Vem bestämmer över universitetets idé?

Fortsätter på den tanketråd som inleddes igår med utgångspunkt i Johan Östlings Under Strecket som handlar om universitetets idé. I ett land med ambitioner att vara en kunskapsnation är skolan och universitetet inte en arbetsplats vilken som helst. Universitetet är själva navet i samhället, och kunskapen (som ingen äger, oavsett hur mycket makt man har) står i centrum. Så ser idealet ut, men vi är långt därifrån idag. Näringslivet, politikerna och linjeorganisationens makt är stor och ekonomin är i centrum. Forskare och lärare betraktas som ett särintresse. Officiellt håller man dock fast vid bildningen som högsta ideal, samtidigt som man lyssnar selektivt på vad forskarna har att säga. Lärarna körs över och kollegiet söndras genom att lyfta lönen för vissa som utses till förstelärare. Forskning som visar det man redan vet hänvisar man ofta till och positiva resultat kommuniceras vitt och brett, men forskning som går på tvärs mot politikernas eller näringslivets linje försöker man ignorera och forskning som visar på problem eller som innehåller negativa resultat får inte alls samma spridning och genomslag. Inte så att vissa resultat tystas eller att det skulle vara förbjudet att forska om något. Det finns ingen konspiration. Men makten och kunskapen hänger (nu som alltid) ihop och idag är den kunskapen som får anpassa sig. Forskning ska vara nyttig säger man, och verksamheten ska mål- och kvalitetssäkras.

Förändringen har gått snabbt. Universitetet som jag studerade i är ett helt annat än det jag idag forskar och undervisar i. Synen på kunskap och vad som gör vetenskapen vetenskaplig är den samma, men idag är det inte forskarna som bestämmer sitt arbete utan linjeorganisationen. För mig som vigt mitt liv åt kunskapen, som alltid satt en ära i att vara lyhörd för vad som fungerar i undervisningen och som värnar kvaliteten i arbetet som lektor, känns det mycket märkligt att bli undervisad i dessa saker, ibland av människor som jag med stöd i egen forskning och på goda grunder misstänker inte vet vad man talar om. "Nu ska vi forskningsanknyta er verksamhet. Det är jätteviktigt för kvaliteten", säger experten som bjudits för att tala om för oss lektorer hur vi ska utföra vårt arbete. Jag känner mig ibland som personalen på McDonalds under en kampanj för El Maco när ledningen bestämt att alla ska bära sombrero och tilltala kunderna med spansk brytning. Jag utbildade mig till lektor och blev docent i den naiva tron att det skulle innebära större frihet och mer ansvar. Min undervisning har alltid varit forskningsanknuten. Jag har aldrig tummat på kvaliteten. Och jag förändrar lyhört min undervisning hela tiden för att främja studenternas lärande och på bästa sätt hjälpa dem förstå. Ändå tvingas jag gå kurser och lyssna på experter som talar om för mig, eller det är i alla fall vad jag hör när jag lyssnar på dem utifrån alla åren av studier, forskning och fortbildning, saker som inte stämmer, eller när jag tvingas göra si eller så för att reglerna ser ut så. Trots att besluten går på tvärs mot universitetets idé, i alla fall idén med det kunskapsuniversitet som jag vill vara med och bygga och som många av Nobelpristagarna uttrycker oro för att det håller på att försvinna, tvingas jag anpassa mig. Vem bör bestämma egentligen, och på vilka grunder? Vart är universitetet på väg?

I ”Universitetets idé” (Daidalos) har idéhistorikern Thomas Karlsohn fångat denna fortlöpande reflexion i 16 nyckeltexter från de senaste tvåhundra åren. Karlsohn står själv för urval och översättning, och har därtill skrivit en lång och kunskapsrik ­introduktion till universitetet och dess historia, närmast en egen bok i boken.
Karlsohn har hämtat sina källtexter ur de två tongivande intellektuella traditionerna på området, den tyska respektive den anglosaxiska. Eftersom de nyare texterna, direkt eller indirekt, refererar till de äldre blir antologin också till ett långt samtal som spänner över epokerna. Det är fascinerande att följa hur universitetets kardinalfrågor ständigt återkommer, samtidigt som varje tid har sina speciella ­problem. Urvalet är alltså välmotiverat men innebär också en begränsning. Romanska röster, från José Ortega y Gasset till Jacques Derrida, får vi ­exempelvis inte ta del av.

Antologin tar sin början med två urtexter från 1800-talet: Wilhelm von Humboldts ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin” (1808/1810) och John Henry Newmans ”Idén om ett universitet” (1852). Humboldts memorandum har kallats för det mest diskuterade dokumentet i universitetets historia. I denna korta, länge opublicerade text, tillkommen i samband med att Berlinuniversitetet inrättades 1810, satte Humboldt sina akademiska principer på pränt. Universitetet ska vara en plats där vetenskapen i dess djupaste, vidaste och renaste mening har sin hemvist, menade Humboldt. Det innebar att forskning och bildning måste vara centrala uppgifter, inte endast kunskapstradering och yrkesutbildning. Därutöver framhävde han nödvändigheten av akademisk frihet och föreningen av forskning och undervisning.

När jag öppnade de tunga ekdörrarna till Sveahuset på Västra hamngatan i Göteborg, tidigt och med den största respekt, i september 1991, vilade Humboldts ande fortfarande över universitetet. Utbudet av enstaka kurser var enormt och det pågick verksamhet i huset till sent på kvällen. Både lärare/forskare och studenter uppehöll sig där och samtalade om sina ämnen. Jag som hungrade efter kunskap och bildning klev in i himmelriket. Universitetet som jag studerade på under sex år kokade av intellektuell verksamhet och kunskapen stod i centrum. Föga anade jag då vilka omvälvande beslut som redan tagits. Att reformerna inte fick genomslag berodde delvis på att lärarna och professorerna länge struntade i direktiven och hade makt att följa planen. Så länge friheten var stor och ekonomin inte förändrades rullade allt på, med KUNSKAPEN i centrum. Sedan gick det fort, och under de sex åt jag var doktorand hände enormt mycket. Och eftersom jag bytte från Umeå universitet till en liten högskola på västkusten blev chocken stor. Plötsligt befann jag mig i ett sammanhang som mer liknade en utbildningsfabrik. När jag tänker tillbaka på hur det var där i början slår det mig att det trots allt liknade universitetet som jag studerade i på många sätt. Det fanns gott om fristående kurser, och vi gav kvällskurser. Bildningsambitionen var uttalad. Fram till strax innan jag lämnade in min docentansökan kände jag fortfarande igen mig och jag upplevde att kunskapen stod i centrum, även om ekonomin utmanade vetandet allt mer. Sedan gick det fort. Idag utför jag tjänster, studenterna är kunder och lektorerna följer regler. Kvalitet talas det om, och det handlar inte om kunskapen eller innehållet utan om formen. Instrumenten, organen, planerna och det som går att mäta. Ständiga utvärderingar och nyordningar, direktiv och alla system som byts innan man hinner lära sig dem. Den administrativa bördan ökar exponentiellt. Allt för att möjliggöra kontroll och styrning. Universitet ska dra in pengar, och producera mätbara resultat. Kunskapen betraktas som en formalitet. Läsa och skriva böcker får man göra på fritiden, och några seminarier där man brottas med svåra texter finns ingen tid för. Dagens seminarier handlar om att slipa på forskningsansökningar för att öka chansen att dra in storvinsten i anslagslotteriet. Skillnaden mellan universitetet jag studerade i på 1990-talet och det universitet jag idag undervisar är enorm, och det är först nu när jag skriver och tänker på det som vidden av förändringen drabbar mig som en käftsmäll.

Humboldttraditionen skulle under hela 1900-talet tjäna som intellektuell referenspunkt i tysk ­debatt. Den var en källa till identifikation och inspiration, men den kom också att stå som symbol för allt det förstockade och världsfrånvända. I ett av de mest åberopade bidragen vände sig filosofen Karl Jaspers 1946 till det tyska akademiska arvet för att gjuta nytt liv i universitetet efter den nazistiska katastrofen. Han förespråkade ingen återgång till en äldre ordning men argumenterade för att många av de ärvda grundvärdena alltjämt ägde sin aktualitet. Även för senare filosofer var den nationella ­traditionen en realitet att förhålla sig till. Hans-­Georg Gadamer omfamnade på 1980-talet Humboldts ideal, medan Jürgen Habermas intog en betydligt mer kritisk hållning.

