måndag 20 februari 2017

Alternativa fakta är ingen nyhet

Klockan ringer halv fem. Halsen värker. Jag har sovit illa. Ute regnar det. Hoppar inte upp ur sängen. Upp måste jag dock. Har en kursintroduktion för sistaårsstudenterna och en föreläsning på forskarutbildningen. En fullspäckad heldag. Har inte kunnat förbereda mig i helgen på grund av förkylning. Första tåget går från stationen hemma 05.09. Går det bara i tid klarar jag dagen. Självklart går inte tåget i tid. Blöt och frusen finner jag mig ändå i situationen. Enligt displayen på perrongen är tiden flyttad till 05.19. Tio minuters försening räknas nästan inte. Det är så det har blivit. Bararbete anges som orsak. Sätter på musik och installerar mig i kuren. Det blåser och är kallt men det mesta av regnet stängs ute. Det får gå, tänker jag. Men i samma stund som den mekaniska rösten meddelar att tåget är tio minuter sent flyttas tiden på displayen fram till 05.29. Jag biter ihop och bestämmer mig för att inte gå igång. Inget finns ju inget att göra. När klockan är 05.15 flyttas tiden fram till 05.39 och nu står det signalfel. Och lite senare får vi veta att tåget är inställt. Av erfarenhet vet jag att tåget i själva verket aldrig lämnade Alingsås varifrån det utgår. Detta är inte första gången som det strular och beskeden som anges som orsak till föreningar och uteblivna turer liknar allt mer Donald Trumps sätt att kommunicera. Västtrafik delar frikostigt med sig av meningslösa upprepningar av trivial information, men så fort man verkligen är betjänt av att veta sanningen tiger man eller ljuger. Varför inte erkänna att man inte klarar uppdraget? Varför inte behandla resenärerna som väljer att åka tillsammans med respekt? Att åka kollektivt borde vara ett värdigt sätt att resa. Jag kan dock aldrig lita på att jag kommer i tid, inte ens när jag skaffar mig marginaler på över timmen. Det har jag tvingats vänja mig vid, det är vardag. En sak jag aldrig kommer vänja mig vid är att samhällsbärande aktörer använder alternativa fakta. Det är ett hån mot allt vad hållbarhet heter.

Går hem igen. Som tur är bor jag (av strategiska skäl. Har man ingen bil får man ordna sitt liv så gott det går på andra sätt) nära tåget. Tar en kopp kaffe och läser tidningen jag annars inte brukar hinna läsa. 06.10 går det en buss. Siktar på den, för min erfarenhet är att bussarna alltid kommer i tid. Bussen ingår i ett annat system. Där är det en buss och en förare, och det finns utrymme för improvisation. Hur ofta blir en busschaufför sjuk, eller bussen havererar? Det kan så klart hända, men det systemet är mer robust. Västra stambanan där tågen rullar utnyttjas långt över trafiksystemets förmåga. För att tidtabellerna ska hålla vad man lovar krävs att allt fungerar perfekt. Minsta problem på en plats sprider sig omgående i systemet, vilket drabbar pendlarna i första hand. Pendlarna är minst värda i transportekonomin. Självklart handlar det om pengar. Pengar som inte finns. Ökade utgifter och sänkta skatter kan man vinna val på, men man kan inte förvalta ett samhälle på det sättet. Det är inte Donald Trump som uppfann alternativa fakta, det är något vi levt med länge, fast vi har inte sett det så. På det sättet är Trump ärligare, för han säger som det är och döljer ingenting.

Fyra dagar på raken måste jag komma så tidigt som möjligt till jobbet denna veckan, för att det systemet ska fungera, för att studenterna inte ska bli lidande. Där finns heller inga marginaler. Vi är dessutom många som pendlar. Ovissheten leder till oro, som går ut över sömnen, skapar stress och påverkar möjligheterna att göra ett bra jobb. Samhällsekonomiskt är det en djupt problematiskt att det fortgår år efter år. Intellektuellt är det en katastrof att vi väljer att leva på orimliga drömmar istället för att anpassa samhället efter hur verkligheten faktiskt fungerar. Kunskap saknas inte, det handlar om informerat ointresse och fåfänga förhoppningar om att drömmen ska slå in. Det är bara i reklamen som det plötsligt händer något positivt. I verkligheten får man vara tacksam så länge det fungerar någorlunda som det ska. Drömmande privatpersoner som lever över sina tillgångar får ta sitt ansvar, lämnas i sticket och får skylla sig själv. Fast samhället får så klart också betala priset. Samhället är inte någon annan, det är du och jag. Det är vi som röstar fram beslutsfattarna som ger oss det vi vill ha: Sänkta skatter och orimliga löften.

Sverige har tagit en andhämtningspaus från flyktingarna, liksom från underhållet av infrastrukturen och andra samhällsbärare system. Poliserna och räddningstjänstens personal pressas till det yttersta, liksom sjuksköterskor, lärare och alla andra vars löner betalas med skattemedel. Någon måste förr eller senare betala priset och det är alltid de som befinner sig längst ner i systemet, lägst bort från makten. Det stora flertalet alltså. Du och jag. Vi som är samhället och som är beroende av varandra. När vi vänder oss mot varandra i en fåfäng jakt på det ouppnåbara är det tragiskt på så många olika sätt. Jag menar vem är det vi försöker lura?

Tänkte skriva om andra saker idag, men nu är jag snart framme på jobbet. Hinner inte förbereda mig som jag planerat och mer rätta anser mig kunna räkna med. Jag är tacksam för att jag har och kan lita på erfarenheten. Tacksam för att det inte alltid har sett ut som det gör. Glad att jag fick växa upp i ett samhälle där det fanns marginaler och där man kunde lita på samhällsbärande system. Det gör att jag har det bättre förspänt än många. Frågan är hur det ska gå för de unga? Det går att leva över sina tillgångar ett tag, sedan går det inte längre.

Inga kommentarer: