Samtalet om sanningen fortsätter

Jag vill inleda med att rikta ett stort tack till Jesper Grip som inkommit med ett enastående ambitiöst svar på min senaste bloggpost om sanning, där jag med utgångspunkt i hans reflektioner och kritik mot mitt sätt att skriva försökte svara och förtydliga hur jag ser på sanning. Jag är enormt tacksam och ska här försöka svara efter bästa förmåga, men jag misstänker att vi kanske inte kommer att nå koncensus. Fast det är å andra sidan inte vad ett samtal handlar om, att komma överens eller nå en samsyn. Debatten utser en vinnare vars definition blir den enda möjliga, men i ett samtal kan man enas om att man tänker olika och skiljas åt med bättre, det vill säga mer utvecklad kunskap och fördjupad förståelse för olika sätt att se på och tänka kring kunskap. Grips svar består av 4 A4-sidor text och hans uttryckliga önskan är att jag inte ska bryta upp den utan publicera den i sin helhet. Självklart respekterar jag hans önskan, men samtidigt är Flyktlinjer min kanal och mitt samtalsrum och jag vill ogärna publicera andras texter här. En kompromiss, som jag hoppas tillfredställer bådas önskemål är att publicera Grips tankar, svar och invändningar i kommentatorsfältet nedan och här i bloggposten utgå från svarets mest centrala delar. 

jag vill börja med att be om ursäkt, det var inte min mening att anklaga Grip för att vara relativist. Inser att jag utryckte mig klumpigt. Vad jag menar är att jag tycker det sätt att resonera kring ordet sanning som Grip presenterar ligger nära postmodernismen. Grip skriver dock att han menar att "världen är materiell och har en objektiv, av oss oberoende existens samt att vi kan nå kunskap om denna", vilket är motsatsen till sanningsrelativism. När jag läser svaret tycker jag mig se två linjer i Grips sätt att resonera som jag menar är oförenliga, och jag tror att det är det lite skär sig och vi talar förbi varandra. Jag menar att det inte är möjligt, hur mycket vi människor än vill och önskar att så vore fallet, att (som Grip skriver i sitt svar/förtydligande nedan) inta följande hållning. Det är inte ställt bortom varje rimligt tvivel att det är möjligt att säga att:

"det vi påstår om världen också är så som världen är. Jag uppfattar alltså inte sanningen som något godtyckligt/föränderligt, socialt upprätthållet och avhängigt samhällets maktordningar. Utan jag uppfattar sanningen som ”korrekt tolkning av sakernas tillstånd”.

Detta sätt att se på och förhålla sig till sanningen (både ordet och dess innebörd) är fullt legitim, och Grip är i gott sällskap, det är jag som anmäler avvikande åsikt. Jag säger inte att grip har fel och jag hävdar inte att jag har rätt, men det är inte så som jag ser på sanning, som en "korrekt tolkning av sakernas tillstånd." Jag menar att det saknas kunskap på området för att man ska kunna hävda något sådant. Verkligheten och sanning är begrepp med ENORMA anspråk, som jag menar att vi bör använda med den största försiktighet. Sedan tror jag samtalet blir lite rörigt, och det kan mycket väl vara mitt fel att det uppstår oklarheter, eftersom vi både talar om begrepp och fenomen. När det gäller den språkliga aspekten av begreppet är jag helt enig med Grip, som påpekar vikten av stringens.

Jag menar följande, och klipper ut ett stycke från boken jag just nu håller på att jobba med; Sanningen föregår inte vetenskapen, den är istället resultatet av samproduktion. Världen, kultur och människan blir till i samma process som kunskapen om världen, kulturen och makten. Därför, menar jag är det så viktigt samtala snarare än att debattera, det vill säga följa med i tillblivelseprocessen, lyssna, reflektera och sträva efter största möjliga transparens och öppenhet. Jag vill se och undersöker möjligheterna med ett mer öppenhet sanningsbegrepp, som utgår från denna definition men som kan komma att förändras i ljuset av ny kunskap. Detta påverkar både ordet sanning (och definitionen av begreppet) och synen på världen och möjligheterna att nå kunskap om verkligheten. Jag utgår från ett pragmatiskt sanningsbegrepp och menar att sanning är det som fungerar.

Grip reagerar på att jag skriver att hans syn på sanning är passiv (jag skriver även världsfrånvänd, men det förstår jag inte riktigt varför så det tar jag tillbaka och ber om ursäkt för). Jag menar att det är passivt eftersom det bygger på antagandet (som återstår att bevisa, vilket jag tror blir svårt) att världen och verkligheten är helt oberoende av människan och att det går att studera verkligheten strikt objektivt. Det är inte så jag ser på saken och det är inte så och med sådana mål jag bedriver vetenskap. Världen eller i alla fall kulturen samskapas med kunskapen om den och tolkningarna av vetenskapens resultat.

Grip skriver som svar på mitt påpekande sanning är en term och ett begrepp som intar en särställning, att jag (kanske) utgår från en "essentialistisk förståelse av definitioner", men det håller jag inte med om. När jag skriver att sanning som ord/begrepp intar en särställning så är det bara mitt sätt att göra skillnad på triviala vardagsord och vetenskapliga termer som det inte råder konsensus kring, vilket hela utbytet av tankar är en god illustration av. Sanning som ord betraktat, enar jag, har inte ett "antal essentiella egenskaper vilka måste undersökas och komma fram till för att en ordentlig definition av termen ska kunna ges". Jag ser som sagt sanningen som ett resultat av samproduktion. Sanningen finns inte utanför eller är friställd från vetenskapen, det handlar om två sidor av samma sak. Det finns bara en verklighet, och den är sammanvävd med kunskapen om verkligheten. Detta påpekande gör att punkterna a och b, som kommer i slutet av Grips svar faller, för jag utgår inte från att sanning är något essentiellt. Min syn på sanning är som sagt pragmatisk och jag menar att det är meningslöst att tvista om hur verkligheten eller sanningen är egentligen, för det är en felställd fråga. Fungerar svaren kan vi hålla dem fä sanna tills motsatsen blir uppenbar. Svårare än så behöver det inte vara.

Grip avslutar sitt långa och mycket kloka och välargumenterade svar med följande förtydligande punkter som jag avslutningsvis ska föröka säga något om.

Med detta tror jag mig om att ha sagt följande:

· Jag ansluter mig till en materialistisk/realistisk position och en syn på språket som utesluter sanningsrelativism och dylikt.

· Jag är förvånad över hur du tolkat mig samt perplex över ditt sätt att argumentera men hoppas att jag nu har förtydligat mig och rett ut missförståndet.

· Jag hävdar att på en språklig nivå så bestämmer vi alla vad en term ska betyda och vilken stenografisk etikett vi vill ge ett begrepp samt att dessa är utbytbara mot varandra (den ena är bara längre) så länge vi är stringenta och konsekventa och använder samma term för samma begrepp och vise versa.

· Att en essensialistisk förståelse av definitioner av termer är inkorrekt. Att jag misstänker att du ansluter dig till denna position men att jag ser fram mot din åsikt i frågan.

Jag håller som sagt med om den sista punkten, sanning är inte en essens! Där är vi helt ense. Och i förhållande till språkaspekterna, tankarna som rör ord och förståelse av begrepp samt vikten av stringens och tydlighet är vi också eniga. Jag hoppas att vi rett ut missförstånden och att vi nu båda förstår varandra bättre, vilket dock inte betyder att vi ser på sanning på samma sätt. Fast det är ju heller inte poängen när man samtalar om en fråga som denna. Poängen med att samtala är att hjälpa varandra förstå både sig själv och den andres synpunkter och utgångspunkter bättre. Ingen av oss är sanningsrelativister, men Grip har en materialistisk/realistisk syn på sanningen och jag menar att sanningen är ett resultat av samproduktion, att sanningen inte upptäcks eller föregår undersökningen av världen. Jag vet inte, men tror kanske att man kan säga att Grips ståndpunkt ligger nära Albert Einsteins, och min ligger närmare Niels Bohrs. Båda fick Nobelpris, men var inte fullt ut överens, så vi är i gott sällskap, och jag vill ansluta med att tacka Jesper Grip så väldigt mycket för ett respektfullt, kritiskt och lärt samtal om en fråga som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Om någon reagerar på något eller hittar felaktigheter eller otydligheter är ni som vanligt välkomna att lämna kommentarer nedan, både till mig och till Grip vars svar ni alltså finner i sin helhet i kommentatorsfältet.

Homeostas, ett mer ödmjukt sätt att se på samhället

Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att samhällsvetenskapen och politiken har en massa att lära.

Tänker att en reflektion över begreppet homeostas, här med utgångspunkt i en artikel på Wikipedia, kan bidra till bättre förståelse för samhällets komplexitet och alla problem som försök att kontrollera och detaljreglera processen kan leda till, samt ge fördjupad insikt om hur viktig just jämvikten är för den långsiktiga hållbarheten. Först en definition, och sedan en reflektion.   

Homeostas, av grek. homoios (liknande) och stasis (stopp, stillastående), är ett stabilt och konstant tillstånd gentemot omgivningen i ett biologiskt system. De tre viktigaste homeostatiska mekanismerna är termoreglering, osmoreglering och reglering av blodsockernivåerna.

Stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Ödmjukhet och förståelse inför allt som finns utanför och påverkar är nödvändigt. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov magsmärtor. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer, men det återkommer vi till efter denna definition av (det kroppsliga) fenomenet.

Flera mekanismer och processer reglerar den interna miljön i syfte att behålla homeostas. Det är främst djur som har förmågan att aktivt påverka sin situation. Detta sker på olika sätt, ofta evolutionärt anpassat till den miljö djuret lever i. Många djur flyr instinktivt från en ofördelaktig miljö, till exempel med för hög eller låg värme, salthalt eller syrehalt. Inuti djuren finns ett aktivt system med tre huvudkomponenter: En receptor, som upptäcker förändringen, ett kontrollorgan som ser till att homeostasen återställs och en effektor som utför kontrollorganets order.

Alla hållbara samhällen behöver agera på liknande sätt och bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Forskningen, vars uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politikerna som sätter ord på och verkar för att nå samhällets mål och visioner (alltså inte det egna partiets mål och visioner). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället som ser till att homeostasen upprätthålls. Inte riktigt så det ser ut idag. Vi tänker och agerar närmast tvärtom, sätter upp djärva mål och sedan använder våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det, men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden, alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatat verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för samhället. Förändringsprocesserna som både individer och samhällen måste lära sig hantera är lika intrikata och svåra att kontrollera. Därför är ÖDMJUKHET, tid för analys kritisk reflektion och eftertänksam utvärdering så viktigt.

New Public Management är och fungerar som ett slags politisk motsvarighet till individers experiment med självmedicinering. Riskerna lika stora och potentiellt allvarliga och att inte vara mer ödmjuk och receptiv, att endast fokusera på de på förhand definierade måtten på framgång, utan hänsyn till andra effekter och oönskade biverkningar är förfärande huvudlöst. Individer som väljer att självmedicinerar eller lyssna på självutnämnda experter spelar rysk roulett med sitt eget liv, och de får själva stå sitt kast, men samhället är allas angelägenhet. Att avsätta ansvariga politiker är ingen LÖSNING, det är snarare ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt och arrogans, eller en grandios personlighetsstörning.

Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ? eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara. Försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten skulle oundvikligen försiggår av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde och resultat kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna enskaka slag utan om att vinna kriget.

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vården, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och skattepolitik. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inget man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering. När ska vi lära oss? Hur sjukt måste samhället bli och vilka desperata, huvudlösa åtgärder ska utsätta varandra för innan experimentet överges och vi intar ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet, samhället och tillvaron?

Allt handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga: Bli av med oönskade symptom, eller bota den underliggande sjukdomen?

