Ord, ting och diskursiva ordningar 10

Detta att vilja veta är inte nödvändigtvis samma som sökandet efter sanning. Människan är nyfiken och alla vill veta olika saker, men sanningen är något annat. Sanning är en kvalitet, en egenskap. Kunskap handlar om det man faktiskt vet. Kunskap är enkelt på det sättet, det man vet och det som fungerar. Sanning är en definition och finns olika uppfattningar om sanningen. Denna skillnad är enormt viktigt att förstå om man verkligen vill veta, på riktigt. Tar man för givet att kunskap och sanning är samma sak eller får för sig att sanningen är på ett och ett enda, specifikt och evigt det samma, sätt, bortser man från verklighetens inbyggda komplexitet. Finns sanningen nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka, eller är sanning en kulturellt skapad och upprätthållen föreställning om sakernas tillstånd? Och hur avgörs den frågan? Foucault intresserar sig för just detta. Han undersöker sanningens (det vill säga begreppets) historia, och det är då han upptäcker utestängningssystemet som handlar om skillnaden mellan det sanna och falska.

Denna historiska uppdelning har utan tvivel givit vår vilja till kunskap sin allmänna form. Men likväl förskjuts den ännu: de stora vetenskapliga omvälvningarna kan kanske ibland ses som konsekvenser av en upptäckt, men också som framträdandet av nya former inom viljan till sanning.

Synen på sanning påverkar uppfattningen av vad som kan räknas som kunskap. Och det handlar om historiskt föränderliga uppfattningar. Till vardags kan man enkelt komma till insikt och vara överens om att antingen fungerar svaret man kommer fram till i sin undersökning, eller också inte. Här och nu finns inga tveksamheter om varken kunskap eller sanningen. Det kan man vara överens om. Men är det sant i ett ontologiskt perspektiv, hur ska man se på begreppet sanning (vad betyder det att något är sant)? Frågan har aldrig riktigt lösts någon gång, av någon, på riktigt. Sanningar har antingen ansetts nås via sinnesintrycken, eller med hjälp av logik. Och båda kriterierna har kombinerats på olika sätt. Men faktum kvarstår: Det är enormt svårt att AVGÖRA frågan, en gång för alla och på ett sätt som övertygar alla. Verkligheten är en sak och synen på sanning en annan. Kulturen är en aspekt av verkligheten, och det är där (begreppet) sanningen finns och olika uppfattningar om vad sanning är existerar och likt en prisma påverkar synen på kunskap och verklighet. Foucault sägs ifrågasätta vetenskapens auktoritet och verklighetens realitet, men det enda han säger är att uppfattningarna och definitionerna av begreppen har förändrats över tid. Vad säger att det som hålls för sant idag är det absolut rätta om uppfattningarna skiftat över tid och beroende på förändringar i maktstrukturerna i samhället? Självklart både kan och ska man lita på vetenskapen, men blind tillit är alltid farlig för den ger makt åt den som anses ha kontakt med Sanningen (oavsett om den definieras som Gud eller som kunskap). Foucaults diskursperspektiv är ett verktyg för kritisk analys av makt, inte ett angrepp på kunskapen.

Det är otvivelaktigt så att det finns en vilja till sanning på 1800-talet som inte sammanfaller med den vilja till kunskap som karakteriserar den klassiska kulturen -- oavsett om det gäller de former den sätter i spel, de ämnesområden den inriktar sig på eller de tekniker den använder sig av.

Viljan att veta är liksom ett begär en kraft som påverkar samhället. Beroende på hur väl svaren som vetenskapen ger fungerar öppnas och stängs utvecklingsvägar. Vi vet mer idag om väldigt mycket än vi gjorde för 100 eller 1000 år sedan, men det är inte självklart att allt är bättre eller att man kan se det som ett framsteg. Hur klokt är det till exempel att elda med fossilt bränsle som dels är en ändlig resurs, dels hotar livet på jorden? Sanning är inte en värdering, men utan bedömning och reflektion över kunskapens värde kan inget sägas vara bättre eller sämre än något annat. Kulturen finns med hela tiden, för utan mellanmänsklig kommunikation existerar ingen KUNSKAP. Det är skillnad att debattera sanningen och att samtala om den, skillnad att försöka avgöra frågan en gång för alla eller söka bättre, djupare, vidare kunskap om sakernas tillstånd. Foucault används ofta som slagträ i debatten, som ett slags halmgubbe att förgöra inför publiken för att visa på sin egen förträfflighet. Det kan bara den göra som inte läst Foucault. Varför ska man lyssna på någon som agerar så pass vårdslöst i förhållande till sanningen, om det nu gick att avgöra frågan en gång för alla fanns väl inget att debattera? Kanske är det här en delförklaring till krisen i skolan, att man utgår från att frågan om sanningen är avgjord, att vi nått historiens slut och att det nu bara handlar om att fylla eleverna och studenterna med så korrekta fakta som möjligt, så snabbt och effektivt som möjligt. Tänk om man gjorde tvärtom istället, lät elever och studenter faktiskt läsa Foucault och andra som studerat vetenskapens praktik och synen på sanning, och sedan samtala om innehållet och dess implikationer? Då skulle skolan inte bara tillfredsställa viljan att veta och begäret efter sanning. Förmågan att söka och värdera kunskap skulle öka, liksom samhällets långsiktiga hållbarhet eftersom färre (förhoppningsvis, men några garantier finns så klart inte) skulle lita mindre på auktoriteter och mer på sin egen kritiska, analytiska förmåga. Att samtala är svårt men nödvändigt, och att debattera är enkelt men också fördummande och farligt.

Låt oss gå lite längre fram i tiden. Kring år 1600, och främst i England, uppenbarade sig en vilja till kunskap som föregrep sitt verkliga innehåll och skisserade planer för möjliga, observerbara, mätbara och klassificerbara objekt. Det var en vilja att veta som (på sätt och vis före varje erfarenhet) påtvingade kunskapsobjektet en viss position, blick och funktion (se snarare än läsa, verifiera snarare än kommentera). Ja, en vilja att veta som (på ett mycket mer generellt sätt än varje enskilt verktyg) föreskrev den tekniska nivå där kunskaperna skulle investeras för att vara verifierbara och nyttiga.

Hur ser vi på kunskap idag? Vad läggs i begreppet? Igår jublade politikerna över nya siffror som visade att kunskaperna i matematik ökar i skolans lägre klasser, i förhållande till andra länder. Äntligen, sa man och politikerna tog åt sig äran. Nu vänder det. Sverige har inlett kampen om kunskapsmätningarnas toppositioner. Fast varför MÄTS och jämförs kunskap? Och vilka kunskaper är det som mäts? Att Sverige som land jagar positioner i överstatliga mätningar av olika standardiserade egenskaper har inte nödvändigtvis med enskilda elevers vilja att veta att göra. Och det har definitivt INGENTING med samhällets behov av kunskaper som faktiskt fungerar att göra. Den synen på kunskap, att det handlar om något universellt, mät- och jämförbart, möjligt att separera från vardagen i klassrummen och relationen mellan lärare och elev, är också en föreställning. Varför inte mäta annat istället, sådant som faktiskt betyder något för livet här och nu? Varför inte jämföra samhällens förmågan att ANVÄNDA kunskap, graden av hållbarhet eller något annat som man kan enas om är konstruktivt. Och sedan utforma skolan efter det. Viljan till kunskap är som sagt något annat än begäret efter sanning och makt.

Det tycks som om viljan till sanning har haft sin egen historia ända sedan den stora platonska uppdelningen. Den är inte de tvingande sanningarnas historia, utan historien om skisser till kunskapsobjekt, om kunskapssubjektets funktioner och positioner och om investeringar i materiel, teknik och verktyg för kunskapsinhämtande.

All kunskap räknas inte på samma sätt och värderas helt olika. Matematik anses vara mer värdefull än humaniora. Det som går att räkna på, det som kan jämföras och mätas, anses viktigare än kunskap som inte går att kontrollera (lika enkelt). Värderingar har med kultur att göra och kultur förändras. De tvingande sanningarna är nödvändiga och påverkar diskursen, medan viljan till sanning är diskursiv. Och skillnaden mellan dessa saker, tillvarons kontingenser, det som är möjligt men inte nödvändigt, är vad Foucault undersöker. Den kunskapen är viktig, om man verkligen vill VETA, om man inte bara är ute efter makt och inflytande. Synen på sanning påverkar synen på och värdet av olika kunskaper, och det i sin tur påverkar samhället. Allt och alla hänger ihop, och i mellanrummen uppstår kulturen som Foucault undersöker. Det gällde för de gamla grekerna och det gäller för oss idag.

Fria forskare och självständiga lärare

Det är enklare att leta där man kan och känner sig trygg, särskilt om man har ögonen på sig och inte får misslyckas. Alla vet att det är så. Och alla vet också att det är förödande för allt vad nytänkande och utveckling heter. Ändå är det just vad man gör, allt oftare, på allt fler ställen och i olika sammanhang. Igår presenterades regeringens forskningsproposition, och ansvariga för Skolsverige väntar på nästa veckas Pisa-resultat. Båda händelserna och dess innehåll ser jag som symptomatiska för samtiden. Känslan jag inte kan skaka av mig när jag lyssnar och läser kan sammanfattas i följande mening: Hoppas, hoppas, hoppas att utvecklingen äntligen ska vända. Jag hoppas också, men samtidigt vet jag att inget gott, nytt och konstruktivt kan komma ur mer av samma, och att inget bra och hållbart kan byggas på fåfänga förhoppningar. Problemet är att det vuxit fram en obegriplig övertygelse i samhället om att det krävs strategiska mål och strikt styrning för att nå någon vart. Det har varit mantrat som upprepats nu i över 20 år, samtidigt som kunskaperna i Sverige stadigt har fallit. Vi har målat in oss i ett hörn och sitter nu fast i en hopplös situation där samhället allt tydligare kontrolleras av strävan efter kontroll, istället för att faktiskt kontrollera utvecklingen. Vi lever i en drömvärld där kartan misstas för verkligheten, där problemen som skapas av systemet skylls på den mänskliga faktorn och där mer av samma, dessutom mer intensivt och omfattande genomfört ju större och tydligare problemen blir, anses vara den enda vägen fram. Så till den milda grad har ansvariga köpt denna bild att man inte längre lyssnar på forskarna, som betraktas som ett särintresse. Och det är klart, har man bestämt sig för att forskning är en verksamhet som kan målstyras och flyttat in i den känslan, tvingas man så klart hålla fast vid övertygelsen för att inte tappa ansikten inför väljarna.

Trots att alla vet att forskningen måste vara fri för att kunna kallas forskning och att verklig, högkvalitativ utbildning kräver självständiga lärare som agerar i frihet och med utgångspunkt i KUNSKAPERNA och ERFARENHETERNA man förfogar över, snarare än följer regler och tvingas inordna sig i en administrativ apparat och underkasta sig en ledningsstruktur som bestämmer över forskningens och utbildningens, vad, när och hur. Forskarna antas följa regler istället för att undersöka världen, kulturen och förutsättningarna för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och lärarna antas låta sig lydigt ledas av andra vilka indirekt försöker påverka eleverna och studenternas resultat (samt ta på sig äran av alla eventuella framgångar), istället för att självständigt arbeta med och ansvara för utvecklingen av ny kunskap och optimera förutsättningarna för (livslångt) lärande. När de förväntade resultaten uteblir står ledningen där handfallen, och för att inte tappa ansiktet och dra på sig kritik intensifieras strävan att implementera mer av samma. Bristen på nyfikenhet är stor och avsaknaden av tillit till professionernas kunskaper, erfarenheter och vilja att ta ansvar är total.

Regeringen deklareras stolt att:

Sverige och världen står inför flera stora samhällsutmaningar. För att möta dessa utmaningar och utveckla ett modernt välfärdssamhälle behövs forskningsbaserad kunskap. Regeringens ambition är att stärka den fria forskningen samtidigt som forskningspolitiken ska kopplas till de globala samhällsutmaningar som är relevanta för vårt samhälle. I regeringens forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft prioriteras tre globala samhällsutmaningar: klimat och miljö, hälsa och en ökad digitalisering. Andra delar i propositionen är bland annat ökade anslag till universitet och högskolor så att de kan ta långsiktigt ansvar för utvecklingen av forskningen samt hur vi ytterligare utvecklar vår innovationsförmåga.

Jag har inga invändningar mot något av det som står här, och jag som forskare har inga problem att acceptera att jag inte kan välja forskningsinriktning helt fritt och uteslutande efter eget intresse. Min forskning har tydlig inriktning mot förutsättningarna för att utveckla ett modernt välfärdssamhälle, jag arbetar sedan många år med att utveckla former för just kunskap i samverkan och hållbarhetsproblematiken löper som en röd tråd genom allt jag gjort sedan jag var student. Regeringens mål och ambitioner har mitt fulla stöd och jag vill inget hellre än att sätta igång med arbetet, och detta är jag långt i från ensam om. Akademin är fylld av högutbildade människor med forskarkompetens som bara längtar efter att få arbeta med dessa frågor. Problemet är att regeringen och riksdagen inte litar på forskarna. Man tänker sig att om verksamheten inte kontrolleras och målstyrs så kommer forskarna och lärarna att ägna sig åt annat. Varför då? Varifrån kommer denna misstänksamhet? Jag lägger en stor del av min frihet åt frågorna som pekas på och ägnar i princip all min vakna tid åt att reflektera över hur man skulle kunna nå målen. Mitt akademiska arbete, så som det kommit att se ut och organiseras idag utgör ett HINDER för regeringens ambitioner, och förslaget innehåller inga löften om några ändringar som skulle kunna underlätta min strävan att faktiskt vara samhället till nytta och betala tillbaka till samhället för investeringen som gjorts i min utbildning och lönen jag uppbär. Fast för att kunna göra det måste jag få tid att tänka och frihet att agera i enlighet med kunskapen och den beprövade erfarenheten jag som forskare har tillgång till.

Vi är många som reagerar, både bland lärare och forskare. Hur fri tillåter regeringen den fria forskningen att vara? SULF skriver följande på Brännpunkt.

Sveriges universitets­lärare och forskare, SULF, välkomnar i stort den argumentation som regeringen för men anser inte att höjningen räcker för att bryta det osunda beroende av extern finansiering som har resulterat i forskningsprioriteringar som varit kortsiktiga och säkra, i stället för långsiktiga och nyskapande.

Bristen på förståelse för vad som krävs för att få det man vill ha är fundamental. När måluppfyllelse är allt, misslyckanden betraktas som en katastrof och konkurrens alltid anses driva kvalitet, är det omöjligt att uppnå långsiktighet i verksamheten och nyskapande resultat. Ändå fortsätter man, och ju mer ihärdig kritiken från professionen blir och ju längre tiden går utan att de förväntade resultaten visar sig, desto mer styrning och kontroll utsätts de "fria" forskarna för. Kartan gäller och verkligheten ska anpassa sig, till varje pris, vilket leder till ett ofattbart resursslöseri. Enda anledningen till att skolan och forskningen inte helt rasat samman är att forskarna och lärarna (liksom vårdpersonalen på landets sjukhus) vänder ut och in på sig för att rädda det som räddas kan eftersom man arbetar i ett yrke som närmast är att betrakta som ett kall. Om alternativet är att lämna yrket är det ett stort steg att ta, och det är först när läget är akut som man väljer den utgången. Än så länge biter de flesta ihop och härdar ut, använder delar av sin fritid för kärnverksamheten och håller på det sättet systemet igång med hjälp av konstgjord andning.

­Regeringen satsar 1,3 miljarder på ökade basanslag men samtidigt drygt 1,5 miljarder på andra forskningsfinansiärer och utförare. För den fria forskningen hade det varit bättre om regeringen hade gjort tvärtom och faktiskt på allvar prioriterat bas­anslagen. Andelen basanslag i statens budget för forskning kommer inte att öka, inte ens fram till år 2020, och forskningen kommer till stora delar även i fortsättningen styras av externa finansiärer. 2014 sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen att ”Bas­anslagen för forskning prioriteras upp”. Men innehållet i forskningspropositionen visar att den ut­lovade prioriteringen uteblir.

Kanske kan man lura väljarna att Kejsaren har fått nya kläder, men forskare har utbildats i kritiskt och analytiskt tänkande. Så hur tänker man? Varför vågar man inte släppa taget och lita på forskarna. Det enda vi kräver är ju att så utföra uppdraget efter eget huvud, med stöd i den bästa kunskapen och år av erfarenhet? Forskarna kräver inte höjda anslag eller andra mål; bara frihet och förutsättningar att utföra uppdraget på bästa möjliga sätt, vilket man har kompetens att bedöma efter (minst, men oftast långt mer än) åtta års universitetsutbildning. Det är OBEGRIPLIGT hur man kan resonera som man gör.

En internationell jämförelse visar att svenska läro­säten har lägre andel basanslag än jämförbara länder. Danmarks forsknings- och innovations­politiska råd presenterade nyligen en rapport med jämförelser mellan Sveriges, Danmarks och Nederländernas forskningspolitiska system. Det som skiljer Sverige från de båda andra, mer framgångsrika länderna, är att Sverige har en betydligt högre andel extern finansiering. I Sverige är det därför praktiskt taget omöjligt att göra akademisk karriär utan ett ständigt inflöde av projektpengar. Enligt OECD-stati­stik har till exempel Norge 67 procent bas­anslag, Schweiz 62 procent och Danmark 57 procent. Sverige har i dag 43 procent och andelen har minskat stadigt både under föregående och nu­varande regeringar.

Man kan inte tala om frihet och samtidigt införa striktare regler, mer restfiktioner och minskad tillit samt begränsad frihet. Det är en motsägelse som strider mot allt vad vetenskap och beprövad erfarenhet heter. Dagens forskningspolitik liknar allt mer dagens nyhetsjournalistik och Donald Trumps presidentvalskampanj och ligger tragiskt nog i linje med post-sanningens diskurs. Det är inte mer pengar som behövs, det är mer tillit och större förståelse för kunskapsproduktionens förutsättningar. SULF pekar på en rad problem, och jag kan bara instämma.

1. Det är ett dyrt och ineffektivt sätt att fördela pengar. En professor lägger i genomsnitt en femtedel av sin forskningstid på att söka anslag. Sverige får mer forskning för skattebetalarnas pengar om basanslagen ökas.

2. Basanslagen äts delvis upp av externa finansiärers krav på medfinansiering. Statliga bidragsgivare ska ge full kostnadstäckning men de bidrag som kommer från exempelvis EU, stiftelser eller företag kräver att lärosätet bidrar med egna medel, som tas från basanslagen. När egna forskningsmedel läggs på att medfinansiera externa projekt påverkar det lärosätenas planering och prioriteringar.

3. Den låga andelen basanslag ökar problemet med osäkra anställningar inom högskolan och gör forskarna beroende av personliga kontakter med ”rätt” professor för att få vara med när ansökningar om forskningspengar skickas in till forskningsfinansiärerna. Det skapar en osund grogrund för nepotism och leder till en dålig arbetsmiljö.

4. Forskare pressas att publicera så många artiklar som möjligt i högt rankade tidskrifter för att meritera sig. Jakten på publiceringar och projektanslag innebär risk att säkra projekt väljs framför osäkra, vilket leder till mindre nyfikenhetsforskning. Grundtanken med forskningen, att utforska det okända, går förlorad. Forskare ska ägna sig åt jakt på kunskap, inte jakt på pengar.

5. Externa forskningsmedel fördelas inte jämställt. Ministern för högre utbildning och forskning ­Helene Hellmark Knutsson har påtalat det som ett mycket allvarligt problem. Ändå lägger den feministiska regeringen fram en forskningsproposition som inte ökar andelen direkta anslag i statens forskningsbudget. Det försvårar arbetet för en mer jämställd högskola.

6. Beredskapen att använda forskningsgenombrott i andra länder kräver att basanslagen räcker till att garantera tid för forskning i lärares tjänster. ­Annars får universitetslärare svårt att följa internationell forskning och förmedla den till studenter och ­vidare ut i samhället.

Vill Sverige få kvalitativa och användbara forskningsresultat samt häva Pisaraset finns det inga genvägar. Regeringen kan inte lyssna mer på Svenskt Näringsliv än på forskarna, och forskningen kan inte styras enligt principer hämtade från produktionsindustrin.

Många stora vetenskapliga upptäckter görs när forskare fördjupar sig i sina ämnen utan tydligt uppdrag och tänkt resultat med sin forskning. Många Nobelpristagare har genom en fri och obero­ende grundforskning gjort stora upptäckter.

Enligt Helene Hellmark Knutsson så har det ”funnits en övertro på att det politiskt går att identifiera framstående forskning för att nå snabba resultat.” Vi håller med ministern. Därför är vi förvånade över att andelen basanslag inte ökar med regeringens förda politik.

Förvåning är inte vad jag känner, jag kämpar med känslan av bedrövelse när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara. Och under tiden fortsätter utvecklingen att gå på tvärs mot regeringens stolta visioner. Det är tragiskt på så många olika sätt.

Företagens ansvar och ansvarsfullt företagande

Hållbarhet är ett begrepp med (åtminstone) tre delaspekter: Miljön, mellanmänskliga relationer och ekonomi. Delaspekterna hänger ihop och måste behandlas som en interagerande helhet om verklig, långsiktig hållbarhet ska kunna utvecklas och samhället fungera. Andreas Cervenka skriver, som vanligt, klokt om ekonomin och räds inte att ställa kritiska frågor till företagen som annars ofta lite räddhågset bemöts med mössan i hand. Det är inte hållbart att anpassa övriga hållbarhetsaspekter efter den ekonomiska elitens egoistiska önskemål. We are all in this together! Samhället är beroende av entreprenörer och företag, men företagen måste också inse att beroendet är ömsesidigt och att den ekonomiska sektorn inte kan segla över allt och alla andra. Företagsledare kan inte diktera villkoren för helheten, inte om samhället ska kunna nå målet om hållbarhet.

Det trendigaste som finns bland maktens män och kvinnor i dessa dagar är att ”lyssna in oron hos vanligt folk”. Märkligt nog verkar det bara gälla när vrålen från folkdjupet passar den egna åsikten. Enligt en opinionsundersökning från Aftonbladet/Inizio vill hela 74 procent av svenskarna begränsa vinsterna i välfärdsföretag. Ändå bekämpas denna idé med kraft av många politiker och företagsledare.

Mer intressant är kanske hur det kommer sig att näringslivets vinstjakt fått så dåligt rykte att en majoritet av befolkningen vill hålla den långt borta från skolor och sjukhus. Att ens andas skepsis kring företagens vinstmaximering får blodtrycket att rusa hos många direktörer. ”Ett bolags enda syfte är att berika sina aktieägare bla bla bla.”

Om så bara för ett ögonblick: släpp det. Det händer lite saker i omvärlden. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, säger sig vara förfärad över Donald Trumps valseger. I en intervju i DI uppmanade hon politikerna att rycka upp sig och göra mer för att stävja populism. Det ligger förstås en del i det. Ett problem: det verkar inte fungera. Vill näringslivet se bättre stämning i samhället? Jättebra! Det är bara att sätta igång.

Det är lätt att peka på problem och tala om vad andra ska göra. Egoism är dock ingen samhällsbyggande eller hållbarhetsfrämjande egenskap. Jag kan bli framgångsrik genom att endast se till mig och mitt, men samhället blir sårbart om det blir en allmän och accepterad inställning. Som VD för Svenskt Näringsliv och Ordförande för Uppsala Universitet har hon en unik maktposition i Sverige. Hon representerar tunga instanser med stort symbolvärde. Populism är ett stort samhällsproblem och ett allvarligt hot mot hållbarheten, vilket valet av klimatskeptikern Donald Trump till president för USA visar. Utbildning är ingen garanti, det går inte att utbilda bort populism, men det går heller inte att tänka att någon annan ska ta tag i saken. När Carola Lemne väljer att lämpa över ett så pass stort och komplext problem på politikerna agerar hon egoistiskt och blottar den klyfta mellan den ekonomiska makten och resten av samhället som hotar att slita isär helheten. Vad gör Svenskt Näringsliv för att motverka populism och främja hållbarhet? Cervenka pekar på några saker man skulle kunna göra. Om näringslivet agerar hållbart och tar ansvar kanske motståndet bland befolkningen mot vinter i välfärden minska och vi skulle kunna fokusera på det som är viktigt: Långsiktig hållbarhet. Varför, undrar jag, gör inte fler företag följande?

1) Investera mer

”Va, har folk spridit lögner hos oss?” Facebookgrundaren Mark Zuckerberg reagerade misstänkt yrvaket på anklagelserna om falska nyheter. För att sedan pudla. Ungefär samtidigt meddelade Facebook att bolaget ska lägga motsvarande 55 miljarder kronor på att köpa tillbaka sina aktier på börsen. För en hundradel av beloppet hade Facebook kunnat anställa en veritabel armé av faktagranskare.

Denna dumsnålhet är inte unik. De globala storbolagens enorma kassor används allt mindre till investeringar och i allt större utsträckning till aktieåterköp eller utdelningar för att lyfta aktiekursen. Så skapas inte tillväxt.

Utan investeringar är visionen om hållbarhet en omöjlig dröm. Kapitalismens bärande grundidé, själva innovationen som var nyckeln till den exempellösa framgången för kapitalismen var att vinsten återinvesterades i verksamheten istället för att konsumeras. Idag är det en tanke som allt mer överges. Och när till och med skolor och vårdföretag betraktas som vinstmaskiner är det inte konstigt att folk reagerar. Det är inte populism att ifrågasätta vinstuttag, det handlar om hållbarhet. Spanien var en ekonomisk stormakt under medeltiden, men välståndet byggde på inflödet av guld från kolonierna. Pengarna konsumerades av adeln som blomstrade under en kort period för att sedan aldrig riktigt återhämta sig. Idag är Spanien ett låglöneland. Holland valde en annan väg, liksom England som hade turen att agera i en tid där den tekniska utvecklingen kommit långt. Nyckeln, inte bara till framgången utan till den långvariga lönsamheten och minskningen av klyftorna i samhället var ÅTERINVESTERADE vinster som gjorde att verksamheterna växte och fler fick del av välståndet. Ekonomisk var kapitalismen hållbar i början av sin historia. Hållbarheten var nycken till framgång. Problemet var att den gick hårt åt naturen. Balans mellan de olika delarna är som sagt nyckeln. Idag är ekonomin fixerad vid vinstuttag och det gör den ohållbar i alla tre hänseenden. Klyftorna ökar, miljön far illa och basen för framtida vinster utarmas. Kortsiktighet som sprider sig i finansvärlden är ett resultat av okunskap, som inte minst borde oroa Lemne som företräder en av landets viktigaste aktörer på forsknings- och utbildningsmarknaden.  

2) Betala skatt

Om politikerna ska ”rycka upp sig” är det förstås en fördel om de har pengar att spendera. Att många multinationella jättar gjort nolltaxering och skatteflykt till en konstart underlättar tyvärr inte. Och nej, företag ska inte börja ge allmosor till staten. Det räcker med att damma av det pensionerade uttrycket ”göra rätt för sig”. Hur gör man det? Ett tips är att fråga ”vanligt folk”. 99 procent sysslar med sådant hela dagarna.

Om inte framgångsrika företag vill bidra till samhället liksom alla andra gör via skattsedeln, varför ska då vanliga löntagare göra det? Och vad kan politikerna göra på populism och annat om de inte har resurser nog att sätta tyngd bakom orden. Näringslivets toppar brukar ta hiskeligt mycket betalt för att axla ansvar, det är till och med något man skryter med. Om samma logik ska gälla även politiker måste någon betala, och vad är argumentet att näringslivet som ställer krav och har synpunkter på vad politikerna gör INTE ska vara med och bidra? Skatt är inte stöld, det är återinvestering i samhället och en nödvändig insats för långsiktig hållbarhet.

3) Anställ

Flyktinginvandringen är en stor fråga i många länder. Men varför ska integrationen bara vara en uppgift för politiker? Ica-handlaren Jonas Berg i Södertälje skrev i en debattartikel för en tid sedan att praktikplatser och i förlängningen kanske jobb till nyanlända inte bara är en vinst för samhället utan också bra för affärerna. ”Alla, från småföretagare till stora börsnoterade bolag med många tusen anställda, kan bidra”, skriver han. Se där, en kastad handske.

Arbetslinjen talar politikerna om: Jobb, jobb, jobb. Men bara företagen kan anställa. För att samhället ska bli hållbart måste alla bidra, inte bara politiker eller folket: Alla! Företagare är också människor och borde kunna känna empati. Varför ska vi annars lyssna på och beundra dem? Vem som helst kan agera känslokallt och avskeda anställda så fort vinstmarginalen minskar. Det behövs bara att man stänger av känslorna, det vill säga slutar agera som en inkännande människa. Att göra vinst är enkelt, om man bara slipper ta ansvar.

4) Sluta fiffla

Få saker förgiftar ett samhälle så effektivt som korruption. Tyvärr har skandalerna avlöst varandra, även i Sverige. Ericsson anklagas för mutor och lastbilstillverkarna Volvo och Scania har ertappats med att systematiskt ha blåst sina kunder. Volvo har redan tvingats böta över 6 miljarder kronor. Antal chefer på lastbilsjätten som ställts till svars: noll (0). Listan över det globala näringslivets skumraskaffärer är smärtsamt lång, inte minst i finanssektorn. Ett slut på detta, inte bara i ord utan också i handling, skulle vara ett minst sagt välkommet bidrag till den så kallade sammanhållningen.

Fifflet som företagens ledningar ägnar sig åt är enormt allvarligt! Men ännu allvarligare är att detta inte uppmärksammas mer, av politiker och andra. Tystnaden från Svenskt Näringsliv är talande och utgör ett allvarligt hot mot hela samhällets hållbarhet. Och därför kan man fundera över hur lämpligt det är att en sådan som Lemne sitter som ordförande för Uppsala universitet. Att behandla skumraskaffärerna som avslöjas gång på gång som isolerade händelser eller individ- och företagsspecifika problem, är på inget sätt hållbart. Om företagen agerar som om de levde i en annan värld är det samhällets ansvar att återföra den ekonomiska eliten till verkligheten. Här finns en viktig grogrund till den växande populismen och att skylla på eller lägga ansvaret för att fixa saken på politikerna är cyniskt och bekräftar snarast problemets vidd. Detta är en fråga som borde lyftas till en helt annan nivå och diskuteras mycket mer.

5) Sänk vinstkraven

Vad beror ovanstående fenomen på? En observation är att samtidigt som många kurvor i samhället pekar nedåt, till exempel framtidens pensioner eller empatinivån på Twitter, tycks en kurva vara konstant: den som visar företagens avkastningskrav.

Näringslivet har hållit fast vid skyhöga vinstmål, ofta mellan 15 till 20 procents förräntning av kapitalet, trots svag tillväxt och rekordlåga räntor. Det är hög tid tänka om. Överdrivna vinstkrav är en förklaring till att investeringarna uteblivit. Det menar bland andra förre Riksgäldschefen Thomas Franzén som också argumenterar för att detta i sin tur är en orsak till att centralbankerna tvingats elda på ekonomin med allehanda problem som följd.

Att vd:ar enligt lag är skyldiga att prioritera aktiekursen över allt annat är en myt, enligt den amerikanske juridikprofessorn Lynn Stout. Hon pekar på att ledningen ska se till ”bolagets bästa” vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att maximera aktieägarvärdet. Det är inte ens säkert att aktieägarna gynnas av blind vinstmani, särskilt inte om det sker genom skatteflykt eller miljöförstöring. Även portföljförvaltare bruka föredra att andas ren luft.

Flummigt? Inte värre än att det redan är på väg. Enligt en undersökning som PwC gjort bland 1 400 globala företagsledare uppgav 76 procent att framgång numera handlar om mer än finansiella resultat.

Ekonomen Jim O’Neill sade i en intervju med nyhetsbyrån Bloomberg att om trenden med arga väljare och populism ska vändas måste direktörer ändra sitt beteende radikalt jämfört med de senaste 20 åren. Han pekade bland annat på trenden att en allt större andel av vinsterna går till kapitalägarna på bekostnad av arbetare. Jim O’Neill var under många år chefsekonom på banken Goldman Sachs, en institution traditionellt sett inte känd för sin bokstavstrogna marxism.

Växande klyftor är varken ekonomiskt eller socialt hållbart. Och det faktum att orimliga krav på ständigt ökad vinst(ökning) fortfarande upprepas och talas om som den naturligaste sak i världen visar på en oroande faktaresistens, som sipprar ner i samhället ovanifrån. Hur kan samhället tillåta att en samhällsbärande sektor lever i en drömvärld medan resten av samhället går på knäna och naturen offras för att hålla drömmen vid liv? Det är det allra största sveket mot våra barn och barnbarn. Om makt tillåts gå före rätt finns ingen möjlighet att nå hållbarhet. Var finns evidensen för att rådande syn på vinst fungerar? Det är en berättigad fråga, som borde ställas till en sådan som Lemne när hon kritiserar politikerna?

Företag är inte autonoma vinstmaskiner. Gemensamt för anställda, kunder och aktieägare är att de är människor. Rimligen kan alltså alla som vill bidra till ett bättre samhälle. En tanke som möjligen kan framstå som löjligt utopisk.

Men även i dessa ”post-truth”-tider går det kanske att kosta på sig en faktauppgift: Att inte försöka är en garanti för att misslyckas.

Vi är alla människor, och samhället är vårt GEMENSAMMA ansvar. Ska målet om hållbarhet kunna uppnås krävs att alla gör vad de kan, både som människor och som företrädare för organisationerna man arbetar i och är ledare för. Välstånd sipprar inte ner i samhället, den sugs uppåt i systemet. Moral däremot, sprider sig från huvudet till svansen. Och, viktigast av allt, hållbarhet är ALLAS angelägenhet!

Släpp kunskapen fri och lita på lärarna

Vissa sanningar som går på tvärs mot rådande diskurs kan upprepas hur många gånger som helst utan att få fäste i det allmänna medvetandet, medan lögner som ligger i linje med kulturellt accepterade och vida spridda föreställningar. Sanningen om hur kunskapsutveckling främjas är en sådan sanning. Det känns ibland tröstlöst, men med en dåren envishet väljer jag att upprepa det alla reda vet. För det räcker inte att veta, det krävs handling också för att kunskapssynen och skolverksamheten ska kunna förändras och resultaten i den svenska skolan förändras till det bättre. Utgångspunkten för dagens reflektioner är två texter hämtade från dagens tidningar först ett debattinlägg i SvD av Johan Haeffner (lärare Akalla grundskola, författare till boken "Skolan under ytan") och sedan en artikel i DN av Karin Bojs. 

Idag krävs att man har en tydlig lösning på problemen man påpekar, för att bli tagen på allvar. Det räcker inte att peka på problem, har man ingen lösning som adresserar just det problem man pekar på kommer allt att fortsätta som vanligt. Och medan debatterna om olika, mer eller mindre elaborerade förslag till lösningar utkämpas utlämnas lärarna i skolan åt sitt eget öde i en allt mer kontrollfixerad organisation. Haeffner skriver.

Alla med intresse för svenska skolan bävar nu inför PISA-rapporten, för niondeklassares kunskaper, som ska presenteras den 6 december. Kommer den fallande kurvan fortgå, avstanna eller vända?

En annan rapport från OECD, som nyligen presenterats, inger inte direkt hopp. Svenska lärare arbetar cirka 200 timmar mer än genomsnittet inom OECD. Om svenska lärare arbetar drygt en timme mer per dag så skulle man kunna tro att detta skulle leda till toppresultat. Tyvärr har internationella kunskapsmätningar på senare tid visat att det förhåller sig tvärtom. Svenska elevers resultat har kontinuerligt sjunkit samtidigt som lärares arbetsinsatser i tid ligger i topp. Detta visar med tydlighet att något är avgörande fel inom svensk skola. Sambandet mellan svenska lärarkårens arbetstidsuttag och kunskapsras leder till slutsatsen att det finns ett starkt samband mellan att lärare är överbelastade och att elevernas kunskapsresultat sjunker.

Arbetsbördan ökar även på högskolan. Fast det innebär inte att fler timmar ägnas åt lärande eller kunskapsutveckling, som jag förutsätter att den som vill bli lärare eller forskare sökte sig till yrket för att kunna ägna sig åt. Kunskapsutveckling är en högst komplex verksamhet, omöjlig att målstyra och kontrollera. Det är arbetsuppgifter som kräver tid att tänka, förståelse för att resultaten kommer i skov och aldrig går att beställa fram (långa tider av improduktivt tragglande och ibland tillbakagång, följs av språngvisa, nyckfulla framsteg) samt tillit till individerna och frihet under ansvar. Paradoxalt nog är det kvalitetsängslan och försöken att kontrollera resultatet som gör att det sjunker, för ansvaret flyttas från individen till systemet. Lärarna utför order och tvingas ansvara för elevernas resultat. Går det bra tar skolans ledning åt sig äran, och sjunker betygen är det lärarna som får bära hundhuvudet. På ytan ser allt ut att fungera, men när KUNSKAPERNA (det vill säga de konkreta konsekvenserna av arbetet som utförs i den svenska skolan) jämförs med kunskaperna hos elever i andra länder har resultatet under en lång följd av år varit nedslående. Ändå fortsätter man på den inslagna vägen genom att införa mer av samma. Den fåfänga drömmen om att man gör rätt och att allt bara handlar om att det tar tid att vända utvecklingen är enklare att hålla fast vid än att inse sanningen, som beskrivs av en äldre lärare så här:

Följande hörde jag från en erfaren numera nyligen pensionerad lärare, som arbetat inom svenska skolan sedan 70- talet. Under 70- och 80-talen påverkades inte elevernas kunskaper av trender, ny läroplan och andra nyheter. Lärare var självständiga och stod stadigt i sina egna intentioner. De kunde fortsätta att leverera god undervisning trots en turbulent tid. Det som möjliggjorde detta var att arbetssituationen fortfarande var rimlig och lärarna upplevde sig som självständiga. Av den anledningen skedde inga avgörande negativa effekter på elevernas kunskaper. Den pensionerade läraren förklarade att den svenska skolans fria fall under 2000-talet beror på att lärarnas arbetssituation blev radikalt sämre från 90-talet och framåt. Då i samband med omfattande organisatoriska förändringar och omfattande besparingar. Lärarkåren förlorade stora delar av sin professionella frihet och lärares arbetsvillkor försämrades radikalt.

Friheten i yrkesutövandet och tilliten till lärarnas kompetens och omsorg om kunskapen började ifrågasättas någon gång på 1990-talet bland politiker och allmänhet. "Varför ska lärarna ha semester hela sommaren?, var det många som grymtade. På bageriet jag jobbade på var det många av kollegorna som jublade när lärarnas arbetstid började regleras och sommarlovet omvandlades till vanlig semester. Som om deras liv blev bättre och drägligare av att lärarnas möjlighet att vila ut och förkovra sig i sitt ämne minskade drastiskt. Frihet är inget man kan köpa för pengar och det bidrog helt säkert till att göra läraryrket attraktivt. Den allmänna uppfattningen idag är att skolan måste kontrolleras mer, och med mer kontroll följer mindre frihet och eftersom det kostar pengar att kontrollera innebär det att pengarna som finns över till lärande och kunskapsutveckling minskar. Det sitts på möten, skrivs protokoll, dokumenteras, diskuteras och utvärderas. Uppgifter som går att följa upp och skapa protokoll för ges företräde framför tänkande, läsande och lärande. Verklig kvalitet kan inte säkras, men det är ändå möjligt att skapa system för kontroll av sådant som antas leda till kvalitet. Ansvariga för skolans verksamhet vill ha sin rygg fri, vilket gör att en allt större andel av tiden och resurserna som läggs på skolan handlar att underlätta för utvärderarna. Skolan håller på att bli en maskin som brummar och låter, men bara producerar ljud och avgaser. Mer av samma löser ingenting. Det är inte fler komplicerade system som behövs, utan förståelse för komplexiteten i uppdraget, mer tid att tänka och tillit till lärares professionella kompetens.

Om vi vill komma åt kunskapsraset inom svensk skola behöver vi förbättra lärares arbetssituation. Grundproblemet är att lärares uppdrag är allt för omfattande vilket leder till att kunskapsuppdraget överskuggas. För att komma åt arbetsbelastningen och elevernas kunskapsresultat behöver vi förstärka och prioritera skolornas och lärarnas undervisningsuppdrag. Politiker bör genom regleringar och reformer sträva efter att renodla lärares arbetsuppgifter så att mer tid kan ägnas till kärnan i yrket, att undervisa.

Vad kan politiker göra för att förbättra lärarnas arbetssituation och därmed vända kunskapsraset?

• Reglera lärares undervisningstid genom att införa en övre gräns för hur mycket tid och hur många elever en lärare ska undervisa.

• Undvika reformer som innebär administrativt merarbete.

• Undvika satsningar och projekt eftersom de leder till nya arbetsinsatser vilket leder till en inflation av aktiviteter, som riskerar att tränga undan skolornas ordinarie rutiner.

• Studier från bland annat Katalys visar att flera friskolor har en förhållandevis låg lärartäthet. Skolors verksamhet är mer produktiv i ekonomisk synvinkel om varje lärare producerar mer undervisning. Detta leder till att lärare riskerar att få ökad arbetsbelastning vilket leder till sämre undervisningskvalitet. Därför bör skolors möjlighet att ta ut vinst till ägarna avskaffas, eftersom det riskerar att försämra lärarnas arbetssituation. Sverige är ensam i världen om att tillåta vinstuttag inom grundskolan. Så länge kunskapsraset fortgår så talar det inte för att vårt närmast unika vinstexprement är ett framgångsrecept.

• Ge skolorna ett statligt bidrag så alla nyexaminerade lärare under första året har en arbetsbelastning som motsvarar en halv normal lärartjänst. Detta för att nya lärare ska kunna komma in i yrkesrollen på ett bra sätt.

• Avskaffa eller modifiera förstelärarreformen och lärarlönelyftet eftersom det leder till en förstärkt splittring av den svenska lärarkåren. För att förbättra lönereformernas legitimitet bör förstelärares utnämning endast baseras på akademisk meritering från högskolor och universitet. Av samma skäl bör lärarlönelyftet grundas på faktorer som är tydligt mätbara, som till exempel lärarlegitimation och tjänsteår.

• Ta bort en av kursplanernas storheter, hela kravdelen och behåll kursplanens övriga två storheter, centralt innehåll och förmågor. Då läroplanen idag utgör en byråkratisk djungel med allt för många tolkningsmöjligheter så leder den i allt för många fall till stress och osäkerhet för såväl lärare som elever.

• Staten tar över makten över alla kommunala skolor för att säkra att avsedda reformer får verkan. I nuläget tenderar regeringens och riksdagens intentioner att gå om intet då de ska implementeras, eftersom de olika huvudmännen gör olika tolkningar av reformerna.

Lärarnas professionella frihet och självständighet behöver stärkas. Lita på lärarna! Ge dem arbetsro!

Det svåra är att inse hur enkelt det är, och att det är omöjligt att garantera och kontrollera skolverksamhet och kunskapsutveckling. Det går att kontrollera var människor är och vad de gör, men är det högkvalitativa resultat man vill ha måste man locka fram nyfikenheten och skapa förutsättningar för lärande, som är ett komplext problem som aldrig kan förenklas. Lita på lärarna och ge dem arbetsro!

Det finns inga genvägar till verklig kunskapsutveckling. Sätts dessa ord och tankar i samband med hur det ser ut på högskolan ökar allvaret och vidgas problemen. Karin Bojs skriver om en förändrad syn på kunskap, om faktaresistens som sprider sig snabbt och som nu nästlat sig in i USAs högsta ledning.

Halten av koldioxid i luften har ökat. Världen har blivit varmare. Isarna i Arktis smälter med oroväckande hastighet. Just nu är istäcket i Norra ishavet mindre än någonsin uppmätt så här års. Men samtidigt verkar människors förmåga att ta till sig fakta ha försämrats. I USA verkar klimatforskningen just nu vara ännu mer hotad än den var för tio år sedan.

I centrum för diskussionen står en avdelning av rymdstyrelsen Nasa som ägnar sig åt att studera jordklotet. Det handlar huvudsakligen om satelliter som har sina instrument riktade nedåt. Dessa instrument registrerar bland annat temperaturer, moln och förekomst av vatten och is.

Oumbärliga grunddata för att förstå vad som händer med världens klimat.

Läs mer: Risk för oväntade effekter i Arktis

En av den blivande presidenten Donald Trumps rådgivare i vetenskapliga frågor, Bob Walker, har uttalat sig i veckan och sagt att pengar nu ska flyttas från observationer av jorden till utforskning av yttre rymden. Denne Bob Walker har också kallat Nasas program för observationer av jordklotet för ”politiserad” och ”politiskt korrekt” forskning.

Den som har makten kontrollerar kunskapen. Sanningen är ett rö för vinden i debatten och kan inte föra sin egen talan. Detta är ett faktum som påpekats av poststrukturalistiska forskare sedan 1970-talet, för döva öron och i kraftig motvind. Nu står vi där vi står och faktaresistensen sprider sig, ända upp till världens mäktigaste ämbete. Kunskap är värdelös om den inte används, och nu står hoppet till ett fåtal mäktige ledares välvilja.   

Optimistiska bedömare förutspår att Donald Trump snart kommer att ändra sin hållning i klimatfrågan, precis som George W. Bush gjorde på sin tid. Vetenskapliga fakta i målet är så överväldigande, och det finns så många fördelar med att ställa om från fossila bränslen. Även ekonomiska och säkerhetspolitiska.

Andra bedömare vågar inte hoppas på en sådan förbättring. För närvarande är i alla fall utsikterna för den amerikanska klimatforskningen allvarliga och akuta, ja direkt skrämmande. Evolutionen och vaccin är två andra ämnen som populister och extremister gärna ser som måltavla.

Donald Trump är en företagsledare med stora ekonomiska intressen. Vad säger att han kommer att utforma sin politik i enlighet med forskningen, när han i realiteten styr över forskningens inriktning? Vi kan hoppas, men risken är överhängande att det inte blir så.

Jag kan bara önska att sansade människor i Sverige, antingen de står till höger eller vänster, är religiösa eller icke-troende, vaknar upp och inser vilka strömningar som ligger i tiden.

Påtala gärna brister inom vetenskapen, såsom fusk och biverkningar. Men glöm inte att demokratin behöver flera ben för att stå stadigt. Fria medier, yttrandefrihet och oberoende rättsväsende hör dit. Det gör också vetenskap och fakta, och det borde vi tala mycket mer om.

Bilden som framträder när olika kunskaper läggs samman är skrämmande, vilket en tredje artikel får illustrera. Det är Anna Nilsson Vindefjärd, (stiftelsen Forska Sverige) och Cissi Askwall, (föreningen Vetenskap och Allmänhet) som intervjuats om den kommande forskningspropositionen, och det är dyster läsning som inte ger särskilt mycket hopp om en förändrad syn på förutsättningarna för kunskapsutveckling och forskning.

– Forskning behövs för att kunna förstå och förbättra världen - för att klara olika samhällsbehov och de globala utmaningarna. Det känns extra viktigt nu i den tid av global osäkerhet som vi lever i, säger Cissi Askwall, generalsekreterare i föreningen Vetenskap och Allmänhet.

– Forskning och innovation är basen för Sveriges ekonomi och nyckeln till framtiden. Vi är beroende av forskning för att skapa arbetstillfällen och välstånd. Många politiker pratar om detta men verkar inte förstå hur fundamentalt det är och hur stor konkurrensen är från andra länder. Företagen vill vara där den ledande forskningen är och om de uppfattar att Sverige inte satsar ordentligt ökar risken att de flyttar sin verksamhet till andra länder, säger Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare för stiftelsen Forska Sverige.

Utbildning, forskning och kunskapsutveckling är en investering, inte en produktionssystem för snabba cash, vilket verkar vara den rådande inställningen. Kunskap går inte att beställa fram, den kan man bara hoppas på. Därför är det så olyckligt att kontrollera lärare och så viktigt att istället lita på forskare och lärare. Om man inte känner sig litad på kan man aldrig göra ett bra jobb i forskningens eller undervisningens tjänst.

Innehållet i propositionen blir offentligt först på måndag, men budgetpropositionen från september visar hur mycket regeringen tänker satsa på forskning.

Anna Nilsson Vindefjärd menar att det inte är tillräckligt.

– Penningnivån bekymrar mig. De statliga anslagen till forskning, utveckling och innovation ska höjas med 2,815 miljarder kronor fram till 2020. Men översätter man det till procent av BNP betyder det att forskningsanslagen minskar från 0,76 procent av BNP 2016 till 0,7 procent år 2020, säger hon.

Enligt Forska Sveriges beräkningar skulle Sverige halka ned från åttonde plats 2016 till tolfte plats år 2020 internationellt, om övriga länder ligger kvar på samma andel av BNP som i dag.

– Det är lite magstarkt att säga att vi satsar på forskning. Då måste vi ju följa den ekonomiska utvecklingen och ta hänsyn till att även kostnaderna ökar. Om regeringen inte satsar mer än så här blir det en tuffare miljö för forskare, säger Anna Nilsson Vindefjärd.

Politik idag handlar allt mindre om att vilja, och allt mer om att ge sken av att man kan och vill. Politiker idag är mer intresserade av opinionsvindarnas rörelser, än av ideologi och visioner. Det finns ingen långsiktighet, bara fokus på kronor och ören. Marknadsföringen är viktigare, än produkten man säljer. På det sättet har den svenska skolpolitiken lyckats, för betygen ökar stadigt medan kunskapsjämförelserna med andra länder sjunker drastiskt. Samma utveckling där som i landet i övrigt alltså. Julhandeln förväntas slå nya rekord, medan kostnaderna för integration anses för dyra. Vi har uppenbarligen råd med det vi tycker är viktigt, och vi får vad vi betalar för. Allt handlar inte om pengar, men det säger något ...

Thomas Strand är nöjd med forskningspropositionen.

– Det är bland annat viktigt med forskning för att möta de stora samhällsutmaningarna som klimatet, stora folksjukdomar, digitaliseringen och hur vi kan få ett mer inkluderande samhälle, säger han.

Marie Wiberg hoppas däremot att satsningarna inte blir för riktade.

– Forskning som verkligen förändrat samhället har ofta drivits av forskares nyfikenhet. Talteorin utvecklades för tusentals år sedan, och de matematikerna hade ingen aning om att den skulle användas för bankernas krypteringssystem i dag. Vi visste inte att vi ville ha webben innan fysiker på Cern behövde ett sätt att kommunicera data till varandra, säger hon.

Anna Nilsson Vindefjärd från Forska Sverige menar att vi inte har råd att låta bli att satsa på forskning.

– Jag säger som Mary Woodard Lasker: ”If you think research is expensive, try disease!” Med ökade vårdkostnader och en åldrande befolkning måste vi hitta lösningarna, säger hon.

Tänk man istället för att kontrollera skolan, lärarna och kunskapsutvecklingen satsade på att kontrollera problemen och utmaningarna som samhället står inför med kunskap, tänk om kunskapen stod i centrum istället för pengarna. Tänk om!

Ingångar till Tusen platåer 2

Det det sägs att det finns lite över 200 olika definitioner av begreppet kultur. Till boken Tusen platåer finns det lika många ingångar som det finns läsare. Den här serien bloggposter handlar om det, om att visa på mångfald och just olika ingångar till en bok som kommit att bli mig följeslagare genom livet. Jag har inte anslutit mig till någon skola och Tusen platåer är ingen regelsamling, ingen text att följa. Deleuze och Guattari skrev texter att inspireras och låta sig utmanas av. Texter som öppnar upp och ger perspektiv på det invanda. öppna texter att leva och förändras med. Framförallt Tusen platåer är en text som i alla fall jag aldrig kommer att bli färdig med. Kanske kommer jag att tröttna på den, men färdig blir jag aldrig. Dess form och innehåll är så pass abstrakt att texten hela iden skiftar nyans, lite som ett kalejdoskop. Så vill jag beskriva boken, men här var inte tanken att jag skulle lägga ut texten om mina tankar. Utgångspunkten denna gång är mina anteckningar från den föreläsning som vetenskapsteoretikern Christopher Kullenberg höll på Stadsbiblioteket i Göteborg, om just Tusen platåer, den 16 november. En väldigt bra och mycket välbesökt föreläsning, som bekräftar det jag just sagt.

Att skriva om en föreläsning kan så klart aldrig göra den rättvisa, men det är heller inte min ambition här. Jag gör som Deleuze gjorde med Guattari, jag stjäl Kullenbergs ord och skriver om min upplevelse och tankarna som hans föreläsning väckte. Detta är min tolkning av dels det som blev sagt, dels boken han talade om. Inte ens Deleuze och Guattari hävdar upphovsrätt på sina tankar, så detta bör vara helt i sin ordning och ligga i linje med filosofin som idag är kanske mer aktuell än någonsin. Michel Foucault skrev i ett berömt förord till en bok jag glömt viken det var, att nästa århundrade, vårt innevarande århundrade skulle bli Deleuziskt. Om det blir så står skrivet i stjärnorna, men är fullt möjligt, vilket jag får be att återkomma till mot slutet.

Kullenberg inledde föreläsningen med att säga att han först tänkt sammanfatta boken, men att han landat i att det inte går. Tusen platåer är inte en text som låter sig sammanfattas, därtill är den allt för komplex. Det handlar om ett slags kritik av samtiden (den samtid som boken läses i), både som form och rörelse. Boken är inte en linjär redogörelse för ett sammanhållet resonemang. Den har ingen början och inget slut, bara platåer. Kanske inte 1000 men tillräckligt många för att räcka en hel livstid för den som vill lista alla ingångar och utgångar till bokens innehåll. Argumentationen förs simultant och parallellt och bilderna som varje platå illustreras med säger ofta lika mycket som texten, utan att upprepa sig. Kullenberg berättade att ingen förstod boken när den kom ut 1980, eller kanske det var det inledande kapitlet om rhizom (som jag skrivit en serie bloggposter om), som publicerades som ett särtryck i slutet av 1970-talet. Tusen platåer kom ut 1980. Det är en icke-linjär filosofi som skrivs fram och visas upp för att dels väcka tankar, dels för att inspirera till eget tankearbete. Rhizom är en abstrakt logik. Det finns ingen ledare, ingen följare, bara olika sätt att förhålla sig till rörelse och förändring. Inget centrum, ingen hierarki och tillblivelse mellan heterogena aktörer. Även om Deleuze inte gillade tanken på liknelser vill jag se det som ett slags evolution. Det handlar om a-parallella block av tillblivelse, av separata och autonoma men ömsesidigt beroende delar av en komplex och sammanhållen helhet. Rhizombegreppet hjälper oss att se och förstå oväntade samband och är ett tankeverktyg skapat för att lära sig se och förstå hur beroende allt och alla är av allt och alla andra. "Råttor är rhizom", sa Kullenberg. Jordgubbar, maskrosor och svampmycel är andra exempel. Icke-hierarkiska strukturer utan centrum, det är ett sätt att beskriva rhizom. Motsatsen är träd. Hierarkiska strukturer organiserade runt ett centrum. Träd är stora och starka, men ett enda åsknedslag kan få dem på fall. Rhizomatiska strukturer kan inte utrotas, vilket råttorna är en talande illustration av. Internet skapades efter rhizomatiska principer, för att systemet skulle överleva en atombombsexplosion. Internet består av lika många sammankopplade och kommunicerade centrum.

Rhizom är ett ord hämtat från biologin, men det är ett tankeredskap som skapats för att hjälpa människor att tänka bättre. Kullenberg pekar på och förklarar begreppet med hjälp av det kända exemplet med (relationen mellan och den ömsesidiga tillblivelsen som) getingen och orkidén. Båda är autonoma, men samtidigt ömsesidigt beroende av varandra. Det som förändras blir till mellan aktörerna som interagerar, i och genom oscillationen som uppstår i mötet. Förändring och kreativitet skapar förbund, sammansättningar av kända saker och ting på nya sätt. Jag väljer ett citat som beskriver detta från Tusen platåer.

Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.

Samtalet som konturerna till ett tillblivande. Den tanken är som ljuv poesi, och är en bra beskrivning av kunskapssynen som Deleuze och Guattari har. Det handlar i ett SAMTAL inte om fråga-svar, eller om några andra dikotomier, inte om par. Förbundet i citatet förstår jag som ett slags tillfälligt sammanhållande. Två självständiga enheter som följs åt en bit på vägen i tillblivelseprocessen som båda är beroende av, om än på olika sätt. Som en man och en kvinna som lever ihop en tid, skaffar barn, och sedan skiljs. Eller som en författare och dennes bok, som blir till och förändras ömsesidigt i och genom samma process av tillblivelse. Jag förändrar Flyktlinjer och förändras själv genom processen, i ett slags samtal med andra texter, med kommentarer och med det som händer i min vardag. Samtal är inte en skapelseakt, det är en tillblivelseprocess. Slumpen spelar en viktig roll här, och därför är det bättre att lära sig se och upptäcka de konstruktiva möjligheter som uppstår, än att kämpa för det enda och bästa svaret. Citatet fortsätter, och nu kommer beskrivningen av getingen och orkidén. 

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

En klassisk Deleuzisk tankebild. Ömsesidig tillblivelse finns överallt. Samtalets turer och roller, aktörerna som interagerar, allt blir till och förändras ömsesidigt i och genom processens gång. Liksom evolutionen, som är vad som frambringat getingen och orkidén. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt, det är mot naturen. För getingen är en autonom aktör, liksom orkidén. De båda har bara av en slumpens nyck kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. De är motsatsen till ett par. De är båda dubbelt infångade och relationellt autonoma. Jag skulle vilja säga att samma förhållande gäller för oss människor. Vi är visserligen var och en av oss en individ, men människa blir vi tillsammans. Därför är divid ett bättre ord, men det är en helt annan diskussion.

Föreläsningen kretsade kring några av begreppen i boken. Rhizom var ett. Nästa begrepp var: Anordning, som är en svensk översättning av det franska begreppet/ordet agencement som översätts till engelska med assemblage, vilket är ett ord som jag använt i olika sammanhang. Anordning tyckte jag först inte riktigt om, men ju mer jag tänker på det så gillar jag det mer än assemblage eftersom det fångar fler aspekter än det engelska orden. Kullenberg förklarar begreppet på följande sätt. Ingenting är någonting EGENTLIGEN. Det finns inget yttersta, bästa, enda svar på någon fråga eller något ämne. Ingenting är bestämt, all mening uppstår inom ett sammanhang, relationellt. Filosofin som Deleuze och Guattari skapat är ett försök att bryta med reduktionismen som präglar så mycket av samtidens tänkande. När jag tänker kring dessa saker fastnar jag för tanken och skillnaden mellan komplex och komplicerad. Ser man världen som komplicerad, vilket är den dominerande ontologiska uppfattningen, blir den självklara strategin att nå ett svar att bryta ned problemet i delproblem, som bryts ner i delproblem och så vidare, tills man hittat en hanterbar del som man kan jobba och lösa för sig. Sedan sätts delproblemens lösningar ihop till ett förklarande svar. Fast komplexa problem kan inte bytas ner i delproblem. En mängd som delas i två är två mindre mängder, men grundproblemet kvarstår. Låt säga att det handlar om en hög med sand. Den kan delas upp mindre delar ända tills man kommer ner på sandkornsnivån. Problemet är att kunskapen som går att få om sandkornen inte säger någonting om högen med sand. Samma gäller skolan, som är något annat än summan av de enskilda träden. Diskursen (för att använda ett annat begrepp, från en annan filosof, Michel Foucault, som verkade i samma tanketradition och som utgick från en liknande ontologi) som präglar dagens samhälle bygger på övertygelsen om att verkligheten är komplicerad. Därför har många svårt att förstå poststrukturalism och kontinental filosofi.

Ontologin som skrivs fram i Tusen platåer är flödes- och relationsorienterad, och utgångspunkten är att världen och verkligheten är komplex. Begreppet anordning är skapat för att förstå och lära sig hantera ordens och tingens ordning. Det handlar om ett slags tillvarons organiserande princip. En anordning kan vara i princip vad som helst. Fast för att se dem måste man acceptera att det inte finns någon yttersta princip, att allt handlar om grader och skalnivåer. För att kunna forska om en sådan sak som kultur måste man bestämma sig för på vilken nivå man ska hålla sig, och sedan vara konsekvent. Då öppnas blicken och man kan lära sig se och analysera anordningarna som är ett slags omkopplingsstationer vilka riktar flöden. Vad som helst kan fungera som anordning. Begreppet hjälper en att dels lära sig det, dels att hitta respektive anordning i respektive sammanhang.

En anordning finns och verkar i världen. Och snart sagt allt som existerar har materiella aspekter OCH immateriella, det är viktigt. Tankar är immateriella och fysiken eller biologin är materiella. Eftersom allt förändras måste man även ta i beaktande krafterna som driver förändringen, strävan efter sammanhållning/territorialisering och strävan efter upplösning/deterritorialisering. Anordningar är organiserade utifrån dessa fyra aspekter och världen eller det fenomen men är intresserad av uppstår och blir till i det ständigt föränderliga mellanrummet som är en förutsättning för processens fortlevande. Jag pekar här på ett annat citat, denna gång från den engelska översättningen, som beskriver en anordning.

We may draw some general conclusions on the nature of Assemblages from this. On a first, horizontal, axis, an assemblage comprises two segments, one of content, the other of expression.

Innehåll och uttryck, materiella och immateriella aspekter. Det är en av axlarna i tankefiguren.

On the one hand it is a machinic assemblage of bodies, of actions and passions, an intermingling of bodies reacting to one another; on the other hand it is a collective assemblage of enunciation, of acts and statements, of incorporeal transformations attributed to bodies.

Denna axel hjälper oss att dela upp helheten i olika aspekter, som i det levande livet inte går att separera. Tankemodellen kan med andra ord inte användas för att plocka isär helheten och bygga upp en förståelse utifrån delarnas respektive och unika egenskaper. Alla sådana försök till förståelse förnekar det avgörande mellanrummet och behandlar verkligheten som om den vore komplicerad när den i själva verket är komplex. Jag går inte att reducera till biologin, utan mina tankar finns inte jag, bara en bit kött. I en värld där man på förhand har bestämt sig för att svaret är ett och att det överallt formuleras i bestämd form singular blir det lätt så att man glömmer bort helheten. Man ser inte skogen för alla träd. Man söker svaret på fel plats. Tänker man med och ser världen utifrån det perspektiv som tankeverktyget anordning ger ser man helheten. Det kan emellertid behövas en del träning för att lära sig detta. Så till den som tycker det är svårt vill jag rikta en ödmjuk uppmaning, skjut inte på budbäraren. Deleuze och Guattari reser inga anspråk på att förändra världen. De ser den bara med lite andra ögon. Där andra ser delar, ser de helheter. Vad som är bäst går inte att avgöra utan att ställa tanken i relation till vad man vill uppnå. Det är konsekvenserna som räknas, inget annat.

Låt oss återvända till tankefiguren, till dess andra axel. Den vertikala, som handlar om krafterna som driver förändring. Som fångar spelet mellan sammanhållning och upplösning, terriotorialisering och deterritorialisering. 

Then on a vertical axis, the assemblage has both territorial sides, or reterritorialized sides, which stabilize it, and cutting edges of deterritorialization, which carry it away.

Vad som beskrivs här är inte två ytterligheter eller alternativ, det är två punkter längs ett kontinuum. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Total sammanhållning är lika med död, för där och då avstannar processen som är synonym med livet. Lika illa är det med total upplösning, för även det innebär död, genom att processen slutar vara en process på grund av att delarna som bygger helheten fjärmar sig från varandra så pass mycket att allt bara är en grå massa. Båda tillstånden vore förödande. Livet, samhället, kulturen, allt uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, om vi väljer att se på och förklara världen med inspiration från Deleuze och Guattari.

No one is better than Kafka at differentiating the two axes of the assemblage and making them function together. On the one hand, the ship-machine, the hotel-machine, the circus-machine, the castle-machine, the court-machine, each with its own intermingled pieces, gears, processes, and bodies contained in one another or bursting out of containment (see the head bursting through the roof).

Anordningar är ett slags maskiner, abstrakta maskiner som förändras i och genom samverkan mellan delarna som bygger helheten. Kafkas böcker kan läsas som berättelser om maskiner, berättelser inifrån maskineriet. Där finns ingen logik, bara händelser och konsekvenser. Maskinen har en insida och en utsida, men vad som är vad förändras beroende på kontext och vad som studeras. Anordningarna är gäckande på det sättet, de reglerar flöden och påverkar relationer, men de syns inte eftersom de finns och verkar i mellanrummen. Jag har svårt att förklara detta tydligare än vad jag gjort. Kullenberg är bättre än jag på att beskriva abstraktionerna, men förståelse handlar ändå till syvende og sidst om vad man som läsare/åhörare/student själv gör. Alla är olika och det finns som sagt lika många ingångar till Tusen platåer som det finns läsare. Mängden av olika förklaringar är därför inget problem, tvärtom ökar chansen att fler ska hitta något som fungerar för dem. Jag vill uppmuntra till egen läsning av boken, och håller med Kullenberg om att det aldrig går att göra den rättvisa. Man skulle kunna säga att Tusen platåer är en anordning, en omkopplare av tankar och reglerare av intellektuella processer.

Tar en paus där och återkommer en annan dag med fortsättningen av föreläsningen.

Kvalitet ska inte mätas, den ska bedömas

Jag har länge intresserat mig för den lockelse som visar sig på olika sätt i många kulturella sammanhang, nämligen fallenheten att välja enkla lösningar på komplexa problem framför lösningar som bevisligen fungerar. Jag tror det var Niels Bohr som beskrev fenomenet först, fast jag vet inte och det spelar inte så stor roll egentligen, det viktiga är budskapet och det beskrivs genom en liknelse. Tänk på en som är på väg hem i mörkret och som inser att hen tappat sina nycklar. Lockelsen att leta under gatlyktan där det är ljust är stor och starkt, även om hen vet att nycklarna ligger någonstans där ute i mörkret. Det är helt enkelt lättare att leta där det går, än där svaret faktiskt finns. Särskilt klokt är det dock inte. Exemplen på detta sätt att tänka och agera i dagens samhälle är dock förfärande många, och det handlar inte om dumhet eller okunskap, utan just om lockelsen som enkla lösningar utgör (särskilt i ett samhälle där effektivitet och lönsamhet anses viktigare än något annat). Jakten på evighetsmaskinen är typexemplet som jag brukar använda för att beskriva lockelsen och dess olyckliga konsekvenser. Det är bevisat sedan länge att det är omöjligt att skapa ny energi ur ingenting, att få ut mer effekt än den energi som tillförs processen. Ändå hålls drömmen vid liv. Kulturen är fylld av liknande exempel. Problemet är att det är svårt att avgöra vad som är möjligt och omöjligt ifråga om kulturella uttryck och praktiker. Jag blir dock glad när jag läser vad Gustaf Nelhans (Fil dr i vetenskapsteori och universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås) skriver i tidningen Curie, om lockelsen som ligger i systemen för bibliometriska mätningar av vetenskaplig kvalitet, och håller med om att akademisk kompetens och kunskapskvalitet ska bedömas av kvalificerade forskare och inte mätas eller räknas fram med hjälp av mer eller mindre pålitliga algoritmer.

Tidskrifters genomsnittliga citeringsgrad, så kallad Journal Impact Factor (JIF), som beräknas och redovisas av Clarivate analytics (tidigare Thomson Reuters, ISI) används ofta som ställföreträdande mått på forskningskvalitet av såväl forskare som företrädare vid de lärosäten de är verksamma. I det ena fallet kan det handla om att ranka sökande till en utlyst tjänst, i det andra handlar det kanske om att omfördela finansiella resurser baserat på publiceringsdata.

Begäret efter att sortera och rangordna, önskan att hitta den eller det bästa, är lätt att förstå. Viljan att veta är dock inte samma sak som att det faktiskt finns ett svar, eller att det svaret som finns fungerar på det sätt det var tänkt. Alla organisationer vill kunna visa att man inte anställer någon lättvindigt, och alla sökande till tjänsten vill vara den som rankas högst. Problemet är att verkligheten inte är komplicerad, vilken den måste vara för att rådande tankemodell ska fungera. Verkligheten är komplex, och komplexa problem kräver komplexa lösningar som aldrig kan vara enkla eller effektiva. Forskaren som söker tjänsten, kollegiet som är behov av fler anställda och ledningen för den aktuella organisationen är dels delar av samma helhet, dels är alla delar av helheten sammansatta. Även forskare behöver tak över huvudet och mat på bordet, trygghet och en viss känsla av kontroll och överblick. Det borde inte vara problematiskt att förstå och ta hänsyn till. Idag trängs dessa aspekter emellertid bort eftersom verkligheten inte riktigt går jämnt upp med viljan att visa upp en fläckfri fasad, eller önskan att lyckas i konkurrensen och det ekonomiska kravet på effektivitet. Som sagt, verkligheten är komplex och det måste även systemen för kvalitetssäkring och organisering vara om allt verkligen ska fungera och vara långsiktigt hållbart. Hur mycket man än vill, och hur många som än försöker, går det aldrig att få det omöjliga. Ändå är det just vad man försöker få i akademin idag. Man skulle kunna tro att vetenskapen stod över detta och anpassade sig efter kunskaperna som finns, men så är det inte, vilket bara visar att forskare är människor också. Betänk även att Sveriges mest ansedda och prestigefulla vetenskapliga institution, Karolinska Institutet, rekryterade och anställde Paulo Macciarini, inom och med utgångspunkt i nuvarande system för kvalitetsgranskning. Det är dock inte människorna det är fel på, utan det faktum att systemen som människorna är satta att verka i bygger på verklighetsfrämmande antaganden.

I detta inlägg ska jag ge några argument för varför enstaka mått på prestation är dåliga indikatorer på vetenskaplig kvalitet och varför JIF är ett synnerligen problematiskt exempel, men först vill jag slå fast att det inte är förvånande att sådana mått fått så stor betydelse när samhället genomsyras av krav på ansvarsskyldighet med nya revisorsfunktioner som institutionaliseras på alla nivåer i offentlig verksamhet. Detta i sig måste inte vara av ondo (vi vill ju veta att offentliga medel går till det de är till för) men det finns risk att fokus tas från verksamheternas verkliga syften. Skälen till att forskningsevaluering allt mer genomsyras av kvantitativa parametrar kan möjligtvis förklaras av en allt större arbetsbörda och ett accelererat tempo i akademin, men även av behoven att finna förment objektiva och i bästa fall icke påträngande mått på forskningen. Ett elakare argument kan vara att folk är lata eller inte kräver den tid för sakkunniggranskning som behövs för att göra ett gott arbete.

Kloka ord som torde vara svåra att ifrågasätta. Ändå fortsätter man på den inslagna vägen: Mer av samma införs trots att de önskade effekterna uteblir, eftersom man redan på förhand bestämt sig för vad som behövs och fungerar. Så tänker i alla fall jag, det är min erfarenhet från vardagen i akademin. Ingen har koll på eller ansvar för helheten. Utgångspunkten för arbetet och organiseringen är att vi har att göra med ett komplicerat problem, och av det antagandet följer att lösningarna kan delas upp i mindre och hanterbara enheter som löses för sig och sedan sätts samman till en helhet. Tagna var och en för sig fungerar nog lösningarna och metoderna, men när de sätts samman resulterar det i en dysfunktionell helhet. Hela utbildningssystemet lider av samma problem, och effekten blir att kontrollerna ökar, systemen blir fler och allt mer av tiden och resurserna går åt för att föda systemet med uppgifter som kan utvärderas, samtidigt som kunskapen och lärandet samt forskningen (vilket är svårkontrollerade, komplexa aspekter av helheten) sätts på undantag och effekten av detta syns bland annat i PISA-undersökningarna. Och när kunskapsresultaten faller finns inget annat att göra än att införa mer av samma, för alternativet vore att helt överge dagens system om införa ett helt nytt. Det skulle kosta alldeles för mycket pengar. Därför fortsätter man på den inslagna vägen, med motiveringen  att skattemedlen ska användas så effektivt som möjligt. Det gör de, effektiviteten är det inget fel på. Problemet är att effektivitet är det enda som dagens system är bra på. Verklig valuta för pengarna i form av högkvalitativ KUNSKAP får samhället inte idag, inte som systemet är riggat.

En typisk reaktion på denna situation kan ses i Andreas Dahlins debattinlägg här i Curie där han gav ett förslag om att forskare skall bedömas med ett tioårigt JIF-mått i stället för ett tvåårigt. Detta för att ett för kort intervall riskerar att påverka forskningen negativt och hämma nyskapande forskning. Men medan författaren påvisar viktiga ämnesspecifika problemställningar vad gäller användningen av citeringsdata för att bedöma forskningen väljer han att bortse från de mer grundläggande problemen med hur vi skall bedöma kvalitet och vad mått på tidskriftsgenomslag faktiskt mäter. För även om en tidskrift med högt JIF-värde publicerar artiklar med hög medelcitering så saknas empirisk grund att påstå att en enskild artikel publicerad i samma tidskrift kommer bli välciterad.[1]

Mätandet och jämförelsen är viktigare än den verkliga kvaliteten på innehållet. Den som påpekar att det finns ett problem idag tvingas komma med en färdig och bevisat fungerande lösning för att bli tagen på allvar. Därför kan problemen leva vidare, för sanningen är att det inte finns någon vattentät lösning som fungerar för ändamålet. Problemet ligger inbyggt i frågan. Först när vi förstår det och verkligen tar PROBLEMEN på allvar och dels undersöker verkligheten i hela sin komplexa vidd, dels anpassar systemen efter faktiska förhållanden, kan man börja hoppas på en vändning. Man kan drömma om det omöjliga, men att bygga en akademi (eller ett samhälle) på drömmar om hur det borde vara är galenskap och allt annat än ansvarsfullt hushållande med samhällets begränsade resurser. Samma problem finns i politiken idag, som mer handlar om att locka väljare än om att faktiskt stå för något och försöka driva igenom reformer som fungerar. Hur kan vi tillåta att våra folkvalda politiker nätmobbar varandra på arbetstid för att försöka öka det egna partiets chanser att vinna nästa val? Politiker ska förvalta samhället och stifta lagar samt ägna sin tid åt att driva opinion för lösningar och förslag man faktiskt tror på, inte stå i TV och smutskasta företrädare för andra partier. Och forskare ska forska, inte försöka vinna personliga fördelar på andras bekostnad. Det läggs på TOK för mycket tid och resurser idag på att försöka kontrollera det som är okontrollerbart. Kvalitetsarbetet handlar idag inte om KVALITET, utan om kontroll av olika saker som antas leda till kvalitet.

Per O. Seglen visade detta i en nu välkänd studie med 20 år på nacken, Why impact factors should not be used for evaluating research [2]. På den nordiska konferensen för bibliometri och forskningspolitik (NWB2016) visade Ronald Rousseau, Lin Zhang och Gunnar Sivertsen nyligen att de kunde bekräfta den studien med den totala mängden publicerade tidskriftsartiklar hos över 500 norska forskare. Korrelationen mellan tidskrifters JIF och enstaka artiklars citeringsgrad beräknades till 0,5 och ännu lägre om publiceringsdata gjordes jämförbar mellan olika ämnesområden (fältnormaliserades). Enligt gängse resonemang om korrelation (r2) kan man därför i praktiken säga att endast 25 procent eller i värsta fall så lite som 17 procent av variationen i citeringsgenomslag för forskarnas publicerade forskningsartiklar kunde förklaras av värdet på JIF för de tidskrifter som artiklarna publicerats i.

Okej, och då har man ändå bara rört själva citeringarna. Varför man citerar har inte diskuterats. Även om det var så att en citering faktiskt alltid betydde att man gav den forskare som citerades sin uppskattning så visar Nelhans och andras forskning att måttet inte är bra eftersom det inte mäter det man antar att det ska mäta. Inte ens på antagandets egna premisser går det att föra argumentationen i hamn. Sedan är det ju så att citerandet, även om det faktiskt gick att mäta, inte betyder någonting annat än att en forskare hänvisar till en annan forskares artikel. Det finns en hel rad olika anledningar till att man citerar, och kvalitet är bara ett av dem. När jag var doktorand var en av de allra mest citerade texterna en text som manlighetsforskarna älskade att hata och därför hänvisade till för att visa hur ovetenskapliga antagandena som gjordes i artikeln var. Sedan är det ju så att det som mäts och räknas kommer forskare som vill göra karriär att kunna manipulera med. Jag hörde på en av de vetenskapliga podcastprogrammen som jag följer att ett universitet i England ett år gick ner i antalet citeringar, och eftersom detta påverkade lärosätets tilldelning av statliga medel ägnades en stor del av nästföljande års resurser och fokus till att citera varandra och sätta upp fler som medförfattare för att på det sättet hyfsa SIFFRORNA. Jag skriver ofta om vördnaden inför siffror och dess nästan magiska övertalningsförmåga. Kvalitet är en sak, en högst komplex och svårbedömd sak, och siffror en helt annan. I den bästa av världar finns en tydlig korrelation mellan dessa saker, och där används också bara siffror som visat sig hålla för en vetenskaplig granskning som underlag för mätandet. Problemet är dock att vi lever i den värld vi lever i, och den är allt annat än perfekt. Vad är bäst, att förneka verkligheten och utgå från kattan, eller att göra tvärtom? (obs ironi).

Vidare beräknas redan ett femårsvärde för JIF för varje indexerad tidskrift i Journal Citation Reports (JCR), så alternativ till det mest kända tvååriga impactfaktormåttet finns redan. Dahlin hänvisar dessutom till ett föredrag av Eugene Garfield som uppfann JIF som ett mått för att bestämma vilka tidskrifter som skulle indexeras i Science citation index. Garfield diskuterar där olika tidslängder för att beräkna JIF (inklusive såväl fem- som tioåriga JIF-mått) men noterar att han i empiriska studier har visat att olika längd har liten betydelse för inomvetenskapliga jämförelser av tidskrifter. Frågan är dock varför det skall vara ett femårsmått eller tioårsmått och varför inte 11 ¾ år? Kanske borde måttet beräknas utifrån respektive ämnes ”snabbhet” på något annat sätt? Även sådana mått beräknas och finns tillgängliga i JCR. ”Immediacy index”, ”cited half-life” och en rad andra variabler redovisas för varje tidskrift och dessa skulle ju kunna användas för att på analytisk väg optimera just den specifika tidskriftens optimala JIF-mått.

Som i så många andra fall verkar debattörerna ha glömt en liten detalj i sammanhanget, det vill säga att grundantagandet för hela resonemanget är fel. Varifrån kommer idén om att man ska MÄTA forskningens kvalitet? Vad är poängen? Ingen skulle komma på tanken att mäta skönlitterära författares kompetens eller kvaliteten i texterna som skrivs utifrån antalet texter eller ord. Ska man, som Dahlin gör, diskutera MÅTTET som används borde man i vetenskapens namn först diskutera vad det är som mäts. Jag har inte läst hans artikel, men det verkar som han anser att det mått som idag används för att mäta kvalitet missgynnar hans ämne på något sätt. Fast tänker man så handlar kritiken endast om rättvisa, inte om kvalitet. Och den så kallade rättvisan handlar inte om innehållet i artiklarna som skrivs utan om tilldelningen av forskningsmedel. Jag förstår att JIF-måttet är anpassat efter respektive ämnes kunskapskaraktär, men det är fortfarande så att en och samma modell används över hela linjen. Inom kulturvetenskapen citerar man inte på samt sätt som man gör inom naturvetenskapen. Jag leder inget i bevis när jag forskar, för det jag forskar om är förutsättningar för förändring. Min forskning handlar ofta om att presentera ett antal tolkningar av ett fenomen, och det viktiga utifrån kvalitetshänseende är inte vilket genomslag mina texter får bland andra forskare, utan hur många som läser artikeln och reflekterar över innehållet. Forskar man om celler eller väderfenomen och andra liknade saker kan genomslaget och spridningen inom ämnet vara ett mått som fungerar, men kulturforskarens genomslag bland kollegorna gör hen möjligen mer känd och ansedd, och det leder kanske till att man blir tillfrågad att tala på konferenser, men det betyder inte att forskningsresultaten självklart når dem de berör: Allmänheten som skapar och påverkar förhållandena som kulturvetare forskar om. Hur mäter man det genomslaget? Antalet klick på nätet? Ibland är det slumpen som styr vad som når ut och påverkar, och det finns även gott om forskning som borde nå ut och som om den faktiskt påverkade skulle göra samhället bättre och mer hållbart, men som anses för svår, tråkig eller obegriplig. Vad man väljer att citera i sina artiklar är allt annat än självklart och den forskare som faller i onåd av någon anledning bland kollegorna kan komma att mobbas ut genom att inte bli citerad.

Men det inte i metodologiska resonemang som problemet ligger utan i att JIF är ett väldigt smalt och imprecist mått för att mäta forskningsprestationer över huvud taget. Måttet anger som sagt endast tidskriftens genomsnittliga citeringsgenomslag.

En annan sak, vem är det som citeras egentligen om artikeln har 15 författare, varav någon bara har bidragit med lokaler eller står med för att hen har jobbat upp ett anseende inom ämnet och kan diktera villkoren? Det finns enormt många frågor, men väldigt få svar. Och som Nelhans förtjänstfullt visar så är inte ens svaren som faktiskt finns några bra svar. Ändå fortsätter MÄTANDET av kvalitet i akademin. Varför? Eftersom det handlar om forskningsresultat borde man kunna ställa ännu högre krav på vetenskaplighet i argumentationen som ligger till grund för beslutet som leder till att man mäter det man mäter.

Frågan om hur forskning skall bedömas måste lyftas till en helt annan nivå, nämligen till forskarsamhällets eget sätt att bedöma kvalitet. Att listan över publikationer enligt Dahlin är den viktigaste kvalitetsmätaren i vissa forskningsområden är inte publiceringslistans fel, utan ett kollektivt ansvar hos såväl forskarsamhälle som våra institutioner. Om vi är missnöjda med det sätt som forskning bedöms så måste vi börja med att ändra våra egna praktiker, inte vänta sig att någon annan skall göra det oss. Det är också ofta forskare själva som drar in JIF eller andra lika problematiska mått som H-index eller hemmagjorda konstruktioner i sina bedömaruppdrag. Detta kallas citizen bibliometrics, men skulle lika gärna kunna gå under beteckningen ”do-it-yourself-bibliometri”.

Det är ett allvarligt problem att det saknas tid och intresse att göra det viktiga granskningsarbetet, men lösningen kan knappast vara att amatörmässigt lämna över det viktiga ansvaret att bedöma forskning till hemmasnickrade beräkningsmodeller som inte ens tillnärmelsevis mäter vad de avser mäta.

Jag har läst utlåtanden över forskare som antagits som docenter och sett hur granskare använder resonemang som ANTALET artiklar, citeringar eller annat. Det kan stå att den sökande har dragit in si eller så mycket PENGAR. Och på disputationer där avhandlingen som diskuteras är en sammanläggningsavhandling talas det allt oftare oftare om hur många artiklar som PUBLICERATS och vilka tidskrifter som antagit artiklarna, som om det i sig är ett kvalitetsmått. Vad är poängen med att anlita en granskare som granskar saker som vem som helst kan se och räkna på. Vem granskar granskarna (de två anonyma reviewers som kommenterar texterna innan de publiceras) på vars axlar hela den akademiska världens forskningskvalitet vilar på? Och varför är det inte mer meriterande att utföra sådana uppdrag? Det finns ingen tid i tjänsten för det och man får varken betalt för uppgiften eller kan nämna den i något annat sammanhang än sin egen CV. Hela den infrastruktur som byggts upp för att garantera kvalitet vilar alltså på en högst bräcklig grund, förutom det faktum att det som mäts inte säger särskilt mycket om innehållets verkliga kvalitet och forskningsresultatens faktiska användbarhet.

Så hur skall då vetenskaplig kvalitet mätas? Den frågan är lätt att besvara. Svaret är förstås att den inte skall mätas alls, utan bedömas. Bibliometriska mått kan vara mycket användbara indikatorer för detta arbete, men de skall användas på ett förnuftigt sätt. Det innebär att de aldrig skall användas som enda bedömningsgrund och inte universellt utan på ett sätt där hänsyn tas till forskningens ämnesmässiga och lokala variationer. Vidare skall måtten användas på ett transparent sätt så att den som blir värderad kan ta del av och korrigera eventuella felaktigheter eller snedfördelningar i bedömningsunderlaget. För att den statistiska validiteten skall kunna säkerställas måste det finnas ett tillräckligt underlag för att kunna utföra beräkningarna. Sammanfattningsvis skall bibliometriska mått inte användas på ett mekaniskt sätt för att rangordna forskning, utan just som ett komplement till kollegial granskning av innehållet i den forskning som skall värderas.

Tack Gustaf Nelhans! Vetenskapens avintellektualisering måste stoppas och alla pseudovetenskapliga inslag och värdelösa mått på kvalitet avskaffas, omgående. Och när vi ändå är igång bör det arbetet sträckas ut och omfatta hela utbildningssystemet. Idag fokuseras på tok för mycket på betyg och mätningar, ranking och andra mått som bara handlar om att sortera, inte om bedömning av verklig kunskapskvalitet. Konsekvensen blir att skolan öppnas upp för oseriösa aktörer som använder det förment objektiva kvalitetssäkringssystemet för egna syften, som inte har något alls med kunskap eller kvalitet att göra. Alla oseriösa tidskrifter som tar betalt för att publicera texter som genomgått oseriös granskning, och även alla seriösa tidskrifter som poppar upp som svampar ur jorden för att tillgodose forskarnas behov av publicerade artiklar, snarare än samhällets behov av kunskap, högkvalitativ kunskap, vilka konsekvenser får detta för förutsättningarna att bedriva seriös och viktig forskning vars innehåll och resultat faktiskt betyder något för samhället som investerar skattemedel i verksamheten? Galenskapen måste omgående stoppas. Kunskapen och kvaliteten måste placeras i centrum, istället för metoderna att "mäta" kunskap och kvalitet. Som titeln på Nelhans artikel säger: Kvalitet ska BEDÖMAS, inte mätas!

Utbildningssystemets allra viktigaste uppdrag är att främja utvecklingen av bedömningskompetens och den handlar inte om att lära sig räkna ut medel- eller meritvärdet på olika typer av betyg, inte om att jämföra storleken på landade forskningsanslag, räkna antalet artiklar eller citeringar, utan om att faktiskt studera INNEHÅLLET i texterna som läggs fram för granskning. Det är visserligen en komplex och inte särskilt objektiv uppgift, men den är anpassad efter underlaget som ska granskas. Och, vilket är viktigare, en kvalitativ innehållsbedömning ger inte sken av att vara objektiv. Det är en transparent verksamhet som aldrig landar i ett definitivt utlåtande som kan användas av någon annan, någon annanstans, för andra syften. Idag lever vi i ett kontroll- och mätsamhälle, som Nelhans förtjänstfullt dekonstruerar grunden för. Är det viktig kunskap och verklig kvalitet vi faktiskt vill ha måste vi sluta drömma och engagera oss i det som verkligen betyder något. Vi måste sluta MÄTA saker som inte går att mäta och börja BEDÖMA kunskap och kvalitet istället. Först då kan man börja hoppas på att kunskapsraset i den svenska skolans kan stoppas och utvecklingen vända. Det finns inga enkla lösningar på så pass komplexa problem som kvalitet och kunskap. Om inte ens forskarsamhället förstår detta och erkänner misstaget, hur ska resten av samhället kunna följa efter?

Det talas allt oftare om att vi idag lever i ett tillstånd efter sanningen. Vad som är hönan och ägget är så klart svårt att uttala sig om, men om metoderna som används i akademin för att avgöra vad som är och vem som producerar verklig, vetenskaplig kvalitet, är ovetenskaplig, hur ska politikerna och allmänheten då kunna avgöra frågan? Handlar det om en eftergift för ekonomins inneboende krav på effektivitet och lönsamhet är det bättre att lägga ner akademin. Jag menar, om resultatet av lärarnas och forskarnas arbete ändå bara handlar om att avgöra vem som är bäst, (på vad, till vad, och framförallt varför?), om skolan och utbildningen ändå bara handlar om att ge betyg och utfärda examina, varför då inte lägga ut det arbetet på entreprenad och upphandla tjänsten i konkurrens, till lägsta möjliga pris? Varför ge sken av att kunskapen och kvaliteten står i centrum, när det finns gedigen forskning som pekar på motsatsen? Ett samhälle byggt på självbedrägeri kan vara ekonomiskt framgångsrikt, men det är inte hållbart. Vad händer med kunskapen och den vetenskapliga kvaliteten när makten över kunskapen, med stöd och ivrig lobbyverksamhet från Svenskt Näringsliv, allt mer flyttas från kollegiet bestående av forskare till linjen där det är helt andra egenskaper och kompetenser som efterfrågas? Det är på allvar nu! USA har valt en klimatskeptiker som byggde sin smutsiga valrörelse på lögner till president. Makten övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan, även utan ovetenskapliga metoder för mätning av kvalitet och "bedömning" av kunskapsvärde. Nelhans lutar sig mot gedigna forskningsresultat och han lobbar inte för någon egen lösning. Han pekar i sin artikel på ett allvarligt problem och visar på fatala svagheter i själva det fundament som akademin och ytterst hela samhället vilar på. Detta är på allvar!

Detta är inte bara min enskilda åsikt, utan ett sammandrag av den samlade kompetensen hos en stor andel av den bibliometriska expertisen i världen. Några källor till detta är det så kallade ”Leidenmanifestet” som vunnit genklang i hela vetenskapsstudiefältet, den stora genomgången av forskningsläget ”The Metric Tide”, som låg till grund till att inslaget av bibliometri inte ökade i det brittiska REF-systemet, samt förslaget till riktlinjer för utvärderande bibliometri i Sverige från SUHF:s forum för bibliotekschefers arbetsgrupp för bibliometri och Vetenskapsrådets riktlinjer för användning av bibliometri. Den bibliometriska expertisen är entydig.

Frågan är hur länge amatörmässighet kommer att prägla forskningsevaluering inom akademin.

Bara forskare kan och ska bedöma vetenskaplig kvalitet, och det tar tid och kostar pengar. Man får vad man betalar för och om formen blir viktigare än innehållet förlorar forskarna makten och inflytandet över både forskningen och resultaten av arbetet. Då har vi flyttat oss från kunskapssamhället till ett samhälle efter sanningen, vilket innebär att utbildning är slöseri med tid och resurser och pengar är allt. Populism blir vardag och nätets kommentatorsfält blir en lika legitim remissinstans som akademin. Det är en skrämmande utveckling som pågår mitt framför ögonen på oss alla. Forskarna reduceras till ett slags utförare av tjänster som beställs av andra, utan hänsyn till genomförbarhet och konsekvenser. Utbudet av artiklar i alla upptänkliga ämnen gör att oseriösa beslutsfattare och lobbygrupperningar kan finna stöd för snart sagt allt, och när kompetensen att bedöma rimligheten i underlagen utarmats ligger fältet fritt för con artists som Paulo Macciarini. Forskning förvandlas i samma stund till något annat, oklart vad. Men så mycket är säkert, att de som sökt sig till akademin och som drömt om att göra en FORSKARkarriär byggd på en gedigen grund av KUNSKAP, de kommer troligen att söka sig någon annanstans. Vart då? Jag tar tacksamt emot tips på vart jag skulle kunna söka mig för att få chansen att fokusera på och arbeta med det jag utbildats för: Forskning, lärande, kritiskt tänkande och verklig bedömning av kvalitet. Min anställning på högskolan handlar allt mer och allt tydligare om annat. Jag känner mig faktiskt lurad, men finner trots allt hopp i Nelhans tankar.

[1] Bibliometriska data är nämligen extremt snedfördelade och många ”lagar” som beskriver vetenskaplig publicering eller citering följer en exponentiell fördelning eller den sk ”paretoprincipen”. Den senare användes från början för urvalet till det ursprungliga citeringsindexet av Garfield som hävdade att han genom att indexera 20 % viktigaste (mest välciterade) tidskrifterna skulle täcka 80 % av citeringarna i fältet. JIF kom därför att utgöra ett viktigt beräkningsmått för att välja vilka tidskrifter som skulle tas med, men Garfield har sedan starten varit starkt kritisk till att använda måttet för bedömning av individuell prestation.

[2] Why impact factors should not be used for evaluating research Per O Seglen, BMJ;314:498-502

Varför bloggar jag? Bloggpost nummer 2900.

