Mellan ordning och oordning uppstår liv och får tankar form. För strikt ordning eller för mycket oordning ger upphov till problem. Absolut kontroll eller fullkomlig frihet är liktydigt med död. Någonstans mellan finns varje ordnings optimala läge eller tillstånd. Kultur är inget i sig, utan just ett slags tillstånd. Med ledning av kunskap om delarna går det inte att förstå kulturen, för kulturen är också relationerna mellan delarna, dynamiken och mellanrummen. Diskurs är ett begrepp skapat för att beskriva detta tillstånd, liksom kulturen är diskursen inget i sig själv utan just ett slags föränderligt tillstånd av förändring. För mycket ordning och kontroll försvårar förändring, och avsaknad av ordning gör att förändringen förlorar sin riktning och upplöses i kaos. Diskursen är ordnade ting och tankar, är relationer mellan ord och materia. Foucault har talat om tre yttre ordningar, och förra posten handlade om en inre ordning: Kommentaren. Här ska det handla om Författaren.
Jag tror att det finns en annan princip för att gallra i en diskurs. Den är, fram till en viss punkt, den förstas komplement. Den rör författaren. Naturligtvis inte författaren i bemärkelsen talande individ som uttalat eller skrivit en text, utan författaren som princip för gruppering av diskurser, som deras betydelsers enhetliga ursprung och som fokus för deras koherens.
Författaren som ordnande princip. Författaren ger liv åt texten. Människan vill veta vem som skriver och står bakom orden. Denna princip ägnade Foucault stort intresse åt att undersöka och jag återkommer ofta till hans tanke om att det är svårt att veta om man faktiskt lyssnar på vad som sägs, eller om man i själva verket lyssnar på den som talar. Hur vet man det? Hur avgörs en sådan sak? Där, i dessa frågor, finner jag en viktig nyckel till hållbarhet. Diskurs är för mig ett analytiskt verktyg för att lära sig se och förstå skillnaden mellan den som talar och det som sägs. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, säger Foucault också. Det ett annat sätt att se på och förstå samma aspekt. Och det gör mig bedrövad att diskurs blivit ett belastat begrepp, dels för att många använder det som ett ontologiskt uttalande, dels för att naturvetare och sanningens försvarare försöker hävda att kulturvetenskapliga (diskurs)analyser är ovetenskapliga. Båda uttalandena är felaktiga. Diskursanalyser är analyser av ordningar och ordnande. Författaren är en ordnande princip, inte bara den som skriver. Alla kan skriva men det är få förunnat att upphöjas till författare. Och jakten på vem som står bakom pseudonymen Elena Ferrante visar hur starkt begäret efter kunskap om VEM som talar är. Foucault försöker vid upprepade tillfällen skriva artiklar anonymt, just för att sätta fokus på orden, på innehållet och tankarna som texten förmedlar, men det visade sig väldigt svårt. Diskursens kraft är stor. Människan är kultur och gränsen mellan jag och andra är aldrig absolut. Människa är ett fenomen som uppstår mellan biologi och kultur och diskursen är ett verktyg för att förstå relationen och dynamiken mellan.
Denna princip är varken konstant eller allestädes verksam. Överallt runt omkring oss cirkulerar en mängd diskurser som inte får vare sig sin mening eller sin effektivitet av att tillskrivas en författare: vardagliga propåer som omedelbart utplånas, dekret eller kontrakt som behöver undertecknare men inte författare, tekniska bruksanvisningar som sprids anonymt. Men även inom de områden -- litteratur, filosofi, vetenskap -- där författarattribuering är regel ser man tydligt att den inte alltid spelar samma roll. Inom den vetenskapliga diskursens ordning under medeltiden var författarattribuering nödvändig, eftersom den var ett tecken på sanning. Ett påstående ansågs till och med få sitt vetenskapliga värde av sin upphovsman. Sedan 1600-talet har denna funktion undan för undan utplånats inom den vetenskapliga diskursen. Numera används den knappast till något annat än att namnge ett teorem, en effekt, ett exempel eller ett syndrom.
Diskursen förändras hela tiden. Spelet mellan kunskap, makt och subjekten som skapar vetande är dynamiskt och relationerna mellan delarna i helheten förändras hela tiden. När kunskapen är i centrum tappar makten och subjektet i betydelse, och vice versa. Referee-granskningssystemet bygger på anonymitet åt båda håll. Det är TEXTEN och INNEHÅLLETS vetenskaplighet som ska granskas, inte VEM som skriver. Systemet är dock inte vattentätt och författaren, subjektet är på stark frammarsch. Om texterna som Paulo Macciarini skrev hade granskats strikt enligt den vetenskapliga principen hade han aldrig kommit så långt som man gjorde. Författaren kom emellan. Hans lyskraft och alla förhoppningarna som knöts till honom som person övertrumfade kunskapen. Macciarini hade makt eftersom pengar ger inflytande inom vetenskapen idag. Det projicerades förväntningar på honom som vetenskapsman, vilket satte den kritiska förmågan ur spel. Författaren är en ordnande princip.
Däremot har författarfunktionen ständigt förstärkts inom den litterära diskursens ordning och från ungefär samma tid. Om alla de berättelser, poem, dramer och komedier som man under medeltiden lät cirkulera i åtminstone relativ anonymitet frågar man numera varifrån de kommer och vem som skrivit dem; man kräver svar. Man kräver att författaren garanterar enheten hos de texter på vilka man sätter hans namn, att han avslöjar eller åtminstone sitter inne med den dolda mening som genomströmmar dem och att han länkar sina texter till sitt privatliv, sina upplevelser och till den historia som sett dem födas. Författaren är den som ger fiktionens oroande språk dess enheter, dess sammanhållande knutar, dess inordning i verkligheten.
Författaren förklarar och ger mening åt texten. Författaren knyter förväntningar till subjektet bakom och redan innan någon har läst nästa bok är den en ekonomisk framgång, om den skrivs av en framgångsrik författare. Elena Ferrante visar att det finns en kraft i texten och berättelsens innehåll också, men när boken väl blivit berömd växer begäret efter kunskap VEM som skrivit den. Att inte veta skapar kulturell oro. Idag vet vi och det var oundvikligt att det förr eller senare skulle avslöjas vem som skrev boken. Texter utan författare, som datorkod till exempel, blir till instruktioner som okritiskt tenderar att följas. Även där spelar dock diskursens ordnande kraft en viktig roll, fast det är svårare att se den. Finns det ingen författare är det som den kritiska garden sänks och subjektets övertygelse om sin egen autonomi förstärks. Det är olyckligt på många sätt, för ingen människa är en ö. Människa blir man tillsammans och inom ramen för ett sammanhang. Helheten avgör, inte delarna. Diskursen är strukturens ordnande kraft. Den är heller inget i sig själv, den skapas också mellan och förändras tillsammans med allt och alla andra delar av helheten.
Jag vet mycket väl vad man kommer säga om detta: "Men ni talar ju om författaren sådan som kritikern återuppfinner honom i efterhand, när döden har kommit och det inte finns något annat kvar än en massa trassliga kråkfötter. Man måste bringa någon reda i allt det där, föreställa sig ett projekt, ett sammanhang eller en tematik -- något som man tror sig kunna kräva av en författares liv eller tänkande och som kanske är en smula fiktivt. Men likväl har den verklige författaren funnits, denne man som bryter in mitt bland de slitna orden och överför sitt geni eller förvirring till dem."
Forskningen om Nietzsche handlar delvis om att försöka bestämma när hans galenskap började visa sig i texterna, som om det spelade någon roll. Vi vet att han slutade skriva och att hans texter vid en viss tidpunkt blev omöjliga att läsa, men varför detta intresse för författarens mentala status? Varför inte bara läsa texterna och analysera dess innehåll. Fungerar det är det bra, annars är det bara att lämna orden och tankarna därhän. Om den som skrev texterna var galen eller frisk saknar betydelse för KUNSKAPEN, men det är svårt att skilja det ena från det andra. Diskursens makt är stark eftersom dess kraft kommer inifrån och eftersom du och jag påverkar förändringens riktning genom att interagera med varandra i vardagen.
Det skulle naturligtvis vara absurt att förneka existensen av individer som skriver och hittar på. Men jag tror att den individ som med ett möjligt verk i sikte börjar skriva en text, åtminstone sedan en viss epok tar till sig författarfunktionen för egen del. Det han skriver och det han inte skriver, det han avser som ett utkast till verket -- även ett första utkast -- liksom det han lämnar åt sidan som alldagligt tal, hela detta spel av skillnader föreskrivs av författarfunktionen sådan som hans epok givit honom den och sådan som han i sin tur omformar den. Ty han kan mycket väl rasera den traditionella bilden av författaren: utifrån en ny författarposition kommer han att ur allt han skulle ha kunnat säga, ur allt han varje dag och i varje ögonblick säger skära ut den ännu skälvande konturen av sitt verk.
Författaren är del av sitt verk liksom verket är del av författaren. Utan läsare och kommentatorer tappar orden sin mening, just för att den inte finns på en bestämd plats och bara, där utan i helheten, mellan.
Kommentaren begränsade diskursens godtycklighet genom spelet hos en identitet som skulle ha formen repetition och samma. Författarprincipen begränsar samma slumpmässighet genom spelet hos en identitet i form av individualitet och själv.
Överallt olika typer av spel mellan. Olika delar som interagerar och skapar föränderliga helheter. Diskursen är inget i sig själv, den uppstår i rörelsen, genom att sättas i verket. Allt och alla är utkastade i flödet som ingen styr men som ändå har en (föränderlig) riktning. Repetitioner av samma, upprepning av skillnad. Jag blir jag genom att spegla mig i andras ögon och den blick som avgör vad som är normalt och vad som är avvikande och sjukt. Det räcker inte att skriva för att bli författare, alla skriver texter som delas och läsas. Att vara människa är att kommunicera tankar med ord och gester. Ord och gester som inte kommer från eller skapats av människor får dock inte samma uppmärksamhet som orden som kan knytas till en berömd författare. Författaren är en ordnande princip som tillsammans med andra ordnande principer skapar kulturen och samhället. Diskursen är ordningen som håller helheterna samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar