Vishet som mål del 2

Hur står det till med visheten i Sverige? Är vishet något som bör värnas, eller har det blivit omodernt? Fortsätter reflektera över frågan med utgångspunkt i söndagens Under Strecket där Henrik Bohlin (docent i filosofi och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola) skriver klokt om detta angelägna ämne. Han gör det i sin tur med utgångspunkt i en annan text. Detta är med andra ord ett samtal om en en reflektion över en reflektion. Ett kollektivt projekt alltså, liksom kulturen som växer fram mellan oss människor och som aldrig blir starkare än helhetens samlade engagemang. Kunskap och klokhet är liksom kultur inte någon enskilds förtjänst. Vetande är liksom kultur, demokrati och ett hållbart samhälle något man gör tillsammans.

Judith Glück är vishetsforskare och professor i psykologi vid universitetet i österrikiska Klagenfurt. I boken ”Weisheit: Die 5 Prinzipien des gelingenden Lebens” (Kösel Verlag) sammanfattar hon resultaten av sin forskning om de egenskaper som kännetecknar kloka människor. 

Kunskap om kunskap och intresse för vishet viktigt. Fast det spelar roll hur man närmar sig ämnet. Inifrån ut eller utifrån in; skillnaden är avgörande. Alla känner igen vishet när man kommer i kontakt med den och det går därför relativt enkelt att enas om vem som är klok, och kunskap om hur dessa människor tänker är värdefull. Intervjuer av framgångsrika människor ger inte alls samma resultat, för framgångsrik kan man bli på så många olika sätt. Det går att med olika medel nå framgång och ryktbarhet, men vishet är något annat. Vishet är inget man uppnår och sedan är man det. Vishet är en process, en kamp, en ständig utmaning. Vishet växer inifrån och syns inte på utsidan förrän den aktiveras och kommer till användning. Vishet är en mänsklig kvalitet som likt kondition måste underhållas. På många sätt är vishet motsatsen till det som önskas och premieras i dagens samhälle och utbildningssystem. Det går inte att betygsätta eller gradera vishet och någon ARTIFICIELL vishet existerar inte.

Framgång premieras idag, yttre tecken på kunskap och kvalitet, sådant som går att mäta, jämföra och formulera som kontrollerbara mål som går att leda andra mot. Vad har du för publiceringsstrategi, är en vanlig fråga idag. Var ska du publicera dina texter alltså, inte vad kan du och vilka tankar vill du förmedla. Utbildning handlar om och har framgång som mål. Skolans uppdrag är att snabbt nå stipulerade resultat och leverera mätbara prestationer. Framgång är något man uppnår genom att någon annan som redan anses framgångsrik går i god för en och intygar att man har vad som krävs eller når upp till gällande kriterier. Disputationer och peer-review, liksom ansökningsförfarande handlar om det, om att ta sig vidare i meriteringssystemet genom att samla på sig åtråvärda tecken på duglighet (högrankade publiceringar, många citeringar, mycket pengar eller ansedda titlar). Framgång blir därför en linjär och överskådlig process som går att styra, kontrollera och bryta ner i delmål. Under vägs blir man belönad genom utmärkelser, examina och ansvarsfulla positioner. Framgång mäts i kvantitativa mått och den som har mest och flest vinner, fast det handlar också om förväntningar. Den som snabbt klättrar i rankingarna bygger upp förväntningar om framtida storverk vilket underlättar resan mot målet. Framgång är ett historiskt mått som pekar bakåt mot det som blivit gjort. Framgång tenderar därför att föda mer framgång. Framgång är ett ytfenomen, en etikett. Vishet är något helt annat, en egenskap som tar tid att utveckla och som handlar om det som är här och nu och som kan gå förlorad. Vishet är något som den kallade hela tiden måste leva upp till och visa. Därför hänger vishet och ödmjukhet ihop, liksom framgång och arrogans.

Glücks forskargrupp bad i annonser människor i den österrikiska delstaten Kärnten skicka namn på personer som de tyckte var ovanligt visa. 47 av de nominerade valdes ut och djupintervjuades om svåra beslut och utmaningar de ställts inför under sina liv. Glück sammanfattar resultaten under fem rubriker: öppenhet, förmåga att hantera sina känslor, empati, kritisk reflektion och övervinnande av kontrollillusioner. Dessa fem personlighetsdrag eller psykiska resurser utgör tillsammans vishet, hävdar hon.

Vishet känner man igen när man ser den, men det handlar inte om kriterier som kan definieras, kvalitetssäkras och ledas mot. Vis är inte ett mål man kan nå utan en samling egenskaper att ständigt sträva efter. Vishet är en komplex process och en förmåga som hela tiden förändras. Tycker det är intressant att undersökningen genomfördes på det sätt som beskrivs ovan istället för att sätta upp ett antal kriterier som ska mötas, och sedan leta efter individer att placera in på rätt plats i strukturen. Glück har arbetat inifrån och ut, inte tvärtom. Alla känner människor som man högaktar och ser som kloka, och alla vet också att det inte alltid sammanfaller med framgång eftersom det går lätt att räkna upp framgångsrika människor som inte kan sägas vara visa. Jag vill därför se vishet som något man kan och gör, inte något man är. Framgångsrik och berömd är något man blir. Vis handlar om det man faktiskt kan, och framgång bygger på andras förväntningar om vad man ska göra. Det är viktigt att lägga märke till att Glücks forskning inte handlar om kriterier utan om kvaliteter, inte om att hitta teoretiska definitioner utan om att beskriva praktiska egenskaper. Resultatet av forskningen är fem personlighetsdrag som alla kan sträva efter, vilket är en stor och viktig skillnad gentemot det som leder till framgång som handlar om att välja rätt skola, rätt umgängeskrets, publiceringskanaler och sammanhang att synas i. Framgång når man genom att vara strategisk. Vishet uppnår man aldrig, det är något man ständigt strävar efter. Vishet därför inte att fejka eller fuska sig till, vilket är en möjlig strategi att ta till för den som söker framgång.

Öppenhet kan gälla många olika saker: konstnärliga och estetiska upplevelser, fantasi, kreativitet i tänkandet eller att göra sådant som ligger utanför det invanda, som att pröva på fallskärmshoppning. Öppenhet är lika mycket en väg till vishet som en del av den. När man ställs inför något okänt eller annorlunda kan man reagera antingen genom att ta avstånd eller genom att se det som ett tillfälle lära sig och vidga sina horisonter. En av personerna i Glücks undersökningsgrupp berättade att han genom en svår konflikt med sin dotter lärt sig förstå hur annorlunda ungas uppväxtvillkor är i dag jämfört med när han själv var ung, och därmed att acceptera dottern som en självständig person.

Tänker på det jag skrev här på Flyktlinjer om  misslyckande. Att vara öppen handlar om att se sina egna begränsningar och om att våga utmana sig själv. Det är när man sysslar med sådant man inte gjort tidigare, när man är ovan och osäker som man lär sig mest. Vishet handlar inte om mål som ska nås, utan om egenskaper som ska förvärvas, utvecklas och hållas i trim. Dagens akademi är en sluten värd där man förväntas producera mer av samma och gräva djupare i allt smalare och mer specialiserade hål. Överblicken går förlorad när alla litar på att deras specialiserade insatser inom ett smalt område leder till kunskaper som kan sättas samman till en fungerande helhet. Fast den som skaffar sig överblick, byter ämne eller engagerar sig i tvärvetenskapliga projekt förlorar kontakten med sammanhanget som framgången utgår från. Man får därför välja, antingen framgång eller vishet. Antingen göra karriär inom ett smalt område, eller skaffa sig breda kunskaper och utvecklas som människa. Det öppna samhället som präglas av mångfald vet vi är hållbart, men det är svårt. Just därför är det viktigt att förstå betydelsen av att vara öppen för andra människors olikhet. Alla kan alltid lära av varandra, att vara människa eller förvalta ett samhälle är inte en tävling, inte en prestation. Det är en strävan efter att bli bättre, klokare och mer nöjd med tillvaron.

Kloka människor utmärker sig genom att mindre än andra förtränga svåra och oönskade emotioner som ilska, skuld och dödsskräck. I stället känner de efter, uppmärksammar sina känslor och frågar sig vad de egentligen betyder. En av Glücks intervjupersoner berättade att hon i konflikter brukar försöka se situationen utifrån genom att fråga sig ”Vad är det nu för en teaterpjäs som spelas här?”, och tänka sig hur rollerna kunde skrivas om.

