Religion är en oerhört het fråga idag, vilket är paradoxalt eftersom majoritetssamhället är sekulärt och staten vilar på vetenskaplig grund. Ämnet intresserar mig av många olika anledningar, dels för att jag vigt mitt liv åt vetenskapen, dels för att jag har många vänner som är religiösa, dels eftersom gränsen mellan religionskritik och spridande av fördomar mot muslimer är hårfin. Det är ingen slump att kritiken mot religionen dyker upp i samband med att det kommer många flyktingar hit till Sverige. Vem driver på kritiken och vad handlar den om, hur hederlig är den och vad kritiseras egentligen? Många frågor, som det allt för sällan verkar finnas tid att reflektera över i det hetsiga debattklimat som råder.
Många är tydliga med att det är Islam, eller religion i allmänhet som kritiseras, men det är inte självklart. Det finns gott om exempel på minst sagt otydlig kritik mot människor i allmänhet som kommer från områden där Islam är dominerande. Och kritiken mot Islam handlar heller inte alltid enbart om trosfrågor. Debatten är minst sagt rörig och det är problematiskt, för det spelar rasisterna i händerna. Samhällsdebatten orkestreras av krafter vars ideologi jag är övertygad om att majoriteten tar avstånd från. Ändå kritiseras Islam, och ibland även kristendom, liksom för att visa att kritiken inte bygger på fördomar.
Fast vad är det man kritiserar egentligen? Tron på en dömande Gud, sägs det ofta. Religionskritik som ett slags försvar för vetenskapen alltså. Fast jag tror inte på Gud, men jag är inte kritisk mot religionen ändå. Jag är däremot kritisk mot och tar avstånd från ALLA utryck för fundamentalism. All blind och ogrundad övertygelse ser jag som problematisk, och det är jag kritisk mot. Fundamentalism finns på båda sidor av demarkationslinjen, både bland religiösa och sekulära. Det finns bokstavstroende religiösa både inom Islam, Kristendom, Judendom och andra religioner, liksom det finns blind tro på sanningar som inte bevisats vara sanna inom vetenskapen, och inom politiken finns gott om fundamentalism. Debatten bygger på fundamentalistisk grund och underblåser tvärsäkerhet.
Jag efterlyser samtal. Ömsesidigt lyssnade samtal, där det går att ändra åsikt utan att tappa ansiktet och där engagemanget i utbytet bygger på välvilja och önskan att förstå den man samtalar med. Vad handlar religion om egentligen? Varför tror man och vad tror man på? Det går inte att förutsätta att tro handlar om att läsa Bibeln eller Koranen bokstavligt. Det är inte självklart att det finns en tydlig motsättning mellan religion och vetenskap, det finns gott om exempel på människor som bygger sin tro på vetenskaplig grund. Den som utan att veta tar för givet att alla religiösa tar avstånd från vetenskapens resultat är djupt fördomsfull och säger dessutom emot sig själv.
Vad som behövs är tid för reflektion och eftertanke. Om vi inte lyssnar på varandra, om vi tror att vi har rätt och de har fel, kan inget gott komma ur samhällsdebatten. Och om man lyssnar och sätter sig in i frågan inser man att inget är så enkelt som det framstår i debatten. Det finns till exempel en mycket livaktig teologisk diskussion vars utgångspunkt är att Gud är död. Inget är åtminstone svart eller vitt, ont eller gott, per se. Och fundamentalismen finns också bland sekulära som kategoriskt tar avstånd från och vägrar lyssna på religiösa människor. Det är djupt olyckligt och en sådan kategorisk inställning leder bara till problem.
Vad innebär det att tro? Är det självklart att den som tror tar avstånd från vetenskapen? Inte alls. Tro handlar inte om att veta eller bevisa. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att förstå, särskilt inte som många religionskritiker hänvisar till vetenskapen. Fast vetenskap handlar ju om att undersöka, och den som undersöker religionen, vilket jag har gjort, märker omgående att tro är ett lika mångfacetterat begrepp som vetenskap.
Varför kan vi inte samtala om och försöka förstå hur man skulle kunna mötas, och lära sig av varandra? Som ett svar på hotet mot religiös fundamentalism har företrädare för kyrkorna inlett samtal. Varför är företrädare för politiken och vetenskapen ointresserade av att mötas och lyssna? Jag förstår inte?! Min utgångspunkt är att (natur)vetenskapen handlar om det vi vet med en rimlig grad av säkerhet, kulturvetenskapen handlar om det vi anar och om kunskap som nås via tolkningar. Religion handlar som jag ser det om allt det ingen kan veta något om. Och även om gränserna mellan områdena inte är knivskarp finns kunskaper och kompetenser inom alla tre sfärerna som är viktiga att förvalta och lära sig av. Mänskligheten behöver alla tre för att tillvaron ska bli hållbar och för att vardagen ska fungera. Samhället behöver en stabil bas av vetande, men människan är en kulturvarelse och det behövs också förståelse för kulturell komplexitet, liksom det behövs kompetens att hantera frågor om livets mening.
Naturvetenskap, humaniora och teologi förfogar tillsammans över kunskaper och kompetenser som ALLA behövs. Hållbarhet ligger i allas intresse och det kan bara nås om det råder balans mellan områdena och om det finns en ömsesidig förståelse för respektive områdes styrkor och svagheter samt hot och möjligheter. Veta, tolka, tro är tre olika mänskliga kompetenser. Det handlar inte om antingen eller, om vilket område, vilka kunskaper och kompetenser som är bäst, utan om kombinationer av och samspel mellan både och. Innan den insikten tagits på allvar av företrädarna för alla tre områden kan inga verkligt framåtriktade och hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande samtal inledas.
Debatten är förödande för all intellektuell utveckling! Jag efterlyser samtal, och en hederlig religions- och vetenskapskritik. Vad vet vi egentligen och hur och på vad kan man tro? Om detta behövs det samtalas! Den som inte vill lyssna eller förstå, den som säger sig veta något om den andra utan att ha satt sig in i frågan är lika mycket fundamentalist som den man kritiserar.
Tro som kategoriskt förkastar vetande är lika förkastlig som vetande som tar avstånd från all tro. Den som hävdar att hen sitter inne med den enda sanningen är fundamentalist, troende eller sekulär, för vetenskapen bevisar lika lite som religionen. Både religion, humaniora och naturvetenskap UNDERSÖKER livet och dess OLIKA utryck och aspekter. Kunskapen som behövs för att bygga ett hållbart samhälle uppstår ur SAMSPELET och UTBYTET mellan, inte genom förödande debatter som bara handlar om att vinna kampen om makt och inflytande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar