Ord, ting och diskursiva ordningar 15

Här ska nu den första av tre inre procedurer reflekteras över. Foucault kallar dem inre eftersom det här handlar om procedurer där diskurserna utövar kontroll över sig själva. Ett diskursperspektiv på värde, människan och kunskap är ett posthumanistiskt perspektiv där människan inte placeras i centrum och där ingen del av helheten ges tolkningsföreträde eller betraktas som viktigare än något annat, per se. Foucaults diskursperspektiv är ett försök att närma sig världen på ett lite mer förutsättningslöst sätt, även om inget kan vara helt förutsättningslöst. Människan är människa, med allt vad det innebär. Ödmjukhet inför detta faktum är viktigt, och det jag kanske uppskattar mest med Foucault är hans ödmjukhet. Hans ständiga påminnelse om att lyssna mer på VAD som sägs än VEM som talar följer mig genom livet. Det är svårt, men vill man verkligen veta och inte bara ha ett svar är det nödvändigt. Människor har förfärande lätt att låta sig förföras av den som vet vilka knappar hen ska trycka på. Paulo Macciarini lyckades manipulera ledningen för Karolinska Institutet och fick artiklar införda i några av världens mest prestigefulla vetenskapliga tidskrifter, just för att han var han och för att så många investerat så mycket prestige i honom och hans arbete, och han är inte ensam. Ödmjukhet inför både människans förtjänster och problem är viktigt för att skapa en bättre förståelse för kulturen och förutsättningarna för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, och att studera diskursens ordning, på diskursens egna premisser istället för att utgå från ett perspektiv där människan placeras i centrum är ett ödmjukt sätt att närma sig kunskap.

Den första av de tre inre procedurerna är kommentaren. Denna min text är ett slags kommentar, men jag vill vara tydlig med att jag inte har för avsikt att förklara Foucault eller uttala om om vad han tänkte egentligen, det jag gör här är att försöka säga något egen med hjälp av innehållet i hans föreläsning. Skillnaden är dock inte uppenbar, och jag står heller inte utanför diskursen. Att tänka helt nytt är enormt svårt, och därför är diskursens ordning så svår att ställa sig vid sidan av.

Först och främst, kommentaren. Jag tror, men jag är inte helt säker, att det i nästan varje samhälle finns viktiga berättelser som man berättar, upprepar och varierar; att det finns ritualiserade diskursmängder som reciteras under vissa väldefinierade omständigheter, saker som sagts vid något tillfälle och som bevarats eftersom man antar att de döljer någonting i stil med en hemlighet eller skatt. Man kan kort sagt anta att det är mycket vanligt med ett slags nivåskillnad mellan diskurserna i ett samhälle: diskurser som "säges" under dagarnas och meningsutbytenas lopp och som är förbi i och med den handling som utsäger dem; och diskurser som ligger till grund för ett visst antal nya talakter som tar upp, omformar eller omtalar dem -- kort sagt diskurser som ständigt, och utöver sitt formulerande, är sagda, förblir sagda och återstår att säga. Vi känner till dem inom vårt kultursystem: det är de religiösa eller juridiska texterna, men också de (om man tänker på deras status) udda texter man kallar "litterära" -- liksom i viss mån de vetenskapliga texterna.

Texter är tankar som sprids och lever sina egna liv, bortom författarens kontroll. Foucault ställer sig i en annan berömt text frågan om det inte till och med är meningslöst att tala om FÖRFATTARE. Han drar tanken så pass långt att han menar att det leder tanken fel att tala om och tänka på sig själv som ett subjekt. Han närmar sig alltså människan och det mänskliga utifrån, och jag ser honom som en posthumanist. Diskurserna gör inte människan mindre mänsklig, vad Foucault lanserar är ett annat perspektiv på det mänskliga. Inget har förändrats och ändå är allt annorlunda. Kritiken mot Foucault är hård och ibland oresonlig, men den handlar paradoxalt nog mer om honom som person än om hans tankar, vilket i sig är en illustration av hans tes. Man skjuter på budbäraren och gör det i affekt som förklätts till vederhäftiga argument. Egentligen är det diskursen som talar, så att säga genom människornas reaktioner. Människan är del av diskursen, av det flöde av materia och virtualitet som kulturen utgör. Texter talar med varandra och tanken på upphovsrätt är ett fåfängt försök att hålla fast vid drömmen om att jag är unik, vilket ingen människa är. Allt och alla är delar av samma helhet. Ingen människa är en ö. En text är en text är en text. Kommentaren handlar inte om det som kommenteras, båda är delaspekter av samma tillblivelseprocess. Det är så jag förstår kommentaren som procedur.

Denna skillnad är förvisso varken stabil, konstant eller absolut. Det finns ingen given uppdelning i å ena sidan en en gång för alla given kategori grundläggande eller skapande diskurser och, å den andra, alla de som repeterar, förklarar och kommenterar. Många viktiga texter blir oklara och försvinner, och kommentarerna övertar ibland deras plats.

Kulturen har ingen början och inget slut, den är ett flöde utan egen källa, en bifurkation. Inget är mer grundläggande eller äkta än något annat, allt befinner sig på samma nivå i processen av tillblivelse och interagerar med allt annat.

Men hur dessa applikationsställen än må förändras blir funktionen kvar, och principen om en skillnad sätts oupphörligen i spel. Ett totalt utplånande av denna nivåskillnad kan aldrig bli annat än spel, utopi eller ångest. Ett spel à la Borges med en kommentar som inte blir något annat än det ordagranna återgivandet (men denna gång högtidligt och väntat) av det som kommenteras, eller spelet med en kritik som i det oändliga skulle tala om ett verk som inte finns. En lyrisk dröm om en diskurs som återföds evigt ny och obefläckad på varje sådant ställe, som utan uppehåll och fullkomligt fräsch återvänder från ting, känslor eller tankar. En ångest som hos Janets sjukling, för vilken minsta yttrande var som "Evangeliets ord", ett hölje kring en outtömlig skatt av mening som förtjänade att återges, tas om och kommenteras i det oändliga: "När jag tänker", sade han så snart han läste eller lyssnade, "när jag tänker på att denna fras redan är på väg mot evigheten och att jag kanske ännu inte förstått den helt och hållet."

Litteraturen och även vetenskapen är i hög grad texter om texter om texter. Referenser cirkulerar och återanvänds och det finns en uppenbar risk att kontakten med den verklighet som forskaren undersöker går förlorad utan att någon märker det. Forskning visar att forskning visar att forskning visar. När alla litar på varandra är det ingen som tar ansvar för att granska vad som verkligen sägs och vad det faktiskt betyder. Målen ska nås, till varje pris och när det står pengar på spel är det som den kritiska förmågan försvinner. Förstår man detta och har lärt sig se diskursens ordning och lät känna dess verkan blir man inte förvånad när en sådan som Macciarini avslöjas. Han sa det "alla" ville höra och gjorde sig till talesperson för den diskurs som säger att forskning kan målstyras och kvalitetssäkras. Att det var en journalist och inte en akademiker som avslöjade bluffen och uttalade de magiska orden: Kejsaren är naken, är inte det minsta förvånande. Diskursen avslöjar aldrig sig själv. Kommentaren är som sagt en inre procedur.

Men är det inte uppenbart att här, i dessa fall, handlar det om att upphäva en av termerna inom förhållandet och inte alls om att avskaffa relationen själv? Den förändras ständigt över tiden och under en given epok kan den anta mångahanda och från varandra avvikande former. Den juridiska exegeten är (sedan en lång tid tillbaka) mycket olik den religiösa kommentaren; ett och samma litterära verk kan samtidigt ge upphov till diskurser av mycket olika slag. Odyseén, tagen som primärtext, upprepas under samma epok i Bérnards översättning, i oändliga textförklaringar och i Joyces Ulysses. 

Kroppen utan organ kan fungera som synonym till diskurs, tänker jag. De båda begreppen fångar samma sak, men bara indirekt. Det är vad som händer i mellanrummen som är det viktiga. Och det finns som sagt inget original, bara kopior av kopior eller kommentarer om kommentarer. Det man ser och upplever är diskursen, men det enda man ser är dess verkan, den går bara att nå indirekt. Därför är sanning ett ord som Foucault värjer sig mot. Tanken på en sanning bygger på att det finns ett centrum och en periferi, vilket Foucault menar är ett feltänk. Lika lite som jorden är universums mitt är människan livets mening. Och målet med vetenskapen är inte att nå fram till SVARET, för det finns inget enda definitivt svar. I atomens centrum är det tomt. Kraftfält är vad vi har att göra med, och kommentaren är diskursens motsvarighet till elektronerna. Vill påpeka att jag tänker högt här, att jag inte vet att det är på detta sätt. Jag sätter ord på min egen förståelse och hoppas att den som vet vill kommentera mina tankar och korrigera uppenbara felaktigheter. Kunskap är ett slags diskurs. Vetande är ett ständigt föränderligt flöde av varierande förståelse, utan början, utan slut och utan kärna. Det viktiga är inte vem som talar, utan vad som sägs. Orden är betydelselösa. Det är effekterna som räknas, det som händer och vad som görs. 

