Projektkunskap, och kunskap om (och som) projekt

Idag arbetar man i projekt. Den komplexa verkligheten och uppgifterna som ska utföras i den delas på det sättet upp i mindre, hanterbara delar. Låter klokt, eller hur? Var och en ansvarar för sin del och sedan sätts lösningarna ihop till en helhet. På pappret och i teorin fungerar det, men eftersom verkligheten är komplex, inte komplicerad, fungerar det inte i praktiken. Eller, visst fungerar det. Projekt finns ju överallt och nya poppar upp hela tiden. Projekten fungerar, möter sina mål och producerar kvalitetssäkrat resultat. Ibland kan man till och med effektivisera arbetet, skynda på processerna och bli klar tidigare. Fast det var ju det, att verkligheten inte fungerar så. Att kvalitetskriterierna möts, målen säkras och kostnaderna hålls nere, är bara tom retorik och meningslöst slöseri med tid och resurser, om verksamheten är verklighetsfrånvänd. Konsulterna kan säga vad de vill och budskapet kan paketeras på ett aldrig så smakfullt och lockande sätt. Får resultatet som helhet inte avsedd effekt är och förblir tanken på att dela upp arbetet i projekt förkastlig.

Att blanda samman en komplex och oöverblickbar verklighet med ett komplicerat, hanterbart problem är ett fatalt misstag. Känslan av kontroll ökar ju mer livet och verkligheten delas upp, men den känslan är falsk. Verkligheten går inte att kontrollera, den måste alla anpassa sig efter.

En pedagogisk bild: Söker man kunskap om en skog spelar det ingen roll hur ingående man studerar de enskilda träden. Kunskapsmassan ökar, visst gör den det, men bara om de enskilda träden. Kunskapen om skogen finns nämligen inte där, på den nivån. Kunskapen om skogen är övergripande och dessutom dynamiskt föränderlig. Sammansättningen av träd är unik för varje skog och samspelet mellan delarna ser olika ut från plats till plats och över tid. Därför går kunskapen om skogen inte att fånga, den kan bara upplevas på plats och i realtid. Om verkligheten är skogen är de enskilda projekten träden. Kanske blir det lättare att förstå hur fel vi tänker idag och vilka risker vi utsätter oss för när samhället delas upp i allt mindre delar som var och en för sig ska lösa sina problem, i förhoppningen om att det arbetet ska resultera i ett smidigt och effektivt förvaltat samhälle. Ett annat pedagogiskt exempel: FACIT var ett svenskt, världsledande företag en gång i tiden. Man var bäst på att bygga mekaniska räkneapparater. Man hade byggt upp ett väloljat maskineri och en vältrimmad organisation. Allt var frid och fröjd (eller det var det så klart inte, det är det aldrig, men i stora drag är beskrivningen korrekt) och pengarna rullade in. Vad kunde gå fel? Om verkligheten var komplicerad och utvecklingen linjär hade inget kunnat gå fel, men nu är det inte så. I Asien utvecklade man elektroniska räkneapparater som gjorde ett bättre jobb, snabbare och till en bråkdel av kostnaden. FACIT gick i putten och resten är som man säger historia. Det var varken fösta eller sista gången en framgångsrik organisation drabbats av hybris. Är det någon som minns Nokia idag? Världens snyggaste mobiler och ett av världens mest lönsamma företag. Inte kan väl en smartphone utgöra ett hot, tänkte ledningen och fortsatte på sitt framgångsrika spår, ända till det bittra slutet. Hur det går för Apple står skrivet i stjärnorna.

Även i vetenskapen är det projekt som gäller. Ju större desto bättre. Som enskild forskare har man ingen chans att få medel idag. Nu är det Horizon 2020, Mistra eller KK-mijö som gäller, och projekt på uppåt 20 miljoner eller mer är vad som gäller. Och ju större projekt man landar desto bättre anses forskaren som leder det vara. Kompetensen att skriva en ansökan som vinner bifall antas helt oproblematiskt och utan att saken undersökts vetenskapligt borga för kompetens att bedriva forskning som ger användbar kunskap. Kanske det är så, men det är inte SJÄLVKLART så. Det är fullt möjligt att detta sätt att organisera forskningen är bra, men det kan ingen veta idag, det kommer visa sig någon gång i framtiden. FACIT och Nokia var enormt framgångsrika, men tvingades av verkligheten ned för räkning. Tänk om dagens syn på kunskap inte stämmer överens med verkligheten. Tänk om vi tvingar forskare att konkurrera om projektmedel och tävla om vem som skriver flest artiklar och drar till sig störst antal citeringar, utan att del leder till användbar kunskap. Tänk om vi bygger ett gigantiskt virkesupplag av träd som studerats i detalj, där enorma mängder kunskap magasinerats som inte ger någon som helst kunskap om den komplexa verklighet vi faktiskt lever i och har att hantera varesig vi vill eller inte och oavsett hur svårt det än är. Tänk om. Vet vi med absolut säkerhet att så INTE är fallet? Kan ingen garantera det enda som betyder något befinner vi oss i ett gigantiskt experiment och utsätter vi oss kollektivt för enorma risker.

Är kunskap ett medel eller ett mål? Utbildas forskare för att skapa kunskap, eller för att bli bra på att dra in pengar och publicera standardiserade texter? Det finns en uppenbar risk att jag har fel och att jag sitter här som ett annat nättroll och ondgör mig över något jag inte förstår. Det kan vara så, jag är medveten om det. Jag hoppas också att det är så, för jag är ärligt intresserad av denna fråga, och ingen tjänar som sagt på att leva med och föra vidare vanföreställningar om verkligheten som leder till att fatala beslut tas på felaktiga grunder. Jag har dock, till skillnad från trollen, satt mig in i frågan och jag är som sagt fullt medveten om att jag kan ha fel. Jag hävdar inte att jag har rätt, jag uttrycker en ärligt känd oro över att vi tänker fel och utsätter oss själva för onödiga risker som kan komma att kosta oss alla dyrt. I efterhand gått inte att ångra sig. Min känsla är att forskning idag ser kunskapen som ett slags formalitet och att det forskas för att dra in pengar, snarare än söks pengar för att kunna forska. Projekttänkandet och all kunskap om hur man driver ett projekt från ax till färdig limpa på ett effektivt och resurssnålt sätt är IMPONERANDE. Det är lätt att förföras av konsulterna som åker runt och säljer modeller och koncept, som levererar lösningar och talar om hur det är. De kan ofta visa på ett track rekord som det krävs en väl utvecklad kritisk, analytisk förmåga för att avslöja. Likt FACIT och Nokia går det ju bra, historiskt sett. Fast ingen vet något om framtiden, och om verkligheten är komplex istället för komplicerad kommer modellerna förr eller senare att stöta på partull. Verkligheten går inte att kontrollera, den kan man bara anpassa sig till. Jag kan ha fel, men har jag det har jag å andra sidan inte sålt på någon en ny, dyr och problematisk lösning. Det enda jag säger är att det finns en poäng att vara försiktig. Som jag läste i en kommentar till ett av de havererade klimatmötena: Tänk om vi skapar ett hållbart samhälle helt i onödan. Det är risken vi tar om vi anammar principen om försiktighet och en mer ödmjuk inställning till verkligheten. Påminner även om att Donald Trump ledde ett framgångsrikt projekt som kröntes med presidentutnämningen, men sedan, när han skulle hantera den komplexa verklighet som går under namnet Amerika stötte han på partull. Kanske beror det på att ett företag, som han är van att sköta, är en komplicerad del av verkligheten, medan ett land är en komplex helhet.

Att forskare och ansvariga för forskning på kort tid accepterat den nyordning som New Public Management innebär och som bygger på föreställningen om att verkligheten är komplicerad och därför bäst hanteras som ett slags projekt, visar hur lite kunskapen betyder när den ställs mot möjligheten att tjäna pengar. Kunskap (liksom lärande och vård) är abstrakt och svårt, medan pengar är konkret och enkelt. Projekt går att hantera och komplicerade processer kan styras mot mål, kvalitetssäkras och utvärderas med ledning av nyckeltal. Tänk om skolan och den högre utbildningen inte är ett komplext problem som kan dess upp i delprojekt som löses var och ett förs sig? Tänk om det är precis tvärtom? Det saknas inte tecken på att det skulle kunna vara så. Är det då klokt att okritiskt skynda på utvecklingen och snabbt digitalisera allt fler aspekter av livet och delar av samhället? Det är inte jag som ställer den frågan, den ställs i dagens Under Strecket.

Att skillnaden mellan äldre och yngre vad gäller förståelsen av specifika ord är stor är i sig naturligt: man lär sig ord genom livet i takt med att man behöver kunna dem. Men att skillnaderna mellan generationer ökar, dessutom snabbt, och att förståelsen för högskoleprovsord minskar är viktigt att ta på allvar. Det innebär nämligen att avståndet till högskolans ordvärld ökar, men risken är att språnget blir alltför stort att ta för en växande andel. Det innebär också ett problem för ett aktivt medborgarskap i ett demokratiskt samhälle. Högskolans, ­politikens och de samhälleliga institutionernas språkbruk förändras nämligen inte alls med den hastighet som de framväxande generationernas språkbruk gör. 

Diskussionen om Pisa-resultat och ordförståelse av samhälls- och vetenskapsrelevanta ord bör rimligen handla mer om att hålla ihop samhället och ­motverka klyftor, än om tävlingen länder emellan. Vad gäller diskussionen om skolans del i det hela kan konstateras att den digitala revolution vi sett de ­senaste årtiondena innebär att skolan nu aktivt måste arbeta för att kompensera den splittring och fragmentisering av det språklandskap de uppväxande generationerna möter. Nya förhållanden resulterar i nya utmaningar.

Samhället, livet och verkligheten är en utmaning och om vi inte bryr oss om att undersöka vilken typ av utmaning det är spelar det ingen som helst roll hur framgångsrika vi är idag och i jämförelse med andra. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla. Den dagen är det för sent att säga: Vad var det jag sa, och det är också meningslöst. Därför säger jag: Vad har vi egentligen att förlora på att vara försiktiga och närma oss framtiden på ett lite med öppet och ödmjukt sätt?