Demokratins utmaningar 4

Aningslöshet i kombination med okunskap och ointresse är en livsfarlig dekokt. Det går i vågor, men just nu är det en beskrivning av samhället vi lever i. Populismen sprider sig och auktoritära krafter anar morgonluft. Nästa utmaning på listan över hot mot demokratin handlar om just detta. Idag verkar allt fler, om än på olika grunder, anse att demokratin kanske inte är det enda tänkbara alternativet. 

Demokratins dekonsolidering. (Demokratisk konsolidering: i vilken utsträckning demokrati är ”det enda tänkbara alternativet” (Juan Linz och Alfred Stepan)). Här finns ett klart generationsgap: I generationen födda efter 1985 är det en minoritet som anser att det är bäst att leva i en demokrati, jämfört med ca 3/4 i generationen född i mitten av 1900-talet. Vurmen för auktoritära ledare syns i hela västvärlden. ”Andelen medborgare som godtar att ”ha en stark ledare som inte behöver besväras av parlament eller val”, exempelvis, har ökat markant i de flesta länder där World Value Survey har ställt frågan”. Hur kan vi förutse och ”skydda oss mot” detta?

Vad beror det på? Hur man man förklara fenomenet? Svårt, för det handlar om kultur och det finns så klart inte en förklaring. Delvis tror jag dock att just det är en delförklaring, att så många idag letar efter svaret, det enda svaret. Sverigedemokraterna bygger sin politik på en idé, att allt är (mass)invandringens fel, och det lockar uppenbarligen många. Ett problem, en förklaring, en lösning, ett folk och en ledare. Många tilltalas av den tanken. Den enda vägens politik, som ger mig det jag vill ha utan tjafs. Talet om och misstron mot etablissemanget bottnar i föreställningen om att makten bara bryr sig om sin egen makt och att etablerade politiker tappat kontakten med verklighetens folk.

Det är lättare att vara mot än för. Motkrafter har alltid tydligare fokus och kan lättare samla stöd för sin enda fråga än rörelser för. Även oliktänkande kan samlas kring och enas om ett missnöje. Man brukar säga att den som är frisk önskar sig en hel massa olika saker, men den sjuke bara en, att bli frisk. Trumps kampanjslogan: Make America great again, eller SDs mantra att samhällets alla problem kan skyllas på invandring, är motidéer som samlar människor från olika läger. Trump fick stöd från både rika och fattiga, och många vittnade om att man var inte för Trump utan mot Clinton. Många av SDs väljare vill röra om i grytan, är trötta på politiskt käbbel och drömmer sig tillbaka till det Sverige man en gång växte upp i. Man ser inte Åkesson, Karlsson, Kinnunen, Söder och Ekeroth som föredömliga ledare (jag vägrar i alla fall tro det) utan som upprorsmakare. Man vill förändring, skit samma hur. Allt blir bra bara vi blir av med nuvarande ledare. Det går att se motrörelserna som ett tecken på hur bra vi har det, att det är en (förvridet) tecken på att man faktiskt lever i en demokrati. Samtidigt är det så klart ett oroande tecken i tiden, för det är en indikation på att man tar demokratin för given. Drömmen om en snäll diktator som effektivt leder landet och värnar folkets intresse är en livsfarlig dröm. Varför skulle någon som har all makt bry sig om någon annan än sig själv? Det finns en anledning till att statsvetare ser demokrati som det minst dåliga styrelsesättet, och det handlar om att det är det enda hållbara styrelsesättet. Det handlar inte om att demokrati är enkelt eller något man kan ta för givet, tvärtom. Bristande förståelse för just det och aningslösheten som bara den kan unna sig som aldrig behövt bry sig, som alltid kunnat ta samhället och dess trygghetssystem för givna, är en förklaring till populismen och vurmen för diktatorer.

En annan sak jag tänker på och från tid till annan brottas med i min roll som lärare på högskolan är synen på den som passionerat bryr sig om något. Oftast möter jag inte det jag strax ska skriva om, men det händer och jag blir lika ledsen och bedrövad varje gång. Och det har med demokrati att göra. Idag gör sig många lustiga över den som vill något annat än bli kändis, rik eller fotbollsproffs. Det anses töntigt att värna demokrati, hållbarhet och kunskap och den som öppet gör det får räkna med att bli förlöjligad idag. Eller är det bara min högst personliga känsla? Jag vet inte, men få saker gör mig så besviken som när mina studenter gör narr av mig. Det handlar alltid om några få oftast ointresserade, självsäkra och underpresterande studenter som ser sig själva som kunder och utbildning som något man får. De kommer till högskolan och lektionerna som kungar och ser lärarna som inventarier eller som ett slags servicepersonal. Jag kommer till varje föreläsning väl förberedd och alltid med en tydlig bild av vad studenterna behöver. Det krockar ibland med studenternas önskningar om och förväntningar på mig som lärare och innehållet i föreläsningarna. Jag har dock överblicken och vet vad man måste kunna och förstå för att klara kriterierna för godkänt, dels på den kur man läser nu, dels på utbildningen som helhet. Att bli skrattad åt när man talar om saker man brinner för och vet är viktigt, och att bli förlöjligad av någon som varken vet något om eller bryr sig om vad jag talar om är smärtsamt. Har man en sådan inställning till lärare på högskolan har man det förmodligen även till andra människor som inte är som man själv, till politik, demokrati och kunskap och då blir det lättare att förstå vurmen. Fast jag kommer aldrig att vänja mig vid att bli förlöjligad. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, för att jag ville förstå och arbetet med kunskap, demokrati och hållbarhet ger mitt liv mening. Känslan är att solidaritet med någon eller något annat än en själv idag hos förfärande många idag möts med förakt, och det gynnar knappast demokratin.

Förståelse för skillnaden mellan komplicerade problem och komplexa ser jag som en annan delförklaring till vurmen för starka ledare sökandet efter enkla svar och synen på utbildning som informationsöverföring eller betygs- och examensadministration. Vill man inte går det inte, för det betyder att man inte försöker. Tänker man att någon annan ska lösa ens problem, om det är utifrån det perspektivet och med den inställningen man betraktar demokratin och kunskapen, är det enkelt att förstå allt vad jag skrivit om ovan. Och jag ser som sagt en växande aningslöshet i samhället. Jag kan inte veta om det handlar om min ålder, men förkunskaperna som många studenter kommer till högskolan med och som visar sig på olika sätt är många gånger förfärande outvecklade. Vet man inte är det så klart svårt att förstå vilka risker man utsätter sig och samhället för när man lockas av starka ledare, och förstår man inte hur svårt demokrati är är det självklart lätt att kräva enkla lösningar på de problem som just jag ser som viktiga.

Högre utbildning handlar inte så mycket om kunskap som om att förmedla förståelse för hur lite man vet och hur svårt det är att överhuvudtaget veta något. Inget blir sant för att det står i en bok och bara för att man skriver ett namn och ett årtal inom parentes betyder inte att man som författare har friskrivit sig från ansvar. Detta förstår de allra flesta studenter förr eller senare. Ju förr desto bättre. Många av dagens studenter förstår dock först efter utbildningen vad verklig kunskap är, och så länge jag får mail från eller på andra sätt möts av uppskattning i efterhand för det jag kan och gör orkar jag utsätta mig för risken att bli förlöjligad, och jag har tålamod med frustration och hårda ord. Kunskap är en kamp, liksom demokrati och hållbarhet. Det handlar om komplexa problem och samband. Tvingas man försvara en uppsats och vill man verkligen skriva ett bra examensarbete får man en demokratifrämjande inställning till kunskap, så att säga på köpet. Dessa saker hänger ihop. Krisen i skolan är en samhällskris och ytterst handlar det om demokrati. Förstår man det är mycket vunnet och när många gör det kan man fokusera på det svåra arbetet att förvalta demokratin, som aldrig kan bli starkare eller bättre än medborgarnas samlade engagemang.

Det går att nå framgångar och vinna val med en populistisk politik, men det går inte att styra ett land och förvalta samhällen utan verklig kunskap och förståelse för vad det är för typ av problem man står inför. Donald Trump kampanjade sig till vinst i valet i USA, men så fort han fick makten stötte han på patrull. Och vad gör han, jo han ger sig på medierna, forskningen och domstolarna. Han skjuter in sig på och utmanar själva fundamentet för demokratin. Han har uppenbarligen inte vad som krävs att förvalta en demokrati, så han gör det enda han kan, det han lärt sig från företagsvärlden: Han trixar och fixar och fokuserar på en enda sak: Makten. Han agerar som en diktator, och liksom alla diktatorer vill han inte bli granskad, och han vill bestämma över både kunskapen och juridiken. Samma sak sker på andra håll i världen. I Storbritannien vann Brexitsidan, vars ledning omgående avgick. Populism är och kan aldrig vara lösningen på demokratins problem. Tror man det förstår man inte eller så vill man inte förstå, att demokrati inte är någon lösning utan en förutsättning för lösningarna som kräver eget engagemang för att verkligen fungera. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna som helhet låter den bli.

Vurmen för diktatur kommer alltid utifrån, liksom hotet mot demokratin alltid kommer inifrån. När insikten om dessa saker utarmas och när kunskaperna (och intresset för kunskap) sjunker är det tydliga indikationer på att demokratin är hotad. Och enda skyddet som fungerar är en skola värd namnet, och den skolan är en skola där kunskapen står i fokus, ingenting annat. Därför skrämmer det mig att politikerna tillåter företagare med vinstintresse att ansvara för driften av skolan. Ett oroande tecken i tiden och en indikation på att något är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige är att VDn för Svenskt Näringsliv också är ordförande i styrelsen för Uppsala universitet.