Gransen mellan kunskap och ekonomi håller på att bli otydlig. Det är ett växande problem i akademin idag. Ibland undrar jag om det forskas för att få pengar, eller om man får pengar för att forska? När kvalitet blir liktydigt med nyckeltal blir det svårt att hävda kunskapens integritet. För kunskap kan aldrig mätas, den kan bara omsättas i handling. Gränsen är hårfin och det är svårt att avgöra vad som verkligen driver den enskilde forskaren. När jag var doktorand sökte vi pengar, och visst blev jag och övriga på institutionen glada när ansökningar beviljades, men det var möjligheten att forska som gjorde oss glada, inte pengarna. Och storleken på anslagen var ingen faktor. Idag är det en merit att dra in pengar, en forskningsmerit. Det anordnas kurser om hur man skriver en bra ansökan, och det skapas referensgrupper för att vässa ansökningar. Jag går på fler seminarier som handlar om ansökningar än om forskning och kunskapsutveckling. Kunskapen håller på att bli en formalitet, och allt mer fokus riktas mot pengarna. Om det lades ner lika mycket fokus på forskningen och kunskapen vore ekonomisering och samverkan oproblematiskt, men pengar är makt och den som drar in pengar får inflytande, även över kunskapen. Den som bara forskar, som ägnar arbetstiden (den tid man kan finna utrymme för) enbart åt kunskapsutveckling betraktas med misstänksamhet. Eller så kallas projekten hobbyforskning och ses över axeln. Riktig forskning drar in pengar, och riktiga forskare är forskare vars ansökningar vinner bifall. Frågan vad vi ska ha samverkan till, och för vem och varför högskolan samverkar med det omgivande samhället, är en allt annat än trivial fråga.
Säg att du är forskare och inte vill samverka. Då är du – ja vad då, en hopplös bakåtsträvare? Du lever i alla fall inte upp till regeringens och statliga forskningsfinansiärers idé om vad som är en framgångsrik forskare – vars resultat bidrar till att Sverige blir världsledande inom både vetenskap och innovation.Jag drar inte in några pengar. Efter ett antal avslag på forskningsansökningar som tog en massa värdefull tid i anspråk gav jag upp och beslutade mig för att ägna min tid åt att forska, åt att utveckla kunskap och åt arbete med samverkan. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin, inte för att tävla om pengar. Jag är urusel på att pitcha idéer, och finner ansökningsskrivande föga intellektuellt utmanande. Min erfarenhet är att framgång på det området handlar om att knäcka koden, och det menar jag är så långt bort från kunskapsutveckling man kan komma. Forskning handlar som jag ser det om att söka sig fram i okänd terräng och vet man på förhand vad man ska finna är det inte kunskap. Samma gäller samverkan och gemensam kunskapsutveckling, om verksamheten ska nå på förhand uppgjorda mål eller utvärderas utifrån hur väl man når upp till bestämda nyckeltal är det inte samverkan för kunskap man ägnar sig åt, utan något annat.
Samverkan är forskningspolitikens ”nya svarta”: ”Samverkan bör vara en naturlig och integrerad del av lärosätenas uppgifter att anordna utbildning och bedriva forskning”, slås fast i den senaste forskningspropositionen. Samverkan med det omgivande samhället ska ”utvecklas strategiskt” och ”premieras ekonomiskt”, för att klara, som det sägs redan i titeln, ”samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. De områden som pekas ut som centrala för strategisk samverkan på global nivå är utmaningar kring klimat, hälsa/livsvetenskaper och digitalisering, medan hållbart samhällsbyggande och kvaliteten i skolan sägs vara av specifikt nationellt intresse.
Jag har aldrig varit intresserad av att låsa in mig i ett elfenbenstorn. Jag vill att den kunskap som mitt arbete leder till ska spridas. Bland annat därför publicerade jag min bok om kultur och (teoretiska aspekter av begreppet) hållbarhet på nätet, fritt tillgänglig för alla som vill ladda ner och läsa. Boken handlar om samverkan. Samtal är ett slags samverkan. Jag ställer samtal mot debatt, som är motsatsen till samverkan. Kampen om forskningsanslag är en smutsig kamp där alla trix är tillåtna. Allt handlar om att vinna, och vinner man får forskaren inte bara pengar. Eftersom över hälften av forskningsmedlen går till så kallade over-head-kostnader som inte har med kunskapsutveckling att göra, handlar ansökningar inte bara om möjligheten att forska, det handlar lika mycket om prestige, makt och pengar. Hur mycket externa medel en högskola drar in är ett nyckeltal, en framgångsfaktor. Samverkan går till på lite annorlunda sätt, men det handlar idag minst lika mycket om pengar som om kunskap och gränsen mellan är allt annat än tydlig. Det oroar att forskare inte talar mer om detta, att så många forskare okritiskt köper nyordningen som snabbt vunnit insteg i akademin.
Få forskare förnekar att klimatförändringarna och alla människors tillgång till hälso- och sjukvård är en av vår tids stora, globala ödesfrågor. Få forskare har invändningar mot att vårt egets lands kvalitet i sjukvård och utbildning står inför stora utmaningar, liksom samhällsbyggandet i stort. Och säg den forskare som inte önskar att hens forskningsresultat ska bidra till ökade insikter om hur dessa och andra utmaningar ska hanteras. Det är ju precis det forskning handlar om; att ”betjäna hela samhället”, som det formuleras i företalet till de europeiska universitetens Magna Charta.Min bok, som har undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är en av tre böcker med samma undertitel. Bok nummer två håller jag på och slutredigerar och den kommer att publiceras på nätet innan sommaren. Jag har valt att fokusera på kunskap. Eftersom boken inte är referee-granskad räknas den inte som en merit, och högskolan där jag arbetar ser den därför närmast som en belastning. Ingen har sagt något negativt, men det är uppenbart att systemet inte premierar publikationer som inte går att koppla till rigida nyckeltal. Min bok är en bok att tänka med och den ger samverkanskompetens, förståelse för kultur och presenterar sätt att se på begreppet hållbarhet. Kunskapen är i centrum. Det är emellertid inte en bok som leder något i bevis. Sådan forskning håller jag med om måste rereree-granskas. Fast all kunskap är inte av den arten. All forskning visar inte på något bestämt. Kunskap låter sig inte inordnas i någon mall. Mina böcker handlar om kultur och bygger på den kunskap jag skaffat mig genom åren och är resultatet av många års arbete. Jag trodde i min enfald att jag gjorde något positivt, något som ligger helt i linje med riksdagens forskningsintentioner. En allmänt spridd förståelse för kultur ser jag som en förutsättning för både hållbarhet, kunskapsutveckling och samverkan. Jag valde att söka den kunskap jag på goda grunder och som forskare anser behövs, inte sådan kunskap som belönas med pengar. Det var för kunskapen jag sökte mig till högskolan, och det är gentemot jag är lojal. Att det inte belönas säger en hel del om kunskapssynen i dagens samhälle, om hur kunskap värderas.
Det satsas pengar på forskning, skattepengar. Det är våra gemensamma pengar som förbrukas och därför är frågan på vad det satsas och hur pengarna investeras viktig, både idag och i framtiden. För det som görs eller inte görs idag kommer att få konsekvenser för framtiden. Forskning och högre utbildning handlar om kunskap, om användbara insikter. Akademin är en plats där landets unga förbereds och förbereder sig själva för att kunna axla ansvaret för samhället. Det är inget nytt och det är heller ingen förlegad tanke, för inget har förändrats vad jag vet. Folket som bygger landet blir äldre och den unga generationen tar vid där den äldre lämnar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Utan kunskap, inget samhälle. Samhället är ett resultat av samverkan.
Men frågan är om samverkan [det vill säga rådande syn på samverkan och målet med samverkan] är detsamma som att betjäna hela samhället? Samverkan är ett bedrägligt begrepp. Det är positiv laddat – så länge vi håller oss till vardagslivet. Dess synonymer är samarbete och interaktion, fenomen som är förknippande med en rad fina sociala egenskaper. Som en människas förmåga att fungera bland grannar, arbetskamrater, släkt och vänner. Men gifter vi samman samverkan med forskning, eller med innovation, så blir det betydligt mer problematiskt.Bara forskning som visar på lönsamhet (i det korta perspektivet, vilket allt mer krymper i takt med att fokuseringen på ekonomi ökar) anses vara viktig forskning idag. Kunskapens värde är med andra ord på väg att minska, på pengarnas bekostnad. Få utbildar sig idag för att lära. Målet med högre studier är att öka sina ekonomiska chanser på (arbets)marknaden. Pengar betyder allt mer och kunskap betyder allt mindre. När jag inser det, och det är svårt, för jag vägrar i det längsta tro att det är sant, förstår jag mina egna problem att finna mig tillrätta i akademin och den högre utbildningen. Jag är där för kunskapens och lärandets skull, men det är inte så mitt uppdrag ser ut i praktiken. På pappret och om jag frågar mina överordnade, i UKÄs granskningar och överallt annars är det kunskapen som sägs vara uppdraget, med det är inte så det ser ut i praktiken. Kraven på avkastning har ökat, och många studenter tänker idag på samma sätt som näringslivet. Alla kräver med andra ord att lärare och forskare ska spela dubbelt. Vi ska hålla bildningens fana högt, samtidigt som vi värnar ekonomin i första hand. Ett omöjligt uppdrag som alla kloka människor instinktivt värjer sig mot. Samverkansprojekt där ekonomin är det viktiga reducerar forskare till servicepersonal, och det intresserar mig inte. Ska jag samverka ska det vara med KUNSKAPEN i centrum.