Den anglosaxiska traditionen har löpt i delvis andra spår. Den har sitt ursprung i kyrkomannen John Henry Newmans idé om universitetet, i mycket modellerad på de ideal han själv mött som student i Oxford ­under 1820-talet. Universitetet utgör, skrev han ­inledningsvis, ”en plats för undervisning om den universella kunskapen”. I likhet med Humboldt tog han parti för bildningen och studiet av klassiska texter. I motsats till den tyska traditionen saknades det dock hos honom en elaborerad tanke om forskningens roll i kunskapens dynamik. Inte heller drog Newman i härnad för den akademiska fri­heten. För honom var kunskapstillägnelsens fostrande och formande aspekt överordnad.
Newmans betydelse består i att han lade grunden för den tradition av liberal education som så länge har varit ett viktigt inslag i högre utbildning i främst Nordamerika. Med detta förstås de breda inledande studier som föregår specialisering och yrkesinriktning och i stället har som syfte att främja intellektuell mognad och personlighetsdaning. Vad detta innebär mer precist, och hur denna bildnings­mission ska kombineras med universitetets andra uppdrag, har varit ett föremål för omfattande diskussioner under mer än hundra år.

Jag är för öppenhet och menar att universitetet ska samverka med det övriga samhället. Höga murar och elfenbenstorn gynnar inte kunskapsutvecklingen i vårt land. Kunskapen måste spridas för att kunna göra skillnad. Det jag vänder mig mot och oroas över är att kunskapen inte står i centrum. Det är inte KUNSKAPEN eller forskarnas kritiska kompetens som dagens makthavare är intresserade av, utan RESULTAT som ger dem stöd att genomföra den politik och de strategiska beslut som klubbats igenom. Vagnen håller på att spännas framför hästen. Ekonomin är målet och kunskapen/forskningen medlet, istället för tvärt om vilket är det enda långsiktigt hållbara. Talet om universitetens ide och strävan efter bildning handlar inte om att drömma sig tillbaka. När jag skriver om universitetet och kunskapen i centrum längtar jag inte tillbaka, jag blickar framåt. Ett annat samhälle och en annan akademi är möjligt, om bara tillräckligt många vill och förstår kunskapens värde. Kunskapen är demokratisk just för att ingen äger den, och ett samhälle som verkligen har kunskapen i centrum kommer att utvecklas i meritokratisk riktning. Där är det den som vet mest och som har störst erfarenhet som har mest inflytande. Där lyssnar man mer på VAD som sägs än på VEM som talar. Besluten som tas vilar på vetenskaplig grund, inte bara på fakta som ger stöd åt besluten. I ett kunskapssamhälle samtalar man och lyssnar på varandra. Där är det vägen som är målet och den mänskliga faktorn är inte ett problem utan själva utgångspunkten. Tekniken och samhällsstrukturen är anpassad efter människorna och ekonomi är ett medel, inte ett mål. Samhället digitaliseras för att bli bättre och mer hållbart, inte för att mäktiga teknikföretag ska kunna tjäna pengar och omställningsprocessen är överblickbar och lyhörd för samhällets och medborgarnas behov. Universitetet i ett sådant samhälle är en plats där man lär sig saker, tänker och kritiskt granskar vetande. Inte en plats där man mäter genomströmning och producerar mätbara resultat. Kvalitet går inte att mäta, den känner man igen när man möter den. Kunskap handlar aldrig om att nå konsensus eller några mål, det är en ömsesidig tillblivelseprocess.

Att det har rört sig om meningsutbyten kan två exempel illustrera. År 1930 pläderade Abraham Flexner (grundare av Institute for Advanced Study i Princeton) för att universitetet skulle vara en institution med det rena sanningssökandet i högsätet. Drygt tre decennier senare, 1963, menade Berkeleyrektorn Clark Kerr att Flexners vision var överspelad och att efterkrigstidens massuniversitet bäst beskrevs som ett antal löst sammanfogade enheter med olika funktioner – ett ”multiversitet”. En annan stridsfråga har gällt själva innebörden av liberal ­education, i synnerhet under det ”culture war” som tog sin början under 1980-talet. Allan Bloom för­ordade fördjupade studier av en begränsad uppsättning hallstämplade västerländska klassiker. Han fick mothugg av en annan filosof, Martha Nussbaum. Hon argumenterade för att pensumet måste breddas och att en förmåga att leva sig in i det främmande var avgörande för en allsidig medborgerlig fostran.

