Friskolor, till vilken (kunskaps)nytta?

Läser vad Sten Svensson (utredare vid Katalys och medlem av Nätverket för en likvärdig skola) och Daniel Suhonen (chef vid fackliga idéinstitutet Katalys) skriver på Brännpunkt om svensk skolutveckling under de senaste 25 åren. Ser en massa kopplingar till det jag skrev om i gårdagens två bloggposter om vetandets hierarki och olika typer av samhällen. Skolan har en viktig roll att fylla och det spelar roll hur man tar sig an sitt uppdrag. På DN-Debatt finns idag ett inlägg där regeringen uppmanas att tilldela skolan extra resurser för att jobba mer och tydligare med källkritik. Visst är det viktigt, men jag ser det snarare som ett tecken på ett samhällsproblem, som ett symptom på en sjukdom som inte löses med hjälp av att skolan åläggs fler och mer detaljerade special uppgifter. Det är ett desperat rop på hjälp, och jag menar att vad både skolan och samhället behöver är en helt annan syn på kunskap och däri ligger en annan syn på hur skolverksamhet bedrivs. Jag tycker Svensson och Suhonen angriper grundproblemet på ett klokt sätt i sin artikel. En skola värd namnet, det vill säga en kunskapsskola, är en skola där källkritik är en självklart och integrerad del av hela verksamheten, det är inget man talar separat om. Utan förmågan till kritisk granskning ligger fältet fritt för alternativa fakta, och därifrån pekar det neråt mot lögner och känslostyrd politik.

Sedan Ilmar Reepalu presenterade sin utredning om vinster i välfärden har friskolebranschen och skolkoncernerna varit mycket aktiva i debatten. De menar att det blir mycket svårt eller näst intill omöjligt att tjäna pengar i välfärds­sektorn om Reepalus förslag genomförs. Kunskapsskolans ägare, Peje Emilsson, har till och med jämfört Reepalus förslag med 1980-talets löntagar­fonder. En obegriplig jämförelse då löntagar­fonderna handlade om att samhället skulle ta hand om en del av de vinster som byggdes upp i företagen för att använda dem i olika investeringsfonder. Där fördes pengar från de privata företagen till sam­hällets fonder.

När möjligheten att göra vinst och tjäna pengar ska försvaras är snart sagt alla medel tillåtna. Den som kämpar för sin egen överlevnad är desperat och skyr inga medel för att få behålla det som hen anser tillhör honom eller henne. Det är känslorna som talar och intellektet kopplas bort. Därmed är det upplagd för alternativa fakta, som i fallet ovan. M och SD talar om systemkollaps, trots att oberoende World Economic Forum säger att Sverige ligger i topp på de flesta områden. Fast det känns inte så, och det känns uppenbarligen som den svenska skolan skulle kollapsa om friskoleföretagen skulle förbjudas plocka ut VINST ur verksamheten, vilket är det enda Reepalu föreslår i sin utredning. Inget företag föreslås förbjudas bedriva skolverksamhet, inte så länge man återinvesterar vinsten som görs på grund av att man är bra på att göra effektivitetsvinster. Om man nu brinner så för att driva skolor borde det vara helt oproblematiskt, särskilt om man driver en verksamhet som döpts till KUNSKAPSSKOLAN. Fast det är så klart inte för kunskapens skull man bedriver verksamheten, det är för pengarnas skull. Och ett samhälle som accepterar det sättet att tänka riskerar att flyttas nedåt på samhällshierarkin och röra sig bort från kunskapssamhället. 

I dagens system med privata välfärdsföretag går pengarna motsatt väg, de går från samhället till de privata företagen. Reepalus förslag innebär att ­denna överföring av pengar ska bromsas upp. Han vill att samhällets resurser ska stanna kvar i väl­färden i stället för att gå till vinster i de privata företagen och till deras ägare. Reepalu ställer frågan: Varför ska samhället bekosta dessa företags uppbyggnad, expansion och jättelika vinster?

