Falsifiering är kungsvägen till kunskap

En lite oväntad följd av New Public Management är att synen på kunskap förändrats. Strävan efter vetenskaplig kunskap byggde fram till nyligen på tanken om att vetenskapen inte bevisar något. Den vetenskapliga metoden är hypotetiskt deduktiv och fokus ligger på att försöka falsifiera hypoteser. Vetenskaplig kunskap blir med en sådan kunskapssyn ett slags evolutionär process där förslag läggs fram för kritisk granskning av kollegor, och så länge ingen lyckats falsifiera hypotesen hålls den för sann eller i alla fall trolig. På det sättet hålls den kritiska medvetenheten ständigt aktuell och ingen kan slå sig till med uppnådda resultat. Verkligheten förändras hela tiden, liksom samhället och livet på jorden. Kunskapen måste följa med i förändringen och människans begär efter säker kunskap kan och får aldrig tillåtas övertrumfa vetenskapens uppdrag att undersöka verkligheten för att nå så säker och användbar kunskap som möjligt.

Vetenskapliga framsteg förutsätter en kombination av djärvhet och kritik, och detta att tillåta försök, även oväntade och ibland till synes galna försök, är vetenskapens kanske viktigaste förmåga. Är det kunskap man söker finns inget annat sätt. Tyvärr lämnar dagens akademi en hel del övrigt att önska. För kraven på kontroll och säkerhet, styrning och resultatfixering, leder i en helt annan riktning och banar väg för en annan logik. Den som inte följer planen, den som gissar och kritiserar, riskerar sin karriär, vilket visselblåsarna på Karolinska i samband med Macciariniskandalen är ett tydligt tecken på. Vetenskap handlar alldeles för mycket om ekonomi, om att få snabb avkastning på investerat kapital. Att i ett sådant klimat, en sådan kultur, föra fram gissningar och förlita sig på kritiska kollegor, som är den vetenskapliga metodens grundbult, anses allt för osäkert. Forskning kostar pengar och man sågar inte av den gren man sitter på, det är en tanke som via ekonomiseringen av akademin smugit sig in bakvägen och nu hotar att underminera hela verksamheten och det förtroende som generationer av forskare upparbetat genom åren. Idag är det ekonomerna och administratörerna som har makt över verksamheten, helt i linje med ledningsmodellerna och organisationsprinciperna som hämtats från näringslivet och går under namnet New Public Management. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen till problemen på KI, som det rapporteras om i dagens tidning. Lösningen på problemen är bättre regler och hårdare kontroll:

Men er egen kontroll måste väl bli tuffare?

– Det är oroväckande med fall där reglerna inte följs. I den bästa av världar ska lärosätena klara kontrollen. Det bygger ju på ett slags kollegialt ansvar och att man har ett ledarskap på universitetet som vågar ta i frågorna.

Utmärker sig Karolinska speciellt?

– Visst kan det ha funnits systemfel på KI. När det handlar om nya metoder med cellterapier finns alltid drömmen om att bli först. KI är i forskningsfronten och därför kan det komma upp mer till ytan, men man behöver nog styra upp kontrollen bättre på alla lärosäten.

Jag tror inte svaret finns där, i sättet att organisera forskningen. Jag tror det är synen på kunskap som måste förändras, eller återknyta kontakten med den äldre synen på kunskap som bygger på tanken att inget man bevisas, rön kan bara falsifieras. Idag handlar det dock om stora pengar och prestige. Man vill komma först, ta patent och bli berömd. Och forskningsinstituten vill åt pengarna. Kunskap är en svår fråga och viljan att veta, begäret efter sanning, är enormt starkt. Begäret kan ibland till och med övervinna insikten om att den lösning man söker är omöjlig, särskilt om det ligger mycket pengar i potten, vilket det gjorde i fallet med Macciarini. Det MÅSTE gå, helt enkelt. Och om det går ärf det värt att ta riskerna, det var uppenbarligen så man resonerade. Läge att påminna om Nietzsche som skriver följande i en av sina aforismer i Bortom gott och ont.

18 

Att en teori går att vederlägga hör sannerligen inte till det minst attraktiva i den: just därigenom lockar den finare huvuden. Det tycks som om den hundra gånger vederlagda teorin om "den fria viljan" har just denna lockelse att tacka för sitt sega fortbestånd--: om och om igen dyker någon upp som känner sig stark nog att vederlägga den.

Insikten om förhållandet finns. Ändå förs det ständigt fram nya förslag på lösningar på problemen med tidigare försök att uppfinna en evighetsmaskin, kall fusion eller luftstrupar i plast doppade i stamceller. Tänk om det fungerar. Om ändå ... Exempel på och varianter av den tanken finns överallt, och idag oroväckande nog även inom vetenskapen. Övertygelsen om att det går att belägga något, att det är möjligt att bevisa att något är sant, är ett sådant exempel. Det är en farlig väg att ge sig in på, oavsett hur lönsam den än är, för den är ovetenskaplig och öppnar upp dörrar till andra tankar som på sikt hotar vetenskapens anseende och även demokratin. Det är allvar och inget man kan ta lätt på.

Dags att damma av Popper och lyfta fram hans briljanta lösning på induktionsproblemet, som i korthet går ut på att det aldrig går att veta helt säkert, oavsett hur många empiriska belägg man har för sin sak. Det är OMÖJLIGT att en gång för alla bevisa något, och därför bör man vara försiktig när man kräver evidens, för det kan leda till att man invaggar samhället och ansvariga politiker i en falsk trygghet. Och det vore i så fall inte första gången i mänsklighetens historia. När Donald Trump utmanar vetenskapen och för fram alternativa fakta har en bevisande vetenskap inget annat än fakta att sätta emot, men hur avgör man vems fakta som är sann och vems som är falsk? Om vetenskapen ägnade sig åt falisifiering istället skulle problemet enkelt kunna lösas. Nu har man slagit in på en annan väg som må vara ekonomiskt framgångsrik men som innebär enorma risker. Vart detta tar vägen vet ännu ingen, det får framtiden utvisa. Men det är en lek med elden.

Dammar vi av Popper och tar hans tankar till heders igen uppnås två saker. Dels fokuseras på riktigt på det man kan veta, nämligen vad som inte fungerar eller det som är omöjligt, dels öppnas arenor för samtal upp, om den komplexa verklighet vi har att hantera, tillsammans, utifrån de kompetenser vi gemensamt förfogar över. Det är den blinda övertygelsen om att det finns sanna fakta och att vetenskapen bevisar saker som öppnar upp för alternativa medier, alternativa fakta och debatter om vem som har rätt. Om man hårdrar det kan man säga att NPM riskerar att skapar ett behov av starka ledare som värnar vinsten och ser till ekonomin i första hand samt når målen till varje pris, vilket underblåser arrogans och främjar faktaresistens samt skapar motsättningar mellan människor och på sikt hotar att slita isär samhället. Ett mer hållbart sätt att se på kunskap behövs som bygger på kritisk granskning och falsifiering, och går det inte att förena med NPM är det den organisationsmodellen som måste vika sig. I alla fall om det är kunskap vi söker och vill ha.