Meningsutbyten om universitetets idé är del av kunskapsuniversitetets DNA. Idag är det dock företrädare för näringslivet och politiker från olika läger som DEBATTERAR universitetet och dess uppdrag. Inte forskare och filosofer som SAMTALAR om innehållet. Ekonomin står allt tydligare i centrum, och kunskapen får allt mer anpassa sig. Tron på att intellektuell verksamhet kan målstyras och kvalitetssäkras sprider sig som ett virus och hotar att undergräva möjligheten att forska och kritiskt granska, som är universitetets uppdrag. Eller som borde vara universitets uppdrag. Om det är kunskap vi verkligen vill ha finns i alla fall inga genvägar. 

Det hör till antologins verkliga förtjänster att den för samman äldre, kanoniserade texter med färska alster från 2000-talets debatt. Litteraturvetaren ­Jochen Hörischs lamentation över den tyska belägenheten formar sig till en fundamentalkritik, men är också ett uttryck för ett slags akademisk nostalgi. Den förra Chicagorektorn Hanna Holborn Grays historiskt grundade exposé är ett vackert försvar för eftertanke och verklighetssinne i debatten. Textsamlingen avslutas med den engelske pedagogen Ronald Barnetts ”Universitetets idé i det tjugoförsta århundradet” (2011). Hans tes är att samtidens ­reflexion över universitetet kringskärs av fantasilöshet. Med ett större mått av kreativitet kan gamla hämningar lösas upp och nya tankar blomma upp.

Kreativitet och frihet går på tvärs mot fixeringen vid kontroll, styrning och måluppfyllelse som idag präglar högskolan. Grundforskning är en förutsättning för vetenskapliga genombrott, det är därför Nobelpristagarna uttrycker oro inför den idé som nu allt mer vinner insteg och makt över allt fler universitet i världen. Tillit till professionen och kunskapen som ett mål, samt förståelse för betydelsen av att misslyckas, är avgörande för att främja: Nytänkande. Varför får jag inte ansvara för utförandet av mitt arbete med kunskap? Varför litar universitetsorganisationen inte på att jag ska göra ett bra arbete? Först studerade jag på universitetet i sex år och drog på mig en studieskuld som jag troligen kommer att få fortsätta betala på tills jag går i pension. Sedan fortsatte jag med doktorandstudier under sex år, där jag under de första fyra åren levde nära existensminimum. Efter det arbetade jag som lärare på heltid, samtidigt som jag meriterade mig till docent. Vari ligger det samhällsekonomiskt vettiga i att inte ge mig ansvar och frihet? Varför litar systemet inte på mig? Och varför i herrans namn satsar samhället på skola och högre utbildning om den inte tillåts komma till användning? Vart är vi på väg? 

Frågan är om vi redan nu kan få en skymt av framtidens universitet. Kanske är det inte alls den amerikanska eller europeiska utvecklingen som kommer att bli den mest angelägna att följa. ”The transnational politics of higher education” (red: Meng-Hsuan Chou, Isaac A Kamola och Tamson Pietsch; Routledge) öppnar ett vidare perspektiv. Ett grundbudskap i boken är att universitet världen över har dragits in i den globala konkurrensen. Det har underlättat studentutbyte, stimulerat forskningssamarbete och drivit på den vetenskapliga produktiviteten. På samma gång har universiteten blivit kraftcentraler i en innovationsdriven ekonomi. Ämnen och kunskapsfält som inte anses kunna bidra till den ekonomiska tillväxten för en alltmer tynande tillvaro. Denna kritiska karakteristik är inte ny, men bokens globala anslag ger den en ­annan turnering.
Det finns tendenser som är än mer bekymmersamma. Några av de mest framgångsrika universiteten har kunnat frodas i djupt auktoritära stater, som Ulrika Björkstén nyligen skildrade i en serie avslöjande reportage i radions ”Vetandets värld”. Nanyang Technological University i Singapore och King Abdullah University of Science and Technology i Saudiarabien är bara två exempel på lärosäten som har klättrat snabbt på de internationella rankningslistorna de senaste åren. Där triumferar den hårda upplysningens tekniskt-instrumentella nytta över den mjuka upplysningens demokratiska och humanitära värden. Och det kan mycket väl vara där som det tjugoförsta århundradets idé om universitetet tar form i detta nu.

Utvecklingen oroar mig, men jag försöker att inte låta oron lamslå mig. Ingen äger som sagt kunskap och verklig kunskap övertrumfar alltid makt på lite längre sikt. Kunskap är den röda tråd som löper genom Flyktlinjer. Jag vet inte, jag försöker förstå, och det är detta jag menar är universitetets idé. Allt jag skriver här handlar på ett eller annat sätt om kunskap, om sökande efter kunskap. Sökandet är viktigare än kunskapen. Därför har jag svårt att definiera vad kunskap är, och det är detta som gör att jag inte känner mig bekväm i dagens högskolevärld. För kunskap är inget, inte i sig själv. Jag känner igen kunskapen när jag ser den. En liknelse: Jag var i Danmark för några år sedan, med forskningsprojektet som handlade om destinationsutveckling. Där, på stranden, vid havet, tyckte jag mig se bärnsten. Jag frågade en av danskarna om hur man avgör vad som är en gul sten och vad som är bärnsten? Svaret jag fick var följande: Om du hittar bärnsten, då vet och förstår du. Samma känner jag inför kunskap. När jag hittar den, då vet jag. Men innan jag hittat den kan jag bara ha en vag aning om vad jag söker. Det är därför av lättförklarliga skäl svårt att definiera kunskap, och det blir inte lättare av att det akademiska systemet och skolväsendet avkräver lärare och forskare en tydlig definition, som kan brytas ner i delmål, vilka ska målsäkras. Känner en stress över detta, som går ut över sökandet. Kravet på effektivitet och måluppfyllelse går på tvärs mot allt det som jag ser som kunskapens moder: tid för sökande, tid för reflektion, och tid för att utveckla förmågan att identifiera kunskapen när och där den dyker upp. Kunskapsprocesser är som livet, de kan inte effektiviseras. Ändå är det precis detta vi gör i dagens skola, utbildningssystem och forskning. Påtvingar ansvariga ett ständigt ökande effektivitetskrav. Och sedan är vi förvånade över att det går som det går!?

Bokhyllorna som omger mig på den plats jag skriver, hemma i mitt arbetsrum, är fyllda av gyllengula bärnstenar. Där finner jag tröst, i kunskapen och i sökandet efter vetande som fungerar. Nietzsche har lärt mig enormt mycket, eller jag har lärt mig själv genom att studera hans tankar. Och hos honom finner jag insikter som blir till kunskap, som hjälper mig förstå och som gör det fortsatta sökandet efter kunskap lättare. Det har jag lärt mig genom åren, är att det enda man kan hoppas på är att det fortsatta sökandet ska gå lättare. Och det gör det, för ju mer man vet desto lättare blir det att känna igen ny kunskap när den kommer i ens väg. Det är universitetets idé om man frågar mig. Livet i kunskapens och sökandets tjänst blir lättare och lättare. Därför borde arbetet som lektor inte bli svårare och svårare ju mer man kan och vet, för är det så är något fundamentalt fel med hela idén om ett universitet. Avslutar denna text som jag medvetet låtit följa sin egen inneboende logik. Den fick bli lång och ta tid, för så är det med kunskap, den finns inte där man letar, den uppenbarar sig när man mist anar det. Nietzsche skriver.

Om självövervinnelsen. "Viljan till sanning" kallar ni det, ni visaste, det som driver er och gör er fulla av begär? Vilja till allt varandes tänkbarhet, så kallar jag er vilja! Allt varande vill ni först göra tänkbart; för ni tvivlar med god misstro på huruvida det redan är tänkbart. Men det ska foga sig och böja sig efter er! Så vill er vilja. Det ska bli blankt och underdånigt gentemot anden, som dess spegel och avbild. Det är hela er vilja, ni visaste, som en vilja till mak; och även när ni talar om gott och ont och om värdesättandena. Ni vill fortfarande skapa den värld inför vilken ni kan knäfalla: det är er sista förhoppning och berusning.

Detta skrevs alltså för snart 150 år sedan. Fast orden talar till oss som lever och verkar idag. Likt Shakespeares texter är Nietzsches tankar eviga, för han skriver om livet så som det levs och undersöker kunskapens och kulturens lagar. Och dessa är kanske inte eviga, men de är heller inte på långa vägar när så rörliga som många människor vill tro. Vi har massor att lära av Nietzsche, massor av inspiration att hämta från hans texter, när en ny idé om universitetet ska utvecklas. Inte för att han visste något om vår tid, utan för att han skriver om kulturens komplexitet och dess inneboende logik och dynamik. Den kunskap jag söker ska inte förväxlas med Sanningen. Kunskapen jag letar efter är mer ett slags insikt och förståelse. Sökandet efter sanning ser ut att vara oskyldig, men eftersom världen inte ryms inom den förståelsen för allt, blir sökandet efter sanning allt för lätt och allt för ofta ett uttryck för en vilja till makt. Titta på hur det ser ut i skolan, vetenskapen och i samhället. Överallt en strävan efter foglighet och betvingning. Verkligheten ska betvingas. Kursplaner, lärandemål och annat som förpestar vardagen för lärare såsom kvalitetssäkring, kontroller, utvärderingar och betyg. Vad är det om inte uttryck för en vilja att betvinga? En vilja till makt? Skolan handlar inte om kunskap, den handlar om disciplinering. Skolan handlar inte om sökande efter kunskap, den handlar om att sortera individer i enlighet med marknadens krav. Och forskningens mål är inte kunskap, det är vilja till makt. Varför är det annars viktigare var man publicerar sig, än vad? Och varför mäter och jämför man annars storleken på forskningsanslagen? Överallt finns denna vilja till makt. Nietzsche såg den och jag får hjälp att se den. Om fler lär sig och söker efter uttryck för den kommer fler att förstå och när många förstår ökar chansen att samhällets långsiktiga överlevnad säkras. Utrota viljan till makt går dock inte, den finns där, alltid. Lurandes mellan raderna, inemellan. Viljan till makt genomsyrar kulturen, samhället och allt levande. Därför måste vi som värnar kunskapen aldrig sluta kämpa för och sträva efter att placera vetandet i centrum.

Förvisso: de som saknar visdom, folket -- de liknar floden, på vilken en båt driver: och på båten sitter värdesättningarna, högtidliga och maskerade. Ni sätter er vilja och era värden på vardandets flod; vad folket tror på som gott och ont avslöjar för mig en gammal vilja till makt.

Moralen är nyckeln till ett samhälles själ. Där finns kunskap att söka, om hur man resonerar kring vad som är gott och vad som är ont, men också kring vad som är kunskap. Vår värld är inte, den blir till genom våra handlingar, i vardagen. På det sättet är vi alla, mer eller mindre, en flod som bär upp samhällets överbyggnad, kultur och kunskapssyn. Viljan till makt finns överallt och det den som får floden att flyta, som får livet att bli levande, dynamiskt och som driver förändring. Kunskap och insikt om detta finns mitt framför ögonen på oss alla, det gäller bara att öppna dem och om att lära sig se och känna igen kunskapen när den visar sig, glimtvis.

Det var ni, ni visaste, som satte sådana gränser på denna båt och gav dem prakt och stolta namn, -- ni och er härskande vilja! Floden bär nu er båt vidare: den måste bära den. Vad betyder det om de brutna vågorna skummar och vredgat motsäger kölen! Det är inte floden som är er fara och slutet på ert gott och ont, ni visaste: utan denna vilja själv, viljan till makt, -- den outtömda alstrande livsviljan.

Viljan till makt är en mäktig makt i eget namn och det går som sagt inte att komma undan. Alla är en del av den, på ett eller annat sätt och i en eller annan ände. Viljan till makt går inte att hantera, den kan man bara bryta upp, vilket är vad Deleuze och Guattari lär oss. Det är deras sätt att göra bruk av kunskapen som de fann hos Nietzsche. Göra bruk av vetandet, det är det enda möjliga sättet att hedra vetandets gud. Omsätta kunskapen i handling. Viljan till makt som idag, i skolan, finansvärlden och samhället underblåses är en farlig väg att vandra, för viljan till makt kan se ut som en bundsförvant, men den är det inte, den är endast sig själv nod. Förr eller senare kommer den att vändas mot oss alla, och ju snabbare dess makt växer sig stark (vilket den gör när vi underblåser tendenserna till makt genom ökad kontroll, krav på effektivitet och styrning) desto närmare kommer vi alla den punkt då allt rasar samman under tyngden av sig själv. Viljan till makt ska brytas upp, inte betvingas. Universitetets idé är att värna kunskapen så att den kan möta viljan till makt och därmed balansera samhället och öka hållbarheten.