Om öppna och stängda samhällen

Öppna samhället är sårbara samhällen, men just därför viktiga att värna. Liksom livet. Ingen vet vad som kommer att hända på sikt eller hur länge man kommer att leva. Det är inget problem, för man kan tycka vad man vill. Livet är helt enkelt sådant, till sin natur. En demokrati kan aldrig vara stängd, den måste vara öppen och kunna hantera mångfald, annars är det inte en demokrati. Att man inte tycker så håller inte. Att bygga murar eller stänga människor ute. Alla tankar på enhet, kontroll och garanterad måluppfyllelse är uttryck för önsketänkande, och en politik som bygger på drömmar eller känslor, alternativa fakta eller informerat ointresse, är arrogant. Vad världen, både människorna och miljön, behöver är ödmjukhet, öppenhet och kunskap. Allt annat är ohållbart. Det är svårt, men det är som det är med den saken. Den aspekten kan man ha åsikter om och synpunkter på, men det ändrar inte sakernas tillstånd.

Demokratin är utsatt för stor press i dessa dagar, på olika sätt, från olika håll och inte bara här hemma. Framväxten av ett faktasamhälle ett exempel på ett slags hot. Faktasamhället är strikt kontrollerat och erkänner bara utsagor som bevisats sanna. Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är dömda att misslyckas, förr eller senare. Ändå framhärdar många, av olika anledningar. Tänk om det gick. Tänk vad vi skulle kunna uppnå då. Att drömma om det är som att drömma om evigt liv, möjligheten att konstruera en evighetsmaskin eller tillverka guld. New Public Management är ett tecken på faktasamhällets framväxt. En nyordning som säljs in med ekonomiska argument, som lovar både ökad effektivitet, bättre kvalitet och högre grad av måluppfyllelse. Priset för frälsningen är ökad kontroll, fler regleringar, utvärderingar och minimalt med frihet. Planen ska följas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Utgångspunkten för och den bärande tanken i faktasamhället är att kunskapen existerar i världen och att det går att veta vilken information man saknar innan arbetet med att söka efter informationen påbörjats. Faktasamhället bygger på att vetenskapen bevisar vad som är sant, alltså på strikt kontrollerad och vederbörligen godkänt vetande. Ett totalitärt samhälle alltså, som låter människan anpassa sig efter reglerna snarare än tvärtom. Reglerna bygger ju på fakta, och den som ifrågasätter fakta stämplas som galning eller utesluts ur gemenskapen och anklagas för att vara kättare. Den enda vägen är den bästa vägen (det har ju forskningen bevisat), och den vägen försvaras av makten som bevakar samhället och dess olika gränser, för man har ju fått makten för att man lovat att uppfylla löftena.

Faktasamhällets företrädare är fixerade vid kontroll och fördömer därför alla avsteg från uppgjorda planer. Eftersom samhället betraktas som en hanterbar och komplicerad helhet, istället för en komplex utmaning, leder övertygelsen till fixering vid detaljer. Komplicerade problem kan man dela upp i mindre problem som löses för sig och sätts samman till fungerande lösningar. Om det verkligen vore så att samhället var komplicerat hade den utgångspunken varit oproblematisk. Mycket talar för att det inte är så, att samhället istället är en komplex helhet. Oklarheter kan därför inte betraktas som ovidkommande brus, vilket är fallet i faktasamhället. Problemet är att fakta är antingen rätt eller fel och det finns således inget utrymme för vaghet. Faktasamhällets information är strikt kontrollerad och  eventuella tolkningar av den avfärdas som flum, särskilt om tolkningarna utmanar rådande, faktagranskade sanningar. Den rätta, evidensbaserade läran ses som den bästa och enda möjliga. Allt som främmande eller obestämbart, det vill säga inte passar in i mallen, betraktas med misstänksamhet eller fördöms. Faktasamhället är förförande tydligt och lockande eftersom reglerna är klara och måluppfyllelsen hög. Framtiden går att räkna på i ett sådant samhälle eftersom kontrollsystemen är rigida och människorna tvingas anpassa sig. Det fungerar ett tag, uppenbarligen, men eftersom verkligheten inte fungerar så kommer den aldrig att inrätta sig i något av människor skapat system. Därför är faktasamhället en historisk parentes oavsett hur bra det går just nu. USA har fått den efterlängtade företagsledaren till president, som med hårda nypor och handlingskraft driver igenom den politik som ska göra Amerika stort. Han följer planen och använder makten för att uppfylla målen. Kosta vad det kosta vill. Med hjälp av murar, stängda gränser, utrensningar och ifrågasättande av all vetenskap som inte anpassar sig efter politiken och levererar det faktaunderlag som administrationen behöver för att få legitimitet nog att genomföra sin politik försöker Trump (och politiker som verkar i samma anda, och nu anar morgonluft) anpassa verkligheten efter hans drömmar och löften till väljarna. Forskare som undersöker verkligheten "förutsättningslöst" och med fokus på hur det faktiskt fungerar, får räkna med indragna medel eller att utsättas för anklagelser om att man ägnar sig åt propagandaverksamhet. Faktasamhället utgår från kartan, och (försöker) tvinga verkligheten och människorna att anpassa sig. Därför är det inte att förvånas över att ledarna som lyckas i ett sådant samhälle är arroganta eller att gruppen känslokalla psykopater är överrepresenterade i de ledande skikten i faktsamhället.