Refränger 5

Jag tappade tråden lite innan sommaren, där i hektiska maj och juni, innan semestern. Både serien om Diskursens ordning och denna, om begreppet refräng skapat av Deleuze och Guattari. Det är inte jag som styr över texternas innehåll här, jag följer bara med. Flyktlinjer är lika mycket en upptäcksfärd som det är en skapelseakt; lika mycket ett samtal som ett flöde av mer eller mindre väl sorterade och genomtänkta tankar. Jag skriver av en hel massa olika anledningar, men främst för att lära mig mer och bli bättre på att tänka och analysera. Det som kommer i min väg använder jag efter bästa förmåga, men jag bestämmer aldrig på förhand vad jag ska skriva om, jag har ingen plan och sätter inte upp några mål, annat än att försöka skriva en bloggpost om dagen. Här finns inga regler, bara dynamisk och slumpstyrd tillblivelse.

Tittar jag tillbaka på posterna jag skrivit kan jag tydligt se mönster. Här finns några tydliga, återkommande refränger som jag ständigt återkommer till och som mitt tänkande och skrivande cirkulerar kring. Det är också så jag ser på kunskap och lärande. Visst kan man tvinga sig till mycket, om motivationen är den rätta och energin finns där, men om det man ska lära sig inte svänger i takt med ens egen person och djupare intressen, om ämnet inte engagerar, kostar det på. Till dels kan bristande motivation kompenseras med annat, men aldrig i längden. Jag hade aldrig kunnat skriva över 3000 bloggposter om jag inte fått göra det på mina premisser, och om målet med mina studier var att bli docent hade jag slutat långt innan jag kommit halvvägs. För att en process ska kunna hållas vid liv krävs att det finns lagom med struktur och balans mellan tvång och lust, energin som håller igång rörelsen växer fram mellan.

Refräng är ett begrepp som hjälpt mig massor i mina försök att förstå både mig själv och det jag gör, både kulturen och vetenskapen kan tänkas på i termer av musik. Det krävs en känsla för takt, tempo, ton och komposition för att hitta balans. Refrängen är det begrepp som Deleuze och Guattari var allra mest nöjda med och stolta över att ha skapat, och jag instämmer; det är ett fantastiskt redskap att tänka med.

The role of the refrain has often been emphasized: it is territorial, a territorial assemblage. Bird songs: the bird sings to mark its territory. The Greek modes and Hindu rhythms are themselves territorial, provincial, regional.

Refrängen territorialiserar, den håller ihop och markerar gränser. Tänker på jazz, på improvisationer kring välkända teman; som handlar om att undersöka gränserna för temat eller territorialiseringen man som jazzmusiker "tänker" med. En av de mest kända jazzimprovisationerna är den som John Coltrain spelat in, utifrån låten hämtad från filmen Sound of Music: My favorite things. Vad han gör där, och vad all improvisation handlar om, är att bygga vidare på ett välkänt tema och tänja på gränserna för det möjliga, inom på förhand bestämda ramar. Hur långt kan man gå och hur mycket kan man böja tonerna innan det är en ny låt och inte längre en improvisation? Refrängen är ett slags omkväde som återkommer regelbundet och ger struktur till helheten; den kan förändras men inte för mycket. Hur mycket man kan tänja på refrängen och improviserandet bestäms både av musikern och av hur kunnig, intresserad och uppmärksam publiken är, men också på tydligheten i utgångspunkten. Samma gäller i samhället, på ekonomiska marknader och i kulturella sammanhang. Vad vi har att göra med och försöka förstå är dynamiska helheter. Refrängen är allt som ger stadga åt helheten och den samskapas med delarna.

The refrain may assume other functions, amorous, professional or social, liturgical or cosmic: it always carries earth with it; it has a land (sometimes a spiritual land) as its concomitant; it has an essential relation to a Natal, a Native.

Både och, inte antingen eller. Balans och varierad rörelse; tillblivelse och relationer. Gränser mellan inne och ute och spel mellan sammanhållande och upplösande krafter. Refrängen finns mellan, alltid mellan. För mycket eller för lite av än det ena än det andra rubbar balansen, därför är det så oerhört viktigt för all strävan efter hållbarhet att vara medveten om att alla helheter består av både och, inte antingen eller. Fixerar man för mycket på målet och betraktar resan som en meningslös transportsträcka finns en risk att man aldrig når fram. Effektiviserar man bort innehållet och bara fokuserar på strukturen är det enda man har kvar ett kallt och livlöst skelett. Harmoni uppstår i musiken när det råder balans mellan delarna, och en ensam refräng är ingen refräng för utan verser och återkomst finns ingen melodi att tala om.

A musical "nome" is a little tune, a melodic formula that seeks recognition and remains the bedrock or ground of polyphony (cantus firmus). The nomos as customary, unwritten law is inseparable from a distribution of space, a distribution in space. By that token, it is ethos, but the ethos is also the Abode.

Inte säker på att jag förstår den här passagen, men jag låter inte det hindra mig från att fortsätta försöka. Deleuze och Guattari skriev texter som är och fungerar som ett slags refränger, centrala teman återkommer och upprepas med små variationer, placeras i olika sammanhang och granskas utifrån olika perspektiv. Vill man lära och förstå får man inte stanna upp, för då dör processen. Meningen uppstår i rörelsen och upptäcks i efterhand. Deleuze och Guattari beskriver inte världen och har inga svar, de undersöker den och närmar sig den genom upprepade försök. När jag väl förstod detta och började läsa på det sättet fann jag ro, och det var som boken öppnades upp för mig. När pressen att förstå släppte och jag fokuserade på orden och rörelsen fram utkristalliserades teman och refränger och förståelsen, inte bara för texten utan även för världen och kulturen runtomkring mig, växte.

Sometimes one goes from chaos to the threshold of a territorial assemblage: directional components, infraassemblage. Sometimes one organizes the assemblage: dimensional components, intraassemblage. Sometimes one leaves the territorial assemblage for other assemblages, or f or somewhere else entirely: interassemblage, components of passage or even escape. And all three at once. Forces of chaos, terrestrial forces, cosmic forces: all of these confront each other and converge in the territorial refrain.

Riktning och rörelse, organisering och gränser, dynamik och helheter som möts och påverkar andra helheter. Tänker man med begrepp blir resultatet av verksamheten inte svar och sanningar, utan den ökade förståelse som perspektivering och reflektion leder till. Begrepp passar bra som verktyg om kunskapsmålet är kultur och förändring, för det handlar om frågor utan givna svar. Vilka refränger återkommer i ditt liv, på ditt arbete, i din vardag? Låt oss samtala om det, för att öka förståelsen för kultur och för att värna det kulturella klimatet, för hållbarhetens och överlevnadens på sikt skull. För varandras skull och för den helhet som vi både påverkar och påverkas av, och som ingen klarar sig utan.

Etisk kompetens 3

Avslutar arbetsdagen med att reflektera vidare kring etik och kompetensen att hantera frågor utan givna svar, med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Understreckare där den finländska filosofen Nora Hämäläinen och hennes bok ”Descriptive ethics” presenteras.

Jag dras till frågor utan givna svar. Om jag vet att det finns ett färdigt svar är det som all inspiration dör och plötsligt känns uppgiften övermäktig. Denna egenskap har förföljt mig sedan tidiga skolår. När jag väl knäckt koden och förstår logiken bakom är det som intresset rinner som sand mellan mina fingrar. Varför ska jag hålla på eller lära mig det eller detta, om det redan finns ett färdigt svar? Lite så känns det. Kanske är det därför jag blir så frustrerad av studenter som säger till mig: Tala om vad du vill att jag ska göra! För jag vill inte att de ska göra något alls, och jag har inte svaret på hur man skriver en uppsats eller vad man skriver i en hemtenta. Jag har ingen aning om varför studenterna kommer till högskolan, annat än för att studera. Kraven för en högskoleexamen må vara formulerad i ett antal mål, men det finns lika många vägar dit som det finns studenter. Jag är inte lärare för att jag vet allt, utan för att jag vill lära mig mer och för att jag intresserad av lärande och kunskapsutveckling. Redan tidigt som student på högskolan fångades jag av frågorna utan svar, och jag har på senare åt studerat lite matematisk filosofi. Även om jag är dålig på att räkna är jag intresserad av logiken bakom, för den hjälper mig förstå vad som går och vad som inte går att räkna på, vilket är en kompetens jag har nytta av när jag reflekterar över vetenskaplig metod. Vetenskap handlar inte om att följa en erkänd och kvalitetsgranskad metod, utan mer om att välja den metod som svarar bäst mot det kunskapsmål man har ur en lämplig uppsättning metoder som fungerar.

Förr eller senare, oavsett vad man sysslar med, kommer man till en punkt där man tvingas ta egna beslut utan att kunna luta sig mot någon annans resultat och då gäller det att kunna ta ett klokt beslut byggt på den kunskap och erfarenhet man har av liknande lösningar på liknande problem. Och väl där behöver man också kompetens att hantera frågor utan givna svar, vilket etiken alltid handlar om i praktiken. I förra bloggposten gicks några filosofer som sysslat med just den typen av frågor igenom.

Men som antytts skulle Hämäläinen gärna se djärvare tillvägagångssätt. Hon citerar filosofen Annette Baier: ”Vi filosofer behöver samarbeta med antropologer, sociologer, sociobiologer och psykologer för att komma underfund med vad verklig moral är; vi behöver läsa historia för att se hur den har förändrats och romaner för att se hur den kan förändras på nytt.” Skönlitteratur har filosofer redan länge använt. Ett exempel är Martha Nussbaum som argumenterat för att skönlitteratur skärper såväl fantasi som blicken för det specifika och känslans skärpa. Här finns emellertid fortfarande ett normativt perspektiv: det är dygder litteraturen ska utveckla. 

Kunskap finns överallt, verkligen ÖVERALLT, bara man lär sig känna igen den när man står inför den eller snubblar över den. Även det är en fråga utan givet svar; överallt är inte ett svar, det är en uppmaning att hålla ögon och öron öppna. Förr eller senare hittar man ett svar som fungerar. Letar man däremot efter något som är definierat och klart minskar utbudet och sökutrymmet betänkligt. Jag oroas över kvalitetssäkringen och målstyrningen, samt effektiviseringskraven som allt tydligare präglar och påverkar den högre utbildningen, för den minskar bredden och komplexiteten och handlar allt mer om att så snabbt som möjligt komma fram till färdiga svar. Jag vill se mer av bildning, och mindre av specialiserade läroböcker. Studenterna måste ta ett större eget ansvar för kunskaperna de väljer att göra till sina på högskolan. Etik och etisk kompetens har med bildning att göra, och därför är skönlitteratur viktigt. Det handlar inte om vad man läser utan om hur.

Wittgenstein-lärjungarna söker sig däremot till litterära verk som belyser vår vardagsvärld och våra inbördes relationer och som därmed är intressanta ur ett moraliskt eller existentiellt perspektiv, trots att de inte låter sig tolkas utifrån de gängse etiska teorierna. Men Hämäläinen – som Baier – vill att de ska gå längre: de ska aktivt söka ny kunskap om omvärlden – i litteraturen men också genom att ta del av allt från sociologiska och psykiatriska forskningsresultat till bloggar och veckotidningar. De ska inte vara rädda för att smutsa händerna. 

Som sagt, forskare och studenter måste ta sig ner från verandan och ut i världen, för där finns kunskapen och problemen som söker sina lösningar. Svaren känner man igen och kan bedöma när man hittar dem, fast ingen vet på förhand var.

Jag kan inte tänka mig annat än att forskare i andra ­discipliner – både humanistiska och samhällsvetenskapliga – skulle vara ivriga att samarbeta med dem för att utforska den komplexa väv av idéer, språk och känslor som det moderna nuet utgör.

Mer av samverkan; absolut! Och fler och djupare samtal; mindre debatt. Så ser vägen till en mer elaborerad etisk kompetens ut, och det är vägen fram som räknas, inte målet.

Jag skulle avslutningsvis vilja slå ett slag för Nietzsche som lärt mig massor om moral; inte så mycket om vad den är utan mer om hur den fungerar. Moral handlar som jag förstår det om att vara konsekvent i sitt tänkande och handlande. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen, den har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Vad vi har att göra med är alltså ett komplext problem som inte går att förenkla mer än till en viss gräns. Här behövs följaktligen den kritiskt, självständiga analytiska förmågan. Det finns ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Förstår man det kan man börja jobba med frågan. Och då blir arbetet förhoppningsvis mer stimulerande, för här finns gott om utrymme att vara kreativ. Bara man kan anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt, bara det man säger hänger ihop, då är man moralisk. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är gott och vad som är ont.

Nietzsche har skrivit massor om detta, men här tänkte jag använda en passage från hans förord till nyutgåvan av Tragedins födelse. Där ser han tillbaka på sitt förstlingsverk, i ljuset av den senare filosofiska produktionen. Viktigt att förstå när man läser citatet är att Nietzsche är kritisk mot kyrkan, eller kanske snarare kyrkans makt över människors tankar och handlingar. Han skriver

Kanske låter sig djupet i denna antimoraliska böjelse bäst mätas genom det försiktiga och fientliga tigande med vilket kristendomen behandlas genom hela boken [boken som åsyftas är Schopenhauers bok Världen som vilja och föreställning, som det för övrigt finns en bra Understreckare om], - kristendomen som den vidlyftigaste genomarbetningen av det moraliska temat som mänskligheten hittills fått lyssna till.

Nietzsche skriver här om sin stora inspiratör, den på vars axlar han står och vars tankar bildar en viktigt utgångspunkt för hans arbeten. Och så är det med tänkande, att det aldrig uppstår i vakuum, det finns alltid något att bygga vidare på. Ingen uppfinner hjulet, även om många tror det och också gör anspråk på att ha gjort det. Ingen uppfinning har en upphovsman, allt är mer eller mindre tydliga vidareutvecklingar av sådant som redan gjorts. Viktig insikt att ha med sig i allt intellektuellt arbete. Det handlar inte om att tänka fundamentalt nytt, utan om att nå fördjupad insikt och om att se saker ur nya perspektiv. Grävs där du står, och gör något av det du har. Vänd och vrid på det du läser, och se världen från olika perspektiv. Så får man kunskap, och utvecklar genom processen kompetensen att söka ny kunskap. Och man blir därmed också bättre på att hantera moraliska frågor, och på att lösa komplexa problem.

Nietzsches moral är förhandlingsbar och föränderlig. Det är en moral som bygger på följsamhet. En moral anpassad för en modern värld där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för det får otäcka konsekvenser om den rätta läran skall upprätthållas mot folkets, den stora massans vilja. För att moralen, vilket är alla samhällen och kulturers förutsättning, skall fungera och vara användbar krävs en djup och utbredd förståelse för denna livets förutsättning.

Nietzsches moral är evolutionär, kan man säga. Den förändras i samspel mellan aktörerna som finns och lever här och nu, och det sammanhang som allt och alla skapar genom att interagera med varandra. Ingen kan ha monopol på moral, det är en öppen fråga. Och det måste den fortsätta vara, tycker jag. Förutsättningen för ett sådant moraliskt samhälle är demokrati, yttrandefrihet och en väl utvecklad förmåga hos befolkningen att upptäcka tillvarons kontingenser.

Etisk kompetens 2

Fortsätter tänka med Merete Mazzarellas Understreckare om den finländska filosofen Nora Hämäläinen och hennes bok ”Descriptive ethics” som har undertiteln: ”What does moral philosophy know about morality?”, vilket jag menar är en enormt viktig fråga. Är moralfilosofin moralisk; den frågan måste kunna ställas utan att uppfattas som provokation, det handlar inte om att ifrågasätta moralfilosofin, utan om att undersöka samhällets OCH vetenskapens moral. I teorin är det enkelt att vara moralisk, men i vardagens praktik är det svårt. För några år sedan fängslades (tror jag) en professor i etik för sexuella övergrepp på yngre kvinnor. Livet är inte enkelt och det levs alltid i praktiken, aldrig i teorin. På pappret och i modellerna går det att ha kontroll över processer, men aldrig i levande livet. Ska moralen bli verkligt moralisk krävs att detta oundvikliga förhållande inte förnekas, det måste istället bejakas, och då behövs kompetens att hantera frågor utan GIVNA svar, vilket är vad Hämäläinens bok handlar om.

Största möjliga lycka till så många som möjligt, är ett slags etisk formel som ger sken av att leda fram till definitiva svar på frågan om vad som är ett etiskt korrekt agerande, ett effektivt sätt att avgöra svåra frågor som tillfredsställer marknadens krav på snabba lösningar. En etik byggd på den debattens logik som jag har så svårt för. Jag söker efter en annan etik eller ett annat förhållningssätt till etik, byggd på samtalets logik. Och jag finner en lovande kandidat i Hämäläinen. Utilitarismen har jag svårt för, liksom den regelstyrda etiken. Självklart behövs det regler, men reglerna (Helsingforsdeklarationen, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter och så vidare) är idealiseringar och beskrivningar om hur det borde vara, i den bästa av världar. Verkligheten följer dock inga regler, den bara är och den förändras i enlighet med sin egen dynamiska logik. Dessutom säger människor ofta en sak och gör sedan något annat, inte alltid, men tillräckligt ofta för att behovet av en praktiskt etik ska vara skriande. Det är inte bättre etiska REGLER som behövs och inte mer kontroller, utan en mer utvecklad och bättre spridd etisk KOMPETENS. Etik i praktiken handlar om att i stunden skapa svar på frågor utan givna svar.

Hämäläinens utgångspunkt är att moral inte är tidlös och inte heller ett specialområde, avskilt från livet i stort, utan tvärtom något som färgar allt vi tar oss för. Det hon önskar sig är uttryckligen en långt fylligare moralfilosofi, en som är inriktad på vad hon kallar det moraliska nuet. Det moraliska nuet är den gemensamma ram av handlingar och värderingar som är måttstocken för våra individuella omdömen. Det gestaltas i vardagen, i våra ­mellanhavanden med varandra varhelst vi möts, vid sammanträden, i lärarrum, på sjukhus, på kaféer, på sandlådskanten, i sandlådan. Det spelar en stor roll i medierna, inte minst i sociala medier, och i självhjälpslitteraturen. I alla de här sammanhangen kommer våra normer och värderingar till uttryck, ofta outtalat, ibland uttalat som när de blir föremål för diskussion eller för kritik.

Denna textpassage rymmer enormt mycket klokhet. Det moraliska nuet är samhällsbyggandets motsvarighet till kulturens oupphörliga tillblivelse. För att förstå samhället och förutsättningarna för förändring behöver mer fokus riktas mot det möjligheternas mellanrum som nuet utgör och där livet försiggår mellan då och sedan. Normer kommer till uttryck, de existerar inte i några dokument eller regelsamlingar. I efterhand kan man hänvisa till reglerna och reglerna fungerar som både riktningsgivare och likars för bedömning av handlingar, men etiken existerar endast i praktiken och den blir vad människor i vardagen gör den till genom att uttrycka den i kommunikativ handling. Forskningen om etik behöver, liksom så mycket annan forskning, resa sig från länstolen, ta sig ner från verandan och bege sig ut i samhället. Vill man forska om kultur och människors mellanhavanden är det ute bland folk man måste tillbringa den mesta tiden. Teoretiskt finlir kan vara stimulerande och utan högre seminarier där tankar bryts kan man inte bli en bra kulturvetare, utbyte med andra forskare och kritisk granskning av texter och tankar är viktigt, men aldrig viktigast. Inte för kulturvetare och humanister som verkligen menar allvar med sina vetenskapliga ambitioner och som faktiskt vill förstå livet på livets egna premisser.

Normer tenderar att vara synligast för dem som inte ­delar dem, vare sig det gäller selfie-kulturen, profittänkandet i företagsvärlden, medelklassföräldrars enorma upptagenhet av sina barn eller tonåringars konsumtionsvanor. Det moraliska nuet befinner sig i ständig rörelse: på några decennier har vårt samhälle genomgått enorma förändringar i allt från synen på barnuppfostran – idag finns det inte många som skulle tala för aga – till attityderna till sexuella och etniska minoriteter. Och lika viktigt: förhandlingarna och omförhandlingarna fortsätter. För många människor idag är det största moraliska dilemmat – och den största källan till självbedrägeri – hur man ska kunna fortsätta att leva sitt bekväma liv utan att sätta alltför stora ekologiska fotavtryck.

Det moraliska nuet befinner sig i ständig rörelse; en enormt viktig insikt att inte bara konstatera utan faktiskt ta till sig och integrera i sin vardag och sitt tänkande. Där, i den typen av tankar, finner jag nyckeln till förståelse för kultur. Inte för inte heter min senaste bok; Studier av förändring i rörelse, och boken före det heter: Samtal om samtal om kultur. Båda böckerna delar undertitel med ytterligare en bok som är under produktion (och som handlar om organisering): Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Böckerna handlar inte så mycket om etik, men etik är som sagt samma typ av problem som hållbarhet och även kunskapsteori, och som jag ser det hänger dessa saker samman. Hållbarhet är nyckeln till samhällets långsiktiga överlevnad, och kunskapsteorin ger oss kompetens att hantera vetenskapens verktyg bättre. Och etisk kompetens är nödvändig för att det moraliska nuet ska fungera optimalt. Kulturen är den kontext där alla tre aspekterna smälter samman till en helhet. Förändring är den enda konstanten i livet och den sociala verklighet där allt som är fast förflyktigas. Att leva i och hantera ett samhälle handlar om att lära sig förstå och hantera frågor utan givna svar.

Det som Hämäläinen kallar deskriptiv etik skulle innebära att ta sig an att beskriva och tolka hela det här enorma – och enormt komplexa – fältet. Och, inte mindre viktigt, att göra det i en anda av oförskräckt öppenhet och tvärvetenskaplighet.

Beskriva OCH tolka, inte antingen eller utan både och. Det behövs både regler att luta sig mot och kompetens att hantera realitetens avvikelser från reglerna och tillvarons komplexitet. Utan karta går man lätt vilse, men utan kompetens att röra sig i terrängen utsätter man sig för livsfara. Både och, det är oerhört viktigt men fruktansvärt svårt. Att det är svårt är ingen värdering, det är en beskrivning av verkligheten så som den faktiskt fungerar. Förmågan att tolka är viktig för samhällets hållbarhet, för vetenskapens funktionalitet och för etikens praktik. Kunskap om kultur går bara att nå med hjälp av tolkande ansatser, för kulturen är en dynamisk helhet som uppstår och förändras lika mycket i mellanrummen som hos delarna som "samverkar" i interaktionen och bidrar till förändringen. Öppenhet, ödmjukhet och samtal där olika kompetenser och intressen möts är viktiga att lära sig förstå betydelsen av. Det finns inga givna svar eller entydiga definitioner på några frågor om eller aspekter av livet och verkligheten, i alla fall inte den verklighet som människor delar och kulturen som uppstår mellan.

Självklart har det redan funnits filosofer som har eftersträvat den här sortens kulturell självförståelse därför att de förstått att våra moraliska liv ingalunda är transparenta för oss själva, att våra vanor, ideal och normsystem liksom vårt språk rymmer stora oklarheter som behöver kartläggas för att kunna undersökas. Hämäläinen lyfter fram fyra: John Dewey, Ludwig Wittgenstein, Michel Foucault och Charles Taylor.

Kulturell självförståelse är precis vad jag jobbar med. Har inte riktigt tänkt på det så förut, men det är precis vad jag tror på och strävar efter, både för egen del och för samhället. Både kulturen och vårt eget inre är dolt för oss och därför upptäcks dessa aspekter och egenskaper indirekt. Självförståelse är inget man lär sig en gång för alla och sedan slår tig till ro med, förståelsen måste följa med i och förhålla sig till förändringen. Dynamik, komplexitet och öppenhet är som sagt svårt, men eftersom det handlar om verkliga egenskaper, om hur världen och människor verkligen fungerar, må det vara hur det vill med den saken. Att det är svårt har inget med saken att göra; det är svårt att leva, men ingen som är vid sunda vätskor ger upp sitt liv för det. Frågor utan givna svar är svåra, och ännu svårare blir de när de ska tvingas in i ett utbildningssystem som bygger på regler och kontroll. Det behövs en väl utvecklad kulturell självkännedom och ödmjukhet inför tillvarons komplexitet för att förstå varför kompetensen att hantera frågor utan givna svar är så enormt viktig. Paradoxalt nog krävs det självkännedom för att lära sig förstå sig själv. Det är etikens och kulturvetarens stora dilemma.

Dewey liknade visserligen de analytiska filosoferna såtillvida att också han var intresserad av rationella grunder för moraliskt beteende, men han tänkte sig inte att de skulle konstrueras teoretiskt utan snarare sökas på empirisk väg med hjälp av samhällsvetenskaperna och psykologin. Han var medveten om att snabba samhälle­liga förändringar ställer nya krav på det moraliska om­dömet eftersom både den kunskap man förfogar över och den situation man befinner sig i är ny. Det gällde i Sokrates och Platons Aten, det gällde på hans egen tid – då handlade det om nya, snabba kommunikationer, industrialisering och stora naturvetenskapliga framsteg – och det gäller idag med internet, globalisering och överhängande klimathot. Dewey var starkt engagerad i värde­frågor men menade att man hellre än att försöka definiera begreppet värde ­abstrakt skulle studera vad människor helt konkret gör när de sätter värde på något. Det är ett perspektiv som väcker intressanta frågor kring begreppet värderingar: hellre än att uppfatta värderingar som något vi har – och talar om – borde man kanske se på hur engagemanget kommer till uttryck i handlingar.

Learning by doing, förknippar jag med Dewey, och det är en viktig insikt och aspekt att beakta i arbetet  med att utveckla etisk kompetens. Teori är också praktik, och vice versa. Både och, inte antingen eller. Tillit till handlande och tänkande subjekt är viktigt för både hållbarhet, etik och vetenskap/kunskapsutvecklande. Nuet är alltid nytt, och därför kan man aldrig lära sig först och sedan omsätta kunskapen i handling. Kunskapen utvecklas tillsammans med människorna och samhället, och helheten förändras dynamiskt. Försöken att målstyra skolan eller kvalitessäkra etiken, hållbarheten och kunskapen är vällovliga men orealistiska ambitioner som i bästa fall resulterar i resursslöseri, men som i värsta fall kan leda till att samhället vittrar söner under tyngden av en omänsklig administrativ börda. Det går att målstyra och kvalitetssäkra i teorin, men inte i praktiken; därför är vi människor dömda att lära oss förstå och hantera tillvaron samtidigt som vi tillsammans med andra lever och verkar mitt uppe i den. Det går aldrig att slå sig till ro i en föränderlig värld.

För Wittgenstein handlade det om språket, hur vi ­använder språket, lever i språket och hur filosofiska problem kan uppstå när våra ord förlorar de sammanhang som ger dem mening. Hans strävan var att föra orden tillbaka till deras vardagliga användning, att påminna sina medmänniskor om vad de i någon mening redan visste. Ett av hans motton var ”Tänk inte, titta efter!”. Att studera moral filosofiskt är inte att studera något som finns utanför en själv utan snarare att göra en resa för att komma underfund med hur man själv ser och förstår.

Sven-Erik Liedman påminde i sin föreläsning om bildning på vår kick-off om ett citat som fångar just dessa aspekter av både bildning och etik: "Vi är alltid på väg mot ett hem vi aldrig varit i", vilket på pricken beskriver även vad etik i praktiken handlar om. Även frågor utan givna svar måste besvaras, och man känner igen svaret när man hittar det, även om man inte vet vad man letar efter. Samma gäller för hållbarhet och vetenskap. Ny kunskap kan man per definition aldrig beskriva på förhand, för då är den ju inte ny. Och visste vi vad hållbarhet var hade vi inga problem. Ändå letar vi efter färdiga svar, målstyr och kvalitetssäkrar; för att vi kan, inte för att det finns otvetydig evidens för att det är så verkligheten faktiskt fungerar. Påminner om Niels Bohr, den danske fysikern som fick Nobelpris för sina vetenskapliga insatser, som lär ha sagt att människans största misstag är att hen så ofta väljer att leta efter sina borttappade ägodelar i ljuset från lampan, där det går att leta, trots att man vet att sakerna ligger i mörkret. Regler och kontrollsystem fungerar på samma sätt, som ett slags falsk trygghet. Etiken är är i praktiken, liksom språket och kulturen, LEVANDE och det är ett faktum vi har att förhålla oss till, utgå från och lära oss hantera.

Till skillnad från Wittgenstein var Foucault inriktad på såväl historia som empiri. Genom sina genealogiska ­studier av de begrepp, föreställningar och – inte minst – institutioner som genom tiderna funnits kring till exempel vansinne och sexualitet har han visat hur tidigare ­tiders moraliska ramar inte bara är främmande utan också i någon mening begripliga och hjälper oss att se våra egna motsvarigheter som ett resultat av en i många avseenden slumpmässig utveckling.

Slumpen ger förändringen dess dynamik, och alla försök att eliminera slumpen är dömda att misslyckas. Etiken och reglerna, målstyrningen och kontrollsystemen kan fungera hur bra som helst i teorin, men det är verkligheten och praktiken som räknas; det är där och i stunden, när besluten att agera si eller så faktiskt tas, som etiken visar vad den går för. Om det verkligen är en ETIK man är ute efter, om man verkligen vill förstå kulturen, hållbarheten och förutsättningar för lärande och kunskapsproduktion, är det PRAKTIKEN man måste lära sig förstå och hantera. Slumpen går inte att eliminera, den kan man bara lära sig förstå och hantera, alla försök att kontrollera är på förhand dömda att misslyckas.  

Charles Taylor – den enda nu levande av de fyra – är liksom Foucault historiskt inriktad, men då närmast på det moderna jagets historia från Platon och framåt. Liksom Foucault väcker han insikten att det som är inte är självklart, att utvecklingen lika gärna hade kunnat ta andra vägar. Han ser människan som en varelse som ständigt orien­terar sig fram värderingsmässigt och måste prioritera. I dagens samhälle kan det handla om att balansera ­mellan ohämmad individualism och omtanke om andra, mellan privatliv och medborgerligt ansvar. Det är ju fullt möjligt att uppskatta promiskuöst sex men ändå välja ett monogamt äktenskap, att i och för sig sätta värde på ekonomisk vinst men anse jämlikhet viktigare. Enligt Taylor behöver vi verbalisera snarare än tränga undan de värden som styr vår förståelse och därför gäller det att förmedla levande och engagerande bilder av deras plats i vår tillvaro. Det är inte fråga om att hävda att något är gott i absolut mening utan bara att vissa sätt att leva är bättre än andra.

Verkligheten och det levande livet består av överflöd, vilket tvingar fram behov av prioriteringar. Kulturen dynamiska förändringslogik liknar evolutionen. Det handlar inte om varande, utan om blivande, och hållbarhet är synonymt med balans. Människan är en balanserande varelse, och kulturen är den plats där balansen så att säga effektueras. Därför är marginaler, tid för eftertanke och möjlighet att göra om och göra rätt så oerhört viktig. Kan och får man inte misslyckas kommer man aldrig att lyckas. Genom att sätta ord på våra erfarenheter och mötas i samtal där tankar, åsikter och kunskaper ställs mot varandra, där man jämkar och söker balans, istället för att avgöra frågan en gång för alla genom att utse en vinnare som får skriva historien och avgöra vad som är rätt eller fel, kan en bättre förståelse för etik, hållbarhet och vetenskapens möjligheter och begränsningar nås, tillsammans. Ingenting är bra eller dåligt, gott eller ont, per definition eller för evigt; det bestäms av sammanhanget, vars betydelse alltid är avgörande. Och sammanhang förändras, dynamiskt. Därför står vi så ofta inför frågor utan givna svar, och därför behövs kompetens att hantera den typen av frågor också.

Vad alla fyra filosofer har gemensamt är att de går icke-dogmatiskt och självkritiskt till väga, att de ser att de relevanta frågorna förändras i takt med att våra liv förändras och att de uppfattar sina svar som preliminära och ofullständiga.

Fler behöver bli mer icke-dogmatiska och självkritiska, men det är svårt i en kultur som är närmast besatt av säkerhet, kontroll och system som reglerar allt fler av livets områden och aspekter.

Måste gå till ett möte nu, men jag återkommer och tänker tankarna om betydelsen och behovet av etisk kompetens till ett slags temporärt och tillfälligt slut. 

Etisk kompetens 1

Jag har länge närt en tanke om en kurs som handlar om etik, hållbarhet och vetenskapsteori. Det behövs kurser som ger en mer generell kompetens, reflektions- och analytisk bedömningskompetens och jag tror att en kurs där man behandlar just dessa tre frågor integrerat genom att relatera perspektiven till varandra skulle ge just den typen av kompetens. Fast det blir nog aldrig av, för det finns inte utrymme i dagens akademi för kurser som går på tvärs och som ger en generell kompetens, även om många ser behovet och efterlysen just sådan kompetens. Den kurs jag har i åtanke går på tvärs mot rådande kunskapssyn och dess mål går inte att formulera på ett sätt som gör det möjligt att bryta ner målen i delmål som examineras var för sig. Kompetensen jag efterlyser och som jag tror att den tänkta kursen skulle kunna ge handlar i allmänhet om att lära sig förstå och känna igen olika typer av frågor, och i synnerhet om att lära sig hantera frågor utan GIVNA svar.

Hittade en artikel av Merete Mazzarella, på Under Strecket som handlar om just den typen av frågor, med fokus på ett av de tänkta temana, nämligen etik. Utgångspunkten för artikeln är en nyutkommen bok:

Vad sysslar den filosofiska etiken med? Och framför allt: vad borde den syssla med? De frågorna har den finländska filosofen Nora Hämäläinen tacklat i en till det yttre anspråkslös men tänkvärd bok som heter ”Descriptive ethics” (Palgrave Macmillan) och har en undertitel som – vad jag förstår – är tänkt som en provokation: ”What does moral philosophy know about morality?”.

Enligt Hämäläinens mening är största delen av den ­moderna – åtminstone den analytiskt orienterade – moralfilosofin för tunn. Antingen ägnar den sig åt att analysera moraliska begrepp – vilket kan te sig som ett slags torrsim – eller också söker den efter rationella, allmän­giltiga och normativa principer för vad som är rätt, som att en handling är god om den präglas av universell ­respekt för människovärdet eller leder till största möjliga lycka.

Detta att leta efter SVARET, i bestämd form singular, har blivit ett slags norm idag. Det bygger på tanken att det finns svar där ute, som går att räkna fram eller finna fixt och färdiga. Så ser inte jag på kunskap; vetenskap handlar för mig om att skapa vetande, inte om att upptäcka eller avslöja, och därför blir jag glad när jag läser Mazzarellas artikel. Jag sitter som suppleant i den regionala etikprövningsnämnden; där trodde jag att vi skulle diskutera etiska dilemman i forskningen, förutsättningslöst, att vi skulle vända och vrida på problem och samtala oss fram till svar som fungerar. Fast arbetet i nämnden handlar inte om det. I praktiken kontrollerar vi ganska mekaniskt och strikt att ansökningarna lever upp lagens bokstav. På mötena finns i princip inget utrymme för tolkning och uppstår det någon gång oenighet bland forskarna är det juristerna som avgör frågan genom hänvisningar till lagtext och förarbeten. Visst är det både intressant och viktigt, men jag måste säga att jag är lite besviken. Är det så här vi ser på etik, som en uppsättning regler eller något man kan räkna på; hur etiskt är det?

I den mån man använder sig av konkreta exempel brukar det vara sådana som är konstruerade för att illustrera de filosofiska teorierna och därför har mycket lite med verkliga förhållanden att göra. Särskilt berömt – eller beryktat – är följande: En dressin befinner sig på ett spår där den kommer att köra över och döda fem personer. Skulle det vara rätt att dra i en spak och växla in den på ett annat spår där det står en person som kommer att få sätta livet till? Frågan avser naturligtvis att ställa en utilitaristisk hållning som betonar konsekvenserna, mot en hållning som snarare tar ställning till om handlingen som sådan är rätt eller fel och inte kan acceptera att man offrar en männi­ska för att rädda flera.

Jag har svårt för den här typen av exempel. Visst förstår jag att de säger något, men det är som intellektet kopplas ner jag tvingas reflektera över fiktiva dilemman som ingen människa ställs inför i praktiken. Hur jag svarar på den typen av frågor säger INGENTING, varken om hur jag faktiskt skulle agera i ett skarpt läge eller hur jag skulle värdera handlingen i efterhand. Jag har svårt att se vad övningarna har med etik att göra. Etik handlar för mig om vad människor faktiskt gör, inte om hur man resonerar teoretiskt om olika problem. Utilitarismen är ett slags variant av homo economicus eller rational choice, som visat sig svår att omsätta i praktiken. Vi människor har en utvecklad intellektuell förmåga, men den förmågan är bara en bland många andra förmågor vi har, och den används aldrig hela tiden. Känslorna är oftast viktigare och påverkar mer, och sedan används intellektet för att i efterhand förklara rationellt varför vi gjorde som vi gjorde. Exemplen ovan övar en i den förmågan, men säger väldigt lite om etiken i praktiken.

Det är för all del inte heller främmande för filosofin att närma sig dagens verklighet genom att ta upp aktuella problem som stamcellsforskning, klimatförändringar ­eller den globaliserade ekonomin, men också då handlar det oftast om att försöka tvinga in de nya fenomenen i en tidlös, allmängiltig teoretisk ram.

Känner igen det där, det är så vi ser på kunskap generellt idag, som ett universellt och komplicerat problem som  överallt och ifråga om vilket kunskapsmål som helst kan brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Det är inte så jag ser på kunskap. Visst finns det sådana problem och kanske är det så de flesta problemen ser ut och fungerar, men inte alla problem. Problemen jag arbetar med är komplexa, vilket betyder att svaren också måste vara det. Delar man upp komplexa problem blir de visserligen mindre, men man kommer inte närmare lösningen för det, tvärtom. Den tänka kursen handlar om just sådana problem, komplexa problem, vilket etik, hållbarhet och vetenskapsteori är; problem utan givna svar. Skillnaden mellan komplex och komplicerad ser inte så stor ut och ofta används orden som synonymer, men skillnaden är enormt viktigt, ja rent av avgörande om man vill förstå livet och kunskapens stora gåta.

Något liknande gäller den experimentella etiken, en riktning som expanderat på senare år. Här kan det handla om att låta olika kategorier av försökspersoner ta ställning till dressinexemplet, som naturligtvis kan varieras på olika sätt – förslagsvis så att man tänker sig att de fem kan räddas bara genom att man med egna händer griper tag i den där ena människan och kastar ner henne på ­spåret. Naturligt nog visar det sig att försökspersonerna då blir betydligt mindre benägna att ingripa. Andra experiment har gått ut på att testa människors hjälpsamhet. Här är resultatet att personer som just har haft någon slumpmässig i och för sig alldeles obetydlig positiv erfarenhet – som att hitta en slant – är mera hjälpsamma.

Alla sätt att SÖKA kunskap och UNDERSÖKA världen, samhället, livet och tillvaron är bra. Att försöka bevisa hur det är eller uttala sig säkert om saker som rör mellanmänskliga angelägenheter, är dock vanskligt. Det ska man akta sig för. Om tillräckligt många utgår från och tar förgivet att verkligheten är komplicerad, att kultur går att räkna på eller att etik är en mätbar egenskap eller en regelstyrd kvalitet, fungerar kultur på det sättet att kontingenta överenskommelser framstår som eviga sanningar, där och då. Det är inte så det fungerar, men det verkar vara så, och perceptionen gör att den föreställningen stärks. Vi kan tycka vad vi vill, men verkligheten består av BÅDE komplicerade och komplexa problem, och för att samhället ska kunna bli hållbart behövs båda kompetenserna. Kursen jag drömmer om att få genomföra och boken som understreckaren handlar om uppmärksammar och främjar just denna kompetens, som handlar om att hantera frågor utan GIVNA svar. 

Återkommer imorgon med fortsättningen.

Tillit till lärare och lärares ansvar

Idag fylls högskolan med liv och rörelse igen. Arbetsåret går i en ny fas, vi växlar upp och välkomnar alla nya studenter till ett nytt läsår. Blandade känslor. Jag tycker verkligen om att undervisa, och även om jag ofta blir besviken har jag ännu aldrig någon gång i min roll som lärare mött en ny studentgrupp med något annat än nyfikenhet och tillförsikt. Lärande och kunskapsutveckling är inte ett arbete för mig, det är mitt liv, och att få möta nya människor att utveckla kunskap tillsammans med och lära av är fantastiskt. Jag vet att många läser på högskolan av andra skäl än jag och jag he beredd på att möta motstånd, och jag har stort tålamod. Genom åren har jag lärt mig hantera frustration och tar inte anklagelser som riktas till mig i rollen som lärare personligt. Det räcker att några få i varje klass inser att ansvaret är studierna är deras, gör vad som krävs, arbetar tillsammans med mig och känner glädje över att utvecklas som människa. I år har det varit jobbigare än tidigare att komma tillbaka till arbetet, men det beror inte på studenterna, undervisningen eller förtroendeuppdragen som ingår i tjänsten. Ambivalensen beror på att jag känner mig allt mindre litad på. Trots att jag är docent och har över 20 års erfarenhet av att vara lärare krymper handlingsutrymmet för varje år. I takt med att jag vidareutbildar mig och får mer erfarenhet minskar graden av självständighet. Det skaver och går ut över arbetsglädjen.

Av någon outgrundlig anledning har akademin och den högre utbildningen genomgått en metamorfos under åren som jag var fullt upptagen med studier och kämpade för att lära mig så mycket som möjligt. Lärarrollen som förväntas uppfylla idag är en helt annan än den mina lärare på högskolan uppfyllde, och den högre utbildningen är också närmast väsensskild från den jag själv utbildades i. Innan reformerna på 1990-talet byggde den högre utbildningen och lärarrollen helt på individens ansvar. Lärarna utformade sina kurser väldigt mycket efter eget huvud, och vi studenter läste böcker, gick på föreläsningar och tenterade i hög grad på våra egna premisser. Så länge vi klarade tentorna och poängen rapporterades in flöt verksamheten på och alla inblandade fokuserade på kunskapen. Jag läste enstaka kurser ska tilläggas, det var säkert annorlunda för de som läste program. Hur som helst, poängen är att administrationen av kurserna hölls på ett minimum. Vi fick i princip ett schema och en litteraturlista, och det fanns ytterst få obligatoriska moment. Då vilade den akademiska världen på en grund av individuellt ansvar och man litade på varandra. Sedan skulle svensk utbildning bli världsbäst och man började införa kontrollsystem och flyttade successivt allt mer av ansvaret från individer till system. Självständighet och egna initiativ, från både studenter och lärare sågs med skepsis.

"Skattebetalarna har rätt att veta hur pengarna används och att de används effektivt", säger man och det är så man motiverar kontrollen och den ökande administrativa bördan. Samhället sätter upp mål och menar att det är upp till högskolelärarna att nå målen och visa resultat. Fast ingen lyssnar på lärarna, och när problem lyfts och farhågor luftas, viftas invändningarna bort som partsinlagor från ett särintresse som politikerna har att väga mot andra intressen. Om jag fortfarande arbetade som bagare och hade synpunkter på hur många bullar vi skulle baka eller på arbetstiden hade jag förstått synpunkterna. Det är inte upp till de anställda att bestämma sådant, men här och nu snackar vi om kunskap och kunskapsutveckling, om högre utbildning och invändningarna kommer från landets högst utbildade, som avfärdas av politiker som säger sig värna landet och skattebetalarnas pengar. Akademikerna klagar inte bara i största allmänhet, och ingen har mig veterligen klagat på arbetsbördan i sig. Vi vill också att Högskolesverige ska fungera på bästa sätt och värnar troligen kunskapsutvecklingen mer än många andra. Synpunkterna som framförs och farhågorna som luftas handlar om att dagens akademi INTE är optimalt organiserad och att det pågår ett enormt resursslöseri på högskolan. Skattemedlen skulle kunna användas mycket mer effektivt än vad som är. fallet idag.

Ge upp alla ambitioner om att målstyra lärande. Lita på att lektorer som ägnat minst åtta år av sitt liv åt studier på högskolan för att bli lärare har vad som krävs och faktiskt vill arbeta med det man utbildat sig till. Överlåt ansvaret för undervisningen och granskningen av studenternas resultat till disputerade lärare, och lägg ansvaret för studierna på studenterna som i Sverige faktiskt får tillgång till gratis utbildning. Transparens är viktigt, elfenbenstornet både kan och bör raseras, men om inte landets högst utbildade får ansvara för utformningen av den högre utbildningen kan den aldrig bli särskilt hög. Det mest effektiva sättet att förvalta skattebetalarnas pengar är att som politiker bestämma hur många högskolor landet ska ha och hur mycket det får kosta, resten måste vara upp till lärarna och rektorerna att bestämma. Låt högskolorna själva förvalta kapitalet efter eget huvud och bästa förmåga. Och om studenternas studieresultat och landets kunskapsutveckling inte lever upp till förväntningarna är det där man först ska söka orsaken till problemen. Varför lär sig studenterna inte? Det borde vara den självklara frågan, men istället anklagar ansvariga politiker lärarna och inför omfattande kontrollsystem och går in som överförmyndare och detaljstyr verksamheten.

Jag har världens bästa arbete, i teorin. I praktiken känner jag mig allt oftare i rollen som lärare på högskolan som ett tjänstehjon. Att som medelålders docent med över 20 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling inte vara litad på leder självklart till ambivalens, och det leder i sin tur till att fokus tas från undervisningen och forskningen. Att inte ha mandat att utföra lärargärningen med KUNSKAPEN i centrum tär på mig och gör mig till en sämre lärare. Hur kan det vara en klok samhällsinvestering?

Peter Sloterdijk, en framtidens och blivandets filosof? 2

Tar tag i filosofin igen, och än en gång är det en artikel publicerad på Under strecket (skriven av Bo Gustavsson) som lockar fram lusten att skriva. Fortsätter tänka med Gustavssons artikel, om filosofen Peter Sloterdijk och hans hyperboliska filosofi om framtiden och det som skulle kunna bli.

