Blogpost 2800 (om yttrandefrihet och kunskap)

Om jag hade haft som mål att skriva 2800 bloggposter när jag började publicera texter på nätet hade jag aldrig skrivit denna post, då hade jag gett upp för länge sedan. Detta projekt drivs fram en post i taget. Ibland blir det två poster om dagen, eller tre, men oftast blir det en och jag tror aldrig det blivit fyra. Allt beror på lust, intresse och inspiration. Kulturen finns dock överallt och den förändras ständigt. Kulturen som jag skriver om blir dessutom till genom att människor lever sina liv fullt upptagna av annat. Jag vet inte vad kultur är. Detta är inte en informerande blogg, det är snarare en plats där kunskap utvecklas i samverkan. Att skriva och publicera text är enormt lärorikt, och ju mer man kan, ser och förstår desto lättare blir det att hitta nya ingångar, uppslag och fördjupningar.

Samtal är den röda tråden genom allt jag skriver. Det är i samtal som ny kunskap uppstår och utgångspunkter för samtal finns verkligen överallt. Nyhetsartiklar, krönikor och så vidare. Jag läser inte för att passivt ta till mig det som står. Jag läser för att tänka och skriver för att utvecklas. Och eftersom kulturen förändras är samtalet viktigare än debatten, för debatten fäller ett avgörande och sedan skriver vinnaren historien. Samtalet handlar om att främja ömsesidig förståelse och är ett forum för att hålla tankar vid liv. En plats att vända och vrida på saker och ting. Kulturen blir mer hållbar om det vi närmar oss den på det sättet. Björn Wiman i dagens DN stärker mig i den övertygelsen. Han skriver om sanningen. Det där ordet som låter så enkelt och självklart i teorin, men som i praktiken ofta visar sig förfärande komplext.

Vissa saker är sanna. Elvis är död. Jordens isar smälter. Och Förintelsen har inträffat.”

Repliken kommer ur filmen ”Denial”, som premiär­visades i Toronto förra helgen och bygger på den amerikanska historikern Deborah Liptstadts bok ”History on trial”, om den förtalsprocess hon drogs in i av den brittiske Förintelseförnekaren David Irving 1998. Men i ett större perspektiv är det också en berättelse – kusligt aktuell – om hur lögner riskerar att förvandlas till sanning om de inte hanteras på rätt sätt.

I dessa dagar när alla har tillgång till nätet och det mesta kan kollas upp är det paradoxalt nog ifrågasättandet av sanningen som är den starkast växande rörelsen. Nätet möjliggör olika framväxten av parallella sanningar och när min sanning anses lika god som min har vetenskapen förlorat sin roll. Inte för att vetenskapens uppdrag är att producera sanningar, utan för att vetenskapens roll är att kritiskt granska det som hänt, det som är och det som skulle kunna bli. Tror vi att vetenskapen bevisar saker och ting, vilket är en allt vanligare uppfattning ligger fältet fritt för vem som helt att lansera sin sanning. Vetenskapen kan bara undersöka och falsifiera, aldrig bevisa. Debatten mellan Liptstadt och Irving visar på riskerna med tron på att vetenskapen bevisar något. Tror vi det är alla utsagor att betrakta som möjliga tills motsatsen bevisats, och detta ger luft åt förnekare och lögnare och underminerar vetenskapens styrka och kunskapens inflytande i samhället.

Det var i boken ”Denying the holocaust” från 1993 som Deborah Lipstadt, helt korrekt, pekade ut David Irving som historieförfalskare och antisemit. Hon menade att de professionella Förintelseförnekarna, i takt med att de började accepteras av det kulturella och akademiska systemet, var på väg att bli allt farligare. Man kan jämföra med hur antisemiten och Förintelseförnekaren Ahmed Rami försvarades av många intellektuella i Sverige i slutet av 1980-talet – och med hur David Irving själv så sent som 2006 omhuldades som ”en säregen begåvning” på Aftonbladets kultursidor.

Lipstadts bok om hur Irving stämde henne för förtal visar dock att hanteringen av historierevisionister inte är någon barnlek. Eftersom bevisbördan i brittiska förtalsmål är den omvända var det den anklagade, alltså Lipstadt, som måste visa att hon hade rätt. Följaktligen tvingades hon och hennes förlag att anlita en hel stab av advokater och experter som genomdrev tröstlösa korsförhör om huruvida det fanns hål i taken på gaskamrarna i Birkenau (”No holes, no holocaust”, sade Irving). Resultatet blev uppenbart: David Irvings ”bevis” pulveriserades, Lipstadt frikändes. ”Historien har varit uppe i rätten – och vunnit en förkrossande seger”, utropade The Times. Lipstadts advokat Anthony Julius menade att de hade utfört ett slags public service-arbete, en upplysning i allmänhetens tjänst.

En lögn om upprepas tillräckligt ofta tenderar att med tiden uppfattas som en sanning, eller i alla fall som en indikation på att det kanske inte är som man hittills trott. Ingen rök utan eld. Det är ett sluttande plan och inget gott kan komma ur det sättet att tänka. Förr eller senare finns inga överlevare kvar och deras berättelser riskerar att drunkna i floden av information på nätet. Tror vi att sanningen är en och odelbar, och menar vi att debatten är kungsvägen till ett korrekt avgörande av kunskapstvister står vi alla oskyddade mot de mörkrets krafter som använder all sin kraft och energi åt att sprida lögner som gynnar deras sak. Det är en farlig väg att gå och den underblåses av näringslivets krav på vetenskaplig prestation. Bättre resultat snabbare och billigare är en ideologi som blir allt tydligare. Tänker vi så finns ingen tid att tänka efter och ingen möjlighet att vara kritisk. Verklig kunskap kan inte tvingas fram, den tar sin tid och ser ut som den gör. Verkligheten kan aldrig anpassas efter kulturella krav på prestation, men kunskapen kan det, för kunskapen är en produkt av kultur.

Här, om inte förr, finns anledning att dra en parallell till den höger­extrema tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg, som inleds i veckan. Givetvis hade ledningen för Bok & Bibliotek varit i sin fulla rätt att från början tacka nej till tidningen, bland annat med hänvisning till dess samröre med kända Förintelseförnekare. Det hade till och med varit rimligt att göra det. Tryck- och yttrandefriheten garanterar också nazister och Förintelseförnekare rätten att publicera sina böcker och artiklar och hålla sina möten, men den garanterar dem inte rätten att tas på allvar som ”den andra sidan” i en legitim debatt. Inte heller tillförsäkrar den dem rätten till utrymme i tidningar och tv – eller bland montrarna i mässhallen i Göteborg.

Deborah Lipstadt skrev i sin bok från 1993 att vi bara har sett början på den revisionistiska rörelsens försök att finna legitimitet i accepterade sammanhang. I detta fick hon mer rätt än hon anade. I hennes eget hemland USA har högerextremismen under årets presidentvalrörelse blivit mainstream. Den brittiska Brexit­omröstningen präglades av främlingsfientlig propaganda och medvetna lögner. I postsanningens tidsålder kan konspirationsteoretiker och populistiska demagoger framkasta påståenden utan något som helst faktaunderlag – och sedan rättfärdiga dem med en enkel hänvisning: ”Jag tycker så!”

Det som var sant när jag växte upp håller på att ifrågasättas allt mer, allt oftare. Det skrämmer mig att Liberalernas ledare Jan Björklund och andra hävdar att SD är ett vanligt parti som måste tas på allvar. SD är inte ett vanligt parti, det märker man när man granskar partiets inställning till sanningen. "Det är känslan som räknas", säger Jimmie Åkesson och öppnar därmed upp för en politik byggd på fantasier och drömmar om fornstora dagar, förnekelse av allt som uppfattas obehagligt eller det man bara inte gillar. SD ingår i en global, relativistisk förändringsrörelse. Det är ingen slump att de riktar kritik mot akademin i allmänhet och Södertörns högskola i synnerhet, samt att deras inställning till feminism och postkolonial teoribildning är så oresonlig. Det är SD som är de verkliga relativisterna, inte postmoderna forskare som försöker förstå produktionen av kunskap och sanningar. Den kunskapen blir farlig för den avslöjar tomheten i SDs retorik och drar undan mattan för deras maktbas. Postmoderna forskning har aldrig handlat om att ifrågasätta SANNINGEN i sig, den har bara handlat om att reflektera över produktionen av sanning går till och hur makt och vetande hänger ihop, allt för att vetenskapens resultat ska bli bättre och mer användbart. Det är SD som utgör hotet mot kunskapen, inte postmodernisterna! Sanningen är ingen förhandlingsfråga och inte en sak som avgörs i en debatt. Åsikter och känslor är något annat än vetenskap, men det är ett faktum som Jimmie Åkesson, Donald Trump och andra ifrågasätter eftersom de bygger sin politik och skördar framgång på den tanken.

Det är en truism som i dag tyvärr måste upprepas: det faktum att alla har möjlighet att uttrycka en åsikt betyder inte att alla åsikter är lika mycket värda. Vissa bygger på fakta, andra inte. Och ifrågasättandet av nazisternas systematiska folkmord på sex miljoner judar tillhör avgjort den senare kategorin. Dess värde är noll.

Men ju färre överlevande som finns kvar för att vittna om nazisternas unika förbrytelse, desto farligare blir detta ifrågasättande; all Förintelseförnekelse är till sin natur också rasistisk och antisemitisk. Ju fler som insinuerar att minnet av Förintelsen bara är en del av en judisk världskonspiration, desto djupare verkar giftet. Det handlar inte om vad som får sägas, utan om vilket värde vi, som medborgerligt kollektiv, kommer överens om att ge dessa påståenden.

Sanningen är kall och känslolös, liksom rationalitet. Kunskap och vishet är dock mänskliga egenskaper, som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Sanningen är oresonlig och sökandet efter den ger upphov till och förstärker begäret efter säkerhet. Samtalet öppnar upp och gör det möjligt att kontinuerligt granska allt som hålls för sant. Det är både en kompetens och insikt som både är samhällsbyggande och kunskapsfrämjande. Därför bloggar jag, för att främja samtalet och för att visa på vikten av kritisk analys. Tillsammans skapar vi den kunskap vi behöver för att bygga ett humant och hållbart samhälle, inte på drömmen om sanningen utan genom att gemensamt utveckla bättre vetande.

På så sätt handlar det stora debaclet med den lilla montern på Bokmässan ytterst om samma sak som rättegången mot Deborah Lipstadt. Det är själva sanningen som står på spel. 

Att vi tillåter det och att det idag är möjligt för en grupp människor som sprider uppenbara lögner att ta plats i det offentliga rummet, vid sidan aktörer som med stöd i verklig kunskap kämpar för ett bättre samhälle, gör något med synen på sanningen, på behovet av utbildning och värdet med forskning. Därför är det dubbelt olyckligt, eller rent av tragiskt att Nya Tider får dela utrymme på Svenska Mässan med seriöst arbetande, kunskaps-och förståelsesökande människor. Inget gott kan komma ur viljan att sprida lögner eller en politik som bygger på känslan.

Så länge det ser ut som det gör i samhället och så länge kunskapen är hotad kommer jag att fortsätta blogga, dock utan att lova något. Flyktlinjer växer med en bloggpost i taget.