Tankar om fusk och plagiat 2

Hur vet man att en artikel är vetenskaplig? Det är tydligen en väldigt vanlig fråga, som studenter ställer till personalen på biblioteket. Ett legitimt svar på frågan är att behöver man fråga är det en indikation på att det kan finnas brister i förmågan att tänka självständigt, kritiskt. Ett illegitimt svar är att artikeln är införd i en vetenskaplig tidskrift som tillämpar peer-review. Självklart både ska och bör man lita på innehållet i vetenskapligt granskade artiklar, men det är ingen GARANTI för vetenskaplighet, och om man uteslutande läser sådana artiklar riskerar man att missa massor av viktig och användbar kunskap. Alla texter både kan och bör sträva efter vetenskaplighet, inte bara ifråga om form utan även innehåll. Vetenskaplig blir texten när källor och referenser presenteras på ett sätt som gör det möjligt att kontrollera dem, och när argumentationen är transparent och logiskt stringent. Dagens studenter vet att det är viktigt att ange källor, men jag får ständigt påpeka att det inte är sant bara för att det står i en bok, och att den som skriver texten måste ta ansvar för allt innehåll som sätts på pränt, det vill säga även referenserna. Det räcker alltså inte att bara slänga in ett efternamn och ett årtal så går man fri. Detta är det enskilt största problem som studenterna brottas med, och det går inte en vecka utan att jag på något sätt tvingas adressera frågan eller varianter av den. Förmågan att ta egna beslut, motivera varför och stå för innehållet i texten man lämnar ifrån sig lämnar en hel del övrigt att önska. När man som lärare på högskolan tvingas lägga ner tid på att förklara självklarheter går det ut över kvaliteten i utbildningen. Jag tycker synd om studenterna, som oftast (så har jag förstått saken) på grund av stress väljer att plagiera för att försöka ta en genväg till de där eftertraktade poängen. De vet så klart att de gör fel, men de har tvingats in i ett system och följer bara dess inneboende logik.

Fusk och plagiat är ett allvarligt problem, som liksom så mycket annat inte alls är isolerat till skolan. Vad vi har att göra med är ett utbrett samhällsproblem. När tilliten till manualer och extern granskning samt kvalitets- och målsäkringssystem blir för stor och när resultat och det mätbara överordnas innehållet blir det viktigare att visa tecken på kunskap än att faktiskt veta. I ett samhälle fixerat vid form kommer innehållet att bli lidande. Problemet med fusk och plagiat är ett tecken på kunskapens verkliga värde i samhället, för i ett samhälle där det är viktigt att faktiskt veta och där kunskapen verkligen kommer till användning i vardagen är det svårt, men också meningslöst att fuska, för man avslöjas förr eller senare och då är det svårt att återupprätta förtroendet. I ett kunskapssamhälle, vill säga. I ett samhälle som bara ytligt intresserar sig för kunskap och som fokuserar mer på form och nyckeltal är det viktigare vad man kan visa upp för betyg och examina. I den bästa av världar sammanfaller så klart dessa båda aspekter, men vi lever i den värld vi lever, inte i den värld många drömmer om.

Förekomsten av fusk och plagiat kan ses som ett slags indikator på hur det står till med kunskapen i ett samhälle. Upprördheten som följer på avslöjandena om fusk visar att man litar blint på systemet, och avslöjar dessutom bristerna i förmågan att tänka kritiskt. Behöver man system för att veta om någon fuskar eller ej har en del av samhällets skydd mot framtida risker utarmats. Det är som med frågan om hur man vet att en artikel är vetenskaplig. Jag värnar kunskapen och tänker därför vidare med utgångspunkt i Lars Fonsecas, (forskare på Linnéuniversitetet) artikel i Skolvärlden.

Vad blir det för konsekvenser om den befintliga situationen fortlöper?

– Om man inte pratar om det blir det väldigt svårt för folk att begripa vad det är som pågår egentligen. Lärare och elever kommer alltid gå runt och känna att man gör fel, det tror jag inte är bra för en yrkeskår som är satt under press. För samtidigt gör man rätt åt ett annat håll och levererar så goda resultat som möjligt, säger han.

Bitterljuvt är ett väldigt bra ord för att sammanfatta situationen, menar Lars Fonseca.

– Jag har inte hört någon lärare eller elev som tycker att det här är bra. Alla tycker det är förödande. Man vet att det är fel, men man gör det ändå, säger han och tillägger:

– Sett ur den ekonomiska logiken så är det fullt begripligt att lärare och elever fuskar. Medan ur någon sorts demokratisk logik, där vi tänker oss att vi ska fostra goda samhällsmedborgare, då är det en katastrof naturligtvis.

Katastrof är ordet, naturligtvis. En skola och ett utbildningssystem som bygger på en ekonomisk logik sågar av den gren man sitter på, för begäret efter kortsiktiga vinster kommer alltid övertrumfa behovet av långsiktiga investeringar. För varje generation studenter som lämnar högskolan med lite mindre kunskaper än den förra förskjuts sakta gränsen för vad som kan anses kunna passera som godkänt. När en sådan utveckling når lärarutbildningen, eller när landets bästa och mest hängivna studenter söker sig till andra utbildningar går den negativa utvecklingen snabbare. Behovet av fler system, tydligare regler, fler manualer, tätare kontroller och mer styrning, ökar. Lärarnas frihet och ansvar minskar och allt mer kunskap flyttas från individer till system. Digitaliseringen skyndar på den processen. Hur vet man vad kvalitet, eller vad kunskap är? När det blir frågan för dagen har vi inte längre ett utbildningssystem, vi har ett system för faktagranskning och informationsöverföring.

Läromedelsförlagen jublar när fler studenter tvingas läsa allt mer standardiserade läroböcker vilket blir följden av att lärarnas friheter att lägga upp undervisningen efter eget huvud minskar i takt med att mål- och kvalitetssäkringssystemen blir allt mer rigorösa och kravet på resultat allt tydligare. Ekonomins "osynliga" hand svävar över dagens skola. Och när cheferna på SCA håller sig med en egen (roffar)moral och när ledningen för VW fifflar med mätvärden för att kränga en produkt man inte kan producera, eller när styrelsen för Karolinska Institutet tar lätt på granskningen av Paulo Macciarinis forskning eftersom den visat stor ekonomisk potential, är det förvånande att det inte fuskas och plagieras mer i det svenska utbildningssystemet. Det är dock inte systemens förtjänst att katastrofen inte har drabbas oss än, det är en indikation på kunskapens kraft och ett resultat av att individer inser skillnaden mellan form och innehåll och faktiskt tar eget ansvar. Ingenting slår verklig kunskap. Fast det finns inga garantier, och vi leker med elden. Vi rör oss ut över ett sluttande plan.

Väldigt många forskare på området pekar på att skolan har ekonomiserats under de senaste tio-femton åren. Då blir det här en naturlig följd av det, menar Lars Fonseca.

– Gränsen mellan underkända och godkända elevbetyg utgör i dagens utbildningskultur den knivskarpa skillnaden mellan måluppfyllelse och misslyckande för såväl den enskilde eleven, läraren och skolenheten. Elevbetyg på godkända nivåer är hårdvaluta på en starkt ekonomiserad utbildningsmarknad. Underkända gymnasiebetyg försvårar ungdomars inträde på arbetsmarknaden, lärarens position i lönetilldelningar och skolans attraktionskraft på en konkurrensutsatt skolmarknad.

Låt oss uppvärdera misslyckanden och omfamna förmågan att försöka. Låt oss lära av våra misstag. Låt oss undersöka gränsen för vetandet. Bara så kan ny och användbar kunskap utvecklas. Kunskapsutveckling har inget med säkerhet att göra, i alla fall inte med visshet om framgång. Det enda man kan uttala sig om är kvaliteten i ansatsen och intensiteten i försöken. Den elev, student, forskare och lärare är bäst som vill och orkar försöka mest. Varje dag minst ett nytt försök, en ny ansats. Låt oss tillsammans försöka, försöka och försöka igen. Flyktlinjer är försök, är tärningskast med oändliga möjligheter, men utan några garantier. Puer Aeternus har jag döpt mitt företag till. Det betyder den evigt unge. För jag känner mig så, i tanken och sinnet. Jag är en pojke och det vill jag fortsätta vara så länge jag kan. För det är pojken eller ungdomen som ännu inte syltat in sig i maktens nät, som ser klart och som ser förbi och genom kulturens fernissa. Där vill jag vara, på randen till det okända. Jag vill försöka, försöka igen och igen. Även om jag inte lyckas lär jag mig saker hela tiden. Nya saker. Genom att försöka och eftersom jag inte räds att misslyckas. Alla som fått Nobelpris har arbetat efter samma devis, det är allmänt känt. Ändå gör vi precis tvärt om när vi organiserar utbildning och fördelar forskningsmedel, vi ger till dem som redan vet. Vi belönar gamla meriter och skapar därigenom ett system där det är viktigare att behålla makten över kunskapen än att lära sig nya saker och där den som fuskar utan att det syns har en lika stor chans att bli framgångsrik som den som faktiskt gör vad hen kan för att lära sig saker.

Lärarnas intresse och lust att lära dödas effektivt av det klåfingriga system man tvingas in i för att få arbeta som lärare. Systemet premierar inte lärare som vill utmana elever och studenter, lärare som tänker utanför systemets snäva ramar, vilket man måste om man ska kunna gjuta liv i kunskapen och förmedla lust att lära. Examen, ekonomi och kontrollsystem har ersatt euforin och engagemanget som borde finnas i och prägla skolans värld. Hantverksskicklighet och entusiasm har ersatts av kontroll och styrning. Ansvaret för utfallet ligger på läraren, som inte får tänka själv. Klart vi får en skola som inte lever upp till förväntningarna då. Klart vi får problem med fusk och plagiering.

Är du orolig för det ska fortsätta?

– Det jag är orolig för är att man tillåter en dubbel bokföring att existera. För mig så är utbildning och bildning någonstans att avslöja dubbla budskap. Då blir det knepigt när så många lärare och elever har genomskådat det här för länge sedan – men ingen vill låtsas om det. Jag är orolig för att man har byggt in lögnen i systemet.

Genom att satsa på några få, ambitiösa och duktiga lärare ska skolan och elevernas kunskapsnivå höjas. Vetandet och prestigen som fördelas till de bästa och mest framgångsrika tänker man sig ska sippra ner genom lärarlaget och komma eleverna till del. Jag är skeptisk, för det fungerar uppenbarligen inte på det sättet i ekonomin. Konkurrensen i näringslivet leder till avskedanden av anställda och höjda bonusar till cheferna samt ökade aktieutdelningar. Konkurrens leder möjligen till ett bättre ekonomiskt resultat, men till priset av att synen på misslyckande blir en annan än den som leder till kunskapsutveckling. Vi får en debatterande skola där det är viktigare att vinna än att lära, och där alla vägar mot målet betraktas som bra vägar. Trots att vi vet att vägen till kunskap alltid är en omväg.  

Vad krävs för att det ska bli en förändring?

– Det är en hyggligt bra fråga. Jag tror fortfarande på demokrati och att tillräckligt många tycker att det är viktigt. Det är en gigantisk elefant i rummet som de flesta ser. Jag vill tackla omkull elefanten. Mer kontroller har man redan försökt med, jag vet inte om det kommer förändra något.

Det är en missriktad omsorg att ha som mål att alla ska klara sig. Verklig omsorg om varje elev kan bara utgå från höga krav som tvingar alla att verkligen kämpa, annars får vi en skola som allt för lätt uppfattas som en trist och föga utmanande transportsträcka. Just den inställningen möter jag på högskolan där allt för många på fullaste allvar verkar tro att det räcker att bli antagen till ett program och sedan gå på det som är obligatoriskt, så klarar man sin examen?! Hur bedriver man högre utbildning tillsammans med studenter som fostrats till att anamma en sådan syn på studier? Att lyckas är ingen mänsklig rättighet, men att bli bemött med respekt och att få den hjälp man behöver för att försöka klara livets utmaningar är det. Och om kunskapen verkligen är i centrum är misslyckanden inget problem, tvärtom.

Det verkligt tragiska är att politikerna hårdnackat vägrar erkänna att de lever i en drömvärld. Och här ser jag en viktig anledning till att lärarutbildningen inte är en särdeles attraktiv utbildning, för vem vill ta studielån och utbilda sig till ett otacksamt låglönearbete utan frihet? Vem med verkligt intresse för kunskap och lärande vill acceptera att reducera både sig själv och sina kunskaper till ett slags servitör som serverar bra mat till bortskämda, kräsna kunder som alltid har rätt? Läraryrket, så som det ser ut idag, är ett omöjligt uppdrag som ansvariga inte visar någon som helst förståelse för. Genom att skylla misslyckandet på lärarna som får bära hundhuvudet spottar man på en av ett hållbart samhälles viktigaste yrkeskårer. Och att sedan ha mage att kräva att fler ska söka sig till läraryrket är en skam för ett land som säger sig värna kunskapen. Så stoppar man inte fusk och plagiat, det är tvärtom ett slags uppmuntran till just det man säger vilja stävja.

– I grund och botten måste man hjälpa lärare och elever att bli av med den där klumpen i magen. Vi kan inte gå runt och ljuga för varandra. Man måste våga prata om det, först då kan man få stopp om det. Det är det första steget.

I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta. Läpparnas bekännelse eller hänvisningar till fakta fungerar inte, inte i verkligheten. Skolan behöver kunna ställa krav, men det räcker inte att skolan som organisation och lärarna som profession ställer krav. För att eleverna faktiskt ska vilja inordna sig själva och verkligen sträva efter att leva upp till kraven som kunskapen ställer krävs att kunskapen verkligen uppfattas som eftersträvansvärd i hela samhället. Alla måste faktiskt vilja veta och värna kunskapen tillsammans. Det är den samlade kravbilden i samhället som helhet som styr vilken skola man får och som avgör dess möjligheter att vara en plats där kunskapen står i centrum. En skola byggd på föreställningar om hur det borde vara kan aldrig bli en KUNSKAPSSKOLA, det är som upplagt för fusk och försök att ta genvägar.

Men samtidigt finns det en stor rädsla.

– Välter man elefanten bara på en skola så kommer betygen på bara den skolan att relativt sett vara sämre än på grannskolorna. Då ser lärarna ut som sämre lärare, elevbetygen blir sämre och det är man inte beredd att ta. Det är systematiken i det hela, säger han och tillägger:

– Att prata om det är kanske det enda sättet att komma ifrån detta. På det strukturella hållet så skulle det vara att minska incitamenten, det vill säga ta bort den här möjligheten för skolor att konkurrera med höga betyg. Men hur det skulle gå till har jag inte en susning om. Jag tror att skolsystemet är så pass ekonomiserat att den som ifrågasätter det kommer att framställas som någon med en märklig åsikt.

Varför vi har betyg är uppenbart: för att sortera människor. För kunskap handlar det inte om, eftersom kunskap är oändligt mycket mer komplext än vad en bokstav eller siffra kan visa. Något slags sortering är av nöden, men betyg för med sig alldeles för många negativa konsekvenser för att det ska vara försvarbart. Betyg handlar om att en går i god för en annan. Läraren intygar alltså, i kraft av sitt ämbete, att NN uppfyller kriterierna för, vad det nu är. Jag ska alltså, som lärare, uttala mig om en människas kapacitet utifrån ett antal inlämnade texter, prov eller annat, vars innehåll jämförs med fastlagda kriterier. Uppgiften ingår i mitt arbete och är en del av myndighetsutövandet, så jag kommer inte undan, och jag gör verkligen allt jag kan för att det ska bli så rättvisande som möjligt. Fast jag gör det under protest och mot bättre vetande.

Det händer att jag tillfrågas av studenter om jag kan ställa upp som referens när de ska söka arbete, och det brukar jag tacka ja till, men bara om det är en människa jag av erfarenhet vet är pålitlig, ambitiös och nyfiken, en människa jag vet kommer att kunna axla ansvaret som ett välavlönat arbete kräver. Och det har ingenting med betyget att göra. Många som får bra betyg får det för att de knäckt koden och fokuserar på bedömningen av texterna. Studenterna som jag ger goda vitsord och vill hjälpa i livet är studenter som vill något annat, som verkligen är på högskolan för att lära. Tyvärr finns den parametern inte med i betygskriterierna, som mer än något annat måste vara RÄTTSsäkra. Eftersom betygen kommit att bli så pass viktiga har man tvingats tänka på dem i juridiska termer, men om är det är något vi vet om juridiken så är det att den är full av kryphål. Och för den som vill fuska är det av förklarliga skäl inget problem att systemet premierar det mätbara framför kunskapen och lärandet som aldrig går att styra eller kontrollera.