Framtiden finns inte, den blir. Och beroende på hur vi, det vill säga det stora flertalet tänker om och föreställer oss framtiden påverkas tillblivelsen. Framtiden går inte att räkna på, tillblivelsen följer sin egen (avsaknad av) logik. Tankarna om framtiden, majoritetens samlade farhågor och förhoppningar skulle tillsammans med slumpen kunna sägas rymmas inom det filosofen Gilles Deleuze benämner virtualitet. Det spelar roll hur man tänker, vad man önskar sig och oroar sig för. Framtiden är öppen och slumpen spelar en viktigt roll för blivandes, men utan handling kommer det virtuellas överflöd aldrig att filtreras genom nuers snäva fönster och realiseras. Framtiden måste vi räkna med, men det går inte att räkna på den. Framtiden är öppen.

Sloterdijk har gett över 300 intervjuer i tysk och internationell press där han kommenterar sitt tänkande. Han ser intervjuer som ett sätt att marknadsföra sitt varu­märke som intellektuell. I likhet med Slavoj Zizek har han lämnat det akademiska elfenbenstornet och gett sig ut i samhälls- och kulturdebatten. Samtidigt betraktar han intervjuer som en subgenre till essän, ett sätt att pröva nya idéer. På så vis blir intervjusituationen även en filosofisk plattform. I allt han gör och säger försöker han diagnostisera eller snarare psykoanalysera vår samtid genom sitt hyperboliska tänkande. Medlet är provokation och omformulering av problem. Det är ett sätt att hålla tanken levande och i rörelse.

Så här vill jag se på bloggandet också, som ett sätt att testa idéer. Jag drar mig inte för att tänka högt eller publicera hugskott. Här leds inget i bevis. På Flyktlinjer produceras tankar och sätts ord på pränt. Bloggen är ett slags intervjusituation, eller ena halvan av ett samtal. Vill inte säga att jag diagnostiserar samtiden, men jag testar olika tankars bärighet och undersöker förutsättningar för förändring. Det är kulturen blir till och förändras, genom ömsesidigt intresse, gemensamma tankar och kollektiv handling. Bloggen är ett snabbt medium och här kan tankar hållas levande och intellektet rörligt. Kulturvetenskap ska inte bedrivas isolerat från kulturskaparna. Jag lever och verkar mitt i mitt studieobjekt, och vill hålla kunskapen och vetenskapen levande.

2016 utkom ett urval av Sloterdijks intervjuer i boken med den talande titeln ”Selected exaggerations: Conversations and Interviews 1993 - 2012”(Polity Press). Den kan läsas som en introduktion till hans filosofi. Mycket kretsar kring problematiken att vara en intellektuell i vår tid. Han är en medial filosof samtidigt som hans filosofi kritiskt granskar medier.

I den inledande intervjun får Sloterdijk frågan vad som motiverar hans energiska produktivitet. Han svarar att han har en inre arkivarie som ibland dikterar vad han ska skriva. Det låter som Sokrates ­demon. Metoden går ut på att se och förklara världen för sig själv och andra som en okänd storhet. Det är uppgiften för en intellektuell idag. Han betonar gärna att han växte upp utan far, en situation som ­befriade honom från fadersuppror. Tänkandet kunde vandra fritt i västerländska och österländska traditioner.

Känner igen mig i dessa ord. Jag har vuxit upp med en far, men aldrig revolterat. För att göra revolt tror jag man måste känna sig trygg och hemma, vilket jag aldrig riktigt gjort någonstans. Utom möjligen här på det virtuella rum som Flyktlinjer utgör och som blir till och förändras i enlighet med mina infall och reaktioner på det som händer omkring mig. Jag undervisar inte så mycket som jag försöker förklara för mig själv, och jag uttrycker mig sällan bestämt om något. Jag har åtminstone aldrig en över tid beständig uppfattning. Att sätta ord på tankar kan kanske uppfattas som bestämdhet, men den är bara temporär. Jag skriver för att lära mig mer och för att bli bättre på att förstå, inte för att sprida sanningar om hur det är. Som sagt, framtiden är inte, den blir; delvis genom att man reflekterar över den, tillsammans.

Sloterdijk anser att samtiden är sjuk och har varit det sedan katastrofen 1914, följd av den ännu större kata­strofen 1939. Med Kierkegaards termer är det en sjukdom till döds både på det individuella och det kollektiva planet. Botemedlet heter kognitiv libido, det lustfyllda praktiserandet av den hyperboliska intelligensen som skapar ett globalt medvetande och en global etik. Det gäller att ­arbeta för ett samhälle och en kultur som anländer. ­Sloterdijk kan ses som en filosof för en sekulär parousia – anländandet av den nya människan och det nya ­samhället. Vägarna ut ur vår katastrofala samtid leder till ankomsten till en annan civilisation där människor befriats från livets bördor genom teknologi. Sloterdijk uppfattar teknologi som civilisatorisk.

Framtiden anländer, och beroende på hur vi ser på den och tänker kring den förändras den. Dagens poltik är trist och ihålig. Den handlar om att försöka målstyra samhället och all offentlig verksamhet, istället för att försöka skapa något nytt och bättre tillsammans. Inget gör mig så deprimerad som talet om reformer finansierade krona för krona, vilket är ett uttryck en idealiserad realism som gör att politiker idag inte vågar formulera några visioner och får all politisk vilja att förändra att framstå som suspekt. Ett annat samhälle är alltid MÖJLIGT, men det krävs enhet och gemensamma ansträngningar för att realisera det. Tror vi att fritiden redan är intecknad, att framtiden är en plan som realiseras eller en lagbunden, linjär förändring som går att sia om och räkna på förlorar samhället sin vitalitet. Livet blir en börda och samhället en trist jakt på effektivitet för effektivitetens skull. Det behövs alternativ till den dödstrista synen på vad som är möjligt. Sanningen är att ingen vet var gränsen för mänsklig samverkan går. Ingen vet vad enskild och grupper av människor är kapabla till, om de försöker och vill. Det behövs fler olika bilder av framtiden, och dessa måste skapas. Fantasi och kreativitet ger samhället liv. Hyperbol filosofi är därför i högsta grad levande och realistisk, just för att den inte utgår från det som är, utan för att den utmanar varat och överskrider det givna.

Den längsta intervjun i ”Selected exaggerations” har rubriken ”Questions of fate: A novel about thought”. ­Sloterdijk säger där att dagens människor måste utveckla en ”existentiell kompetens” för att handskas med vår turbulenta omvärld. Han refererar till sofisternas och ­stoikernas etik som går ut på att lära människor att aldrig vara hjälplösa inför livssituationen. De måste lära sig en uppsättning av praktiker för att kunna uthärda ödets slag. Idealet under antiken var en människa som visste hur hon skulle handla i alla nödsituationer. Människan definierades som den varelse som hade existentiell kompetens. Märkligt nog påminner idén om Donald Trumps uppfostran. Hans far, affärsmannen Fred Trump, ville att sönerna skulle bli ”winners” i livskampen och han gav dem en tuff uppfostran. Äldste brodern fick problem med spriten och begick självmord. Donald blev en vinnare som tog över faderns fastighetsföretag.

Hjälplöshet är en inställning, en syn på sig själv och samhället. Den synen håller oss och samhällsutvecklingen tillbaka. Realisten igen, som ser drömmar och visioner som meningslöst flum. Det är konservatismens rädsla för förändring som talar; övertygelsen om att allt är som det måste vara och inrättat till den bästa. När Jimmie Åkesson står i Almedalen och talar om att det är känslan som räknas, vill han sprida misstro och rädsla bland befolkningen. Hotet kommer dock alltid inifrån; inifrån samhället genom populistiska och alarmistiska pariter och strömningar, och inifrån oss själva i form av rädsla och uppgivenhet. Hållbarhet handlar för mig att förbereda sig på det bästa, men förvänta sig på det bästa och hoppas på mycket mer än så. Vi måste bryta oss loss från realismens bojor. Verkligheten är ändå som verkligheten är, och ingen känner dess absoluta gränser. Låt oss göra ett försök, är mitt motto i livet. Låt oss se vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Seneca skrev i ett av sina brev att vi föds utan kallelse eller mål. Det är en ny form av fatalism då det gäller att tåla ödets slag och dö med värdighet. Existentiellt sett är människan en gladiator som måste kämpa för över­levnad. Segern är att stående kunna gå vidare till nästa kamp på liv och död. Att förbli stående efter kampen med ödet blir en existentiell dygd. Åskådarna gör kampen till ett skådespel. Det tragiska blir på en gång insikt och ­katharsisk underhållning och döden en atletisk händelse. Gladiatorn är vältränad och skicklig på hanteringen av vapen. När han faller, är det för en överman som är ännu skickligare på att hantera vapen – ödet och döden.

Jag tänker att ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för. Livet handlar inte om att bli en vinnare, utan om att uppleva så mycket som möjligt på egen hand och tillsammans med andra. Livet blir rikare och samhället mer hållbart om man man hjälper varandra och tar hand om dem som behöver hjälp. Att stänga in och bygga murar löser inga problem, det skapar problem.

Att vara atletisk både i fysisk och andlig ­mening bildade även ett ideal i det kristna klosterväsendet. Lidandet sågs som en konst och mästaren på denna konst var Kristus. Mystikern var atleten i fråga om att övervinna egot och subjektiva begär. I boken ”Weltfremdheit” från 1993 undersöker Sloterdijk olika västerländska och österländska traditioner för världsfrånvändhet. Ett nytt ödesbegrepp behövs i våra ­dagar. Men det rör sig inte om ett öde som räddar utan ett öde som gör oss till atletiska gladiatorer i tillvarons ­gladiatorspel, eller till kristna atleter.

Vi ska alla dö någon gång. Att möta döden med trygghet om att man gjort vad man kunnat, både för egen del, för att fylla livet med så mycket mening som möjligt, och för samhället, för att göra det mer hållbart och inkluderande. Genom meditation och reflektion kan man göra sig medveten om att och hur man är del av mänskligheten, och i den tanken finns förtröstan. Jag och alla andra kommer att dö men mänskligheten lever förhoppningsvis vidare. Det ser jag som ett slags ödesbegrepp och jag kan känna trygghet i den tanken. Att vara en intellektuell gladiator handlar inte om att vinna alla debatter utan om att berika alla samtal man är del av och att vara rörlig i sitt intellekt. Tillvaron är ett spel, men det finns inga motståndare, bara medspelare och tillsammans kan vi besegra missmodet och bejaka framtidstron som hindrar och förstör.

Sloterdijk citerar Nietzsche som låter Zarathustra säga: ”En smula vishet är nog möjlig; men denna saliga säkerhet fann jag hos alla ting: att de ännu hellre dansa på tillfällighetens fötter.” Dessa ord förkunnar början på det moderna tänkandet genom bejakandet av det slump­artade som också är ett ödesbegrepp. Världen utgör ett slumpspel och det gäller att vara en skicklig spelare. ­Kanske en machiavellisk spelare som griper tillfället i flykten. 2000-talets människa kommer att göra viljan att födas, att komma till världen, till det primära. Existensen består inte av en serie dödar utan av en serie födslar. Men det förutsätter en vilja till förändring som inte motiveras av omvändelse och frälsning. Istället premieras ett bejakande av existensen som sådan, en ansvarsfull omtanke som främjar det goda livet. Det kräver träning och övning, en sorts existentiella idrottare som toppar sin form för att konfrontera ödet att vara människa. Valet av tränare blir då avgörande. Men var finns de goda tränarna?

Kunskap är viktigt, men utan vishet blir det svårt att sortera överflödet av information och avgöra vilka fakta man ska förlita sig och bygga framtiden på. Lika viktigt är dock öppenhet för slumpens spel och att man kan ha fel. Ödet bestämmer inte våra liv, men påverkar möjligheterna till förändring. Ödet är något man måste acceptera och förhålla sig till, inte något man tror på eller förlitar sig på. Ansvarsfull omtanke är en inställning man kan ha, och det är ett sätt att främja eudaimonia och goda livet. För att leva ett lyckligt liv måste man våga konfrontera ödet att vara människa, ödet att vara jag och acceptera livet och verkligheten, samtidigt som man försöker förstå och överskrida dess begränsningar. I citatet talas det om valet av tränare och hur viktigt det är, men det behöver inte vara någon speciell, det kan lika gärna handla om inre bilder och föreställningar. De goda tränarna finns mitt ibland oss och inom oss själva, om vi vill och väljer att se så på saken.

Relaterad till problemet att hitta en lämplig tränare är Sloterdijks distinktion mellan en individuum revelatum, det kända och medvetna jaget med sin livshistoria, och en individuum absconditum, det okända och framtida jaget med en öppen livshistoria. Människor lever mellan dessa båda jag och utmaningen är att helt och hållet bli individuum absconditum. Det kräver en attityd av hybris, en ­revolt mot den givna ordningen. Det är just denna attityd som rätt kan träna människan, som kan få henne att ­komma i form för att bli en kommande människa. ­Sloterdijk talar på ett ställe i sina intervjuer om nödvändig­heten av att uppfinna en ny myt för Europa. Det är myten om individuum absconditum, den kommande människan. Inte helt olikt Donald Trumps vision om att göra ­”America great again”.

Nietsche talade om övermänniskan, vilket är ett begrepp som missuppfattats på så många olika sätt. Att nämna Donald Trump i dessa sammanhang tycker jag är olyckligt, för han kanske ser sig som en övermänniska, men hans och andras grandiosa föreställningar om sig själva uppnås genom fejk news, alternativa fakta och rena lögner. Övermänniskan eller individuum absconditum väljer jag att tolka på andra sätt. Övermänniskan ser jag som en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Det handlar inte om en människa som står över och som ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är bildning. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt. Det handlar om en tro på och kärlek till människan. Nietzsche låter Zaratustra förkunna: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för hållbarhet? Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall.

Det mänskliga, det givna, biologin. Det som är, det är en sida av människan. Men det finns en annan sida också: viljan att lära och förmågan att förändra. Människans historia är en historia av överskridande av det mänskliga och det är detta Sloterdijk och Nietzsche vill locka till, det är i alla fall så jag läser och använder deras tankar. Och båda föregår med gott exempel. Båda har studerat och lärt sig massor och delar med sig och tänker högt. Ingen av dem försvarar sanningar utan rör sig hela tiden och söker ständigt ny kunskap, tillsammans med resten av mänskligheten.

Peter Sloterdijk, en framtidens och blivandets filosof? 1

Tar tag i filosofin igen, och än en gång är det en artikel publicerad på Under strecket (skriven av Bo Gustavsson) som lockar fram lusten att skriva. Den här bloggposten påbörjades på detta sätt för ganska länge sedan nu, tidigt i somras tror jag. Sedan kom annat emellan. Fast nu tar jag tag i den igen, för att försöka jobba mig in i filosofins och tänkandets värld igen. Filosofin är krävande och det behövs både tid och ro och inspiration för att bege sig in i den världen. Där trivs jag verkligen, men får jag inte tiden, finner jag inte ron, möts jag av skepsis eller pressas på resultat, påverkas inspirationen menligt. Därför är det så plågsamt att tvingas se på och uppleva inifrån hur akademin, svars själva livsluft är tänkande omvandlas till en målstyrd produktionsapparat. Det är inte så kunskap utvecklas. Filosofi kräver tid att tänka utan krav på resultat, vilket kräver tillit och ansvar. Kontroll är motsatsen till det, och därför blir det svårt att underhålla och utveckla sin intellektuella förmåga. Tvingar mig till det, för att inte gå under av leda och frustration.

Den tyske filosofen Peter Sloterdijk är en internationell kändis, men i Sverige är han nästan okänd. Han är enormt produktiv med en imponerande verklista bakom sig. Det kan tyckas osannolikt, men denne filosof har faktiskt många likheter med ­Donald Trump. Båda gillar att stå i mediernas ljus och båda uttalar sig gärna provokativt. Trump har sitt företags­imperium, medan Sloterdijk har det kulturella kapital som uppstått kring hans tänkande. Men framför allt ger de uttryck åt hyperboliska sanningar, den ene på politikens område, den andre på filosofins.

Det var denna inledning som fångade mig. Jag har inte läst Sloterdijk, bara tänkt göra det. Tiden, återigen. Så mycket som pockar på uppmärksamhet, så mycket måsten, och aldrig tillräckligt med tid avsatt för uppgifterna som ingår i tjänsten. Den här texten handlar alltså mer om texten om Sloterdijk än om hans arbeten, men det går ändå att lära sig massor. Det ena ersätter inte det andra. Kunskapens vägar äro outgrundliga. Inledningen till Understreckaren tycker jag visar på skillnaden mellan politikens område, och filosofins. Det må finnas likheter, men eftersom politikern och filosofens uppgifter i samhället är väsensskilda (liksom för övrigt företagarens och politikerns) handlar likheterna bara om yttre likheter; utgår man från konsekvenserna är skillnaden enorm. Det som fungerar i filosofin får förödande konsekvenser i politiken och vise versa. Kontextens betydelse kan och får inte underskattas.

Peter Sloterdijk föddes 1947, idag för exakt 70 år sedan, i Karlsruhe där han är professor i filosofi och estetik vid Staatlichen Hochschule für Gestaltung. Jag ser på ett foto av honom. Han ser ut som en övervintrad hippie – långt hår, mustasch, glasögonen på nästippen, nyfiken blick. Hans filosofi är också en aning hippieaktig, då den går på tvärs mot konventionellt tänkande. Han är på många sätt en kontroversiell filosof. Mellan åren 2002 och 2012 var han programledare i tv för en pratshow där filosofiska frågor debatterades. Det är en annan likhet med Trump, som ju också haft ett eget i tv-program. Hans glamorösa liv i Vita Huset ter sig som ännu en dokusåpa.

Jämförelsen mellan honom och Trump finner jag lite störande, just eftersom filosofens yrke handlar om tänkande och reflektion; att ställa en filosof bredvid USAs nuvarande president och tala om likheter förminskar inte bara filosofen utan även filosofin. Det må finnas yttre likheter mellan Trump och Sloterdijk, men sedan tar det stop. USAs förre president Barack Obama var en tänkande och skrivande ledare som värnade kunskapen. Trump är motsatsen till allt det där; han ifrågasätter kunskapen och öppenheten, kritiserar medierna, talar osammanhängande och agerar reaktivt och i affekt. Filosofiskt kan det finnas en poäng att agera på det sättet, men finns det ingen tanke bakom är det snudd på förtal att tala om likheter. Fast jag kan bortse från det, texten handlar inte om det egentligen, utan om Sloterdijks filosofi

Enligt Sloterdijk är allt tänkande hyperboliskt. Det är filosofins metod. Den romerske retorikern Quintilianus definierar hyperbolen som en ”lämplig förvrängning av sanningen”. Hyperbolen är lämplig när man talar om det abnorma eller det måttlösa, som till exempel Gud, ­existensen eller naturen. Sloterdijk ser filosofen som en god retoriker som lyckas artikulera människors mer eller mindre medvetna känslor genom sin lidelse. Hen är ­expert på att dekonstruera den allmänna opinionen då filosofen ifrågasätter och problematiserar där vanligt folk bara känner en vag olust. Det filosofiska tänkandet är ­därför affektivt. Det är ett katastroftänkande. I dagens ­turbulenta värld blir den hyperboliska intelligensen åter igen nödvändig. Sloterdijk uppfattar den som en kreativ akt som öppnar upp nya arenor för tanken och ­handlandet.

Som sagt, det som fungerar och ibland är nödvändigt inom filosofin kan få rent katastrofala följer inom politiken. Kontextens betydelse behöver därför uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Kunskap är beroende av sammanhang, liksom den egna identiteten. Ingen tanke eller individ är något i kraft av sig själva, allt och alla blir till i relation till sammanhang. Ingenting är ont eller gott per se. Det är en av anledningarna till att jag är kritisk till idealiseringen av och jakten på best practice. Ingen metod fungerar lika bra och på samma sätt, överallt, alltid och för alla behov. Ingen pedagogik i världen fungerar lika för alla lärare, inom alla ämnen och för alla elever/studenter och kunskapsmål. Det beror på, och individens ansvar är viktigare än något annat. Därför ser jag med oro på hur styvmoderligt tänkandet, reflektionen och det högre seminariet behandlas i den akademiska världen i synnerhet och i samhället i allmänhet. Kreativitet anses bra om den leder till lönsamma produkter, men det är inte så KREATIVITET fungerar. För att kunna dra nytta av människors kreativa förmåga krävs att man tar det onda med det goda, för det ligger i sakens natur att man först i efterhand vet vad som fungerar. Kreativitet är förmågan som tar oss förbi det givna och kända, in i okänd terräng. Det är en egenskap som inte går att styra. Kreativiteten öppnar upp och skapar nytt, men om den inte får följa sin egen väg förtvinar den. Kreativitet är INTE samma sak som att säga att anything goes!

Efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet talas det om ”post-truth politics”. Politiken styrs inte ­längre av sanningskravet utan det som gäller är halv­sanningar och alternativa fakta.

För att värna kunskapen är det enormt viktigt att inte blanda samman postsanning med resultatet av postmodernistiska analyser av sanningsbegreppet. Postmodernismen kan och bör kritiseras och diskuteras, men den upphör att vara vetenskap i samma stund som den lämnar kunskapssökandets område och äntrar politiken. Postmodernismen må dekonstruera och relativisterna, men målet med all vetenskaplig verksamhet är att nå BÄTTRE kunskap, inte att ifrågasätta för ifrågasättandes skull. Trump och andra finner inget stöd i postmodernismen för sitt agerande. Lögner är och förblir lögner!

Det primära syftet är att fånga upp missnöjet i somliga väljargrupper och tala till deras besvikelse och ilska. Trumps retorik karakteriseras också som ”truthful hyperbole”, vilket påminner om Quintilianus definition av vir bonus, den gode retorikern.

Jag tycker det är olyckligt att kalla Trump för retoriker eftersom han bara använder en högst begränsad uppsättning verktyg från den den klassiska retoriken. Han väljer att bara beröra, och han använder endast patos, men inget av detta gör han med någon tanke bakom. Han bara agerar, utan logik eller plan och han byter åsikt hela tiden genom att konsekvent bemöta all kritik med motargument. Trump är motsatsen till god retoriker, vill jag hävda.

På sitt sätt vill Sloterdijk vara en vir bonus genom att ­uttrycka hyperboliska sanningar om vår samtid. Kanske kan man tala om en post-sanningens filosofi i hans fall där idén om ”Not Saved” står i centrum. Det är titeln på en samling essäer utgiven i år på engelska, på tyska 2001. Att söka räddning ur en extrem situation utgör motivationen i traditionell filosofi och politik. Skillnaden mellan populisten Trump och filosofen Sloterdijk är att där den ene vill utnyttja missnöjet i samhället för att få makt strävar den andre efter att analysera missnöjet i syfte att nå djupare sanningar.

Skillnaden är ENORM skulle jag vilja hävda, den enda gemensamma nämnaren är ordet missnöje, några andra likheter finns inte. Trump bedriver en antiintellektuell kamp, i likhet med många andra populister, där känslan är det som räknas, inte kunskapen och den beprövade erfarenheten. Sloterdijk är filosof och söker kunskap, om än på okonventionella vägar.

Första steget består i att befria sig från behovet att bli räddad av en ideologi eller religion, eller för den delen en politik. Om Sloterdijk vill göra folk kritiskt medvetna, ser sig Trump som en frälsare.