Tanken på att invandrare eller vissa grupper av invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken är ett exempel på en fixering vid fakta på detaljnivå och ett felslut som bottnar i faktasamhällets ideologi, vilken ger detaljerna enorm förklaringskraft. Det må finnas fakta som stöder tesen, men insikten blir bara relevant om man bortser från kunskapen som alltid existerar parallellt med fakta. Kunskapen säger att fattigdom och maktlöshet, vid sidan av brist på tillit som leder till desperation, är en mycket bättre förklaring till kriminalitet än etnicitet. Vad har en människa som av samhället är dömd på förhand att förlora på att bli kriminell? Ingenting, för hen kommer ändå aldrig att kunna lyckas på den smala vägen. Varje samhälle får de kriminella de förtjänar, för kriminell är något man blir, det är inget man är. I faktasamhället blir skillnaden mellan information och kunskap en fråga om tycke och smak, en debatterbar åsikt. Olika fakta säger som bekant olika saker. När kunskapen överges, eller likt demokratin, uppfattas som allt för vag och svag, banas väg för en politik som bygger på känslor och ett passande urval av fakta. New Public management passar som hand i handske i faktasamhället, för den utgår från kartan och lovar både kvalitet och måluppfyllelse.

Kunskapssamhället är ett helt annat och mycket mer demokratiskt samhälle där öppenhet och mångfald värderas högt, och därför gör man vad som krävs för att det ska fungera. Demokratin blir som bekant aldrig starkare än befolkningens samlade engagemang för den. Kunskapssamhället är mycket mer intresserar av helheter och sammanhang än av detaljer. Därför är målet för skolan bildning, inte en bestämd mängd, godkänd och kontrollerbar fakta som kan upprepas ordagrant. Kunskap och bildning handlar om nyfikenhet och sökande efter svar som aldrig nås. Kunskapsskolan arbetar med frågor utan givna svar och främjar förmågan att tänka kritiskt, analytiskt. I kunskapssamhället vägs skilda fakta mot varandra och olika intressen balanseras. Där samtalar man och lyssnar, istället för debatterar och utser vinnare som får skriva historien. Inget är bestämt på förhand i ett kunskapssamhälle. Tillsammans söker man sig ödmjukt fram i den okända terräng som framtiden där uppfattas som. Man bryr sig föga om att debattera mål, eller följa regler. I kunskapssamhället är det heller ingen katastrof att misslyckas för man drar lärdom av det som inte blir som det var tänkt, och man får försöka igen. Alla får en andra, tredje och även en fjärde chans. Även politikerna och andra ledare, så länge de är lojala med kunskapen och värnar demokratin och mångfalden. Ingen anses dömd på förhand. Kunskapssamhället leds framåt i en samtalande ton och vägleds av försiktighetsprincipen som säger att om det går att identifiera risker ska man i möjligaste mån välja en annan väg. Demokratin blir som sagt aldrig starkare än medborgarnas kollektiva engagemang, så i kunskapssamhället värnas engagemanget, intresset och nyfikenheten. Öppenhet för det som nytt och ovant och intresset för det vaga och obestämbara är stort, för genom att försöka förstå blir man bättre och lär sig hantera tillvarons komplexitet. I kunskapssamhället litar man inte blint på experter, där tänker man tillsammans. The wisdom of crowds är den vägledande tanken och mångfald betraktas inte som ett problem utan som en krävande men inspirerande utmaning.

Dessa tankar väcks under läsningen av Carl Rudbecks Under Strecket idag, som handlar om människans förhållande till gränser, vilket är ett mänskligt men fåfängt försök att skapa ordning och kontroll i i en komplex värld. Trumps murprojekt är inte ett tecken på styrka och handlingskraft, utan ett desperat försök att tvinga på verkligheten en ordning som är den främmande. Abortmotståndarna som nu anar morgonluft säger sig vara för liv, men genom att värdera ett befruktat foster mer än flyktingbarn som tvingats ut på havet i rangliga båtar, visar man att det enda man är ute efter är en verklighetsfrämmande kontroll av det okontrollerbara. Livet är komplext, öppet och därför per definition okontrollerbart. Desperationen visar sig i lanseringen av alternativa fakta, vilket bara är möjligt i ett samhälle där fakta anses viktigare än kunskap, där kartan förväxlats med verkligheten. Carl Rudbeck skriver dock inte om detta, det är mina tankar, men reflektioners växer fram under läsningen av hans text, som bland annat innehåller följande inspirerande rader,

Charles S Maier klargör i sin ”Once within borders: Territories of power, wealth, and belonging since 1500” (Harvard University Press) hur gränser har skapats, försvunnit och skapats igen. Det visar sig att makt och rikedom ofta är två sidor av samma mynt – det ena ledde lätt till det andra – medan hemortsrätt inte sällan står i bjärt kontrast till dem. Fråga de folk som råkat ut för imperialism och kolonialism – om de nu alls har överlevt mötet.