För tillfället vill jag bara påpeka att det som allmänt kallas kommentar har skillnaden mellan primär- och sekundärtext två roller som hör samman. Å ena sidan gör den det möjligt att (i det oändliga) konstruera nya diskurser: ursprungstextens överskuggande roll, dess permanens, dess status som ständigt återaktualiserbar diskurs, den mångfaldiga eller dolda mening som den sägs innehålla liksom den oumbärliga förtegenhet och rikedom man tillskriver den, allt detta bildar grunden för en öppen möjlighet att tala. Men å andra sidan är kommentarens roll, oavsett vilka tekniker den använder sig av, endast att äntligen säga det som i tysthet artikulerades där borta. Enligt en paradox som den ständigt förskjuter men aldrig undkommer måste kommentaren alltid för första gången säga det som dock redan har sagts och outtröttligt upprepa det som trots allt aldrig blev sagt. Kommentarernas obegränsade svall arbetas fram, från insidan, av drömmen om en dold repetition -- vid dess horisont finns kanske inget annat än det som en gång var dess utgångspunkt, en enkel recitation.

Diskursen är en tankefigur och jag lär mig massor om den genom att läsa Foucault, men det är inte han som uppfunnit den, han samlar bara ihop andras tankar och bearbetar dem på sitt sätt för att sätta ord på sin upplevelse av världen. Och jag gör samma sak här. Jag kommenterar, men har ingen ambition att vara ursprungstexten slaviskt trogen. Det viktiga är inte vem som skriver vad utan vad texten och arbetet med den ger upphov till för effekter. Flyktlinjer är en enda lång radda kommentarer av kommentarer. Ett flöde av tankar om samtiden som skrivs för att det är mitt sätt att tänka och för att reaktionerna på det som sätts på pränt (inte bara kommentarerna, utan även klicken och länkarna som dyker upp på de mest oväntade ställen, mailförfrågningarna och kontakterna som knyts via bloggen) ger mig fördjupade kunskaper om kulturen som är mitt forskningsobjekt. Jag har inte anslutit mig till någon skola, jag låter mig inspireras av det som kommer i min väg. Arbetet med Diskursens ordning och andra av Foucaults texter har inte gett mig kunskaper, men jag och mitt tänkande utvecklas genom att gå i clinch med texterna, och förhoppningsvis kan mina tankar hjälpa någon annan att komma vidare i sitt tänkande.

Kommentaren besvärjer diskursens slumpmässighet genom att ta med den i beräkningen: visserligen gör den det möjligt att säga något annat än texten själv, men på villkor att det är texten själv som sägs och i någon mening fullbordas. Den öppna mångfalden, de osäkra faktorerna, överförs genom kommentarens princip från det som hotade att bli sagt till antal, form, förklädnad och de omständigheter som hör repetitionen till. Det nya ligger inte i vad som sagts, utan i själva händelsen att det återkommit.

Diskursen är en evig återkomst av det samma. Jag hör ekot av Nietzsche och drar paralleller till Deleuze, inte för att förklara hur det är egentligen utan för att försöka förstå kunskapen som finns djupt inbäddad i diskursens onåbara kärna. Foucault har befriat och släppt mina tankar lösa. Jag läser inte texterna bokstavligt och söker inte efter vad Foucault menade egentligen, jag låter mig inspireras, drar lärdom av och utsätter mina kunskaper för hans ord. Jag tänker om och modifierar, förändrar och återvänder till texterna. Ser nya saker och i ljust av det upptäcker jag nyanser av världen som tidigare var dolda för mig. Sanningen finns där inne någonstans, men ingen når den. Därför är insikten om det första steget mot en bättre förståelse för vetenskapens möjligheter och inte en kritik av arbetet som utförs i forskningens namn.