som utgör och har deltagit i skapandet av empirin, är både oetiskt och ovetenskapligt, som jag ser det. Det är att skapa ett slags prästerskap som tolkar världen efter för allmänheten dolda principer, vilket är som upplagt för maktutövning och interna stridigheter som tar fokus från det övergripande uppdraget: Kunskap och förståelse för levt, levande liv.
Vetenskapens uppgift är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Så ser jag på saken, vetenskapen tillhandahåller underlaget, och övriga samhällsaktörer agerar i enlighet med kunskapen och insikterna som kommer från akademin. Vetenskapen bevisar inte hur det är, den undersöker verkligheten och lämnar förslag på förklaringar. Kulturvetenskap behöver av ovan anförda skäl inte bry sig om Metoden, med stort M. Kulturvetenskap kan också bedrivas på andra sätt och efter andra principer. Kulturvetenskapliga rön bör inte bara granskas av andra forskare, de både kan och bör också granskas av dem som resultaten angår: allmänheten. Men då krävs att allmänheten äger en utvecklad analytisk förmåga och förstår vad det innebär att tänka kritiskt. Därför är det olyckligt att utbildningsplatserna inom humaniora minskar, för där förmedlas kunskap och förståelse för hur man kan tänka och agera kritiskt, även i relation till vetenskap. Satsningar på kulturvetenskap är alltså satsningar som betalar sig, för de ökar den kritiska kompetensen i samhället samtidigt som den bidrar till fördjupad förståelse för det som händer mellan människor. En allmänhet som är bra på kritiskt tänkande blir vaccinerade för den farliga auktoritetsbundenhet och det expertberoende som finns inbyggd i metodologitänkandet.
Kulturvetenskaplig forskning ger inte svar, den ställer frågor, pekar på problem och levererar verktyg att tänka med hjälp av. Arbetet med kunskaperna, omsättningen av resultatet i handling (själva samhällsbyggandet) måste överlåtas till allmänheten. Experter på kultur finns inga, och om någon hävdar att han eller hon är det far de med osanning. Alla kan och vet något om sin egen värld och vardag, och den kunskapen kan förfinas med hjälp av kritiskt tänkande. Och det kan kulturvetaren vara expert på, men aldrig på den föränderliga kulturen som sådan. Kulturvetare har ett mycket speciellt förhållande till sitt studieområde. Vi är inbegripna i ett slags never endig fieldwork. Var vi ser finns uppslag att jobba med. Vart vi vänder oss finns problem att upplösa. Den enda metod vi behöver är förmågan att beskriva premisserna för vårt arbete. Transparens är som jag ser det vad metod ytterst handlar om i all forskning, och det kan förmedlas på olika sätt. Poängen är att om man bara gör det, beskriver sitt forskningsproblem och vägen till (upp)lösningen av det samma, på ett väl genomlyst sätt har man all metod man behöver.
Granskningen av arbetet och resultatet av forskningen om kultur görs bäst av dem det berör. Om de man skriver om inte känner igen sig, eller inte ställer upp på premisserna spelar det ingen roll vilka metoder man har använt, då ger resultatet inte upphov till de effekter som kanske hade behövts för att göra samhället bättre, vilket all hum-sam-forskning ytterst syftar till. Bättre då att förmedla sina resultat i form av en strid ström av iakttagelser som kan granskas så att säga i realtid av de man vänder sig till och tillsammans skapar kultur och bygger samhället med. Det är mer effektivt (både ifråga om tid och ekonomi) än att satsa de högst begränsade resurserna på att låta kollegor granska rönen först, vilket alltid riskerar att leda till inomvetenskapliga stridigheter om makt över petitesser.
Inte bara kulturvetaren är inbegripen i ett never ending field work, alla är det. Kulturen är det vatten vi lever i och som vi just för att vi tar det för givet inte ser, för att hitta en liknelse som gör det enkelt att förstå hur lätt det är att missa viktig kunskap. Kulturen är som skogen vi inte ser för alla träden. Därför är förmågan till kritiskt tänkande den viktigaste samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskapen. Utan den finns inget modernt och hållbart samhälle. Utan den är vi tillbaka till feodalsamhället där några få hade all makt, och där den stora massan styrdes efter för dem dolda principer.
Ovanstående tankar är ingen kritik mot metoderna som används inom vetenskapen, utan en kritik mot den utbredda övertygelsen som finns i samhället om att strikt metodologi är en garanti för sanning. Det är den inte. Metoden ger bara kraft och stöd till det som hävdas i vetenskapens namn. Och den underlättar så klart för den som ska granska utfallet av studien att förstå vägen fram till resultatet. Fast jag kan och vill inte slå mig till ro med det. Jag ser att det finns andra vägar att gå, andra sätt att förhålla sig till och tänka kring metod. Sätt och vägar som leder till bättre kunskap och snabbare kommunikation mellan vetenskapen och samhället, i alla fall om det är kultur man vill veta något om. Kulturvetaren lever och verkar nämligen mitt i sitt studieobjekt, vilket därför alltid studeras inifrån. Kulturforskaren lever mitt i och genom det hen studerar och är också del av det som undersöks. Kulturvetare kan hämta material i princip varifrån som helst, så länge det handlar om eller har med det som finns mellan människor att göra. Kulturvetare är oundvikligen själva en del av sitt material. Och att då begränsa forskningen till några få, på förhand utformade och godkända metoder är galet. Det är att på lösa grunder binda ris för sin egen rygg. Att först låta kollegor granska metoden ingående, för att överhuvudtaget få medel att forska, för att sedan kunna sprida tankarna som arbetet genererar utan hänsyn tagen till människorna som utgör och har deltagit i skapandet av empirin, är både oetiskt och ovetenskapligt, som jag ser det. Det är att skapa ett slags prästerskap som tolkar världen efter för allmänheten dolda principer, vilket är som upplagt för maktutövning och interna stridigheter som tar fokus från det övergripande uppdraget: Kunskap och förståelse för levt, levande liv.
Vetenskapens uppgift är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Så ser jag på saken, vetenskapen tillhandahåller underlaget, och övriga samhällsaktörer agerar i enlighet med kunskapen och insikterna som kommer från akademin. Vetenskapen bevisar inte hur det är, den undersöker verkligheten och lämnar förslag på förklaringar. Kulturvetenskap behöver av ovan anförda skäl inte bry sig om Metoden, med stort M. Kulturvetenskap kan också bedrivas på andra sätt och efter andra principer. Kulturvetenskapliga rön bör inte bara granskas av andra forskare, de både kan och bör också granskas av dem som resultaten angår: allmänheten. Men då krävs att allmänheten äger en utvecklad analytisk förmåga och förstår vad det innebär att tänka kritiskt. Därför är det olyckligt att utbildningsplatserna inom humaniora minskar, för där förmedlas kunskap och förståelse för hur man kan tänka och agera kritiskt, även i relation till vetenskap. Satsningar på kulturvetenskap är alltså satsningar som betalar sig, för de ökar den kritiska kompetensen i samhället samtidigt som den bidrar till fördjupad förståelse för det som händer mellan människor. En allmänhet som är bra på kritiskt tänkande blir vaccinerade för den farliga auktoritetsbundenhet och det expertberoende som finns inbyggd i metodologitänkandet.
Kulturvetenskaplig forskning ger inte svar, den ställer frågor, pekar på problem och levererar verktyg att tänka med hjälp av. Arbetet med kunskaperna, omsättningen av resultatet i handling (själva samhällsbyggandet) måste överlåtas till allmänheten. Experter på kultur finns inga, och om någon hävdar att han eller hon är det far de med osanning. Alla kan och vet något om sin egen värld och vardag, och den kunskapen kan förfinas med hjälp av kritiskt tänkande. Och det kan kulturvetaren vara expert på, men aldrig på den föränderliga kulturen som sådan. Kulturvetare har ett mycket speciellt förhållande till sitt studieområde. Vi är inbegripna i ett slags never endig fieldwork. Var vi ser finns uppslag att jobba med. Vart vi vänder oss finns problem att upplösa. Den enda metod vi behöver är förmågan att beskriva premisserna för vårt arbete. Transparens är som jag ser det vad metod ytterst handlar om i all forskning, och det kan förmedlas på olika sätt. Poängen är att om man bara gör det, beskriver sitt forskningsproblem och vägen till (upp)lösningen av det samma, på ett väl genomlyst sätt har man all metod man behöver.
Granskningen av arbetet och resultatet av forskningen om kultur görs bäst av dem det berör. Om de man skriver om inte känner igen sig, eller inte ställer upp på premisserna spelar det ingen roll vilka metoder man har använt, då ger resultatet inte upphov till de effekter som kanske hade behövts för att göra samhället bättre, vilket all hum-sam-forskning ytterst syftar till. Bättre då att förmedla sina resultat i form av en strid ström av iakttagelser som kan granskas så att säga i realtid av de man vänder sig till och tillsammans skapar kultur och bygger samhället med. Det är mer effektivt (både ifråga om tid och ekonomi) än att satsa de högst begränsade resurserna på att låta kollegor granska rönen först, vilket alltid riskerar att leda till inomvetenskapliga stridigheter om makt över petitesser.
Inte bara kulturvetaren är inbegripen i ett never ending field work, alla är det. Kulturen är det vatten vi lever i och som vi just för att vi tar det för givet inte ser, för att hitta en liknelse som gör det enkelt att förstå hur lätt det är att missa viktig kunskap. Kulturen är som skogen vi inte ser för alla träden. Därför är förmågan till kritiskt tänkande den viktigaste samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskapen. Utan den finns inget modernt och hållbart samhälle. Utan den är vi tillbaka till feodalsamhället där några få hade all makt, och där den stora massan styrdes efter för dem dolda principer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar