Demokratins utmaningar 3

Fortsätter med nästa fråga på listan över demokratins utmaningar, det vill säga utmaningar som statsvetenskapen identifierat och som man arbetar med inom det vetenskapsområdet. Min utmaning handlar om att tänka kring samma problem men med hjälp av verktyg från mitt vetenskapsområde, kulturvetenskap. Jag tror på samtalet och är en varm anhängare av tvärvetenskap. Det blir allt tydligare för mig att den rådande uppfattningen är att tillvaron är komplicerad. Och komplicerade problem löses genom att dela upp dem i mindre och mer hanterbara problem, som experter på allt smalare områden får fokusera på. Sedan sätts lösningarna samman till en (förhoppningsvis) fungerande helhet, och fungerar det inte startas processen om och grundproblemet delas upp i ännu mindre delar. Jag menar det är ett uttryck för ett fundamentalt feltänk. Tillvaron och följaktligen även demokratin är ett komplext problem, och komplexa problem kan aldrig lösas genom att delas upp i mindre delar. Komplexa problem kan bara lösas genom att vidga perspektivet och betrakta det utifrån och på håll, samt från olika perspektiv som man sedan reflekterar över tillsammans. Vetenskapen behöver fördjupning, men för att kunna bidra till samhället behövs även överblick. Komplicerade problem har aldrig en enda, bästa lösning. Bara olika mer eller mindre hållbara vägar fram. Därför upprepar jag behovet av samtal och tvärvetenskapliga utbyten, för jag ser det som nyckeln till hållbarhet och upplösningen på demokratins dilemman. Komplexa problem kan och ska inte lösas, grunden för problemen måste upplösas istället. Det är mitt generella svar på frågorna, det är så jag griper mig an problemen. Vad är grundproblemet? Allt för ofta kastar man sig över lösningen, och när man väl hittar en sådan debatterar man med andra om dess förträfflighet. Vetenskapen håller på att överge Poppers tanke på att inget går att bevisas, att vetenskap handlar om att försöka falsifiera. Ingen vet hur det blir i framtiden, därför är Poppers tankar om vetenskap så viktiga.

Dessa två grundproblem ser jag allt tydligare konturerna av i akademin och samhället. Oförmågan att skilja mellan komplext och komplicerat och missförståndet att vetenskapen bevisar saker leder till problem och utmaningar för samhället och demokratin. Även om vi kommer tillrätta med dessa problem skulle demokratin fortfarande vara det minst dåliga samhällssystemet, just för att organiseringen av mänskligt liv är ett komplext problem och komplexa problem löser man aldrig en gång för alla. Komplexa problem är dynamiskt föränderliga och öppna. Små och till synes obetydliga förändringar kan över tid få enorma konsekvenser. Därför är det så viktigt att inte slå sig till ro med lösningar som fungerar, för allt kan förändras snabbt. Plötsligt utbryter inbördeskrig i ett land i Asien och det strömmar flyktingar in i Europa som på outgrundliga vägar söker sig till och hamnar i Sverige, som på grund av internationella överenskommelser, bland annat FNs deklaration om mänskliga rättigheter och gällande asylregler måste hjälpa medmänniskorna som befinner sig i nöd. Det går inte att lösa den typen av problem genom att bygga murar och stänga gränser, för det påverkar dem som lever bakom murarna lika mycket som de som befinner sig utanför. Framtiden är lika öppen som historien är stängd. Det finns ingen väg tillbaka och mänskligheten är en och den samma. Nåväl, det var några ord om varifrån jag kommer och hur jag tänker. Nu till utmaningen.

En central fråga är ”Hur kan vi skydda minoriteter i en (majoritets-)demokrati, om minoriteterna är konstanta?” Detta bygger på att vi ser på människor som tillhöriga någon form av fasta kategorier. Hur kan ett alternativt synsätt lösa upp denna fråga?

Det var en utmaning som heter duga. Demokratin gynnar majoriteten på minoriteternas bekostnad, så är det. Donald Trump sätter majoritetens (eller kanske företagens) intresse framför ursprungsbefolkningens när han river upp beslutet att inte bygga en oljeledning genom indianernas mark. Och samerna här hemma har svårt att vinna gehör för sina krav som bottnar i deras uråldriga kultur och sätt att leva. Det finns gott om andra exempel. Lerum, där jag bor, är en kommun som ligger vid västra stambanan. Banverket (som representerar majoriteten i Sverige) vill bygga ut kapaciteten på banan, men kommunen (som representerar minoriteten) vill inte ha fler spår eftersom det skulle inkräkta på samhället. Ytterst handlar det om en motsättning mellan kontinuitet och förändring, tänker jag. Och det är en fråga som delar in mänskligheten i framåtsträvare och bakåtsträvare. Tvister av detta slag är ett stående inslag i mänsklighetens historia. En diktator kan köra över vem hen vill, men demokratin är allas och måste åtminstone försöka lösa problemen på sätt som är bättre, om än inte bra. Vägen fram tror jag handlar om att inse att det inte finns någon lösning, vilket ofta är fallet när man står inför ett komplext problem. Det är sökandet efter en enda, den bästa, lösningen som bidrar till att det uppstår problem av detta slag.

Hur skulle ett alternativt synsätt kunna se ut? Jag tror det första man måste inse är att livet aldrig är rättvist. Och varken majoriteten eller minoriteterna har någon självklar rätt till något. Vi är alla människor och demokratin är inte kungsvägen till lycka och välstånd för alla. Jag tror vi måste tala mer om förväntningarna på demokratin, och gemensamt försöka bilda oss en uppfattning om dels demokratins begränsningar, dels vad som är problemet egentligen. Jag är ingen vän av utilitarismen, men den säger något och kanske är det den som spökar här? Den ger ju majoriteten ett moraliskt övertag, och det enda som skyddar minoriteten är människans inneboende känsla av medlidande, vilket inte är ett särskilt starkt skydd mot oförrätter, särskilt inte i en snabbt föränderlig värld där ekonomin spelar en allt större roll. Ibland tänker jag att det är ekonomin som är majoriteten och människorna som är minoriteten, att alla mer eller mindre är utsatta för problemet som beskrivs i utmaningen.

Människosyn handlar det om, och det är en infekterad fråga detta. Har en förhållandevis liten grupp individer som stannar kvar på en plats och (i möjligaste mån) undviker att låta sig influeras av innovationer och förändrade sätt att leva en SJÄLVKLAR rätt att göra detta? Det är en minst sagt infekterad fråga som väcker en rad olika känslor. Enda vägen fram tror jag är att samtala så förutsättningslöst som möjligt om dessa frågor, utan krav att komma fram till en bästa lösning. Demokratin borde handla med om det, om att skapa förutsättningar för utbyte av tankar mellan människor. Idag betraktas demokratin allt mer som ett slags företag vars uppdrag är att optimera samhällets ekonomiska resultat. New Public Management bygger till exempel på en inhuman eller snarare verklighetsfrämmande människosyn som inte finner stöd i vetenskapen. Ett företag kan avskeda anställda som inte passar in eller som betraktas som överflödiga. Ett företag kan ta strategiska beslut, skära ner och fördela vinster och kostnader på det sätt som ledningen finner bäst. Ett samhälle är något helt annat. Att bygga murar är dödsdömt, för det är en tanke som kommer från företagsvärlden, en tanke som går på tvärs mot allt vi vet om människor, kultur, samhällen, juridik och politik.

Ekonomin är elefanten i rummet, tänker jag. Det är dess primat vi måste göra upp med. Ekonomi bör vara ett verktyg, inte ett mål. Och med en annan syn på pengar öppnas möjligheter för alternativa sätt att se på kunskap, demokrati och människor. Det är så klart ingen lösning på problemet,men det är ett hållbart sätt att arbeta för att skapa ett samtalsklimat som är förutsättningen för att nå en lösning. Viktigt dock att alla inser att livet inte är rättvist, att det inte finns någon gudomlig rättvisa att hänvisa till. Det enda som finns är vi människor som lever här och nu, och vi är alla utlämnade till varandra. Ur en sådan insikt kan andra sätt att tänka kring problemet växa fram. Just den här typen av problem kräver mer ödmjukhet och mindre arrogans, vilket kommer naturligt om man bara inser att problemet är komplext, inte komplicerat.