Kunskapsnationen Sverige, vi har ett problem

Med lite distans till debatten om Fråga Lund återvänder jag till ämnet. Att det blev en debatt om programmet säger liksom allt. För eller mot, bar eller dåligt? Det är inte så kunskap fungerar och det är inte så utveckling kommer till stånd. Vetenskap handlar inte om att avgöra en fråga en gång för alla. Verkligheten är långt mer komplex än så, och den kräver en helt annat förståelse och helt andra metoder för att närma sig insikt om den. Igår la jag sista handen vid min bok om samtal, kultur och kunskap. Och ska vi komma någon vart, om någon varaktig förändring i den svenska skolan och samhället som helhet ska kunna komma till stånd krävs en helt annan ödmjukhet än den som efterfrågas och premieras idag. Forskning är i förhållande till näringslivet en väsensskild verksamhet. Förhoppningsvis kan utredningen kring rekryteringen av Paulo Macciarini en gång för alla visa det, och kanske kan vi efter det börja bygga något nytt och mer hållbart. Först när kunskapen står i centrum på riktigt kan vi hoppas på en vändning. Kunskap är en gemensam tillgång, en kollektiv resurs. Och forskningen ger inga svar. För att kunna vända utvecklingen måste samhället göra upp med vanföreställningen att kunskap handlar om att svara på frågor och att forskare är solitära genier som kan frälsa oss i från all världens problem.

Mina invändningar mot programmet Fråga Lund handlar om kunskapssynen man förmedlar. Jag ser dock inte Fråga Lund som ett problem utan snarare som ett symptom på det underliggande problemet. Ett TV program kan varken vara lösningen eller problemet på en så pass komplex utmaning som sjunkande kunskaper och bristande förståelse för forskning utgör. Det krävs också mycket mer än att byta ut en universitetskansler. Kunskap och bildning är som sagt varken entydiga frågor eller personliga egenskaper. En som förstår detta och skriver klokt om problemen med nya Fråga Lund är historikern Johan Östling.

Just för att ”Fråga Lund” har sänts sedan 1962 kan det hjälpa oss att ställa vår tids publika kunskapsförmedling i perspektiv. Inför lanseringen uttalade sig Luuk med märklig hånfullhet om de äldre programversionerna: ”ett gammalt SVT-varumärke som i sitt original är ganska dammigt”. Det vittnar inte om någon större historisk sensibilitet.

Jag ser samma brist på sensibilitet och förståelse för kunskapens väsen i debatten om friskoleföretagens vinstuttag. Kritikerna mot vinster hånas, och den skola vi lämnat bakom oss, en skola som betraktades som ett föredöme i världen, omtalas i termer av flumskola. Den som värnar kunskapen och pekar på problem avfärdas hänsynslöst som bakåtsträvare, som någon som inte fattar att New Public Management är det nya, fräcka, framåtblickande. Som om skolföretag och vinst är lösningen. Lärande är en process som inte kan effektiviseras och kunskap har ett egenvärde. Människan har inte förändrats även om kulturen har det. Man kan tro och tycka vad man vill men vi får den kunskapskvalitet vi förtjänar. Detta kan ingen konsult eller nyliberal debattör i världen förändra. När Luuk lanserar "sin" upplaga av Fråga Lund genom att säga att det klassiska programmet var dammigt blixtbelyses problemen i kunskapsnationen Sverige. Den inställningen till kunskap genererar möjligen uppmärksamhet, men det gjorde rekryteringen av Paulo Macciarini också …

Faktum är att ”Fråga Lund” var nyskapande när det började sändas i början av 1960-talet. Genom att bryta med en gammal tradition av monologiska radioföredrag och skickligt utnyttja televisionens nya möjligheter vände Malmö-tv blad i den svenska folkbildningens historia.

Det Luuk menar är att Fråga Lund i sin klassiska tappning idag uppfattas som dammig, samt att även kunskapen måste hänga med i svängarna och anpassa sig efter den nya tidens krav. Den synen på kunskap är djupt problematisk, för i ett kunskapssamhälle är det inte kunskapen och forskarna som anpassar sig, utan människorna. Och i en kunskapsskola är det eleverna som måste lära sig kunskapens villkor, inte tvärtom. Kartan är ett verktyg för att orientera sig i verkligheten med hjälp av, inte en beställningslista eller ett upphandlingsunderlag. Att Fråga Lund var nyskapande är ett faktum, oavsett hur programmet uppfattas idag, i ljuset av nya fräcka programformat. Vill vi bygga en kunskapsnation och skapa en skola värd namnet måste vi inse skillnaden mellan kommersiella framgångar och intellektuella. Idag lägger många skolor ner ansenliga summor på marknadsföring av sin egen förträfflighet, samtidigt som undersökningar visar att förekomsten av glädjebetyg ökar. Stod KUNSKAPEN i centrum hade vi inte den typen av problem, för kunskap kan aldrig reduceras till en bokstav eller en siffra. Kunskap är långt mer komplext än så. Kunskap handlar inte om vad man kan ge sken av och verklig kvalitet är inte samma som reklambudskapet som sprids. Utbildningssystemet i Sverige har tvingats anpassa sig efter en marknadsretorik istället för att bygga på kunskapslogik. Allt kan säljas med reklam: "Kom och köp konserverad gröt", utom riktig kunskap och verklig kvalitet. Det spelar ingen roll hur nyskapande Fråga Lund känns.

2016 års version är däremot allt annat än nyskapande. Estetiken, tempot och kunskapssynen är konventionellt samtida. Programmet misslyckas helt med att förmedla den kunskapsglädje som gjorde ”Värsta språket” till en pyramidal succé 2002–2003, ett sällsynt lyckat exempel på hur faktaförmedling kan vitaliseras med hjälp av finurlig humor och nya visuella uttryck.

Det finns gott om TV-program som för bildningsarvet vidare och där kunskapen och lusten att lära står i centrum. Det finns dock inga genvägar, det krävs ett genuint intresse och en verklig vilja och det är kvaliteter som inte går att fejka. Värsta språket är ett lysande exempel på samma unika kvalitet som det klassiska Fråga Lund stod för. Framgången handlade dock inte om formen, utan om innehållet. Försvararna av vinster i välfärden har rätt i att formen inte är det viktiga, men problemet med att driva skolor enligt samma principer som privata företag är att kunskap är något helt annat än varor och tjänster. Kunskap är grunden för ett modernt samhälle, den resurs som tjänste- och varuproducerande företag ska förädla. Därför är det en väsensskild skillnad på att tjäna pengar på att BYGGA skolor och DRIVA skolverksamhet. Att tjäna pengar på lärande och kunskapsutveckling är som att sälja värdefulla råvaror för att få in snabba cash istället för att förädla råvaran och tjäna mer på sikt. Skolan är en skattefinansierad verksamhet och varje krona som placeras där ska stanna där och användas för att skapa bästa möjliga förutsättningar för lärande, allt annat är slöseri med värdefulla resurser. Kunskapen måste stå i centrum, inte ekonomin. Pengarna ska förvaltas i skolan, inte förmeras. Vägen till kunskap är aldrig rak och lärande tar tid.

En av de bästa sakerna med det klassiska ”Fråga Lund” var att det gjorde seminariet till en av sina pedagogiska grundformer. Utgångspunkten var att någon lade fram ett problem som sedan dryftades från olika synvinklar och ämnestraditioner. I ett avsnitt från 25/11 1962 (tillgängligt på SVT:s Öppet arkiv) ställs exempelvis en fråga om varför vi hälsar med höger hand. Denna till synes enkla undran vecklar ut sig och rör sig över en serie vetenskapliga fält. Under de följande drygt tio minuterna involveras i stort sett hela panelen i att reda ut högerhänthetens mysterier. Vad som inleds med ett medicinskt svar suppleras av historiska och folkloristiska påpekanden, innan de medicinska aspekterna återkommer för att slutligen ta en naturvetenskaplig vändning.

Exakt, det var behållningen med Fråga Lund, det lärda samtalet som tog sig oväntade vägar i mötet mellan olika kunskaper, kompetenser och intressen. Samtal som fick ta tid och vars syfte var vägen fram, fördjupningen och utvikningarna, inte svaret. Det finns aldrig ett svar på en fråga, det finns altid en mångfald svar. Och det är mångfalden som borgar för kvalitet, inte enfalden. Så när Luuk stöper om programmet och skyndar på samt kräver svar på sina frågor bidrar han till utarmningen av kunskapssamhällets grund, istället för bygger något nytt av spillrorna.

Här finns en besvärande kontrast till det nya programmet. I sin kritiska artikel (Sydsvenskan 25/8) framhåller Linda Fagerström helt korrekt att det vetenskapliga samtalet aldrig riktigt vill infinna sig. I den Wikipedia-republik som vi bebor lider vi inte brist på rapp och otvetydig information, och den som vill ha väl inövade utläggningar kan förkovra sig i Ted Talks. Vad som däremot är svårare att förmedla – även om en del poddar möjligen lyckas – är det sammansatta i kunskapsprocessen: ett prövande, böljande och mångröstat seminarium, rikt på uppslag, granskningar, genmälen, självtvivel.

Kunskapsutvecklingens bränsle är tvivlet och okunskapen lika mycket som viljan att veta. Efterfrågan på säkra, rappa svar på viktiga frågor och oförmågan att förstå komplexitet, vilket både Fråga Lund i 2016 års tappning och utbildningspolitiken bygger på banar väg för problemen som visar sig i Pisamätningar och bristande förkunskaper och förståelse för villkoren för universitetsstudier hos studenterna som söker sig till den högre utbildningen. Och när allt fler förstår allt mindre vad forskning handlar om krattas manegen för människor som Macciarini och chefer som vill sola sig i glansen av Kejsaren, trots att alla borde se att hen är naken. Vi får som sagt den skola och kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha eller försöker ge sken av. En årsredovisning i ett oseriöst bolag kan blåsas upp och locka vinsthungrande investerare, men kunskap är en helt annan kvalitet än pengar. Kunskapen är som den är, det kan ingen makthavare i världen ändra på. Kunskap är demokratisk och objektiv, vilket människor inte är. Därför måste KUNSKAPEN stå i centrum och förståelsen för komplexiteten och svårigheterna hållas levande. Det är också skillnaden mellan betyg och bildning.

Debatten om ”Fråga Lund” kunde avfärdas som ett envig mellan nöjesmakarna och de lagerkransade. Men det finns ett större sammanhang. Just när ställningskriget utkämpades som bäst larmades det om skriande lärarbrist, och en pedagogikprofessor gjorde uppmärksam avbön för gångna tiders synder.

Allt och alla hänger ihop. Vi får den kunskap vi förtjänar, upprepar det. Det behöver upprepas och upprepas igen, ända tills insikten får fullt genomslag i politiken. Fråga Lund ser möjligen ut som ett harmlöst underhållningsprogram, men är det så man ser på kunskap i samhället kommer det att påverka förutsättningarna för att bedriva undervisning i landets skolor. Skolan, liksom TV och andra medier, är del av samma kultur och påverkan är dubbelriktad. Det är helheten och konsekvenserna som räknas, inte känslan som var och en av oss har.

Nästa månad kan vi förvänta oss att en ny forskningsproposition läggs fram. Den kommer att sjunga kunskapens lov, men den som ger sig tid att läsa luntan finner säkert fler ord om näringslivssamverkan och konkurrenskraft än om fri forskning och mänsklig utveckling. Och framåt jul blir det en grannlaga uppgift för Gustav Fridolin, som då har varit utbildningsminister i mer än halva mandatperioden, att förklara de svenska elevernas resultat i den nya Pisa-undersökningen. Det som kan kallas drabbningen om det kunskapspolitiska komplexet kan mycket väl överta migrationsfrågan som vår viktigaste offentliga angelägenhet. 

Höstterminen har bara börjat.

Kunskapen är grunden för allt. Skolan är själva fundamentet för både privat- och offentligverksamhet. Forskare och lärare kan betraktas som företrädare för ett särintresse som talar i egen sak, det är fullt möjligt att hålla sig med en sådan inställning. Kultur fungerar så, den bygger på det som hålls för sant, men verkligheten bryr sig inte om åsikter, den utgår från hur det är. Det är utmaningen vi människor har att hantera. Vill vi verkligen veta måste vi förstå hur svårt det är att nå kunskap, och hur många olika felkällor och förrädiska lockelser som lurar på vägen mot bättre vetande.

Skolan och kunskap ska inte debatteras, för debatten sätter människan i fokus och dess syfte är att utse en vinnare! Kungsvägen till vetande och bildning är samtalet där det finns plats för tystnad, avvikande åsikter och där man lyssnar mer än man talar och där svaren inte är det viktiga utan den gemensamma ansträngningen och vägen fram tillsammans.