Människan styrs både av emotioner och intellekt. Vishet handlar om balansen mellan, och om förmågan att eftertänksamt reflektera över tillvaron. Idag finns varken tid eller förståelse för vikten av att stanna upp och tänka efter. Känslor bortträngs och uppfattas som tecken på svaghet. Rationalitet och logik idealiseras och misstas ofta för klokhet. Den mänskliga faktorn som man strävar efter att eliminera genom att bygga intelligenta system eller utveckla artificiell intelligens handlar om att operera bort känslorna och skapa ett effektivt samhällssystem som når mål och är framgångsrikt i konkurrensen med andra samhällen, andra människor. Samhället rör sig skrämmande fort i en instrumentell riktning där människor tvingas anpassa sig efter systemens villkor istället för tvärtom. Emotioner är djupt mänskliga och det må vara en framgångsrik strategi att bortse från känslor, men inget gott och hållbart kan komma ur en sådan utveckling. Ett samhälle som bygger på förnekelse eller problematisering av djupt mänskliga egenskaper kan aldrig bli ett vishetssamhälle. Ekonomiskt framgångsrik kan man bli, men klok blir man inte genom att bortse från sina känslor.

Kloka personer kan känna empati och se saker ur andras perspektiv, även i konflikter, samtidigt som de kan avgränsa sina egna känslor från andras. De flesta människor delar in sina medmänniskor i in- och utgrupper och har lätt att empatisera med personer i ingruppen men inte med dem som hör till utgruppen. Kloka personer tycks se alla människor som sin ingrupp och är bra på att uthärda andras svåra känslor, utan att för den skull blanda samman dem med sina egna.

Genom att växla perspektiv kan man se sig själv med andras ögon och man kan också förstå sina medmänniskor bättre. Empati uppfattas idag som en svaghet. Dagens ledare förväntas ta strategiska beslut och nå mål, till varje tänkbart pris. Då blir empati en svaghet, men det är bara för att ekonomin överordnats och för att det mänskliga och verkligheten uppfattas som ett problem i relation till kartan, teorin och planen för framgång. Den svenska flyktningpoltiken och Donald Trumps beslut att stänga gränsen för vissa människor, Brexit och såväl den iskalla högerpolitiska vind som vågen av religiös fundamentalism som sköljer över värden och vänder människor mot varandra präglas av empatilöshet. Det går bevisligen att nå framgång den vägen, men det är inte långsiktigt hållbart och därför oklokt att försöka slå in på den vägen, oavsett hur mycket pengar man kan tjäna. Öppenhet, känslosamhet och empati är egenskaper som pekar i riktning mot hållbarhet.

Kloka personer undviker oftare än andra enkla lösningar på komplexa problem. I stället tar de sig tid att tänka efter för att förstå komplexiteten och hitta sätt att hantera den. De slipar sin intuitionsförmåga genom att reflektera över situationer de upplevt, vad som egentligen hände, hur de själva reagerade, hur de kunde ha gjort annorlunda och vad detta hade kunnat leda till. För kloka personer är livet en ständigt pågående lärandeprocess och svåra situationer tillfällen till ny insikt.

Idag strävar man efter enkla lösningar, istället för att UNDVIKA dem. New Public Management är en enkel lösning på ett komplext problem, som bygger på mål, mätbarhet, styrning och kontroll. Tid att tänka efter betraktas som slöseri med resurser. Orsaken till att man kan tänka så och att den synen på organisering av samhället blivit så framgångsrik är att strategin visat sig vara EKONOMISKT framgångsrik. Fast alla som tar sig tid att tänka efter inser att livet inte enbart handlar om pengar. Och vad är min rikedom värd om jag vet att andra far illa? Och hur kan ett samhälle som säger sig vilja bli ett kunskapssamhälle helt bortse från skillnaden mellan komplex och komplicerad? Det är obegriplig, men samtidigt enkelt att förstå om man tar sig tid att tänka och sätter sig i de framgångsfixerade ledarnas sätt att tänka och se på världen. Ekonomisk framgång leder inte till lycka och om strävan efter pengar inte balanseras mot andra aspekter av livet och tillvaron kan ingen hållbarhet uppnås. Jakten på vinst och rikedom blir en jakt mot nollpunkten, vilket är en kamp som ingen klok människa vill vinna. Det fina med att söka sig till komplexa problem, svåra utmaningar och sammanhang där risken att misslyckas är överhängande är att man lär sig massor och stadigt blir bättre. Kloka personer söker inte framgång utan kunskap och förståelse. Den som vill bli vis söker problem och utmaningar, inte framgång och lösningar. Det tar tid och det finns aldrig några garantier att man lyckas, men man lär sig dock massor under vägs.

Att övervinna kontrollillusioner, den sista av de fem punkterna, kan sammanfattas genom Reinhold Niebuhrs sinnesrobön, som Glück ofta refererar till: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Kloka människor är bra på att acceptera sådant de inte kan kontrollera och hitta konstruktiva sätt att hantera det, inte minst genom att se det som en möjlighet att lära sig. En intervjuperson som fött ett barn med mentalt funktionshinder jämför sig med en sten som slipas av strömmen så att de vassa kanterna försvinner. Det svåraste, säger hon, var att helt enkelt säga till sig själv: ”Så här är det.” Paradoxalt nog gjorde den starka erfarenheten av oförutsägbarhet och brist på kontroll att hon förlorade många av sina rädslor och lärde sig lita på livet.

Dagens samhälle, utbildningssystem och synen på framgång bygger på övertygelsen som att det är komplicerade processer som går att kontrollera, alltså motsatsen till vishet. Idag gör väldigt många människor tvärtom, man försöker kontrollera det okontrollerbara och strävar efter att förändrar det oföränderliga. Drömmen om framgång och strävan efter rikedom och lycka är så pass fixerad vid målen att man inte ser att vägen man jagar fram längs leder i helt fel riktning. Det som inte kan kontrolleras eller bör effektiviseras, som tid att tänka till exempel, rationaliseras bort. Och det man bara måste acceptera, som detta att människor i hög grad styrs av känslor, bortträngs och plöjs ner enorma resurser för att förändra. Ska samhället bli hållbart, skolan fostra demokratiskt sinnade, kunniga och kloka samhällsmedborgare som kan hantera komplexitet och alla de okända utmaningar som mänskligheten står inför krävs helt andra sätt att tänka än vad som fallet idag.

Vishet är en idé med gamla traditioner och samtidigt stor utvecklingspotential. Glück sammanfattar och förklarar den snabbt växande forskningen på ett föredömligt konkret sätt, samtidigt som hon i enlighet med sina egna ideal inte väjer för komplexitet och frågor där det ännu saknas svar.

Sinnesrobönen ovan är ett värdefullt koncentrat av mänsklig vishet. Liksom förståelsen för öppenhet och tillit. Idag löses konflikter genom repressalier och hårdare straff och man försöker lösa världens problem med murar, misstänksamhet, målsäkring och mätbarhet. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att även på en samhällsnivå sträva efter vishet. Tillit är vidare nyckeln till hållbarhet och ökad generell lycka och välfärd. Dessa saker är den grund varpå ett humant samhälle vilar. Det är som sagt svårt, men det är inget skäl att låta bli att försöka. Det är svårt, men just därför viktigt att jobba med problemen och försöka utveckla förmågor som ökar chansen att lyckas. Det är vad man sysslar med inom humaniora. Därför är det en samhällelig investering att satsa på sådan kunskap, en lika viktig investering som de satsningar som nu görs på matematik. Eller, låt mig modifiera svaret, satsningar på humaniora är en förutsättning för att satsningen på matematik skall bära frukt. De är två sidor av samma sak, två aspekter av samhället. Både och, inte antingen eller, är vägen not vishet. Ömsesidiga utbyten, och samarbeten som bygger på tillit, det är enda vägen fram. Allt annat leder i fel riktning, oavsett hur klokt och nödvändigt det kan se ut på pappret. Två fel kan aldrig bli ett rätt, och ingen kan förändra något annat, eller någon annan, än sig själv. Strävan efter vishet är ett personligt projekt, med potential att förändra världen.

Man kan se många möjliga tillämpningsområden för de insikter hon delar med sig av. Företagsekonomerna Matt Statler och Perttu Salovaara vid New York University har till exempel nyligen diskuterat hur framtidens ekonomutbildningar kan utformas så att de inte bara ger teoretisk kunskap och praktisk färdighet i sådant som marknadsföring och redovisning, utan även ger studenterna möjlighet att utveckla sin praktiska klokhet (”The Routledge companion to reinventing management education”, 2016, kapitel 15).

Hur vore det om empati och vishet blev obligatoriska moment i våra svenska ekonomutbildningar?

Listan på framgångsrika människor som utan vishet och ödmjukhet lyckats inom nuvarande system och sätt att se på kunskap kan göras lång: Paulo Macciarini och problemen med oredlighet som Forskarsverige brottas med, cheferna på VW, SCA och andra skandalomsusade företag där ledare missbrukat förtroendet eller Donald Trump och politiken här hemma som handlar mer om att sabotera och kritisera än att tro på något och bidra i arbetet med att bygga en hållbar framtid. Demokratin är och kan aldrig vara en framgångssaga, det är ett svårt och komplext problem, en utmaning som alla ständigt måste kämpa med och en värdefull kvalitet att kollektivt försvara. Visheten behöver tas till heder igen, liksom bildningen och kunskap för kunskapens skull. Det finns genvägar till framgång, men inte till vishet och klokskap.