Vishet som mål del 1

Söndagens Under Strecket handlade om vishet. Det är Henrik Bohlin (docent i filosofi och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola) som skriver. Spinner vidare på hans tankar och återkopplar till det jag skrev i fredags. I dessa tider när kunskap och klokhet är satt på undantag och när okunskap i vissa kretsar ses som en dygd behöver vi dels förstå vad vishet är, dels lära oss hantera insikten och omsätta den praktisk handling, både som individer och som samhälle. Här i den första delen gör jag kopplingar till New Public Management för att se hur vishetsfrämjande den organisationsideologin är, och i nästa post handlar det om pedagogik som främjar vishet.

Ordet filosofi betyder kärlek till vishet, och man skulle kunna tro att filosofer av facket vore bäst lämpade att svara på frågan om vishetens natur. Men dagens akademiska filosofi är på gott och ont en vetenskap bland andra, där forskare ägnar sig åt snävt avgränsade problem som bara fullt ut kan förstås av andra experter inom samma specialområde, och som oftast har mycket litet med de stora livsfrågorna att göra. Det rådande systemet för forskningsfinansiering och akademisk rekrytering gynnar dessutom snabba, enkelt mätbara resultat framför långsamma tankeprocesser och sökande utanför de färdigsnitslade banorna.

Dagens vetenskapliga system premierar det mät- och jämförbara. Jag ser en tydlig glidning bort från Poppers syn på vetenskap, att den bara kan falsifiera, till dagens system där vetenskapen allt mer antas kunna bevisa att det är si eller så. Sådana är reglerna, och anpassar man sig inte blir det svårt att få pengar, och har man inga pengar kan man inte forska. Tyvärr får även kärleken till visheten stryka på foten. Maslows behovstrappa gäller även i akademin. Först behöver de basala behoven tillgodoses, sedan kan man få tid att tänka.

I antik filosofi var däremot teman som vishet, dygd och det goda livet centrala. Sokrates säger att det största goda för en människa är att varje dag samtala om dygd och andra frågor om männi­skan själv, och lägger till att ”ett liv där man inte ställer granskande frågor inte är värt att leva”. Den filosofiska diskussionen om det goda livet fördes vidare av bland andra Aristoteles och de stoiska och epikureiska filosofskolorna.

Granska aldrig en bra story, det vill säga en story som säljer ... När medierna anammar den synen på sitt uppdrag och i ett samhälle som endast mäter klick, uppmärksamhet och publik framgång är ett samhälle som inte bryr sig om framtiden. Den kritiskt granskande kompetensen är samhällsbyggande eftersom den aldrig lämnar makten i fred att göra som man anser bäst, utifrån sitt perspektiv. Vem kontrolleras idag? Företagsledningar gömmer sig bakom sekretess och företagshemligheter medan politiker kampanjar för mer kontroll och styrning av vanligt folk och hårdare straff för den som inte följer reglerna. Vishet och klokskap talas det allt mindre om, men desto mer om behovet av evidens för att kunna avgöra vad som är den bästa, enda vägen. Vishet vill jag se som kompetens att hantera en helt ny situation, i okänd terräng med nya människor och verktyg man inte är van vid.

Hos Aristoteles finner man det viktiga begreppet fronesis, praktisk vishet eller klokhet. Kloka människor kännetecknas enligt Aristoteles av att de kan se vad som är gott för dem själva och andra och har en benägenhet att handla i enlighet med det. Klokhet innebär inte i första hand att förstå generella etiska principer, utan är snarare en praktisk färdighet att i en enskild situation överväga de handlingsalternativ som står till buds och välja det bästa av dem. För att ett beslut ska vara gott måste tanken vara sann och begäret riktigt, skriver Aristoteles. Praktisk klokhet förutsätter därför en god och dygdig karaktär. Liksom andra praktiska färdigheter kräver den långvarig övning, och äldre är därför i allmänhet klokare än yngre, även om det givetvis finns många undantag från den regeln.

Det tar tid att tänka, och att utbilda sig handlar inte om att skynda mot ett mål, utan om att läsa, reflektera, försöka, misslyckas och dra lärdom. Kunskap är som träning, det finns inga genvägar. Säger man sådana kanske det liknar vishet, men det är en villfarelse som förr eller senare kommer att uppenbara sig, och ju längre tid det tar innan sanningen uppenbarar sig desto värre blir konsekvenserna. Det finns inga genvägar till praktisk vishet, det kan inte nog poängteras hur viktig den insikten är. Ett samhälle som dyrkar ungdom kommer att få svårt att förena den drömmen med viljan att veta och behovet av klokskap.

När filosoferna inte längre förvaltar arvet från antikens vishetsläror gör i stället andra det. Ett exempel är boken ”Practical wisdom” (2010) av den amerikanske psykologen Barry Schwartz och statsvetaren Kenneth Sharpe, som särskilt intresserar sig för det man kan kalla professionellt personligt omdöme, förmåga att fatta goda beslut i sin yrkesutövning som exempelvis sjuksköterska eller domare. Med Aristoteles som utgångspunkt betonar de att klokhet inte kan reduceras till allmänna principer utan kräver en praktisk förmåga, utvecklad genom lång erfarenhet, att läsa av enskilda situationer och över­väga möjliga handlingsalternativ.

Tron på att kunskap kan kvalitetssäkras och att utbildning är en process som kan effektiviseras utan kvalitetsförlust är ett tecken på hur det står till med visheten i samhället, och den som tror att det var en olycklig tillfällighet att Donald Trump blev president i USA bör tänka ett varv till. Otåligheten och den orimliga önskan att förena det oförenliga är enormt utbredd och banar väg för karismatiska ledare som framgångsrikt kan sol-och-våra tillräckligt många väljare för att få makten och utmana demokratin, som kräver kunskap och förståelse för uppdragets komplexitet.

Aristoteles jämförde det kloka övervägandet med en ”lesbisk linjal”, en böjlig kurvlinjal av bly som murare på ön Lesbos använde för att mäta oregelbundet formade byggstenar. I stället för att tvinga in alla stenar i en enhetlig form, anpassade alltså murarna i varje enskild fall mätverk­tyget efter materialets oregelbundenheter. På samma sätt ”böjer” enligt Schwartz och Sharpe visa personer regler genom att anpassa tillämpningen och väga motstridiga hänsyn mot varandra. Den som alltid följer samma regler oavsett konsekvenserna gör knappast ett bra arbete.

Ska människorna anpassa sig till systemet eller ska systemet anpassas till människorna? Vad är klokast? Att samhället som skapats av människor, och som är till för människor anpassas efter rådande förutsättningar, eller att människan anpassar sig efter systemet? För mig är det uppenbart vad som är klokast och mest hållbart, utifrån ett mänskligt perspektiv, men det mänskliga är inte i fokus idag. Ekonomin (eller i praktiken, drömmen att bli rik utan att anstränga sig) är idag vad allt handlar om, och det är den människorna har att anpassa sig efter. Därför vinner tanken på den mänskliga faktorn allt mer mark och drömmen om rikedom gör att människor accepterar att deklassera sig själv. Förhoppningen om att jag ska vara bättre än genomsnittet och att jag är en vinnare driver allt fler att acceptera spelreglerna som gör att artificiell intelligens anses vara en bra sak att utveckla, istället för att främja bildning och vishet som tar tid och kostar pengar.

För att yrkesverksamma ska utveckla sitt professionella omdöme och sin förmåga att böja regler krävs individuell frihet och självständighet, ett utrymme för att pröva sig fram på egen hand och lära sig av framgångar och misstag. Ett problem Schwartz och Sharpe pekar på är att nya system för styrning och kvalitetsuppföljning, som new public management, minskat detta utrymme. I systemen finns en inbyggd misstro mot den enskildes vilja och förmåga att ”göra rätt även när ingen ser på”. Om till exempel lärares personliga professionella omdöme ska kunna återupprättas krävs andra system, som bygger på ett grundläggande förtroende.

Idag litar ingen på någon annan och alla får finna sig i att kontrolleras. New Public Management bygger på en anti-humanistisk människosyn som tvingar alla underkasta sig kontrollen och underblåser misstron, för att uppnå ekonomiska mål på människornas bekostnad. Är det klokt att implementera en ideologi som bygger på misstro, i en värd där allt fler drömmer om etniskt rensade kulturer och som räds mångfald? Tillit kräver klokhet, men klokhet kan inte uppnås utan att det finns tid och förståelse för hur viktigt det är att få misslyckas, vilket strider mot rådande ekonomiska paradigm. Varför ska man göra rätt om ingen ser när man verkar i ett system som bara premierar det som går att mäta? Det framstår ologisk, och därför gräver vi kollektivt vår grav och offrar värdefulla kompetenser som det tagit år och generationers möda att bygga upp för snabba ekonomiska kickar. Mot bättre vetande accepterar vi att misstron växer och behovet av kontroll ökar. Drar vi ut perspektivet och återkopplar till tanken på den mänskliga faktorn som en svaghet är det bara en tidsfråga innan människan ersatt sig själv med maskiner. Inte särskilt klokt, men ekonomiskt rationellt ... Samhällets långsiktiga hållbarhet handlar dock om vad som faktiskt fungerar, inte om vad människor drömmer om. Och vishet och klokskap fungerar, bevisligen, även om det aldrig finns några garantier.

I den psykologiska forskningen har olika definitioner av vishet föreslagits. Vishet har beskrivits som en expertkunskap för livets praktik som bygger på många olika sorters kunskaper och färdigheter. Bland annat förmåga att acceptera och hantera osäkerhet och att förstå sitt liv som en integrerad helhet där man i olika perioder och situationer intar olika roller, till exempel som barn och senare förälder. Enligt en annan ­definition är vishet en kombination av intelligens, kreativitet, kunskap och värderingar som ger individen förmåga att bidra till det gemensamma bästa genom att balansera olika intressen i kort- och långsiktigt perspektiv. Andra definitioner tar upp självkännedom, empati och förmåga att se saker ur andras perspektiv, färdigheter i konflikthantering och vilja och förmåga att lära sig av sina erfarenheter genom reflektion.

Uppställt på detta sätt blir det smärtsamt tydligt hur långt vi är från vishetssamhället idag, och hur fort det går att rasera det som tagit generationer att bygga upp. Det är inte klokt, det är korkat, fast utan vishet är det så klart svårt att ens tänka sig att framtiden är en öppen fråga och att inse vilka risker vi människor gemensamt utsätter oss för genom att inte göra vad vi kan för att sträva efter vishet. Så, hur ser det ut i Sverige, i vårt lands offentliga organisationer, idag? Hur mycket av vishet finns inbyggt där, i sättet av leda och organisera arbetet? På Brännpunkt finns ett inlägg som står i bjärt kontrast mot tankarna om vishet på Under Strecket ovan. Det är Niklas Lång (präst och ledarutvecklare) och Kjell Lindström (organisationskonsult och trendspanare) som skriver, och artikelförfattarna har även skrivit boken: ”Den 'sanna' organisationen - Kyrkans framtid i en vilsen värld”, Vulkan 2016

”Företaget” som organisationsform har genom åren framställts som ett förföriskt enkelt och effektivt alternativ för snart sagt all annan verksamhet. Det har förts fram som ett föredöme för hur vi ska organisera allt från sjukvård och universitet till Svenska kyrkan. Men nu börjar det bli mer och mer tydligt hur det här tänkandet även får politiska konsekvenser.

Det är förföriskt enkelt och skrämmande lätt att sälja in budskapet. New Public Management är samhällsvetenskapens motsvarighet till fysikens dröm om kall fusion, som är ett slags variant på den där gäckande evighetsmaskinen som alla vet är en omöjlighet, men tänk om ... Tänk om! Likt flugor som lockas till och flockas kring den livsfarliga ljuslågan leker vi med elden när vi tror att hållbarhet är ett mål som går att bryta ner i delmål och en process som går att styra i en på förhand bestämd riktning. New Public Management är populism förklädd till vetenskap, och eftersom det är en självförbrännande villfarelse som ser investeringar som onödiga kostnader gräver vi vår egen grav.

Nu sitter en företagsledare som president i USA och världens medier tävlar i att förfäras över hur han hanterar en hel nation som vore den ett av hans företag. Men tänk om det här förhållningssättet helt enkelt är en logisk konsekvens av en mycket längre utveckling.
Ofta framställs populismen som en rörelse driven av dåligt utbildade och svikna vita män. Vi vill inte förringa betydelsen av växande sociala klyftor i samhället. Vårt syfte här är istället att lyfta fram en, som vi ser det, bortglömd men mycket viktig dimension i sammanhanget: Företaget som den till synes enkla lösningen på komplexa organisationsproblem.

I början av 1900-talet var ett företag ett företag, sjukvård var sjukvård, skola var skola och kyrka var kyrka. Hade man inlett sin karriär i en sektor bytte man inte ofta. Allt eftersom ekonomerna fick en starkare roll i våra organisationer kunde vi se en tydlig tendens att företaget presenteras som den ”sanna” organisationen, den som alla andra organisationsformer ställs i relation till.

Enhet och renhet är farligt att drömma om och monokulturer går alltid under, förr eller senare. Ett samhälle en organisationsform är en variant på tanken om ett folk en ledare. Företagande är bra om man ska driva FÖRETAG, men skolor och sjukhus är inte företag, utan något annat. Ekonomi är ett fantastiskt medel, men i samma stund som pengar betraktas som ett mål balanserar man på avgrundens rand. Mångfald på livets och samhällets alla områden är nyckeln till hållbarhet. Den enda vägen leder alltid fel.

På 1980-talet får managementteorier, nyliberalism och ekonomism ett ännu starkare grepp om synen på hur olika verksamheter ska bedrivas. Inom den offentliga sidan kallade man det hela för ”New Public Management”. Idéerna var förföriska i sin enkelhet: Mätbara mål, processtyrning och kontroll, enhetlighet och lojalitet, fokus på effektivitet och leverans, enkla och förutsägbara organisationsstrukturer, marknaden i fokus, minimal politisk styrning. Problemet är bara att de här modellerna som skulle göra allt effektivt och enkelt inte har levererat. I dag hörs allt starkare kritik från flera håll.

Om vi nu skulle försöka att ta de populistiska reaktionerna mot det politiska etablissemanget på allvar, skulle de mycket väl kunna ses som en reaktion mot en allt större samhällelig byråkratisering som lett till en oöverblickbar komplexitet och gjort samhället enormt svårt för den enskilde att både hantera och kritisera. Som vi förstår det populistiska alternativet vill man på goda grunder förenkla samhället. Man vill öka kontrollen. Enhetlighet och lojalitet är starka ledord. Mångfalden blir ett problem. Den politiska styrningen ska begränsas. Vi hör vad det påminner om.

Ett samhälle av människor, för människor borde vara målet kan man tycka. System som vaccinerats mot alla uttryck för önsketänkande är det enda kloka och hållbara. Ett samhälle som ger människor vad de behöver, inte vad de vi ha. Donald Trump är inte ett olycksfall i arbetet, han visar att det inte finns någon genväg till hållbarhet och att mänskligheten alltid får vad den förtjänar. USA vore inte det första imperiet som går under på grund av att man förringat människans svagheter och drabbats av hybris. Det enda botemedlet som biter på och fungerar mot populism är vishet, men visheten går inte att beställa fram. Vishet måste man förtjäna, liksom framgången som president. Det går att klara tentor, få examen och vinna val med tur och olika trix, men det går aldrig att uppnå hållbarhet, hälsa eller vishet på det sättet. Därför är det särskilt allvarligt att NPM införts i skolan, för där läggs grunden för resten av samhällets behov av kunskap och vishet.

Vi vill våga tänka tanken att populismen är den logiska konsekvensen av de mångåriga försök som gjorts att pressa företagsmodellen på organisationer som inte är gjorda för den. Nu är det helt enkelt nationens tur. Nu ska även nationen skötas som ett företag med en stark vd. Marknadsföring blir viktigare än sanning. De som inte är lojala med företagskulturen åker ut. Meddelarfrihet förekommer inte och medierna hanteras som om de vore underordnade tjänstemän på kommunikationsavdelningen.

Den som saknar vishet eller ser ser behovet av kunskap som ett tecken på svaghet är mer än lovligt korkad. Det krävs dock mod att först se och ta in, och sedan uttala tanken, att kejsaren är naken. För det innebär att jag måste erkänna att jag gick på bluffen och att jag inte är vis. Därför är det lättare och mer belönande att spela med. Ensam är som bekant inte stark. Därför är det så viktigt att kunskap och vishet sprids och värnas KOLLEKTIVT. Det vi gör nu: Letar efter den eller det bästa, är dömt att misslyckas. Det är en genväg som kommer att straffa sig. Om Donald Trump är svaret är det frågan det är fel på, och det borde vara en varningsklocka. Fast så fungerar inte kulturen, den är inte som vi människor vill, den följer sin egen (brist på) logik. M lockas av SDs stöd och inleder mot bättre vetande samtal med ett populistiskt parti med rötter i nazismen och som tillåter en dömd brottsling att ansvara för partiets juridiska frågor?! Vart är vi på väg, och hur står det till med visheten i Sverige idag? 

Vad är detta om inte att dra företagsmetaforen till sin spets? Tänk om grunden för den utveckling vi ser i  dag har lagts av alla som fört fram företaget som den självklara organisationsmodellen för samhällsbygget. I så fall behöver man göra mer än att bara klaga på populismen om man vill vända utvecklingen. Då behöver man genomskåda företagsmetaforen på fler plan och börja bygga samhället på ett nytt sätt. Samhället behöver byggas med olika organisationsformer som var och en bygger på sin egen inre logik och som är anpassade för sin specifika verksamhet.

Det behövs tid att tänka och förståelse för hur viktig den mellanmänskliga tilliten ärm det vill säga den tillit man anförtror och ger sina medmänniskor, inte tillit som ges någon som får betalat för att ta ansvar. Den onda cirkel samhället nu befinner sig i måste brytas, och det går inte genom att inför mer av samma. Det krävs mindre kontroll, mer tillit och framförallt krävs det marginaler. Fler samtal och färre debatter. Mer bildning, bättre förståelse för misslyckanden och betygens betydelse måste minska. Framförallt behöver en mycket bättre förståelse hos fler växa fram, om skillnaden mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Ett företag är en avgränsade enhet som går att bygga murar kring, men det fungerar inte i ett samhälle. Alla länder som försökt bygga murar har gått under förr eller senare. Det är ingen hållbar lösning för ett samhälle. Tyvärr krävs det vishet för att inse det, och när den inte finns är manegen krattad för ledare som agerar på känslor och som föraktar intellektuella.

Demokrati är ett komplicerat sätt att styra en nation, men det är enligt vår uppfattning det minst dåliga. En demokrati är en demokrati och ett företag är ett företag.

Demokrati och mångfald är utmaningar som människan måste lära sig hantera, det är inte problem som kan övervinnas med modeller som bygger på önsketänkande. Det förstår den som är klok och som inser värdet av vishet. Problemet är att den som inte vet eller förstår detta inte ens förstår hur lite hen vet. Donald Trump lovade att bli den bästa ledaren som Gud skapat. Det har börjat sådär skulle jag vilja säga, och samtidigt påminna om att det är nu vi kan dra lärdom och tänka om, inte sedan. Populismen är en sjukdom som sprider sig snabbt. Och vishet är ingen lösning, inget bantarpiller som ger snabb effekt utan ansträngning, det är likt fibrer, vitaminer och träning ett långsiktigt skydd som tar tid och kräver möda att bygga upp.