Kunskap är inte en kumulativ process

Lika viktigt som det är att lära sig saker är det att glömma och göra sig av med kunskap. Forskning är inte en linjär process som går från mindre till mer vetande. Framsteget är en myt. Världen förändras och det som fungerade igår fungerar inte självklart imorgon, på samma sätt som gårdagens galenskap kan uppfattas som morgondagens klokskap.

Kunskap är ingenting i sig själv, den finns mellan, är en relation, är perspektivberoende antaganden. Kunskap är ofta paradoxal och ingen äger den. Minns en gammal bonad: "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta." Kunskap fungerar på samma sätt. Kärlek till vishet och viljan att veta, i kombination med förmågan att göra sig av med gamla insikter som inte fungerar längre, samt förståelse för oliktänkande; så ser vägen mot vetande ut, så fungerar lärande. Utan ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen kunskap utvecklas. Utan förståelse både det man vet, vad som går att veta och vad som ligger bortom det vetbara, kan ingen verklig kunskap utvecklas. Vishet främjar ödmjukhet och arrogans är okunskapens följeslagare.

Jag tror inte att det finns någon Gud, med det betyder inte att jag inte tror. Vill man verkligen veta måste man förstå var gränsen för det vetbara går, och det som ligger bortom den gränsen är trons område. I gränslandet råder osäkerhet och är man hänvisad till aningar. Fast Gud kan stå för så mycket, när man gjort upp med tanken på en allvetande gubbe på ett moln. Ett slags kollektivt samvete eller klokskap i koncentrat, till exempel. Återvänder ofta i tanken till en bön jag lärde mig när jag intervjuade nyktra alkoholister på 1990-talet. Sinnesrobönen, vars ord och innehåll skänker tröst och är till god hjälp i arbetet med att förstå vad kunskap är. Den lyder så här,

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst. 

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia. 

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Det är kloka ord. Jobba med det man kan, och slösa ingen energi på det som står utanför den egna kontrollen. Intellektet är en av människans mest nyckfulla förmågor. Ofta bara händer saker, och sedan används tankeförmågan för att förklara varför, trots att det som hände saknade logik. Det är djupt mänskligt, och det händer hela tiden. När man vet och bara väntar på att det man "vet" ska bevisas är det lätt att sprida saker på nätet, vilket underblåser fördomar och förhindrar intellektet att fungera optimalt som kompass. Människan har en utvecklad rationell förmåga, men det betyder inte att den används jämt eller på bästa sätt. Bara för att man har en Ferrari i garaget betyder inte att man är racerförare. Bara för att man kan betyder inte att man alltid orkar, vill eller bryr sig.

Kunskap är inte en kumulativ process. Kunskap är en värdefull förmåga, en nåd att bedja om, ifall man är troende. En av livets stora gåtor. Ödmjukhet, vill slå ett slag för ödmjukhet i dessa dagar av alternativa fakta, bildningsförakt och kunskapsvidrig New Public Management-ideologi. Vi får inte den skola och högre utbildning vi vill ha, vi får den vetenskap vi förtjänar.