Olika styrelseformer har avlöst varandra och med dem olika syn på vad som är en gräns och vilka syften en sådan kan tjäna. Maiers bok spänner, som titeln anger, över ett halvt årtusende och över hela världen, till och med Arktis och Antarktis får plats i denna svepande geopolitiska översikt.

Det som vi idag uppfattar som naturligt – klart definierade nationalstater med fasta gränser – är visst inte naturligt utan en ganska senkommen konstruktion med en alldeles egen logik som ofta har kolliderat med andra territoriella logiker som ofta i sin tur döljer andra maktpolitiska överväganden.

Samhällen kommer och går, liksom fakta och kunskaper som lika lite som kultur handlar om det givna eller självklara. Samhällen och kultur förändras och det gör även tänkande och uppfattningar om ont och gott, bra och dåligt, önskvärt och problematiskt. Fakta talar aldrig för sig själva, även om den som strävar efter makt och inflytande vill få oss att tro det (för att öka chansen att profetiorna blir självuppfyllande). Demokratin har dock visat sig vara en tanke om organisering av samhällen som verkar hålla sträck. Demokratin är nämligen en styrelseform som anpassar sig efter verkligheten. Faktasamhällets organisering bygger på (en fåfäng dröm om) kontroll av verkligheten. Ingen har kommit på något bättre sätt än demokratin att tillfredsställa olika människors olika och föränderliga behov på ett långsiktigt hållbart sätt. Demokratin är dock inget i sig, den står och faller med medborgarnas intresse och engagemang. Därför är faktasamhället en samhällshistoriens återvändsgränd, och New Public Management ett destruktivt försök att tvinga in en komplex verklighet i en komplicerad form. Kunskapssamhället går hand i hand med demokratin, för båda bygger på samma utgångspunkter och det som främjar det ena är bra för det andra och vice versa. Faktasamhället kryllar av experter som är bra på sina väl avgränsade aspekter av samma samhälle, vilket därför går vilse och förlorar sig i ändlösa debatter om meningslösa detaljer.

Hur kan man förstå spelet mellan dessa båda tendenser, för det är så klart vad det handlar om. Det är inga verkliga samhällen jag beskriver. Faktasamhället och kunskapssamhället är analytiska begrepp eller tankeverktyg som jag använder för att försöka förstå vad som händer i samhället och i mina undersökningar om det som skulle kunna bli. Jag blir inte det minsta förvånad när jag läser vad Rudbeck skriver, för jag kände direkt och instinktivt att Maier tänker som jag.

Maier, som är professor i historia vid Harvard, förankrar sin bok stadigt i ett stort empiriskt material. Han är också öppen för det nya. Michel Foucaults ande svävar över många sidor (vem kan idag skriva om makt utan att ställning till Foucault?) och boken slutar i en analys, nästan en hyllning, av Gilles Deleuze och Félix Guattaris ”Tusen platåer” och deras tankar om en ständigt pågående konflikt mellan ”territorialisering” och ”avterritorialisering”. Som Maier påpekar går det knappast att empiriskt bekräfta eller vederlägga Deleuzes och Guattaris teoretiska maskineri; det är snarare begrepp som tillåter oss att fundera utanför de gamla invanda kategorierna.

Kritiken mot postmodernismen (som är en kritisk tolkande vetenskap som försöker förstå sanningen och verkligheten på dess egna förutsättningar) och faktasamhällets framväxt går att förklara med hjälp av Deleuze och Guattari och begreppen som nämns här i citatet. Faktasamhället präglas av territorialsering och kunskapssamhället av avterritorialisering. New Public Management, populismen och kritiken mot poststrukturalismen är olika symptom på samma "sjukdom" och genom att undersöka hur mycket av dessa inslag som finns i ett samhälle går det att placera in samhället på skalan. Kunskapssamhällets förespråkare ser inga problem med Deleuze och Guattari, för i kunskapssamhället omfamnas alla begrepp som fungerar främjande för tankeutvecklingen och som kan användas i arbetet att främja en hållbar utveckling.

Kunskapssamhället kräver en utvecklad förmåga att tänka utanför givna ramar och ständigt utmana etablerade gränser. Utan öppenhet, nyfikenhet och ödmjukhet inför världens oöverblickbara komplexitet går det inte att förstå demokratin och vad som krävs för att nå hållbarhet. Det är dock viktigt att poängtera att kunskapssamhället också är en idealbild. En utopi som i sin rena form är (nästan) lika problematisk som faktasamhället. Just nu är den faran dock mycket mindre än faran som ligger i implementeringen av ett faktasamhälle. Balans är nyckeln till hållbarhet.