Det som forskning och samverkan ska leda till, innovation eller spridd användning av nya varor eller tjänster, är inget som uppnås genom stillsamt samarbete. Att utveckla något nytt kostar – och kostnaderna kommer långt före eventuella intäkter från en etablerad användning. Att börja producera och använda något nytt kostar än mer – och de vars etablerade investeringar hotas av det nya kommer att göra allt som står i deras makt för att försvara sina intressen. Ekonomiska aktörer, sammankopplade i intrikata nätverk, har med andra ord ett avgörande inflytande över vilka forskningsresultat som verkligen blir föremål för innovation – och vilka som kommer att stå och stampa som lovande idéer och prototyper utan att någonsin nå spridd användning.
Om dessa starka ekonomiska aktörer och de intressen de är sammanvävda med också ges möjlighet att samverka med forskare; det vill säga samarbeta och interagera med forskare redan när ett forskningsprojekt formuleras, så kommer de självklart också att vilja påverka inriktningen på detta. Ju mer forskningen anpassas till etablerade tekniska och organisatoriska investeringar, desto större chans till lyckad innovation – och ju större anledning för samverkanspartners att driva mot egna intressen.Kunskapens träd växer från roten. Kunskapssamhället byggs från grunden. Det är i skolan allt grundläggs, och gårdagens Uppdrag Granskning blev en skrämmande påminnelse om kunskapens (närmats obefintliga) värde i dagens utbildningssystem. Det är nyckeltalen som räknas, inte kunskapen, inte lärandet för livet. När landets lärare på lägre nivåer inte får möjlighet att göra sitt jobb blir det svårare och svårare för oss som undervisar på högskolan att göra vårt. Bladen vissnar och frukterna skrumpnar. Och så länge ekonomin blomstrar saknas incitament att ta problemen på allvar. Så länge pengarna rullar in är det svårt att se problemen som hotar på sikt. Grundproblemet, att kunskapen förlorat sitt värde, är hopplöst svårt att tala om. Ekonomin är det enda värde och det enda språk som accepteras. Därför fortsätter kunskapen att utarmas och vetandets kvalitet sjunker, även när det satsas på utbildning, forskning och samverkan.
Det är långt ifrån givet att dessa intressen sammanfaller med ambitionen att bidra till lösningen på globala respektive nationella utmaningar. De dagsaktuella exemplen är många och förskräckande:
Det rådande amerikanska politiska styret omfamnar inte klimatforskningen. Det rådande ryska politiska styret omfamnar inte den forskning som berör våld mot kvinnor och barn. Det rådande politiska styret i Ungern och Polen omfamnar inte mediaforskningen. Det rådande inhemska styret över Nya Karolinska universitetssjukhuset, eller över Sollefteå sjukhus – bara för att ta några exempel – omfamnar inte professionsforskningen. Om vi, som det sägs i den senaste forskningspropositionen, verkligen vill värna ”den fria forskningen”, så måste vi också värna den forskning vars granskning av etablerade tekniska, medicinska, politiska, religiösa och sociala förhållanden trampar såväl ekonomiska som politiska maktgrupperingar på tårna. Och vi måste värna de förslag till innovationer och andra alternativa lösningar som rubbar balansen i etablerade ekonomiska och politiska maktstrukturer.
Forskare ska göra karriär, det är viktigare än ökad kunskap och vishet. Forskning handlar, helt i linje med rådande logik, allt mindre om kunskap och allt mer om pengar. Samhället avlönar i praktiken idag forskare för att konkurrera om forskningsmedel!? Och den som vinner i det lotteriet belönas med akademisk ära och samhällelig berömmelse. Pengarna kommer först och är viktigast, sedan kommer kunskapen. Det så det ser ut, vilket gör att den som bara vill forska får allt svårare, för i takt med att ekonomin krymper skärs det ner på tiden i tjänsten som kan läggas på fri forskning, för kunskapens och vetandets skull. Från och med 2015 har jag inte längre 20 procent garanterad forskning i tjänsten, utan 10 och resten får jag söka, i konkurrens. Och gissa vad som används som kriterium för bedömningen av ansökningarna, ekonomi. Varför ska högskolan samverka? Är det för att utveckla kunskap, eller handlar det om pengar?
Efter snart 30 år är det kanske dags att kontemplera över varför de europeiska universiteten faktiskt mangrant undertecknade Magna Charta år 1988. Där slås det fast att universitetet är ”en autonom institution i hjärtat av samhällen”, som måste vara ”moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar”. Forskning och forskningens förslag till förändring och innovation kan nämligen vara ohyggligt plågsamma för etablerade ekonomiska, politiska och samhälleliga intressen.Politikerna har bestämt sig för en definition av forskning och en definition av kunskap. Forskning ska generera patent och pengar, och kunskap ska vara evidensbaserad och kvantitativ. Över hela linjen. Det är det kvalitetsmått som alla ämnen och forskare har att förhålla sig till. Och detta gör att maktordningen på högskolor och universitet är riggad i utgångsläget. Den som ägnar sig åt forskning som ger patent (naturvetenskap), eller som genererar data som går att mäta och jämföra, hen får makt och inflytande som går långt utanför det egna kompetensområdet. Humaniora genererar inga patent, och den är inte kvantitativ, dess kunskap är inte mätbar. Betyder det att humaniora är tärande och onyttigt? Nej, bara att forskningen resulterar i en annan, men lika viktig, kunskap. Kultur går inte att låsa fast, går inte att bestämma eller karaktärisera. Kultur går inte att räkna på, men den finns överallt och påverkar. Kulturen inom akademin ger paradoxalt nog kulturvetarna problem. Fast det problemet är bara ett problem för forskarna och deras möjligheter att bedriva forskning, inte för den kulturvetenskapliga forskningen och dess kunskapsmål. Mänskliga överenskommelser och politiska beslut får konsekvenser, även för kunskapen. Kunskapen är aldrig ren, objektiv eller skild från det övriga samhället, från kulturen. Forskare är också människor och som sådana sammansatta.
Vi får den kunskap vi förtjänar och akademin kan bara prestera det den får resurser och uppmuntran att prestera. Humaniora ligger just nu inte alls i fas och det hämmar kunskapsproduktionen på det området. Kampen om överlevnad i den många gånger hänsynslösa akademiska miljön försvåras när medlen till och intresset för humanistiskt kulturvetenskaplig kunskap stryps. Rådande kunskapssyn och forskningspolitik får dessa konsekvenser. Utan pengar går det inte att göra något. Om det kan man ha åsikter, men det är en förutsättning som man måste förhålla sig till och hantera. Pengar är det som driver verksamheten, inte kunskap eller viljan att veta. Både forskning och samverkan ser jag som ett slags investering, en kostnad. Om forskningen tvingas bära sina egna kostnader på kort sikt får det menlig inverkan på resultatet, och samverkan riggas till marknadens fördel. Kravet på ekonomisk lönsamhet utarmar kunskapsbasen och med den skyddet mot tillvarons många hot. Rådande syn på forskning och samverkan driver kunskapen mot det som är lönsamt på kort sikt. Så bygger man inte ett långsiktigt hållbart samhälle, tvärt om.
Det finns ett citat eller tanke som jag gillar, som går ut på att visst kostar forskning pengar. Otroligt mycket pengar. Och det är svårt att se vinsten i det korta perspektivet. Men vad skulle det kosta samhället om man slutade satsa pengar på forskning? Det skulle kosta otroligt mycket mer! Det skulle riskera hela samhället, så som vi känner det idag. Mat och hyra är också kostsamt, men att sluta äta eller flytta till ett tält är inget alternativ. Min grundsyn på samverkan är fortfarande positiv, men så som den kommit att ta sig uttryck i dagens akademi och samhälle oroar mig. Kunskap är svårt och tar tid och några garantier för framgång finns inte, inte i det korta perspektivet, men för kunskapsutvecklingens skull är misslyckade projekt lika lärorika som lyckade. Vägen till kunskap och lärande är alltid en omväg, och det gäller även för samverkan där KUNSKAP är målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar