Tankar om fusk och plagiat 1

Livet går inte att kontrollera. Då vore det inget liv. Självklart, kan tyckas, men det behöver uppenbarligen påpekas. Samhället är en komplex och dynamisk helhet som aldrig helt går att överblicka. Mellan kultur och struktur uppstår hela tiden spänningar. Drömmen om kontroll är stark och önskan att kunna styra och reglera förändring i en bestämd riktning och mot tydliga mål är utbredd. Tror man tillräckligt starkt och om tillräckligt många är övertygade om att det går är det möjligt att bygga upp omfattande system för ordning, kontroll och styrning, men det går aldrig att ändra det faktum att verkligheten är och fungerar som verkligheten gör, och den går inte att kontrollera. Framtiden är mer eller mindre öppen. Det kan man bara anpassa sig till, inte bortse från. Där, i den tanken, vill jag börja dagens bloggpost, som handlar om fusk och plagiat i forsknings- och utbildningssammanhang.

Jag vet inte om företeelsen med fusk och plagiat har ökat, men det är en realitet och ett stort problem, så frågan är brännande aktuell. Hur kan man komma tillrätta med problemet, och vad är själva grundproblemet? Hittar en artikel att tänka med i Skolvärlden. Vi får se var det landar.

För några dagar sedan släppte Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att en av tio lärare medger att det förekommit fusk vid nationella prov på deras skola. ”Uppdrag granskning” på SVT gav också exempel på lärare som bidragit, antingen genom att sprätta kuverten med prov för tidigt och hjälpa eleverna, stöttat eleverna under själva provet eller att rätta för snällt.

Jag sökte mig till högskolan och blev lärare för att jag ville lära, för att jag alltid varit intresserad av samhället, människor, historia, kultur och kunskap. Jag vill veta mer, vill förstå och bidra till samhällsbygget. Jag är inte överdrivet social i vardagen, men jag är absolut inte mig själv nog utan bryr mig om mina medmänniskor. Det är kunskap och samhörighet jag söker, solidaritet och medmänsklighet. Fusk och plagiat upplever jag som en kränkning. Studenterna kunde lika gärna spotta mig i ansiktet, jag hade inte blivit mer upprörd av det. Förhandlingarna om betyg och önskemål om att jag ska rätta "snällt" gör mig bara irriterad. Jag vill fokusera på kunskapen och lärandet, inte på kontrollerna och styrningen. Jag vill vara LÄRARE!

På högstadiet kunde jag högaktningsfullt skita i proven och ägna mig åt lärande, och det var också vad jag gjorde. Priset jag fick betala för att inte göra som man skulle, för att jag satsade på mitt eget livslånga lärande var högt, men det är ändå ingenting i jämförelse med vad som drabbar dagens unga om de försöker sig på samma sak. Idag går det inte att gå sin egen väg. Mina lärare lät mig vara och ägnade sin mesta tid åt undervisning. Vi hade förhållandevis få prov, och betyg var en fråga som var aktuell någon eller några gånger om året. Den skola jag gick i som elev var inte detaljstyrd, den var kunskapsfokuserad och byggde i mycket högre grad än dagens på eget ansvar. Visst fuskades det där också, men jag valde att inte bry mig. Jag gick inte dit för betygens skull, utan för kunskapen. Och det gör jag än idag. Allt som rör betyg, poäng, närvarokontroll och administration av utbildning är inslag i yrkesvardagen som jag försöker hantera för att jag måste, även om det känns totalt meningslöst och är dödstråkigt. Jag följer reglerna, men det betyder inte att jag älskar dem. Jag avskyr dem, för jag tror inte på dem, just för att verkligheten och mänskligt beteende, kultur och kunskap INTE går att kontrollera, mätas och målsäkra. Kunskapskvalitet är ett vagt begrepp. Ändå förväntas jag okritiskt följa reglerna, när jag egentligen bara vill göra som jag alltid gjort: Ägna mig åt det jag tror på, är intresserad av och vet fungerar. Det spelar inget roll att jag är docent och genom att ta mina högskolepedagogiska poäng (mer än vad som krävs) har bevisat att jag har kunskaperna, kompetensen och erfarenheten. Innan jag kan och får ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling måste jag först följa manualen och uppfylla utbildningens alla administrativa krav, sedan, om det finns tid och ork kvar kan jag läsa, skriva, tänka och fokusera på kunskapen. Formen tar allt mer över och innehållet betraktas allt mer som ett slags formalitet. Det viktiga är inte vad man faktiskt kan, utan att man har betygen, poängen och examina som intygar att så är fallet. Det är det viktiga, inte kunskapen, för den behandlas som en formalitet.

Varför ser det ut som det gör? En som intresserat sig för att besvara den frågan är Lars Fonseca, forskare på Linnéuniversitetet. Han har studerat de bakomliggande villkoren som skulle kunna förklara fusket i skolan. Hans forskningsintresse riktar sig generellt mot att förstå elevers och lärares upplevda normer och normkonflikter i pedagogiska praktiker. I en doktorsavhandling från 2014 studerade han normer kring skolfusk i gymnasieskolan.

– Min grundtanke är att lärarna gör rätt, samtidigt som de gör fel. När jag har pratat med lärare och elever om det här säger de att man möter så motstridiga förväntningar att de måste välja. Den förväntan som alla möter, som syns väldigt tydligt i mina studier och i bakgrunden till ”Uppdrag granskning”, det är att man har förväntningar på sig att prestera goda resultat. Det har man som elev och som lärare, som rektor och som nation också, säger han till Skolvärden.

Ska man prestera goda resultat i skolan måste lärarna på något sätt agera utifrån det, menar han.

– Möter man då förväntan att du ska leverera goda resultat så möter man samtidigt förväntningarna att du ska följa ett regelverk till punkt och pricka. De här två förväntningarna krockar tyvärr. Lärare och elever säger de att det är helt omöjligt att leverera de förväntade resultaten om man samtidigt ska följa regelverket.

Exakt min erfarenhet, vilket jag försökt beskriva ovan. Regelverket bygger på att kunskap och kompetens flyttas från individen till systemet, och eftersom det enda som betyder något är det som syns i systemet, det som går att mäta, jämföra och utvärdera, kommer betygen att bli viktigare än kunskapen. På högskolan har vi genomströmningen att tänka på, och studenterna tar studielån. Friskolorna konkurrerar om elevpengar och har ägarnas vinst för ögonen. Arbetsgivarna kräver att man kan visa upp examina och politikerna vill spara pengar. Alla stressas att prestera MÄTBARA resultat. Kunskap går dock inte att mäta, utbildning går inte att målsäkra, och kunskapskvalitet är ett allt för vagt begrepp för att kunna användas som mall för utvärdering av utbildningsverksamhet. Därför tvingas lärare välja, på samma sätt som jag gjorde mitt val som elev på högstadiet. Dagens elever kan inte välja, de är intvingade i ett snudd på totalitärt system där LÄRARNA ansvarar för att målen nås. I ett sådant system kan man aldrig få både och, bara antingen eller. Och idag kräver ansvariga att RESULTATEN prioriteras fram för kunskapsutvecklingen. Klart det fuskas och plagieras då. Det är en mänsklig och fullt förståelig reaktion.

Det som händer då är att elever och lärare börjar ”förhandla”. Man vet att man kommer att bryta en förväntan och uppfylla en annan.

– Då blir det ofta så att man väljer att tillfredsställa de här resultatkraven och då kanske fuska, blunda för fusk eller någonstans lätta på reglerna med exempelvis förlängd skrivtid.

Alla blir ju dessutom nöjda om man fuskar. Eleverna får en lättare väg genom skolan och kan ägna sig åt sina fritidsverksamheter och det som verkligen intresserar dem. Föräldrarna blir nöjda, för de vet att bra betyg är en förutsättning för att lyckas i dagens samhälle. För att komma in på den utbildning man valt och för att få drömanställningen krävs BETYG. Skolans rektor och i förekommande fall aktieägarna blir nöjda, för det betyder att verksamheten håller hög kvalitet och att det finns utrymme för effektiviseringar och ökad vinst. Politikerna blir glada, för det betyder att det finns bevis på att allt är frid och fröjd i kunskapsnationen Sverige. Och Svenskt Näringsliv ser heller inga problem med nuvarande upplägg eftersom de i mångt och mycket står bakom modellen. Så länge formen och mätbarheten prioriteras framför kunskapen och innehållet tvingas lärarna välja, och det kan inte komma som någon överraskning för någon att lärarna väljer att tillfredsställa systemets krav. Här tror jag svaret på läraryrkets sjuknade attraktivitet ligger. Den som väljer att bli lärare för kunskapens och lärandets skull mår så klart dåligt av att verka i ett system som inte sätter KUNSKAPEN i främsta rummet. Jag vet i alla fall att jag mår dåligt. Jag vill lära och utveckla kunskaper TILLSAMMANS med mina studenter, inte administrera betyg eller tillfredsställa systemets behov. Jag vill fokusera på innehållet och gå på spännande, samtalsinriktade seminarier, inte sitta i ändlösa möten eller arbeta med administrativa system och manualer. Jag vill vara i kunskapen, inte kontrollera resultat. Jag vill samtala om lärande, inte förhandla om betyg.

Just nu skulle jag vilja fortsätta tänka och skriva kring detta viktiga och aktuella ämne, men jag har inte riktigt tiden eller ron. Jag sätter punkt här och återkommer i eftermiddag. Idag måste jag bedöma uppsatser, rapportera in betyg och har även ett möte att gå på. Hela dagen är i princip inrutad och känslan av att vara instängd kryper sig på. Jag skulle helst vilja göra som jag gjorde på högstadiet, men min pliktkänsla tvingar mig att följa reglerna trots att jag plågas inombords och slits isär av alla motstridiga krav vilket hotar leda till till att kunskapen utarmas i samhället. Min kunskapsutveckling blir inte på långt när lika lidande, för jag har fortfarande en viss frihet och kan alltid gå upp lite tidigare för att få vara fri att ägna mig åt det jag sökte mig till högskolan för: Kunskapsutveckling.