Snabba svar och yta, eller lärande för livet och hållbarhet?

Det händer så mycket i dessa dagar att det är omöjligt att skaffa sig överblick. Därför är det bättre att göra precis tvärtom. Säga stop. Stanna, och göra något helt annat. Läsa skönlitteratur, till exempel. Vilket beslut som än tas nu kommer att vara upprivet och ersatt med ett nytt imorgon. Varför jaga, varför följa regler som ändå hela tiden ändras? Den som försöker hänga med i detaljerna förlorar överblicken och förståelsen för livets och den långsiktiga hållbarhetens förutsättningar går förlorad. Fler behöver göra uppror, behöver bjuda motstånd. Inte följa med. Känner en förlamande trötthet. Tankarna flyter som seg sirap. Tänk om det ändå fick vara så, ibland. Tänk om avsaknad av prestation inte sågs som ett problem utan som en möjlighet. Tänk om det fanns tid att bara vara, att få möjlighet att gå på djupet utan krav på ett hitta något. Tänk om fick gå vilse och slapp vara fokuserad. Här kan jag det. Flyktlinjer är en öppen och odefinierad plats, en möjligheternas mellanrum där allt eller inget kan och måste få hända. Krav förlamar och kontroll gör bara att fokus riktas från det mätbara, bort fån det som faktiskt betyder något.

Idag, eller i alla fall så här vid inledningen av dagen (det kan komma att ändras), väljer jag att inte försöka tvinga fram en ny text. Letar i arkivet. Hittar en passande text som jag ser att få läst. Den är från 2011, men den skulle kunna handla om idag. Redigerar den texten, för den är lika talande nu som då. Den inleddes så här: Alldeles för ofta och alldeles för enkelt låter vi oss förföras av ytor. Det är ett stort och allvarligt problem, och att komma förbi det krävs betydande resurser. Men det har inget med ekonomi att göra, eller i alla fall inte huvudsakligen. Insatserna jag tänker på är mer av intellektuell art, och stavas: Kritiskt tänkande. Det behövs idag mer än någonsin.

Att tänka kritiskt kan man göra på olika sätt. Mina studenter håller just nu på med en tentauppgift där de ska analysera en TV-kväll med hjälp av kulturvetenskapliga tankeverktyg (detta skrevs när jag fortfarande undervisade på en kulturvetenskaplig utbildning). De har instruerats att leta efter uttryck för kolonialism/postkolonialism och andra tecken på dolda maktordningar eller fenomen som är svåra att upptäcka om man inte äger förmågan att tänka kritiskt.

Ett lysande exempel på kritiskt tänkande finner jag i dagens nummer av Svenska Dagbladet. Det är ett reportage om Times Square i New York, om reklamintäkterna som dras in där varje år. Det är en plats som är intressant på många sätt. Och jag hade själv möjlighet att storögt fascineras av platsen när jag var där sommaren 2010. Med tappad haka absorberade jag intrycken från platsen som var så bekant, och ändå helt ny för mig som upplevde den första gången med egna ögon. 

Det är en plats där yta är allt, en plats som saknar innehåll. På en stor reklampelare fanns till exempel en kamera monterad som riktades mot åskådarna, som tittade på och uppslukades av sig själva. Ett exempel på hur det kan gå när yta är allt. Ett slags feedback-loop. Jag och alla andra tittade på oss själva när vi tittade på oss själva. Idag har USA en president som agerar precis så, som bara är intresserad av yta och det som går att ge sken av. Att han har större händer än han har, till exempel, eller att det var fler som lyssnade på hans tal än det var. Då, när jag var i USA första gången var Obama president. Han var allt annat än ytlig, och hans politik var också mänsklig. Han försökte göra gott och agera klokt, med stöd av kunskap. Nu drivs politiken i USA av känslor. Det skrämmer, för bakom de glättiga fasaderna ekar det tomt.

Vad som hyllas på Times square är yta, pengar och framgång. Men hur ser det ut under ytan? Vad är det ytan täcker? Det är frågor som ställs i artikeln. Och det är frågor som manar till eftertanke. Vad är det vi vill ha egentligen? Är det en snygg samhällsfasad, byggd på ett fundament som håller på att rasa för att underhåll anses trist eller som en onödig kostnad? Det är vad som håller på att hända i New York. Under och bakom fasaden som säljer världens dyraste reklamplats, håller husen på att vittra sönder och falla samman. Frågan man måste ställa sig i både USA och här hemma är om man vill ha ett samhälle som är solitt och står pall för även det oväntat oväntade? I en ytlig värld uppfattas underhåll, utbildning, vård och mellanmänsklig omsorg som kostnader vilka bör minimeras, och vägen in i den utlovade framtiden effektiviseras.

Sinnebilden för Amerika av idag? Ett ytfenomen som är på väg i expressfart mot sin egen undergång. Kanske, men om det vet jag inget. Sedan jag skrev detta har det hänt massor, och Trump gör vad han kan för att utmana verkligheten och kunskapen. Ytan och skenet är viktigare än innehållet. Bilden på Melania Trump, den där hon ler när han tittar på henne men ser bedrövad ut när han vänder sig om är talande. Ytlighet leder till tomhet och tomhet till uppgivenhet. Jag uppskattar den där artikeln, för dess annorlunda vinkling och tänkvärda perspektiv. Jag ser den som ett lysande exempel på användbarheten och nyttan med kritiskt tänkande.

Det behövs mer sådant om vi ska kunna uppnå långsiktig hållbarhet. Tyvärr är det inte den trend jag ser. Tvärtom ser jag mer fixering vid yta, hastighet, kontroll och mellanmänsklig misstro mot allt som är okänt och annorlunda. Mer fixering vid titlar, rankingar, betyg och mindre intresse för den grund varpå allt vilar. Betyg istället för kunskap. Examen istället för livslångt lärande. Snabbtågssatsningar istället för underhåll av befintlig infrastruktur. Överallt yta och rastlös förändring.

Det är inte långsiktigt hållbart. Trenden måste brytas. Och ett första steg i den riktningen är att göra som Daniel Kederstedt (artikelförfattaren), att inte låta sig bländas av neon och glittrande reklam, utan att ställa frågan: Vad vilar detta på egentligen? Hur ser dess fundament ut? Vad får det för konsekvenser om utvecklingen fortsätter? Till den där listan kan idag läggas alternativa fakta. Att det går att presentera sådana visar tydligt hur grund kunskapen är idag, hur kort minnet är och hur lite tid det finns att tänka efter och reflektera.

Att tänka kritiskt är inte svårt, det handlar bara om att ta sig tid och om att se förbi ytan. Om att ställa frågor som rör fundamenten och förutsättningarna som lett fram till det resultat som går att iaktta, på ytan. Det handlar om att våga tänka själv och om att reflektera över sina känslor. Vägen mot kunskap är inte alltid en fest, men den är ändå mödan värd. Kunskap är en berusande drog utan biverkningar. Det går att dricka hur mycket som helst ur vishetens bägare utan att drabbas av baksmälla. Vad som händer när USA och världen vaknar upp från Trumps champagneeyra jippopolitik återstår att se, men jag oroas, särskilt som kunskap är ett argument som inte biter.

Jag har sagt det förut, men det finns en poäng att säga det igen: Kritiskt tänkande handlar om att lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar! Ingen kan hävda att Trump inte gör det han lovade. Det som händer är allt annat än överraskande. Det överraskande är att det kunde hända. Låt oss ta detta som en lärdom. Historien kommer inte att upprepa sig, men liknade saker kan hända igen om man inte tar kunskapen som finns om det som hände på allvar.