Varför bloggar jag? Vad är det som driver mig att skriva i princip varje dag? Hur hittar jag ork och inspiration för ännu en bloggpost? Jag vet inte, men ska försöka sätta ord på känslan. 2900 poster har det blivit hittills, och så mycket vet jag, att om målet var att skriva 3000 bloggposter, vilket inte känns omöjligt idag, hade jag lagt av för länge sedan. Troligen hade jag aldrig börjat blogga överhuvudtaget, om målet var att nå ett visst antal poster. Och om det fanns några som helst typer av tvång eller styrning kopplat till projektet hade det stupat på den detaljen. Förutsättningen för att jag ska orka är att jag får göra det helt på mina premisser, utan kontroll, krav eller uttalade förväntningar på innehållet. Jag tror inte kunskapsutveckling kan drivas framåt, uppåt, utåt på något annat sätt. Det är inte intresse eller lust som driver mig, utan viljan att veta mer och veta bättre. Jag vill förstå, världen och livet. Det är detta som driver mig och det har varit drivkraften så länge jag kan minnas, även under grundskoleåren.

Trots att det inte alls är meriterande fortsätter jag, av just den anledningen, att det är viljan att veta som driver mig och inget annat. Tänker på en sådan som Paulo Macciarini, som hyllades som en hjälte ända fram till dess att en journalist avslöjade honom som den bluff han är. Han drevs av helt andra saker. Ära och berömmelse, pengar och prestige var hans drivkraft. Samma drivkrafter var det som fick ledningen för Karolinska att rekrytera honom: Prestige och pengar. Hela det svenska utbildningssystemet drivs av annat än kunskap och viljan att veta. Detta gör att jag utsätter mig för risker genom att flytta ut mitt engagemang för kunskap och förståelse i det offentliga. För några år sedan fick jag till exempel en skarp tillsägelse från ledningen att plocka bort alla kopplingar mellan Flyktlinjer och högskolan jag arbetar på. Den akademiska institutionen där jag forskar och undervisar vill inte förknippas med det jag skriver här. Signalen är tydlig: Du ska anpassa dig och producera forskning enligt bestämda riktlinjer. Forskning som RÄKNAS. Vad man skriver är inte det viktiga, det är VAR man skriver som betyder något, och hur MÅNGA artiklar man producerar. Kunskapen, spridningen av tankar och viljan att nå ut i samhället med resultaten av min forskargärning är inte värt ett dugg för ledningen. Forskare ska inte tänka själva, de ska PRODUCERA (artiklar, citeringar, forskningsanslag, poäng och examina). Lite på nåder kan boken som jag skrivit uppmärksammas, under rubriken böcker och bokkapitel, men bara för att den har ett ISBN-nummer.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag se en tydlig röd tråd. Jag började min utbildningsbana som en looser, en missanpassad outsider som inte brydde sig om betygen. Då handlade det om mig, om min förmåga och kamp med inre demoner. Jag fokuserade på det som var viktigast: Kunskapen. Det enda som betyder något på sikt. Förutsättningarna för att leva ett gott liv. Betyg och examina kan öppna dörrar, men för att kunna axla ansvar och leva upp till förväntningarna måste man veta och kunna. Om man nu inte verkar i ett system där ytan är allt och det enda som betyder något är vilka dokument och siffror man kan visa upp. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan dock inte växa fram mellan människor som endast har betyg. Utan kunskap och kompetens går det inte. Efter några år i arbetslivet insåg jag att jag nog behövde betyg och en examen trots allt. Fast när jag väl började studera på KomVux var det kunskapen som var drivkraften. Jag fick bättre betyg än i grundskolan, men inte toppbetyg, för jag läste en massa annat också och fokuserade på att få ut mesta möjliga kunskap under de två år jag tillbringade där. Till universitetet sökte jag mig enbart för kunskapen. Det var viljan att lära och förstå som drev mig dit och som höll mig kvar. När jag fick läsa kurser helt efter eget intresse och kunde låta viljan att veta leda mig genom systemet fick jag bra betyg. Igår fick jag höra att min avhandling fortfarande efter snart 15 år säljer, trots att den idag finns utgiven elektroniskt. Jag är inbjuden att tala om innehållet på en internationell konferens i februari. Det är det enda som betyder något, kunskapen och dess användbarhet. Under några lyckliga år runt millennieskiftet sammanföll alltså mina intressen med det akademiska systemet. Sedan hände något, och det gick fruktansvärt snabbt. Jag minns en bussresa, efter en akademisk högtid, där jag samtalade med en kollega som arbetade på en annan högskola. Han sa att det enda som kommer att räknas framöver är internationella, referee-granskade publikationer i ansedda tidskrifter. Aldrig, tänkte jag även om jag anade att jag skulle få fel. Cirkeln slöts. Med nöd och näppe blev jag docent. Sedan stängdes dörren och jag förpassades återigen till rollen som outsider. Jag har dock en titel och titlar räknas. Därför finns det fortfarande arbetsuppgifter för mig inom akademin. Har men en docent på kursen är det en kvalitetsindikator. Det anses viktigt. Fast studenterna tycker om adjunkterna bättre. Lärarna som lägger ut powerpoints på nätet, som rättar snällt och talar om hur man ska göra för att få godkänt på tentan. När jag försöker fokusera på kunskapen i undervisningen. När jag försöker få studenterna att tänka och förstå, själva, utifrån sina förutsättningar, får jag höra saker som: "Vad är du ute efter? Vad vill du ha egentligen?", underförstått: Vad måste jag göra för att bli godkänd och få mina poäng. Jag vill inte ha något. Jag vill vara lärare, det vill säga jag är där för kunskapen, för att lära. Allt oftare känns det som jag är ensam i föreläsningssalen (eller klassrummet som studenterna, vilka ofta kallar sig elever, säger) om att vilja lära mig något. Därför bloggar jag, för att i alla fall någon gång under dagen få vara i kunskapen, utan andra krav än att lära mig något. Jag bloggar för kunskapens skull. Om det gör mig till en outsider, eller en looser, så må det vara hänt. Det var ju så allt började, med den viktiga skillnaden att mina lärare i grundskolan och på universitetet verkligen var passionerat intresserade av sina ämnen och innehållet.

Jag bloggar trots att den som bloggar utsätter för faran att dras i smutsen och förnedras av mobben som opererar på nätets baksida, i dyngrännorna som går under namnet kommentatorsfält. För lite drygt ett år sedan höll jag så när på att tappa lusten att publicera texter överhuvudtaget när Jan Sjunnesson lögnaktigt pekade ut mig som våldsförhärligande vänsteraktivist, som ett hot mot demokratin. Är det värt risken att sticka ut hakan och göra sig till en måltavla? Ja, det är definitivt värt den risken. Viljan att veta och lusen att lära övertrumfar alla risker och kunskapen är belöning nog. Tänker på Jonas Gardells ord, från TV-programmet Min sanning i söndags: "Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för". Jag blev lärare för att jag ville lära och för att jag känner mig hedrad av att få arbeta med kunskap. Tyvärr handlar arbetet idag allt mer om annat. Tiden jag befinner mig i kunskapen under en vanlig arbetsdag har krympt BETYDLIGT sedan jag började som lärare på högskolan. Tiden som finns för att mötas över en text som inte har något annat syfte än kunskapen finns idag inte. Symptomatiskt skriver jag detta på semestern. Idag och imorgon har jag tagit ledigt för att kunna fokusera helt och hållet på mitt skrivande. Bok nummer två i serien om tre (utifrån meriteringshänseende helt värdelösa texter) vill jag bli färdig med och kunna publicera i början av nästa år. Tyvärr kommer arbetet som lektor i vägen och hindrar viljan att veta. Kunskap är något man får ägna sig åt på fritiden idag. I alla fall sådan kunskap som betyder något för en själv. Nu, så här efter 50, när jag blickar tillbaka på mitt liv, och framförallt när jag förfärat ser hur världen omkring oss förändras, hur intellektuella fängslas i Turkiet och på andra platser, hur en klimatförnekare vinner valet till världens mäktigaste ämbete och faktaresistensen sprider sig, känner jag att om jag tvingas välja mellan kunskapen och livet, då väljer jag kunskapen. Jag är inte rädd. Jag har fått leva ett liv värt att leva, för jag har fått vara i kunskapen. Vad som händer i framtiden vet ingen, men i samma stund som kunskapen överges kommer det att gå illa. Utan kunskap överlever inte mänskligheten. Kunskap är en förutsättning för ett hållbart samhälle. Därför fortsätter jag blogga. 

Den så kallade 3e uppgiften tycker jag är den kanske viktigaste uppgiften en statsanställd forskare kan ägna sig åt, vid sidan av undervisningen och forskningen. Kunskap som inte sprids i samhället är meningslös. Texter som låses in bakom betalväggar och som bara anses ha ett värde om de citeras (hur och varför är underordnat, det är antalet citeringar som räknas) är ett ofattbart resursslöseri. Särskilt kunskap om kultur behöver spridas. Jag publicerar dock inte resultat här på Flyktlinjer, jag skriver texter för att sprida kunskap och förståelse för den kultur som både påverkas och påverkar människorna som lever och verkar i Sverige idag. Jag väljer att blogga för att jag anser att den kanalen är bäst lämpad för kunskapsmålet som min forskning drivs mot. Kunskap om kultur måste engagera och inspirera till förändring för att bli meningsfull. Kunskap om kultur växer fram mellan människor och därför kan den inte spridas uppifrån, utifrån; auktoritärt bestämmande och fastlåsande; från akademin till allmänheten. Kunskap är ett kollektivt projekt, inte en angelägenhet för några få experter. Därför bloggar jag, både för att dela med mig och för att sprida kunskapen till sammanhangen där den hör hemma. Och ju mer kunskapen delas och sprids desto mer ökar dess eventuella värde. Det är aldrig den som skriver som avgör om texten är bra eller viktig, det gör alltid läsaren. Därför vill jag passa på att tacka alla mina läsare som retweetar och delar länkarna jag publicerar. Det är det ENDA som betyder något, att bli läst och känna att det man har att säga betyder något. Därför bloggar jag, för att jag känner stöd och får uppskattning från läsare. Jag skulle önska att akademin uppskattade kunskapen mer, men det betyder ingenting i det stora hela. Det är för läsarna jag skriver. Flyktlinjer är inte mitt projekt, det är vårt. Kunskapen växer fram i processen och förändras med sammanhanget.

Jag bloggar och skriver för att utvecklas. Varje morgon vaknar jag med huvudet fullt av tankar, tankar som likt såpbubblor när som helst kan spricka och lösas upp i tomma intet och försvinna för alltid. Så har det varit för mig så länge jag levat. Jag är som ett sprängfullt kärl som bara behöver en droppe för att svämma över. Ljud, ljus, stök, strul och annat som pockar på uppmärksamhet stör tankeflödet. Men med hjälp av bloggen kan jag fånga tankarna i flykten och arkivera dem. Alla texter blir inte lika bra, en del upprepningar och omtagningar blir det, men det är en del av tjusningen. Vissa texter tror jag ska bli episka och spridas över världen för att de skrivits i ett fokuserat flödande, febrigt rus. Så blir det ingen reaktion alls. Total tystnad och färre läsare än vanligt. En annan text känns medioker eller bara trivial, utan finess och den värks fram. Så exploderar det. Expressen hör av sig och vill publicera den på sin sida, eller någon journalist på radion. Årets julklapp och Fråga Lund engagerar och ger uppmärksamhet. Fast det är som sagt inte därför jag skriver. Om det var klick och likes jag sökte skulle jag skriva kortare texter om helt andra ämnen. Den mest lästa texten på senare tid är en text som tydligen upptäckts och nått spridning bland studenter, om positivism och hermeneutik. Det glädjer mig. Den skrev jag efter en föreläsning om vetenskapsteori, för att försöka förstå vad som är svårt med vetenskaplig metod om man aldrig stött på den typen av frågeställning. Och att det är just studenter som läser den visar att det som skrivs i utvärderingar inte är representativt. Jag är lärare för dem som vill lära, och det finns fortfarande studenter som vill det. De studenterna får jag kontakt med och håller jag kontakten med, men inte på högskolan utan utanför. Därför bloggar jag.

Texterna som ligger mig själv varmast om hjärtat skrev jag på Östra sjukhuset under veckan när jag utreddes för en misstänkt hjärtinfarkt. Då fanns tid, och väntan utan besked ledde till oro som jag kunde bearbeta med ordens läkande kraft. De texterna har aldrig riktigt nått ut. Kanske har de drunknat i flödet, tillsammans med så många andra texter jag inte själv minns. Det är en del av tjusningen. Liksom förgängligheten är en del av livet. Det viktiga är inte vilka texter jag skriver eller vad som blir läst, det viktiga är att jag fått möjligheten att skriva och att jag faktiskt blir läst. Jag är på inget sätt något socialt monster, men jag känner som sagt att jag når ut, vet att jag blir läst och får positiv respons, uppmuntran och tack. Det värmer ända in i märgen och jag är gränslöst tacksam. Länge, länge, levde jag i tron att mitt inre kaos helt saknade värde och att jag inte kunde skriva. Efter nästan 3000 bloggposter vore det idiotiskt att försöka ge sken av att jag fortfarande tror det, men något grundmurat självförtroende kommer jag aldrig att få. Och det tror jag är bra. Det håller mig igång.

Slutligen skriver jag för att lära mig mer om hur kultur fungerar. Bloggen är ett fantastiskt verktyg för att få kunskap om kultur. De analytiska data jag kan få fram om vad som läses och når spridning samt reaktionerna jag får på innehållet är en ovärderlig källa till kunskap om det som är mitt forskningsområde. Kultur är ett komplext ämne som aldrig går att kontrollera eller fånga in med hjälp av rigida regler för akademisk meritering och så kallad kvalitetssäkring. Därför bloggar jag, för kunskapens skull och för att jag vill lära mig mer.