Exakt, och den kritiska medvetenheten är inte en lösning, den är ett slags hjälp till självhjälp. Kunskapen i sig kan aldrig förlösa eller utgöra en lösning, kunskapens nytta är alltid indirekt. Kunskapen är förmågan som gör att människor tar kloka och informerade beslut, den är ingenting i sig själv. Därför är det en filosofisk dygd att tänka och agera hyperboliskt, medan det är en katastrof inom politiken. Den tanken är viktig att ta till sig och använda i sin vardag, liksom i politiken.

Återkommer med fler tankar senare under dagen.

Kunskapen håller på att administreras bort från all utbildning

Läser vad André Spicer skriver i The Guardian, om (onödig) administration i högskolevärlden. Känner igen mig i mycket, och upprörs över sakernas tillstånd. Allt mer av min arbetstid fylls av administrativa uppgifter, vilka sägs gynna kvaliteten i verksamheten. Tillåt mig tvivla; jag kan överhuvudtaget inte se någon som helst poäng med att tvinga landets högst utbildade att ägna sig åt administrativa uppgifter. Lektorer, docenter och professorer ska ägna sig åt högre utbildning, forskning och kunskapsutveckling, allt annat är resursslöseri av stora mått. Ändå ökar den administrativa bördan för varje år, och tiden för kompetensutveckling minskar, liksom för övrigt tiden som finns för undervisning (och även forskning, eftersom konkurrensen om medel idag är förkrossande tvingas allt fler lägga allt mer tid på skriva och fila på ansökningar om forskning, istället för att forska). Över tid är skillnaden stor. Mina lärare kunde verkligen och förväntades tydligt ägna sig åt undervisning och kompetensutveckling, deras administrativa börda var med dagens mått mätt försvinnande liten. De rapporterade i princip in poäng, resten av administrationen sköttes av en sekreterare. Sedan reformerades den högre utbildningen för att höja kvaliteten. Hur då? Genom att anställa fler administratörer och genom att ålägga lärarna fler administrativa uppgifter. Verksamheter som tidigare var fria, som lärarna helt och hållet ansvarade själva för och fick lägga upp på det sätt den enskilde läraren, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet, ansåg bäst, reglerades i rasande takt. Utbildning började målstyras och verksamheten kvalitetssäkrades, vilket i praktiken innebär att kunskap flyttas från individer till system. Och system upprätthålls av därför utbildad administrativ personal. Jag är docent och arbetar som lektor, men mitt arbete är så pass strikt kontrollerat att det i praktiken handlar mer om att följa regler än att utveckla ny kunskap och undervisa på högskolenivå. På pappret ser allt ut att fungera som det ska, och i teorin fungerar det. Problemet är bara att utbildning är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. I praktiken fungerar det därför inte alls som det var tänkt. England ligger lite "före" oss, där har man kommit längre. Det gör inte min oro mindre.

As students have been celebrating their exam results, pundits from across the political spectrum have been commiserating the state of British universities. Andrew Adonis, an education minister during the Blair years, has excoriated universities for offering costly courses while jacking up the pay of their senior leaders. Nick Timothy, Theresa May’s ex-advisor, thinks UK universities are an unsustainable “Ponzi scheme”. The universities minister, Jo Johnson, has written about the need to put further pressure on seats of higher learning so students get good value for money.

När resultaten uteblir stannar man inte upp och reflekterar över om förändringarna är bra och om metoderna fungerar, men anser sig veta, och intensifierar kontrollen, ökar administrationen och viftar bort forskare och universitetslärares invändningar som ett särintresse. Att alla som vet något om kunskapsutveckling och lärande vet att väsen till kunskap väldigt ofta är en omväg bryr sig maktfullkomliga politiker inte om, de använder sin makt för att driva igenom reformerna.

Behind the political point-scoring are more serious issues. The university sector has been growing for decades, but now that growth is going into reverse. The number of undergraduates applying to universities has fallen by 4% this year. Although close to 50% of the population goes through higher education, only about 20% of jobs require an undergraduate degree. One US study found that 46% of students showed no improvement in their cognitive skills during their time at university. In some courses, like business administration, students’ capacity to think got worse for the first few years.

Kunskap handlar om individens eget arbete med sin egen utveckling, inte om att producera mätbara resultat. Ju mer kontroll och styrning, desto mindre eget ansvar, desto mindre utveckling och desto mer lydnad och fokus på nyckeltal och sådant som mäts. Detta är en allvarlig utveckling. Högre utbildning blir bara högre om den hjälper studenterna att utvecklas och bli bättre på att ta eget ansvar, och så kan det bara bli om lärarna är fria och kan ägna hela sin tid och sitt fokus på kunskapen och kompetensutvecklingen.

And after they graduated, many struggled to find full-time work while being loaded down with debt. Nearly a quarter of graduates were living with their parents or relatives.
On top of all this, UK universities have some significant financial difficulties. The university pension scheme is £17.5bn in the red. Senior managers have been on a building spree that has been almost entirely funded by new borrowing on the bond market. Many institutions are locked into costly private finance initiatives. 

Underlying all this bad news is an often overlooked fact. Universities have been growing for a decade, but most of the resources fuelling that growth have gone into expanding university administration, not faculty. One US study found that between 1975 and 2008, the number of faculty had grown about 10% while the number of administrators had grown 221%. In the UK, two thirds of universities now have more administrators than they do faculty staff. One higher education policy expert has predicted the birth of the “all-administrative university”.

Hur mycket administrationen av forskningen kostar illustreras tydligt av den over-headkostnad som dras från alla inkommande medel, vilket ibland kan uppgå till över 50 procent. Detta talas det på tok för lite om. Är det rimligt att över hälften av offentliga medel satsas på ADMINISTRATION av forskningen? Borde inte lejonparten av samhällets investeringar i forskning läggas på just FORSKNING? Hur mycket värderas kunskapen i samhället när detta förfarande accepteras?

The massive expansion of administration has also fuelled an equally stark expansion of empty activities. These include costly rebranding exercises, compliance with audits and ranking initiatives, struggling with poorly designed IT systems, engaging with strategic initiatives and failed attempts at “visionary leadership”. All the while, faculty are under pressure to show they are producing world-class research, outstanding teaching and are having an impact on wider society. No wonder some faculty complain that they are “drowning in shit”.

På högskolan där jag arbetar ska vi under hösten implementera en ny värdegrund. Varför då? Varför kan vi inte bara sätta kunskapen och lärandet i centrum, vilket man kan tycka vore självklart för en högskola? Varför lägger man tid på att utarbeta och implementera en ny värdegrund, uppifrån? På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen? Dessutom kommer det hela tiden nya system som man måste lära sig, och systemen som införs är alltid mer eller mindre dåliga, aldrig bra. Allt detta tar tid från kärnverksamheten, om det nu inte är så att administrationen är kärnverksamheten. Fast i så fall skulle jag vilja veta det så att jag kan ta ett beslut om jag ska vara kvar eller inte. Jag sökte mig till akademin för kunskapens och utvecklingsmöjligheternas skull, inte för administrationen eller för att göra karriär.

Universities end up developing policies, ticking boxes and trying to climb up rankings
The expansion of empty administration has some up sides. By showing universities are willing to keep up with the latest management fads and fashions, they gain credibility in the eyes of business and government. Empty administration makes some members of the university feel good about themselves. But empty administration also comes at a significant cost. It is expensive, it is disheartening, and often it diverts universities from their core tasks. Instead of educating students, doing research and contributing to broader society, universities end up developing policies, ticking boxes and trying to climb up rankings. 

If universities are interested in addressing the problems they face, what is not needed is spectacular reform. Such reforms are often costly, disturbing distractions with a short shelf life. What is needed is something more modest, but more far-reaching: cutting back empty administration.

Låt lärare vara lärare och låt forskare forska. Någon annan reform behövs inte. Kunskapsutveckling handlar inte om att följa regler utan om att lära sig förstå reglerna och om att skapa nya och bättre regler. En högre utbildning som styrs mot mål istället för individers vilja att lära sig mer och bli bättre kan aldrig vara HÖGRE. Dagens utbildningspolitik, som bygger på New Public Management är ingen utbildningspolitik, det är en resultat- och produktionspolitik. Det går inte att målstyra lärande. Och antagandet att konkurrens alltid driver kvalitet är taget ur luften, det fungerar inte så i praktiken.

The first step in cutting back empty administration is eliminating the demand. An important aspect of this is to remove creeping government attempts to micro-manage the sector. Putting an end to the research excellence framework would save the sector £250m. It would also eliminate pressure on faculty to publish obtuse articles which are read by few people. Killing off the new teaching excellence framework will immediately save the sector £20m, plus countless hours of staff time spent complying with the exercise. 

The next step is to root out the supply of empty administration in universities. A modest first step would be the elimination of “bullshit jobs” in universities. These are jobs which the people doing them think should not exist. Creeping forms of corporate escapism in universities would also be wound back. This includes everything from fanciful strategy development exercises, managerial vanity projects like opening campuses in exotic locations and overly elaborate leadership retreats. Staff need to be given space to question and even veto any new administrative initiatives. When any new initiative is proposed, faculty need to ask: “Is there any evidence this works? What is the logic behind it? And is it meaningful to staff and students?” Answering these three simple questions is likely to cut back empty administration substantially.

Idag finns allt mindre tid att tänka i den dagliga verksamheten. Alla förväntas jaga mätbara resultat. Seminarieverksamheten blir allt mindre öppet sökande; det finns allt mindre tid och förståelse för nyfikenhets- och kunskapsdriven verksamhet. Mötena är allt oftare av strategisk karaktär, allt mer målfokuserade och näriga. Det tals mer om ekonomi och resultat än om kunskap och lärande. Tomheten triumferar, på kunskapens och utvecklingens bekostnad.  

Finally, universities need to stop rewarding the creation of empty administration. They can do this by not rewarding empty talk with attention. Simply switching off as soon as someone begins to use empty business jargon will mean people who present new ideas think them through thoroughly. They need to make stupidity costly. One way to do this is by requiring people to fully carry out their own fanciful ideas. When people have to implement an idea, they are likely to think twice before proposing it. Finally, universities need to make it costly for individuals to increase organisational load. For instance, before introducing a new procedure they would need to eliminate an old one.

Dumhet har en tendes att sprida sig, enligt logiken att kloka människor tänker innan de talar och är mer osäkra på sin egen förmåga. Korkade människor går på känsla och bryr sig bara om att höra sin egen röst. Liksom tolerans förr eller senare kommer att förgöras, om den inbegriper även intolerans kommer kunskapen att utarmas när det inte finns tid för eftertanke, för där ser dumheten en möjlighet att synas och höras. Kunskapsutveckling kräver tålamod, förståelse för att om man inte får misslyckas kan man inte lyckas och tid för eftertanke. Idag gör vi tvärtom, och sedan skyller man på lärarna när kunskapen som studenterna har inte håller måttet och inför mer av det som försatt oss i den problematiska situationen.

Cutting back on empty administration comes with risks. For instance, powerful groups like politicians may see universities as “out of touch”. Accessing resources used to support empty administration can become more difficult. But cutting empty administration is likely to be worth it. Universities will no longer be burdened with the cost. Staff will feel like they are no longer being crushed by meaningless and wasteful processes. Students will no longer be faced with thickets of maddening processes. The institutions themselves are less likely to be diverted from their core tasks of educating students, carrying out research and contributing to the broader society. Finally, the public is more likely to trust higher education institutions which carry out their purpose of educating students, conducting research and contributing to wider society.

Kunskapen behöver uppvärderas i hela samhället, tilliten till lärarna måste öka och insikten om att ingen annan kan ansvara för individers lärande. Utan tid för eftertanke och förståelse för uppdragets komplexitet kan den högre utbildningen aldrig bli högre!