Studier av kultur är studier av förändring, i rörelse

Idag är planen att jag ska bli klar med bok nummer två i serien om tre böcker med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Har därför svårt att fokusera på något annat än den texten. Det kommer krävas hårt arbete hela dagen för att nå dagens beting, men gårdagens insats har gett inspiration. Försökte med inser att jag inte får ur mig något vettigt, så jag delar med mig ett litet smakprov på boken som jag senare i veckan ska börja korrekturläsa och senare under våren kommer publicera på nätet, open access, liksom förra boken om samtal.

Det viktigaste jag lärt av Deleuze och Guattari är följande: Vikten av att vara i vetandet, totalengagerad i kunskapandet, utsättandes sig för risker, mitt i osäkerheten. Betydelsen av att våga bli till, tillsammans. Förkastandes allt som har med försvar och förvaltande av kunskap att göra. Insikten om att man måste upplösa problem, inte lösa dem. Problem som är lösta finns i någon mening kvar och pockar på uppmärksamhet och underblåser därigenom det fiktiva behovet av experter. Vetenskap handlar om att helhjärtat engagera sig i världens tillblivelseprocess, om att ömsesidigt skapa vetandet som behövs för att förstå och utveckla den helhet forskaren delar med allt och alla andra som lever och verkar på jorden, tillsammans.

Insikterna har jag fått betala för med blod, svett och tårar, genom att slita med texterna. Jag har inte informerats, inte lyssnat andäktigt och antecknat flitigt. Jag har engagerats. Orden har trängt sig på och arbetet med att försöka förstå har tvingat fram tankar och associationer. Deleuze och Guattari hjälper mig att se min verklighet, min samtid med nya ögon. Texterna talar inte om för mig, pressar inte fakta på mig, de öppnar mina ögon genom att uttrycka sig kryptiskt ibland. Deleuze och Guattari tvingar mig ta ansvar för det jag säger, skriver, tänker. De driver mig framför sig likt personliga tränare som hjälper mig att utveckla användbara kompetenser som behövs i sökandet efter kunskap om kultur. Det är så jag läser och använder deras texter, och det är så jag vill bli läst.

Något av detta har jag velat visa här. Sista ordet är dock aldrig sagt, varken om Deleuze och Guattari eller kultur och hållbarhet. Fler verktyg, mer sökande, mindre prestige och minskade möjligheter till maktutövning, är vad som behövs för att göra akademin till en dynamisk plats och samhället till ett kunskapssamhälle. Fler inte färre behöver nås av och jobba med vetenskapliga resultat och filosofiska texter. Öppna upp, stäng inte in. Riv pyramider, elfenbenstorn och murar. Ut i världen, forskare. Låt oss utmanas, tillsammans.

Hos nomaderna har vi trott oss se en sådan maskin uppfinnas. Här vill vi bara peka på denna upptäckt som historiskt faktum, även om den från början uppvisar hela denna tvetydighet som får den att bilda sammansättningar med den andra polen och röra sig mot den. Men i grund och botten är det inte nomaderna som besitter hemligheten: en konstnärlig, vetenskaplig eller ”ideologisk” rörelse kan också vara en potentiell krigsmaskin just i den mån den skapar ett konsistensplan, en kreativ flyktlinje, ett slätt rum för förflyttning, en relation till ett fylum.

Verktyg var det, inte en historielektion. Krigsmaskiner är sammansättningar, med förmåga till agens. Nomaderna må vara ett utdöende släkte, men deras uppfinningar lever vidare. Hemligheten är att det finns ingen hemlighet, bara konsekvenser och upprepad skillnad. Allt skapat lever sitt eget liv. Ingen äger något och allt är samtidigt både gott och ont. Likt Schrödingers katt och Wittgensteins ankhare är Krigsmaskinen vid varje givet tillfälle, samtidigt både konstruktiv och destruktiv. Ingen styr, det är sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Och konsekvenser måste tolkas för att få mening. Ont och gott är liksom sanning mänskliga uppfinningar, värderingar. Konsekvenser bara är. Krigsmaskinen är kastad ut i världen. Den finns där och den kan användas. Men den kan också vändas mot sin skapare. Nu är det upp till oss att göra det vi anser klokast och bäst. Bryt gärna upp, men gör det med måtta och aldrig uteslutande eller fullständigt. Det finns inte en väg fram, bara olika vägar vidare. Alla med sina unika möjligheter, problem och konsekvenser.

Det är inte nomaden som definierar alla dessa karaktärer, det är denna helhet som definierar nomaden och på samma gång krigsmaskinens essens.

Det är i förhållande till den fattige som den rike känner sig rik. Och det är för att direktörerna fjärmat sig från samhället och bara jämför sig med sina likar som bonusarna skenar. Det är klyftorna och kontrasterna som skapar den relativa känslan. Fast bara i skalans övre skikt, för den som är fattig tvingas kämpa med livets elementa och realitet. För hen är nästa budget eller löneförhandling på liv och död. För den rike och privilegierade är det en fråga om prestige. Allt är relativt och får sin mening beroende på vilket perspektiv saken studeras från, och hur den förhåller sig till helheten som den är en del av. Vi måste lära oss se det, om en mer hållbar värld skall kunna byggas.

Om gerillan, minoriteternas krig, det folkliga och revolutionära kriget, står i samklang med denna essens, är det för att de antar kriget som ett syfte desto mer nödvändigt då det bara är ”supplementärt”: de kan bara starta krig om de samtidigt skapar något annat, om det så bara rör sig om nya icke-organiska sociala relationer.

Nöden har ingen annan lag än nödvändigheten … är det detta de säger? Blir inte riktigt klok på denna passage. Men för den underordnade är det alltid på riktigt, på allvar. För den rike är allt bara en lek. För den som fjärmat sig från resten av samhället är allt sekundärt och förmedlat. Många söker ära, berömmelse och rikedom och det är lockande att liera sig med krigsmaskinen för att få det man önskar sig. Det är dock förenat med risker. Statsapparaten har makt och det distraherar, den påverkas också av sitt sammanhang. I toppen av pyramiden där hastigheten är stor kan det som händer snabbt skalas upp och spridas. Processer långt från jämvikt går lätt över styr. För makt som koncentreras får en mer genomgripande verkan, på gott och på ont.

Det finns stor skillnad mellan de båda polerna, framför allt vad gäller döden: flyktlinjen som skapar, eller blir till ett organisations- och dominansplan. Man ser ständigt att dessa två linjer eller plan kommunicerar med och ger näring åt varandra, lånar från varandra: den allra värsta världsomspännande krigsmaskin återskapar ett slätt rum för att omge och stänga jorden.

Citatet kan läsas som ett uttryck för ekonomins primat. Ekonomin är också en process som kan anta krigsmaskinens form och verkan. En ekonomisering som drivs till sin spets leder till att pengar för pengarnas skull blir ett värde i sig. Jakten på pengar, vinst och effektivitet är liksom tendenser till territorialisering en rörelse som förfärande lätt blir ett självändamål. Vad händer med samhället, medmänskligheten, humaniora och hållbarheten när pengar inte längre betraktas som ett medel, utan ett mål i sig? Vi är på väg med full fart i den riktningen. Om tillräckligt många ser faran och agerar för att tillblivelsens riktning ska ta en annan väg är ett annat samhälle möjligt, därför pekar jag på faran. Jakten på ökad vinst och låga priser kommer förr eller senare att leda till krav på sänkta löner. Kan vi inte skapa ett system som fungerar balanserande kommer vi aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle. Det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och.

Men jorden aktiverar sina egna förmågor till deterritorialisering, sina flyktlinjer, sina släta rum som lever och banar väg mot en ny jord.

Finns det liv, finns det hopp. Förändringens rörelse kan alltid ta sig nya vägar, utvecklingen av samhället är inte linjär. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och försöker. Om tillräckligt många agerar tillsammans, mot samma mål finns ingenting som kan hindra rörelsen. Så enkelt är frågan om hållbarhet, och just därför enormt svår. Kulturens karaktär är sådan, och det är kulturvetarens hopplösa dilemma att se och förstå men inte nå ut. Dessutom är det inte bara människor som agerar. Jorden och klimatet har också agens. Fisken i havet kan ta slut och då finns det ingenting som kan hindra fiskeindustrin från att gå i konkurs. Glaciärer smälter och havsvattennivån ökar. Mot sådana krafter står sig människan slätt. Vad vi än gör och även om många agerar idag kommer livet på jorden under överskådlig tid att få leva med och utsättas för konsekvenserna av det som varit. Klimatet och kulturen är rörelser som hämtar kraft i mellanrummen. Förändring och tillblivelse utan riktning som fångats in, krafter som kanaliseras.

Frågan gäller inte kvantitet, utan den inkommensurabla karaktären hos de kvantiteter som står mot varandra i de två typerna av krigsmaskiner, enligt de två polerna. Krigsmaskiner bildas mot de apparater som övertar maskinerna och gör kriget till sitt projekt och sitt syfte: mot de stora konjunktionerna av infångnings- och dominationsapparater ställer de sina konnektioner. 

Makten är alltid produktiv och föder överallt motmakt. Makt mobiliserar, kopplar samman, fångar in och ger upphov till effekter, men den går inte att kontrollera. Kultur händer i sammanhang fyllda av asymmetri, och är resultatet av dynamiska relationer. Kultur är allt och inget, förändring och rörelse. Kulturvetenskapens studieobjekt är fler än men färre än många. Närmare än så kommer man inte kulturen. Kultur kan aldrig förklara något, det är kulturen som ska förklaras. Därför är studier av kultur, studier av förändring, i rörelse.