Någon annan

Någon annan är inte jag. Någon annan är en av jordens alla andra människor. Någon annan; vad skulle vi göras utan denne någon? Någon annan, som med glädje kan tänka sig att göra allt det jag inte vill, orkar, kan, hinner eller förstår. Någon annan är fantastisk för hen vill jobba natt, torka skit och jaga livet ur sig för att mitt liv ska bli drägligt. Någon annan efterfrågar låglönejobb, osäkra anställningar och behöver varken vila eller bara sticka iväg på en weekend i Paris för att ladda batterierna. Någon annan städar mitt hotellrum och plockar bort hår och hudavlagringar i duschen när jag och min flickvän åker på spa. Igår var det alla hjärtans dag. Många tänkte bara på sig själva och sina nära och kära. Få tänkte på någon annan. Låt denna dag bli någon annans dag.

Någon annan är en förutsättning för vårt moderna samhälle; för var skulle vi vara om inte någon annan fanns? Fast saker och ting håller på att förändras. Titta på hur det ser ut i vården. Vart är samhället på väg när någon annan inte ens söker sjukskötersketjänsterna som utlyses på Nya Karolinska i Stockholm? Någon annan har dessutom börjat klaga på förhållandena i skolan och några har till och med sagt upp sig. Förr klagades det inte så mycket. Någon annan var tacksam för det lilla. Samhällets långsiktighet är hotad. För vem ska utföra alla sysslorna som behöver utföras för att allt ska fungera om inte någon annan? Jag? Aldrig i livet! Det är ju jag som behöver vården och ett fungerande utbildningssystem som garanterar kunskapsförsörjningen. Det är ju jag som behöver bil, bostad och mat på bordet. Jag klarar mig inte utan någon annan, och med tanke på hur mycket bidrag som betalas ut i det här landet borde någon kunna tvinga någon att ta de där jobben som behöver göras. Hur skulle det annars se ut?

För att få ihop mitt liv behöver jag mer pengar. Varför ska  jag behöva betala så mycket i skatt, när andra smiter undan ansvar? Jag behöver mina pengar och värdesätter min tid. Jag vill ha en ny dator, en större och mer central lägenhet, ny bil, bättre dator, en mer användarvänlig telefon, längre semester och orkar efter en dag på jobbet inte städa eller hjälpa barnen med läxorna. Det får någon annan göra. Och med tanke på massinvandringen och den höga arbetslösheten borde det inte vara ett problem att hitta någon. Jag har inte tid och vill inte. Valfrihet är viktigt för mig. Jag vill ha ett brett utbud att välja mellan. Billig, billigare, billigast ska det vara och så effektivt som möjligt ska det ordnas. Vänta vill jag inte. Och försenade tåg gör mig galen. Hur kan man låta någon annan gå före mig i kön? Jag som arbetar hårt och som betalar skatt. För att kunna göra rätt för mig behöver jag högre lön, och arbetsbördan måste minska. Annars orkar jag inte fram till pensioneringen. Någon måste göra något. Någon annan än som ansvarar för politiken idag får ta över och se till att ordna samhället så att jag får ihop livspusslet utan att behöva vända ut och in på mig och min plånbok.

Problemet är ingen är tacksam för det man har idag, allt färre sköter sig och drar sitt strå till stacken. Det känns som bara jag gör som man borde göra. Inte så konstigt att samhällskalkylen inte går ihop då. Det var bättre förr, när de som kom hit och våra egna ungdomar tog ansvar, klippte sig och skaffade sig jobb. Då fanns det bostäder också, och personal i vården, lärare och poliser. Sedan fick någon annan för sig att hen var för fin för att ta skitjobben. Vart är samhället på väg. Och Sverige kan för för sjutton inte ta hand om alla som behöver hjälp. För att orka behöver vi få lite andrum. Nu får någon annan ta över ansvaret. Det finns en gräns för hur mycket man orkar. Allt kostar pengar och vi behöver spara. Tänk på klimatet. Hur skulle det se ut om alla åkte till Thailand varje år? Jag flyger minsann bara när jag behöver, men idag tar ingen sitt ansvar. Det får någon annan göra, verkar alla andra tänka: utom jag.

Någon annan borde det finnas där ute som nöjer sig med mindre lön än jag behöver. Alla kan ju inte tjäna bra och ha ansvarsfulla arbeten. Hur skulle det se ut? Någon måste faktiskt bita huvudet av skam och ta på sig arbetshandskarna. Och om det inte passar får man väl flytta. Det är ingen mänsklig rättighet att vara rik, det borde inte vara så svårt att fatta. Forskning visar dessutom att ju mindre skatt man betalar desto mer pengar drar staten in, och det känns ju rätt. Jag vill i alla fall inte betala mer, och ingen tackar mig för att jag röstar på vänstern som vill HÖJA skatten och göra det svårare för människor. Idag måste man ju betala själv för att få det man behöver så jag behöver mer pengar, inte mindre.

Jag känner mig ensam. Jag behöver någon som kan ge mig en klapp på axeln, som ser mig och ger mig uppmuntran. Jag behöver känna att jag behövs. Jag är så trött på all egoism och att det aldrig verkar finnas tid för mig att stanna upp och tänka efter. Jag orkar snart inte längre bidra till det här skitsamhället. Jag vill bara att någon ska göra något. Någon annan, som är yngre, snabbare och som inte är så djävla krävande. Någon som nöjer sig med det lilla och som inte klagar hela tiden. När jag var liten var allt mycket bättre. Då fanns det alltid någon som tog hand om en. Någon annan, jag undrar var hen är idag? Idag är alla så otacksamma och ingen ser och förstår hur enkelt det är egentligen att lösa alla problem: Sänk skatten, höj straffen, stäng gränsen och tvinga alla arbetslösa, långtidssjukskrivna och invandrare att göra rätt för sig. Alla kan inte bara få, någon måste ge också. Någon annan!