Kunskap och makt

Många som säger sig värna sanningen utpekar filosofen Michel Foucault som det största hotet och allt som andas poststrukturalism fungerar som ett rött skynke för positivismens försvarare. Det är djupt beklagligt, för kritiken bygger på ett fatalt missförstånd. Foucault leder ingenting i bevis, han presenterar verktyg att tänka med och pekar på analytiska uppslag att nysta i, för att hjälpa människor att tänka kritiskt kring det som sker. Foucault undersöker samhället, människan, kulturen och sanningen som fenomen. Han söker sig bakåt i tiden och studerar sammanhangen där orden, begreppen och tankarna som idag tas för givet först uppstod. Han gör det inte för att ifrågasätta eller kritisera kunskapen, utan för att stärka och förbättra den. Foucault gör kunskapen mer motståndskraftig. När han säger att makt är kunskap är det inte ett sätt att ifrågasätta vetenskapen, det är en kritisk fråga riktad mot en blind tillit till auktoriteter. Den som har makt bestämmer över kunskapen också, om och ifall hen inte granskas kritiskt. Vi människor har enormt lätt att förföras på olika sätt. Det mänskliga psyket spelar oss hela tiden spratt. H C Andersens saga om Kejsaren som paraderar naken inför folket eftersom ingen vill erkänna sig lurad av de vältaliga "skräddarna" och som först när en liten pojke sätter ord på och uttalar det uppenbara bryts förtrollningen. Det är en berättelse om relationen mellan kunskap och makt. Alla vet att det är så, men få vill erkänna det. Vetenskapen är kanske orolig för att Foucault och postmodernismen ska nagga förtroendekapitalet i kanten, jag vet inte? Men jag tror precis tvärtom, att vi behöver Foucault, idag mer än någonsin. För vad är det Donald Trump gör egentligen? Är det inte en paraduppvisning i hur makt kan övertrumfa kunskap? Än så länge har han inte lyckats, men enligt logiken ingen rök utan eld, kan han i kraft av sitt ämbete på sikt skapa ett klimat som ger honom mandat att genomföra sina idéer, och det vore i så fall inte första gången i världshistorien. Läser vad Martin Gelin skriver i DN om detta, och skräms.

Donald Trumps administration har blivit känd för att beskriva saker som inte ägt rum. Vita Husets pressekreterare Sean Spicer refererade nyligen till en påhittad terroristattack i Atlanta (han försvarade sig senare med att han egentligen menade Orlando, där ett attentat ägde rum förra sommaren). Trumps talesperson Kellyanne Conway hänvisade till en terroristattack i Bowling Green, Kentucky, som aldrig inträffat. I lördags höll Donald Trump ett tal i Florida, där han hävdade att flyktingar utgör ett säkerhetshot, med hänvisning till en rad europeiska terroristattacker.

– Titta på vad som händer i Tyskland. Titta på vad som hände i Sverige i går kväll. Sverige, vem hade trott det? De har tagit in ett stort antal... de har problem som de inte trodde var möjliga, sade Trump.

Han nämnde samtidigt terroristattacker i Bryssel, Nice och Paris och verkade tro att något liknande hänt även i Sverige. Så vad syftade Trump på? Det är oklart. Den konservativa TV-kanalen Fox News, som Trump ofta tittar på i Vita Huset, sände nyligen ett inslag där de spekulerade i att våldtäkterna i Sverige ökar på grund av flyktingar. Men Trump kan lika gärna ha tagit del av någon annan av de otaliga högermedier i USA som länge har rapporterat om att Sverige skulle vara på väg mot kollaps. Bland Trumps anhängare är det vanligt att stöta på myter om att Sverige präglas av fullständigt kaos efter att man tagit emot flyktingar från Mellanöstern. Felaktiga, påhittade och grovt missvisande nyheter om detta har konsekvent spridits på högersajter som Breitbart, Human Events, Drudge Report och på TV-kanalen Fox News, samt på de populära konservativa radioprogram som når miljoner dagligen.

När innehavaren av världens mäktigaste ämbete sprider desinformation och lögner, vinklade nyheter och går till angrepp mot den fria pressen är det en demonstration i realtid av Foucaults tanke om att makt är kunskap och att sanningen inte har ett egenvärde. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas är det samma andras bar som talar, liksom när Philippa Reinfeldt slingrade sig undan ansvar genom att säga: "Jag delar inte din bild". När ledare använder makt för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter kartan är det bara ännu ett uttryck mängden för tanken på att makt övertrumfar kunskapen. Tror vi att sanningen talar för sig själv eller att den är en och okränkbar är vi och det demokratiska samhället illa ute. Det är en livsfarlig villfarelse som ger Trump och andra luft under vingarna, för de kommer alltid att ligga ett steg före. Kunskap är en kedja som aldrig blir starkare än dess svagaste länk, därför måste många engagera sig och gemensamt värna vetandet. Om sanningen inte får ifrågasättas har kunskapen och makten blandats samman på ett olyckligt sätt, och när akademiker strider sinsemellan om vem som har den bästa sanningen, metoden eller resultatet lämnas fältet fritt för skrupellösa lycksökare som hungrar efter inflytande och som inte drar sig för att ta till alla medel som finns för att vinna och klamra sig fast vid makten.

Att Trump själv sprider sådana lögner och konspirationsteorier är ingen slump, utan en del av en bredare strategi för att skapa ovisshet och förvirring. I längden vill han underminera seriösa massmedier och själva pressfriheten i USA. Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon skapade rubriker när han, strax efter presidentvalet, beskrev USA:s massmedier som ett ”oppositionsparti”. Men Trump uttrycker sig lika tydligt själv. I veckan påstod han, i ett meddelande på Twitter, att massmedier är ”det amerikanska folkets fiende”. Hans stabschef Reince Priebus försvarade uttalandet.

Det här är ett konsekvent mönster i Donald Trumps beteende. Så fort han stöter på politiska motgångar, som efter veckans skandal där han tvingades avskeda sin säkerhetspolitiska rådgivare Michael Flynn, svarar han med högljudda raseriutbrott mot medier, för att vilseleda sina anhängare att tro att det som rapporterats om honom helt enkelt inte stämmer. Under presidentvalet förra året såg vi ständigt exempel på detta. Så fort Trumps opinionssiffror dalade, eller han hamnade i en ovanligt skadlig skandal, började han ägna stora delar av sina kampanjtal åt att kritisera och håna journalister på plats. Mot slutet började han uppmuntra publiken på plats att trakassera journalister. Flera av de amerikanska reportrar som följde hans valkampanj på heltid tvingades anlita livvakter för att garantera säkerheten under kampanjresorna, eftersom de fick så många dödshot av Trumps anhängare.

Trump visar att det enda som biter på makten är den kritiska granskningen, inte sanningen. Sanningen möts bara med alternativa fakta, att en död katt kastas upp på bordet eller på något annat sätt som tar fokus från det enda som betyder något, att ledaren stannar kvar vid makten. Allt och alla offras för det självändamålet. Faran med fascismen är inte dess retorik och åsikter, utan dess destruktiva kraft vars enda mål är förgörelse. Sanningen är det första offret, sedan alla avvikare, underordnade och andra som inte passar in eller hör hemma, därefter de lierade och slutligen det egna folket och ytterst makten själv. Fascismens väg är en motorväg mot undergången. Påminner än en gång om vad Foucault sa, att alla fakta ligger på bordet, det enda som krävs är förståelse och en ärlig vilja att veta och förstå.

Som president har Trump inte mildrat dessa attacker, utan tvärtom trissat upp tonläget ytterligare. Han har konsekvent börjat tala om seriösa massmedier som ”fejknyheter” och i presskonferenser hänvisar han till varje negativ nyhetsrapport om honom som ”fejk”. Hans talespersoner har i sin tur blivit berömda världen över för sina grova attacker på massmedierna. Satirprogrammet ”Saturday Night Live” visar numera regelbundet hur en karaktär som föreställer Sean Spicer angriper Vita Husets presskår med sitt talarpodium.

I helgen gjorde Trump ett massutskick till miljontals anhängare där han uppmanade dem att inte tro på något de ser i etablerade medier. Hans email inleddes med raden: ”Ni vet att vi inte kan lita på att medierna rapporterar något av det jag åstadkommer”.

Så talar inte en demokratisk ledare till folket, så talar en demagog till de duktiga idioter utan vars stöd han står sig slätt. För både Trump och Åkesson är det känslan som räknas, och alla ifrågasätter drömmarna betraktas som ett hot. I medgång går det bra att segla med och sola sig i glansen, men den inställningen ligger bara en hårsmån bort från paranoida, schizofrena vanföreställningar om en hotfull omvärld. När som helst kan det slå över, och ju mer makt ledaren har desto svårare får sanningen att hävda sin rätt. Därför är det så viktigt att kunna granska allting kritiskt, även sanningen. Sanningen blir starkare och bättre genom kritisk granskning. Vetenskapen bevisar ingenting, dess uppdrag är att falsifiera. Den synen på forskning ger kanske inte lika mycket makt, men det är väl inte därför man bedriver forskning, för att få makt och inflytande? Eller? Är det därför Foucault drar på sig så mycket kritik? Vad betyder det i så fall, och hur skiljer sig den synen på vetenskap från Trump och andra populisters syn på kunskap? Makt och vetande är två sidor av samma sak, ju förr vi inser det och lär oss förstå sambanden desto större blir chansen att demokratin kan stärkas och hållbarheten värnas. 

Det är inte ovanligt att presidenter har en problematisk relation med nyhetsmedier, men ingen president, inte ens Richard Nixon, har så konsekvent försökt underminera själva pressfriheten i USA.

Kritiken mot Trump kommer nu inte bara från mediechefer och journalister, utan även från de egna partikollegorna. Den erfarana senatorn John McCain uttryckt djup oro över Trumps attacker på medierna i en intervju på debattprogrammet “Meet the press” i helgen. “Det är så här diktarurer börjar”, sade McCain.

Det finns i alla tider och sammanhang individer som ser, förstår och uttalar högt det alla innerst inne vet. Pojken i H C Andersens saga är en illustration av det. Michel Foucault är en annan och Kopernikus som vände på perspektivet och placerade jorden i en bana runt solen, vilket rubbade hela den världsbild som kyrkans tänkande om världen, livet, allt, utgick från, är en tredje. Från kyrkans perspektiv spelade det föga roll att Kopernikus tankar stämde bättre överens med iakttagelserna som kunde göras. Hans iakttagelser utmanade makten. Ännu ett exempel på att kunskapens värde väger lätt i jämförelse med makt och inflytande. Tänker att det ger perspektiv på och kan fungera som en ingång till samtal om dagens situation där politiken värnar sin makt mer än kunskapen om vad som leder till hållbarhet och ett gott liv. Känner mig som akademiker och kulturvetare lite som Kopernikus när jag framför kritik av Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Känner mig ofta ifrågasatt, inte på intellektuell grund utan av andra skäl och på andra grunder. Dagens politiker utgår från en karta som inte får ifrågasättas. Ansvariga delar inte folkets eller vetenskapens bild, om dessa inte bekräftar rådande karta. Makten värnar sitt eget inflytande mer än långsiktigt hållbarhet och strävan efter ett gott liv.

Kunskap är vad jag brinner för. Arbetet med att utveckla ett bättre vetande ger mitt liv och tillvaron mening. Jag är inte intresserad av makt. Men i akademin finns det många olika sätt att vara och verka, och alla är där av olika anledningar och eftersom folk är olika får man ut olika saker av att finnas och verka där. Vetenskap är ingen enhetlig verksamhet. Sökandet efter kunskap är en dynamisk process där många olika viljor drar åt olika håll. Mitt mål är kunskap och ökad insikt. Andra söker makt och inflytande. Ingen kan med ledning av vad som sägs veta vem som gör vad, just för att det inte finns något rent förnuft, ingen fast och objektiv punkt att jämföra tankarna och handlingarna som utförs i kunskapens namn med. Ibland skänker detta spänning till livet och tillvaron, men oftare ger det upphov till frustration. Det är omöjligt att föra ett intellektuellt och öppet sökande samtal med en motpart som till varje pris vill få rätt. Där har makten företräde framför kunskapen. 

Även med en samtalspartner som söker kunskap kan det uppstår problem i kommunikationen. För kunskap ger upphov till makt. Den vars vetande används och accepteras av många får makt. Och makt är berusande. Makt korrumperar. Det krävs inte bara en mycket väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att upptäcka sådana tendenser hos sig själv, det krävs dessutom ett djupt känt intresse för just den aspekten av vetenskap. Vi har överallt och alltid med människor att göra, och människor är en sammansatt varelse. Människan är lika mycket intellekt och kultur som biologi, och ingen kan som sagt från utsidan avgöra vad som i varje givet tillfälle spelar störst roll. Det vore därför märkligt om kunskap växte linjärt och i en riktning. Kunskapssökande handlar lika mycket om vetande som om makt.Makt däremot har bara ett enda mål, och det är mer makt, till vilket pris som helst.