Populism, högerextremism och kunskapens kris

När Jan Sjunnesson från Avpixlat bjuds in till SVT Opinion live och utan att själv utsättas för några som helst kritiska frågor får möjlighet att ställa två reportrar från Public Service till svars för några tveksamma inslag (som reportrarna självkritiskt resonerar kring), samtidigt som han säger att Avpixlat står för sanningen (för där avslöjar man förövarnas etnicitet, även om det är ovidkommande fakta), är det ett uttryck för populismens kraft samtidigt som det är ett tecken på kunskapens kris och ett dråpslag mot det öppna och demokratiska samhället. Att SVT samtidigt anklagas för att sprida vänsterpropaganda förstärker den bilden och visar hur lätt det är att sprida misstänksamhet i ett samhälle, vilken alltid leder till hat och hot mot det okända. Det som ser ut att vara ett skickligt orkestrerande från företrädarna för de högerextrema rörelserna är i själva verket en effekt av djupt mänskliga egenskaper. All makt kommer inifrån och underifrån. Det är enligt samma logik inte Donald Trump som med stöd i kunskap och erfarenhet lyckats kämpa sig fram till presidentposten, han har burits dit av människors rädsla, uppgivenhet, desperation och omöjliga drömmar. Och inflytandet vilar mer på informerat ointresse och dumhet, i kombination med flathet från etablissemanget (vilket redaktionen på Opinon live är ett typexempel på), än på intelligens. Den enda kloka högerpopulisten jag kan komma på är Nigel Farage, som avgick efter att han uppnått vad han ville: Brexit.

Populismen är en framgång för dumheten och ett tecken på kunskapens kris. Den som inte tror mig bör läsa vad Lisa Bjurwald skriver i DN, om just dessa saker i ett första inlägg i en serie artiklar om högerpopulism. Det är skrämmande läsning, inte för att Bjurwald avslöjar några hemligheter utan för att kunskapen finns där mitt framför ögonen på alla som vill se. Det krävs inte en doktorstitel för att se och förstå, det krävs bara att man kan läsa och att man vill förstå. Tyvärr är intresset för politik i dagens samhälle dåligt, för att inte säga obefintligt. Majoriteten av befolkningen bryr sig inte, och på tok för många av de som faktisk bryr sig vill antingen "röra om i grytan" eller drivs av rädsla och hat. Vad leder det till? Vilka krafter är det som Moderaterna nu försöker normalisera i sin desperata jakt på politisk makt och inflytande?

I nazismen är mannens uppgift ideologisk; han bör ägna varje vaken stund åt Kampen med stort K. Kvinnans uppgift är däremot att producera så många vita barn som möjligt. ”Glorifierade avelskossor”, som avhoppade nynazistkvinnor uttrycker det. Högerextremisten David Lanes (1938–2007) paroll, de så kallade ”Fjorton orden”, fungerar som den rasistiska rörelsens budord: ”Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn”.

Det går en röd tråd från Hitlertyskland till vår tids organiserade rasism, och det gäller såväl extremistgrupperingar som nationalistiska partier. Familjepolitiken är en av den högerextrema ideologins grundpelare och därför har synen på män och kvinnors roller, på barnalstring som ideologiskt vapen och på ”sexuellt avvikande” individer som käppar i det nationalistiska kugghjulet förändrats mycket litet under decennierna.

Genom att upprepa lögnerna om att Sverige är utsatt för en massinvandring, att invandrare är kriminella till sin natur och att Islam är ett hot mot det svenska samhället har SD bidragit till den oro som gör att människor ger efter för den där känslan som Åkesson talar om och menar är så viktig, eftersom han självklart vet att kunskap är det största hotet mot den politik han vill föra. Undersökningar visar också att människor TROR att andelen muslimer i västvärlden är större än den är. Sådana forskningsresultat får man inte läsa om på Avpixlat, för där förmedlas bara sådan fakta som stöder tesen att Sverige är utsatt för ett hot från Islam och att det svenska är satt på undantag samt att Public Service och hela journalistkåren ljuger för att mörka detta (alternativa) "fakta." Det är en effekt av kunskapens kris och handlar inte om en systemkollaps, vilket är lögnen som SD sprider och som nu även Moderaterna ansluter sig till, kanske för att undvika att dra på sig kritik för problemen som uppstod i Sverige under de åtta år som Alliansen hade makten. Det finns alltid en tanke med alla utspel och det gäller att inte fastna där, på faktanivån. Vill man verkligen veta och förstå måste man fokusera på kunskapen och de stora linjerna. Högerpopulismen håller inte ens för en ytlig granskning, för den bygger på ett försök att förena det oförenliga och är paradoxal till sin natur.

Krocken mellan idealet av kvinnlig passivitet och dagens drivna nationalistkvinnor blir dock ofta smärtsam – ibland komisk. Vår tids största kvinnliga idol i dessa kretsar heter Marion Maréchal-Le Pen, rekordung parlamentsledamot för franska Front National och systerdotter till partiledaren Marine Le Pen. I en intervju med Daily Telegraph i somras (23/7 2016) balanserade hon själv mellan de båda ytterligheterna: ”Jag känner att jag har två patriotiska plikter. En är att försvara mitt lands oberoende och suveränitet, den andra att producera barn som kan sprida det budskapet”. Trots att klanen Le Pen och dess parti rört sig bort från nynazismen mot dagens mer gångbara rasism – muslimhat och flyktingskräck – är kvinnornas patriotiska uppdrag som barnaföderskor lika viktigt som någonsin förr.

En politik som bygger på muslimskt och rädsla för flyktingar är en politik byggd på dumhet, faktaresistens eller informerat, egoistiskt ointresse för verkligheten och allt vad humanism heter. Att någon kvinna kan tänka sig att rösta på ett sådant parti är en gåta, men för alla som bara har basala kunskaper om hur människor fungerar är det inte det minsta förvånande. Känslan övertrumfar intellektet alla dagar i veckan. Högerpopulismen drivs av okunskap, ignorans, arrogans och rädsla. Det är därför Jimmie Åkesson vill få oss tro att det är känslan räknas, och att den fakta som presenteras på Avpixlat är sanningen. Det är därför Trump startat krig med medierna och kommunicerar via Twitter där det inte finns utrymme för annat än motstridiga känsloutbrott. Bara genom att fler i samhället förstår och uppvärderar kunskapen kan utvecklingen vända, bara genom att överge debatten och börja samtala kan en kunskapsgrundad förståelse för läget i landet och världen byggas upp. Känslan leder tanken fel, det torde stå klart efter 14 dagar med Donald Trump som president.

Också i den rasistiska propagandan är dubbelmoralen tydlig. Å ena sidan florerar, till och med uppmuntras, kvinnohat mot de individer som stämplas som fiender. På nätet beskriver till exempel SD-politiker tongivande kvinnor med de klassiska fördomarna; de är inte ”riktiga” kvinnor, de är bittra för att de inte har lyckats hitta en man, vänsteretablissemanget försöker hjärntvätta massorna med sin naturvidriga propaganda… Samtidigt utmålas den feminism som har växt fram ur kvinnorörelsen som ett hot, inte bara mot könsordningen utan mot själva nationen.

Å andra sidan utger sig nationalisterna för att vara de främsta motståndarna mot kvinnohat inom andra religioner och etniska grupper, särskilt islam och muslimer. Rasistiska aktörer missar heller sällan ett tillfälle att håna muslimska länders kvinnosyn. I den egna överlägsna nationen påstås dock kvinnovänliga värderingar vara magiskt införlivade sedan urminnes tider (i Sverige är denna lögn enkel att slå hål på med ett enda ord: vikingatiden). 

Svenskt Näringslivs agerande i utbildningsfrågan oroar, för oavsett vad man vill uppnå egentligen är det förödande att en tung och mäktig aktör i samhället försöker underminera förtroendet för det svenska utbildningssystemet genom att publicera rapporter som "Konsten att strula till ett liv". Så värnas inte kunskapen. Och mönstret är tydligt. Högermediernas kritik mot feminism, postkolonialism och andra makt- och normkritiska vetenskapsinriktningar är del av samma diskurs (vilket talande nog är ett begrepp som underkänns av Sanningens försvarare). Ibland hör man debattörer säga att jämställdheten har gått för långt, och när det inte blev någon lag om kvotering till poster i företagens styrelser firades det som en seger. Faktum är att jämställdhet aldrig kan gå för långt, för då är det inte längre jämställdhet. Och lagförslaget om kvotering handlade aldrig om något annat än att försöka bryta upp ett kulturellt mönster som ger makt och inflytande till samma vita, västerländska, kristna, heterosexuella män som nu tagit makten i USA där de första åtgärderna man drivit igenom är att försöka begränsa kvinnors (självklara) rätt till abort, att stänga gränsen för människor som kommer från muslimska länder (fast bara länder som Trump inte har handelsförbindelser med) och att besluta om byggande av muren mot Mexico. Dubbelmoralen försöker man inte ens dölja, därtill är arrogansen allt för stor. Populismen segrar inte, det är kunskapen som befinner sig i kris.

