Hotet mot demokratin kommer inifrån

Det blir många texter på temat demokrati i dessa dagar. Jag bestämmer inte över vad som ska dyka upp här på Flyktlinjer, jag följer med och iakttar kulturen som omger mig, reflekterar över det som händer. Jag är en nod i ett större system där mina kunskaper och intressen möter världen. Texterna och tankarna växer fram mellan. När jag åt frukost i morse läste jag en Ledare i DN, av Richard Swartz, som handlar om just demokrati. Hans tankar satte igång mina tankar och förhoppningsvis kan min text få någon annan att reflektera över demokratin och vad som är dess verkliga hot. Det finns de som menar att islam utgör ett hot, eller terrorism är den stora faran. Fundamentalism och hot om våld ska man så klart inte ta lätt på, det är oförenligt med en levande demokrati, men det verkliga hotet mot demokratin kommer alltid inifrån. Demokratin står och faller med medborgarnas intresse, engagemang och kunskaper. Inte för inte står det inskrivet i skollagen att demokratiska värden är viktiga i undervisningen. Man kan välja skola, men Sverige har skolplikt så man kan inte välja bort skolan. Till demokratins grundpelare hör dock även friheten att inte behöva utbilda sig, att inte behöva vara klok, intresserad eller engagerad. I en demokrati får alla vara vem de är och tänka som de vill. Det krävs inget annat än ett svenskt medborgarskap för att bli partiledare och statsministerkandidat. Det är en viktig princip, men samtidigt en seghet och ett problem. Som sagt demokrati är inte enkelt, och det är heller inte ett perfekt styrelseskick, men det är det bästa eller snarare minst dåliga systemet. Därför kommer hotet aldrig utifrån, utan alltid inifrån.

De som kan läsa och skriva vet alltid bäst.

Åtminstone är det vad de själva menar och vill få andra att tro. Deras politik är därför den bästa. Men denna elitistiska övertygelse delas sällan av dem som inte kan läsa och skriva och i Amerika finns det gott om sådana personer: det räcker att lämna flotta urbana centra som New York, Boston, Los Angeles eller San Francisco för att träffa på dem överallt.

Meritokrati är ett ideal och om alla var överens hade det fungerat. Att låta den klokaste, mest kunnige och kompetenta leda de övriga är en fin tanke och i teorin fungerar det. Fast när perfekta tankar ska omsättas i praktik i en komplex verklighet uppstår alltid problem. Det är där vi lever och där, i verkligheten som demokratin måste fungera. Kunskap och utbildning är aldrig fel, men det kan och får aldrig vara ett krav. Det är en av demokratins många dilemman. Folk får vara precis hur ointresserade och korkade de vill, och även om det kan leda till att demokratin fullständigt körs i botten, eller helt avskaffas eftersom en demagog lyckats dupera folket att hen är en upplyst despot som vill väl, är det fortfarande inte ett demokratiskt problem. Problemet finns någon annanstans, hos dig och mig och alla andra, hos folket. Det är medborgarna som bygger landet, makten kommer inifrån och underifrån. Därför är det mellan människor som lever i samhället, på insidan det allvarligaste hotet mot demokratin står att finna. Igår demonstrerade Nordfront på Järntorget i Göteborg och talade om hotet utifrån. Nazismen är dock det verkliga hotet, just för att de som lockas av rörelsen är obildade, ignoranta, fega och rädda män som bara känner sig trygga bland likasinnade. Alla som vill ta makten är ett hot mot demokratin och därför är det så viktigt med kunskap och kollektivt engagemang.

Under några år i detta ”andra Amerika” lärde jag mig hur många de är och samtidigt att uppskatta dem, enastående vänliga och hjälpsamma människor som aldrig haft användning för ett pass, inte kunde skilja på Sverige och Schweiz, som var övertygade om att Elvis lever och att Gud på sex dagar skapat världen i one go, som uppfattade frihet som att få göra precis vad man själv vill och på stormarknaden vaggade omkring med en skarpladdad revolver innanför byxlinningen.

Jag lärde mig beundra deras gränslösa generositet och frukta deras avgrundsdjupa okunnighet. Och lärde mig en hel del om deras djupa misstro – ibland hat – mot alla som kan läsa och skriva, ofta ihopbuntade till ”Washington”. Washington var deras namn för den där självgoda och arroganta eliten som ideligen såg ner på och förödmjukade vanligt folk. Washington lurade och utnyttjade dem. Deras misstro var stor och gällde allt från elitens värderingar bort till dess livsstil.

Jag tror lika mycket på människan som jag tror på demokratin. Jag är humanist och forskar om kultur för att jag vill lära mig förstå både människor och demokrati. I dessa dagar finns få anledningar att tro, men väljer man att sluta göra det, ger man upp tron på det enda som betyder något är man förlorad och den vägen är en återvändsgränd. De svartklädda männen med fanorna som försöker övertyga oss andra om att de inte är nazister tror säkert att de har lösningen och att det de säger stämmer, men alla vi som vet och kan vår historia inser att de leker med elden och att den politik de med (nät)hat och bombhot försöker driva igenom är förödande för mänskligheten och allt vad hållbarhet heter. Kunskap kan aldrig vara alternativ, den kan bara vara mer eller mindre funktionell och upplysande. Faktasamhället och fixeringen vid detaljer öppnar upp för den som väljer att bara se det som passar in i deras världsbild. Enda sättet att möta den alternativa och faktaresistenta högern som bara är intresserade av fakta som rör invandrare är att värna kunskapen, öppenheten och den kritiska, analytiska förmågan. Demokrati är svårt och samhället är oöverblickbart. Svaret på demokratins gåta finns inte detaljerna utan i helheten. Därför är det växande ointresset och bristerna i kunskap samt oförmågan bland vanligt folk att uppskatta bildning ett allvarligare hot än både nynazister och jihadister. Ur okunskap växer rädsla och gror hat. Demokratin kan bara värnas med broar. Murar ger en skenbar trygghet och döljer det faktum att hotet kommer inifrån.

Det här var innan Tea party-rörelsen och långt innan Barack Obama valdes till landets första svarta president. Men jag minns att jag funderade en hel del på vad som skulle hända med Amerika om de som inte kan läsa och skriva skulle komma till makten och skicka en av de sina till Vita huset.

Kunskap är en nyckfull resurs. Liksom demokratin blir den aldrig starkare eller mer användbar än vad folket tillåter den bli. Demokratin kräver omsorg, intresse och engagemang för att leva upp till förväntningarna. Kunskapen måste värnas och granskas kritiskt kontinuerligt i vardagen av många för att vara giltig. Saknas intresset eller om det växer fram en föreställning om att det är känslan som räknas, att kunskap inte behövs längre eftersom nätet svämmar över av fakta, eller att ekonomin är viktigare än allt annat, är sanningen det första offret, och därifrån leder det bara utför.

Mindre än 20 år senare är vi där. Det allra första man lägger märke till med Donald Trump är hans störda förhållande till språket. Läsa och skriva? Vi vet att han aldrig ansett sig ha haft tid att läsa, i alla fall inte böcker, och att hans skrivande inskränker sig till att underteckna diverse ämbetshandlingar och dekret.

I vissa manligt dominerade kretsar är det närmast en dygd att inte läsa böcker. Det anses slöseri med tid, onödigt eller snobbigt. I skolan finns antipluggkulturer, även där med manlig slagsida och på kurserna på högskolan där jag undervisar är det enbart på ingenjörsprogrammet som männen inte är i minoritet. Kan man nå framgång och till och med bli president i USA, världens (än så länge) mäktigaste nation, är det en indikation på kunskapens och bildningens värde. En varningsklocka för demokratin även på andra platser. Det olyckliga är att den som inte läser eller studerar inte vet vad hen går miste om, och det syns inte på utsidan vem som är lärd och vem som saknar kunskap. Finns dessutom ingen tid att samtala med varandra blir det ännu svårare att avgöra vem som kan vad, och kunskapen spelar allt mindre roll.

Presidentens ordförråd är begränsat, på gränsen till torftigt. Han talar i korta, ibland upphuggna meningar, som brukar utmynna i en floskulös knorr som ska fungera bekräftande eller förstärkande, men nästan alltid är tom eller intetsägande. Som tydligast blir detta när presidenten twittrar; i svart på vitt serveras vi då valhänta, ofta ofullständiga meningar, kommentarer som i stället för klarhet oftare skapar förvirring och osäkerhet om vad han egentligen menar.

I en värld där pengar är målet och företagsledaren idealet gäller andra regler och värderas andra saker än i ett bildningssamhälle. I ekonomins värld handlar det om mer pengar, snabbare. Allt annat är underordnat. Twitter är yta för det finns ingen möjlighet att gå på djupet. Det korta och koncentrerade, snabba och fokuserade tvingar fram ytlighet. I akademin ska man skriva artiklar, och det som läses är sammanfattningar. Ämnen som kräver ett mer plats och tid eller ett avancerat, analytiskt språk, ratas. Ingen hinner läsa långa texter och än mindre samtala om dess innehåll. Går det inte att sammanfatta och förenkla betraktas det som meningslöst och ointressant. Allt och alla hänger ihop, och synen på kunskap är en integrerad del av helheten. Finns inte tiden att tänka och får man inte tid att förklara eller gå på djupet blir samhället ytligare. Demokratin är komplex och det finns inga enkla lösaningar, så när en sådan som Donald Trump väljs till president innebär det en oöverskådlig risk, ett hot mot hållbarheten. Och när skolan effektiviseras tillsammans med samhället och arbetslivet finns allt mindre tid att läsa och berika sina kunskaper. En skönlitterär bok låter den som läser ta del av andra människors erfarenheter och dilemman. Läsande är inte bara förströelse, det är också ett sätt att förstå andra. Det är således ingen slum att Donald Trump vill bygga en mur eller får stöd av outbildade människor, för den som inte vet, förstår eller är intresserad efterfrågar oftare än bildade och belästa, samtalande människor, enkla lösningar. Donald Trump är inte problemet och det är inte islam eller terroristerna som utgör det verkliga hotet, för det kommer inifrån samhället. Hotet är okunskapen och ointresset, oförmågan att förstå som när den når en kritisk gräns tar över och driver samhället ut över kanten. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna gemensamt låter den bli. Snabba, tydliga och effektiva lösningar är förförande och fungerade hade vi inga problem, men så är det nu inte.

Den underliggande ”filosofin” låter här mediet bli till budskap. Steget från beslut till handling är svindlande kort. Och saker och ting är enkla, inte komplicerade som de som kan läsa och skriva försöker inbilla oss. Tro dem därför inte! Deras å ena, å andra sidan, är bara ett sätt att förhala och undvika att fatta beslut.

Trumps språk går förmodligen inte att tänka med. Lika litet ger det utrymme åt utvärdering eller eftertanke medan just dess höga tempo och kategoriska form framställs som särskilda kvaliteter. Så blir just abrupta beslut möjliga, grundade på spontana känslor eller vad som tagits över färdigtänkt från någon annan. Det rör sig om ett antiintellektuellt språk av ett slag som i modern tid inte förekommit i Vita huset, som gjort för dem som inte kan läsa och skriva.

Det kanske känns bra att skylla på PK-eliten, etablissemanget eller vetenskapen som inte kan ge enkla och tydliga svar. Det är möjligt att mobilisera med hjälp av känslor och yta och det går att ta över makten genom att kritisera tidigare administrationer för allt det man inte lyckades åstadkomma. Men det går inte att styra ett land på ett hållbart sätt utan kunskap och förståelse för komplexitet. Uppenbarligen går det att styra ett företag mot vinst utan kunskap och bildning, men ett land och ett demokratiskt samhälle är något helt annat. Demokratin utgår från lagar och regler, öppenhet och det faktum att alla medborgare är lika mycket värda. Företagsledare kan gömma dig bakom sekretess och företagshemligheter, kan avskeda medarbetare som inte är lojala och kan anpassa personalstyrkan efter inflödet av pengar och behovet av vinst. "Du är avskedad", kunde Trump bygga en dokusåpakarriär på, men för att fungera som president krävs helt andra egenskaper och en annan syn på både människor och ekonomi.

Fast Amerika handlar långt mer om bild än om ord. Det gäller också för Trump; viktigast är att något ska se bra ut. Här gäller filmens och televisionens värld och Trump är action, sin egen reality show som nu sänds direkt från Vita huset där han förblivit showens dramaturgi trogen – det överraskande, det oförutsägbara, det spännande outgrundliga. Egentligen rör det sig om ett slags antipolitik. Amerika har mer med Hollywood än med ett bibliotek att göra: räknas här en bok så enbart Bibeln eller en manual, en handbok.

Eller lagboken.

Ty Amerika är också kontrasternas land och domstolen landets sekulära tempel. I domstolen tillbeds ordet; det juridiska systemet är ytterst förankrat i just språk, i att så precist, omfattande och entydigt som möjligt formulera vad som gäller. En amerikansk domstol är helt enkelt en bastion för dem som kan läsa och skriva och inte oväntat är det här Trump nu stöter på motstånd. Här försvarar sig hans kritiker mot en president som inte uppfattar dem som de demokratiska spelreglernas väktare, i stället som hinder, som motståndare som måste kämpas ner eller rentav som fiender som förrått hans ”politik”, America first.

Alla är lika inför lagen. Det är en viktig demokratisk princip, men principer blir aldrig starkare än medborgarna tillåter dem att bli. Lagen är en konstruktion, liksom demokratin, och utan en bred och allmän förståelse insamhället som helhet för detta och ödmjukhet inför svårigheterna kan bastionen som det juridiska systemet är rasa samman snabbt. Hur fort det kan gå att förändra en demokrati i grunden och rasera ett fungerande och öppet samhälle illustrerades av händelserna i Tyskland på 1930-talet. Utan kunskap om vad som hände där och då är det svårt att förstå hur bräckligt samhällsbygget är. Anna Kindberg Bara och Moderaterna visar prov på arrogans och illustrerar betydelsen av kunskapen i praktiken när man öppnar upp för samtal med SD. Tänk vad som skulle kunna hända här i Sverige om opinionssiffrorna gick upp istället för ner? Demokratin hänger på en mycket skör tråd och att utmana den är att leka med elden.

I en alltmer komplex, motsägelsefull och sammanvävd värld ökar paradoxalt efterfrågan på quick fixes, på enkla lösningar av våra problem. De som kan läsa och skriva kännetecknas dock av att de inte brukar ha sådana på lager. Och egentligen mer än så: de varnar för och försöker undvika dem. Populisternas styrka däremot är att de har gott om just enkla lösningar att erbjuda – i alla fall så länge som de inte måste omsättas i handling, då de snabbt kan förvandlas till recept för katastrofer.

Dock brukar den insikten ofta komma för sent. I fallet Trump kanske till och med för sent för den amerikanska demokratin. 

Kunskap tar tid att bygga upp och det finns inga enkla lösningar. Föreställningen att bildning är ett slags grädde på moset som inte är förenligt med begreppet samhällsnytta är en farlig föreställning. Lika farlig som uppfattningen att näringslivet är och måste vara en överordnad instans. Ett samhälle som slår in på den vägen, det är ett samhälle på väg mot undergång.

Ett samhälle med en bred skattebas, bildade och kritiskt medvetna medborgare och ett effektivt närings-/arbetsliv är förutsättningen för välstånd. Lätt att säga, och enkelt att inse. Fast svårt att genomföra i praktiken. Bildning främjar emellertid den kritiskt granskande medvetenheten hos allmänheten. Näringslivet håller processen och samhällsmaskineriet igång. Och politikerna fördelar resurser, medlar och balanserar övriga delar mot varandra. Balans och ödmjukhet, liksom förståelse för komplexitet är nödvändiga inslag i ett hållbart samhälle.

Myten om att bildning kostar, att bildning är en lyx eller att det inte är nyttigt, är farlig. Ett samhälle som inte anser sig ha råd att satsa på bildning. Ett samhälle där kritiskt tänkande, av ekonomiska skäl, överlåtits till ett fåtal experter och som dyrkar tillväxt oavsett hur den genereras är ett samhälle som undergräver sin egen långsiktig överlevnad. På samma sätt är ett samhälle som bara fördelar välstånd inte heller långsiktigt. Det finns inga genvägar, därför är bildning livsnödvändigt! Bildning och filosofi är dock inte lösningen på problemen som samhället står inför. Fast utan bildning och filosofi, (tillsammans med en massa andra viktiga kompetenser) går det inte att nå målet om hållbarhet. 

Mångfald i ordets allra vidare bemärkelse och utifrån en lång rad aspekter är nyckeln till balans och långsiktig hållbarhet. Samverkan mellan människor och kompetenser är vad som behövs, samtal istället för debatt. Förståelse för olikhet, kompetens att hantera komplexitet och gemensamma, mellanmänskliga ansträngningar, inte för att nå ett bestämt mål utan för att bygga ett samhälle tillsammans. 

Tillsammans är nyckelordet, inte höger, vänster, röd, blå eller grön. Tillsammans! Det är svårt, men nödvändigt. För att lyckas krävs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera mångfald. Mångfald är förutsättningen för hållbarhet, både i naturen och för mänskligheten. Det är ingen politisk vision om ett lyckorike, ingen lösning man kan hissa eller dissa i debatter på nätet. Och den som säger att mångfald är dåligt skäms uppenbarligen inte för sin enfald, okunskap och cynism. Hut går hem, brukar man säga, och därför kommer hotet från demokratin alltid inifrån, aldrig utifrån.