Sannerligen en berättigad fråga, särskilt i ett land som säger sig vilja vara en kunskapsnation. Vari ligger samhälls- och kunskapsvinsten med att låta skattemedel som avsatts för skolan försvinna ut ur landet, till brevlådeföretag och skatteparadis? Om företagen nu är så bra på att effektivisera verksamheten utan att det leder till kunskaps- och kvalitetsförluster, och om det är själva poängen med att låta företag driva skolor, varför i herrans namn ska inte samhället tjäna på det? Varför ska vinsten plockas ut ur verksamheten? Om privata aktörer verkligen drev verksamheten både bättre och billigare borde det innebära att samhället kan sänka kostnaderna för skolan, annars försvinner hela samhällsvinsten. Om samhället inte tjänar på att privata aktörer tar över finns ingen som helst anledning att samhället gynnar företagen, på samhällets och medborgarnas (och kanske även kunskapens) bekostnad.

Samhället kan och bör investera i olika verksam­heter om de är till nytta för samhället. Det görs inom en rad sektorer, till exempel inom det offentliga skolväsendet. Det är bra för samhället om alla samhällsmedborgare får en så god utbildning som möjligt.

Då blir nästa fråga: Vad tillför skolaktiebolagen skolan? Vad tillför de för positiva värden som motiverar att samhället ska bekosta dessa företags uppbyggnad, expansion och dessutom berika deras ägare? Kort sagt, exakt vilken samhällsnytta gör skolaktiebolagen?

Vi har letat i debattartiklarna men inte funnit några svar från vare sig från Friskolornas riks­förbund eller de stora skolkoncernerna. De talar bara om ekonomin för företagen och rätten att göra vinster som ska möjliggöra en expansion.

De talar om det enda som ligger i företagens och dess ägares intressen, så klart. Det är i sin ordning, men samhället måste inte acceptera sådana argument eller lyssna på vad företagen säger. Det enda som betyder något är vad samhället och kunskapsutvecklingen i Sverige vinner på att låta privata aktörer bedriva skolverksamhet, och kan eller vill inte företagen svara på den typen av frågor får de vackert finna sig i att bli utsatta för kritik. Om de tar till känsloargument eller försöker rikta debatten och uppmärksamheten åt något annat håll, än kunskapen och kunskapskvaliteten, är det ett bevis på hur lite förtegen bryr sin om samhället och kunskapen. Om deras sätt att argumentera utsätts för källkritik och kritisk, analytisk granskning inser alla att kunskapen är i fara. Ställd mot mäktiga företagsintressen väger kunskapen lätt som en fjäder, vilket utvecklingen i USA och den allt mer frekventa förekomsten av alternativa fakta är ett tecken på. Ekonomin vinner och kunskapen förlorar, om de ställs mot varandra, och när kunskapen utarmas får ekonomin ännu lättare att vinna. Ytterst handlar det om demokratin.

När aktiebolagen släpptes in i skolan i början av 1990-talet motiverades det med att kvaliteten skulle höjas, kostnaderna skulle sänkas och att det skulle ske en pedagogisk utveckling. Marknadsutsätt­ningen var som ett trollspö som i ett slag skulle lösa alla problem. Men det blev inte så. I rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” från SNS 2011, summeras effek­terna: ”Utifrån befintlig forskning går det inte att ­hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitets­vinster som man hoppades på.”

Inga positiva effekter i den rapporten således. Det finns någon enstaka rapport som visar på mycket små positiva effekter av fristående skolor. Men de rapporterna har utgått från betygen, och felkällorna med dagens omfattande betygsinflation är mycket stora. Den samlade bilden av forsknings­läget är att det inte finns några nämnvärda positiva effekter att visa upp av skolans marknadsutsättning.

I ett kunskapssamhälle skulle ett sådant experiment som den svenska skolan utsattes för under 1990-talet avbrytas så fort minste tecken på att man rör sig i fel riktning. Istället har Sverige haft en rad ansvariga politiker som med allt mer desperata metoder försvarat reformen. Lågvattenmärket var när Björklund hänvisade till forskning utförd på 1930-talet för att visa att det fanns stöd för rådande system, och ingen anledning till oro, för "det tar tid att vända en Atlantångare". Den typen aktioner är djupt ovetenskapliga och borde vara förbjudna i en skoldebatt, i alla fall i ett samhälle som sätter kunskapen i främsta rummet. Det är en strategi som ligger snubblande nära alternativa fakta. Inom vetenskapen redovisas inte bara resultat som ger stöd, utan även (och det är nästan viktigare) sådant som talar mot de slutsatser man drar. Det är vad källkritik handlar om, och det är enda vägen som leder till kunskap, bort från fördomar och önsketänkande som inte hör hemma i skoldebatten.

När det gäller negativa effekter är bilden desto tydligare: segregation, ökade klyftor, utanförskap, sjunkande skolresultat, ökade kostnader, betygs­inflation, pedagogisk likriktning, konkurser, fler skolbyten och oseriösa skolhuvudmän. Dessutom har hela den privata skolsektorn förts undan från demokratisk insyn. Det är detta som aktiebolagen har tillfört det svenska skolväsendet. Varför ska samhället stödja och betala för det?

Ja, VARFÖR? Vilka argument vilar det resonemanget på?

Friskolornas riksförbund lyfter fram Internatio­nella engelska skolan som startades av Barbara Bergström som ett positivt exempel. Den koncernen utmärks av ett extremt positivt segregerat elevurval, mycket låg lärartäthet och mycket stora vins­ter. De offentliga bidragen i form av skolpeng flyter in före det att löner och lokalhyror ska betalas och tack vare dessa offentliga medel har Barbara Bergström kunnat bygga upp sin skolkoncern. Hennes egen insats var bara 120 000 kronor, enligt ekonomi­reportern Per Lindvall i Svenska Dagbladet. När större delen av företaget såldes till amerikanska riskkapitalister under 2012 tjänade Barbara Bergström 691 miljoner kronor bara under det året. ­Barbara Bergström tjänar sina pengar på skolsegregation. För varje ny skola som Internationella ­engelska skolan startar ökar skolsegregationen på den orten.

Ett lands kunskapsutveckling handlar inte om att ett fåtal får det bra. Samhället är alla, tillsammans och sammantaget. Klyftor sliter isär, men mellanrum för samman och underlättar spridning av kunskap. Hur mycket skulle man inte kunna göra för att förbättra kunskapssituationen i de mest utsatta områdena om man fick tillgång till 691 miljoner kronor, som samhället avsatt till utbildning. Högerpolitiker talar om faran med bidragsberoende. Vad är detta om inte just ett uttryck för beroende av statliga bidrag? Och vad har amerikanska riskkapitalister för intresse av att engagera sig i utvecklingen den svenska skolan? Deras intresse är självklart och uppenbart ekonomiskt och deras enda mål med verksamheten är att öka vinsten. Kunskapssamhället Sverige har allt att förlora och inget att vinna på att tillåta det.  

Frågan kvarstår och ställs härmed till skolföretagarna: Varför ska samhället stödja skolaktiebolagen med pengar när ni inte kan visa på några positiva samhällseffekter? Att ni vill tjäna pengar det förstår vi, men vad tjänar det svenska skolsystemet på att det finns skolaktiebolag? Vad tillför ni? Den frågan måste ni kunna svara på om ni kräver att dagens system ska finnas kvar. Ni har haft 25 år på er att visa upp positiva effekter, hittills har ni misslyckats.

Jag är som bekant positivt inställd till misslyckande, men det gäller den som ska lära sig något och är bara positivt om det leder till kunskapsutveckling. Svensk skolpolitik bygger på ett slags omvänd princip där man låter utförarna misslyckas, och där eleverna får allt färre chanser att börja om eller försöka igen. Och ifråga om Engelska skolan är det inte ens svenska företagare som misslyckas och belönas med möjligheten att göra enkla vinster på skattebetalarnas bekostnad, utan amerikanska. Och de gör det på svenska elevers kunskapsutvecklings bekostnad och i förlängningen undergrävs Sveriges möjligheter att bli en sann kunskapsnation.