Den senare tendensen har förstärkts på senare tid. Front Nationals partiledare Marine Le Pen, som tidigare har kritiserats för att ha ignorerat kvinno- och jämställdhetsfrågor, har till exempel gjort en helomvändning. Allt oftare använder hon kvinnors rättigheter som argument för kraftigt minskad invandring. Hon är inte ensam om strategin. Många av de parlamentariskt inriktade rasisterna kräver att få marschera i Pride-tåg – det svenska initiativet Pride Järva som i två år har arrangerats av SD-krafter är ett exempel. Men man lyfter också fram medlemmar som är ensamstående kvinnor eller donerar pengar till organisationer som arbetar mot kvinnoförtryck bland invandrade grupper.

De bakomliggande syftena är framför allt två: att peka ut misshagliga grupper som hot, samt att öka sin egen attraktionskraft gentemot väljargrupper som traditionellt sett inte har lockats av deras politik. Det vill säga: homosexuella, invandrare, liberaler – och kvinnor. Homo-, bi- och transsexuella män som hade riskerat att bli nedsparkade av Sverigedemokraternas eller Front Nationals gatutrupper på 1990-talet har i sin tur blivit allt mer mottagliga för argument av typen ”muslimerna kommer att frånta er era nyvunna rättigheter… I muslimska länder hugger man händerna av sådana som ni”.

Dumheten känner inga gränser, och att det får fortsätta trots att det är UPPENBART för alla som vill se och som orkar lägga ihop två och två är ett tecken på kunskapens kris. Alla fakta ligger mitt framför ögonen på oss, men det krävs KUNSKAP för att se mönstret. USA och Storbritannien kommer att få betala ett högt pris för att man av olika anledningar givit efter för populismen. Det spelar ingen roll varför man väljer att lägga sin röst på ett populistiskt parti, det är lika illa vilket skäl som anges, för det är en röst på en verklighetsfrämmande, ignorant och orimlig politik byggt på drömmar och känslor, vilket är ohållbart i längden, (för att nu inte tala om vilka risker en sådan politik är förknippad med).

Förhoppningsvis börjar potentiella väljare att se igenom den populistiska retoriken. Uppförsbacken är dock lång. Den kräver kraft och uthållighet och skarpa ögon, för normaliseringen sker inte med buller och bång. Den kommer smygande. Vi vänjer oss vid de organiserade rasisternas närvaro. Vissa stänger av, allt fler sträcker ut handen.

Moderaternas tal om att det är oartigt att inte tacka ja till inbjudan om samtal är ett utryck för den där smygande normaliseringen. Jan Sjunnessons framträdande i Opinion Live ett annat. Och det faktum att Kent Ekeroth fortfarande är SDs talesperson i juridiska frågor är ett annat tecken. Det finns fler. Rörelsen är tydlig. Lögner som upprepas tillräcklig många gånger kan mycket väl komma att med tiden uppfattas som sanningar. Låt oss hoppas att fler väljare ser igenom den populistiska retoriken och att M tappar anhängare på sitt närmande till SD och att Trumpadministrationen faller på eget grepp och havererar. Låt oss hoppas! Det är det enda man kan göra. Kunskapen är inget vapen och demokrati kan aldrig tvingas på någon som inte vill eller bryr sig. Låt oss hoppas.

Samtidigt innebär inte opinionsmässiga framgångar att ett främlingsfientligt parti har blivit mer demokratiskt. Som ett plakat på den amerikanska upplagan av Women’s March uttryckte det: 

”Inte alla som röstade på Trump är rasister. Men ingen som röstade på honom tyckte att hans rasism var en dealbreaker”. 

Även ur ett svenskt perspektiv är de orden tänkvärda. Bristande solidaritet med nyfascisternas måltavlor är en grundförutsättning för att Trump och kompani ska kunna påbörja nedmonteringen av deras rättigheter.

Solidaritet med människor, utan hänsyn till kön, sexualitet, etnicitet eller hudfärg är den enda hållbara grunda att bygga ett land på. Drömmen om en politiker som ger MIG det JAG vill ha är en livsfarlig och korkad dröm, som dessutom faller på sin egen orimlighet. Demokratin är ett GEMENSAMT projekt som inte fungerar utan kompromisser och som aldrig blir starkare än medborgarnas gemensamma ansträngningar. En röst på SD (och nu kanske även M) och Trump, Le Pen eller någon annan av alla populisterna som finns där ute är en röst på en ORIMLIG politik och ett tecken på kunskapens kris. Livet går inte i repris. Det är på allvar, och nu är hög tid att göra något för att värna det demokratiska systemet som just nu utmanas av politiker som säger sig vara våra vänner men som bara bryr sig om sig själva.

För att högerpopulisterna ska uppnå det målet är det dock viktigt att framstå som på en gång harmlösa och i linje med tiden. En metod är att låta partierna frontas av kvinnor. Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard var föregångare och poserade gärna i stickade mysjumprar likt vilken mormor som helst. Hennes smeknamn, Mor Pia, var även effektivt för att få Dansk Folkeparti att framstå som alldagliga – och dess kritiker som löjliga paranoiker.

Ett annat exempel är Tyskland där den här typen av partier, under de senaste åren, gång på gång misslyckats med att slå igenom. Tills nationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) satte en kvinna i spetsen. Med fyrabarnsmamman Frauke Petry som ordförande har AfD, som förespråkar mycket konservativa ideal kring kärnfamiljen och är emot abort, lyckats samla såväl den nynazistiska som den allmänt invandringskritiska väljarbasen.

Trump avfärdades som ett skämt, och det är lätt att skratta åt SDs problem med att försöka framstå som ett vanligt parti genom att införa nolltolerans mot rasism, samtidigt som Ekeroth utan att riskera uteslutning kan stå i Malmö och hetsa mot invandrare och partiets ekonomiskpolitiske talesperson skrattar rått åt judeskämt. Dubbelmoral, dumhet och affekt är den grund som populismen vilar på. Att försöka bygga ett land, eller återupprätta ett lands forna glans, på en sådan grund är dömt att misslyckas. Kunskapen finns där, men den måste uppskattas och värnas för att kunna göra skillnad och det finns ingen möjlighet att tvinga någon till det. Inget av det som sker, sker dock i lönndom. Därför kan ingen i efterhand säga: "Jag visste inget", "Jag såg och förstod inte". Jag vill kunna se mig själv i spegeln i framtiden och kunna titta mina barn och barnbarn i ögonen och säga: Jag gjorde vad jag kunde! Den som säger att de inte vet eller inte är intresserad av politik är mer än lovligt korkad, för det enda som krävs är att öppna ögonen och se:

Frauke Petry själv tillhör partiets extrema falang och uppmanade i fjol gränspolisen att öppna eld för att stoppa flyktingar från att ta sig in i landet. Två månader senare, i mars 2016, var hon, tillsammans med sin sambo, föremål för ett stort uppslaget porträtt i veckotidningen Bunte. “Hur farligt är detta par?”, frågade rubriken retoriskt. Den tillhörande bilden gav läsarna svaret: partiledarparet sitter på golvet och skrattar, hand i hand, iklädda jeans och pastelltröjor. I intervjun beskrivs Petry som “flickaktig och fragil”. 

Förintelseöverlevaren Hédi Fried, vars familj mördades av nazisterna, uttryckte det nyligen så här om Hitlers väg till makten (ETC 8/1): 

“Även då sa alla till en början att det är bara en galning som vi inte behöver bry oss om. Och när han sedan kom till makten sa de: ‘Okej, han var tvungen att säga allt det där, men han kommer inte att hålla vad han lovat’. Men han höll det.” 

Till skillnad från USA sitter vi européer på fascismens facit. Inte för en sekund bör vi förledas att tro, att dagens mörkerkrafter inte skulle våga göra allvar av sin politik. Även när den paketeras i förrädiskt flickaktig form.

Populism är ingen lösning för den banar väg för högerextremism. Kunskapens kris är demokratin och det öppna, hållbara samhället som vi vant oss vid att ta för givet. Kunskap, demokrati och hållbarhet är dock inget som växer fram av sig själv. Tvärtemot känslor är kunskap resultatet av studier och intellektuellt arbete. Det krävs intresse och möda, samarbetsvilja och solidaritet med olika människor för att kunna bygga ett hållbart samhälle som värnar öppenhet och kan hantera mångfald. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar.