Kommer just från ett halvdagsmöte med företrädarna för Suport Group, på Restad Gård i Vänersborg. Jag var där i egenskap av ledamot i VGR- Regionen Forskningsråd för interkulturell dialog, där vi står i begrepp att starta upp ett projekt tillsammans med Suport Group. Det handlar alltså inte om et forskningsprojekt om flyktingarna eller mottagandet, utan ett forskningsprojekt med flyktingarna. Ett projekt vars utgångspunkt är dialog och ömsesidigt kunskapsutbyte. För att inte sprängas av alla intryck och tankar skriver jag av mig lite. Det var så enormt inspirerande. Jag behövde verkligen detta. Inser att jag ägnat alldeles för mycket tid åt att debattera flyktingfrågan med människor som talar om flyktingar och som bara ser problemen som finns, istället för att tala med flyktingarna. Det var inte så att det presenterades några nyheter egentligen, men att mötas och sitta i samma rum och samtala med människor som har egna erfarenheter, både av att vara flykting och av det svenska flyktingmottagandet. Jag åkte dit trött efter en intensiv vecka med för lite sömn, men åkte därifrån fylld av kraft och inspiration.
Människorna jag mötte var inga offer. Från dag ett, idag för exakt ett år sedan, hade kvinnan som var ordförande i den lokala gruppen jobbat mer än heltid för att engagera och hitta meningsfulla uppgifter för flyktingarna på Restad Gård. Hon var utbildad sjukgymnast. Vid bordet satt en ekonom, en ingenjör och så Adnan som blivit lite av en kändis och som nu arbetar med att sprida tanken och sättet att arbeta över landet. Vad man gör är att skapa meningsfull verksamhet som leda till integration. Tyvärr tvingas arbetet utföras i motvind på grund av det svenska byråkratiska systemet som lägger mer vikt vid reglerna och att saker och ting ska följa boken, än åt människorna som kommer hit. Konsekvensen blir att läkare, lärare, hantverkare och andra kompetenta människor en efter en faller ner i depression. Alla flyktingar på Restad Gård, eller på andra förläggningar runt om i Sverige för den delen, är inte lika energiska som människorna vi mötte, men det är å andra sidan inte svenskarna heller.
Flyktingar är människor, men genom att de ständigt omtalas som FLYKTINGAR skapas ett slags projektionsyta på vilket människors fördomar, stereotypa uppfattningar, rena lögner eller bara ett passivt ointresse kan projiceras. Att tala om flyktingar är att anamma SDs och rasisternas syn på människorna som befinner sig på flykt. Att betrakta människorna som kommer hit som flyktingar, istället för att se dem och behandla dem som människor, är att beröva dem deras mänsklighet. Inget ömsesidigt berikande möte, som det jag fick vara med om idag, kan uppstå om det är en svensk och en flykting som möts. Då skapas en hierarki, och ur den hämtar tanken om att Sverige har en generös flyktingpolitik sin kraft. Det är när man ser på människorna som flyktingar som tanken på att hjälpa flyktingarna på plats växer fram och låter klok och logisk. Så länge man talar OM flyktingar, istället för att tala MED människorna som kommer hit kan föreställningen om att det är ett problem hållas vid liv.
Sverige har ingen generös flyktingpolitik, för det går inte att vara generös mot FLYKTINGAR. Ordet flyktingar reducerar människorna till objekt och förvandlar biståndet och hjälpen till allmosor. Det sättet att förhålla sig till frågan drabbar både människorna som flyr från krig, tortyr, förföljelse och död och oss som lever här och som väljer att bara se problemen och obehaget som alla förändringar innebär. Vi förminskar oss själva genom att anamma SDs retorik, och att tala om svenska värderingar för att locka väljare ger kraft och stöd åt dem som odlar sitt hat mot allt som är annorlunda, vilket på sikt förgör dem själva och vårt land. Suport Group tar inte emot hjälp, man är medskapare av det svenska samhället och dess långsiktiga hållbarhet. Människorna som kommer hit lägger till och berikar Sverige. Kompetenserna och viljan att göra något är en tillgång, inte en belastning, en investering inte en kostnad. Självklart är allt inte frid och fröjd, och visst finns det problem. Men INGENTING blir bättre av att behandla människor som FLYKTINGAR och inget gott, för någon, kan komma ut den inställningen till medmänniskor i behov av trygghet. De som kommer hit behöver inte hjälp, det är vi som bor här som behöver hjälp, att lära oss hantera vår rädsla och våra fördomar.
Forskningsrådet för interkulturell dialog fokuserar på samtal med, och ömsesidigt utbyte mellan. Utan en sådan grundsyn kan människorna som kommer hit aldrig integreras, och det är ju detta SD vill, att flyktingarna ska vara tacksamma för att de får hjälp och sedan så fort det går återvända. Det är en kall och oresonlig, samt djupt fördomsfull människosyn som det aldrig går att bygga en politik som leder till hållbarhet på. Tillsammans bygger vi framtidens Sverige, alla vi som lever här. Det finns inget humant alternativ till den tanken. Allt handlar om vilken människosyn man har, eller som man väljer att hålla sig med. Som Nelson Mandela sa, man är inte rasist och föds inte med hat, det är saker man lär sig och egenskaper man tillägnar sig. Ett annat samhälle är möjligt, om fler bara väljer att se och möter människorna som kommer till Sverige.
Suport Group utför ett demokratiarbete, till skillnad från SD som använder demokratins svagheter för att få gehör för en politik som hotar att förgöra oss alla. Att hjälpa människor på plats låter klokt och det ska man naturligtvis göra, också. Det handlar inte om ett val mellan antingen det ena eller det andra, det finns inte en enda bästa metod. Men en biståndspolitik som bygger på tanken att hjälpa på plats innebär att man inte möter människorna, och det distanserar oss från dem. Den tanken ser human ut, men den leder till att vi som lever här i Sverige förlorar något vitalt. Vi gör miste om all den kunskap och alla erfarenheter som människorna som kommer hit bär på. Utan mellanmänskliga möten utarmas demokratin, motsättningarna i världen och i samhället förstärks och klyftor mellan människor och grupper av människor växer fram. Och när man aldrig möts uppfattas den andre, på båda sidor, som hotfull och mer och mer kraft läggs på att skydda sig och sitt.
Den svenska byråkratin passiviserar människorna och det leder till depression. Det är bland annat för att hindra det som Suport Group bildades. Det handlar om hjälp till självhjälp, om empowerment och om att växa som människa och samhälle. Sverige kan välja att motarbeta eller underlätta, och det är i realiteten vad det handlar om, för människorna som sitter på flyktingförläggningarna är inte passiva om de inte passiviseras. Det har bevisligen ett driv och en kraft att få saker gjorda som långt går utöver genomsnittet. Den svenska integrationspolitiken behöver omorganiseras. Mer pengar behövs inte i första hand, man kan komma enormt mycket längre än man gör idag för mindre pengar (är jag övertygad om) genom att se människorna som medskapare och genom att låta dem hjälpa till. De vet bättre än vi vad de behöver. Ett exempel. I rummet bredvid bedrevs föräldraundervisning i flyktingarnas egen regi. Det visade sig att den utbildning som brukar erbjudas enbart riktar sig till mammorna, men här var det båda mammorna och papporna som deltog och det var ett önskemål fån dem själva. Som sagt, vi måste lära oss lyssna på varandra!
Suport Group berättade om att det gjorts forskning på deras arbete, och de talade om hur en av landets största tidningar varit där och intervjuat. Tyvärr gjordes ingen som helst återkoppling. Både journalisterna och forskarna behandlade människorna som lever på Restad Gård som objekt, och resultatet man fick genom att intervjua och studera ansågs inte vara av intresse för dem man intervjuat och interagerat med. Mycket av problemen som rör denna brännande aktuella fråga handlar om människosyn, om hur vi ser på varandra. Om vi envisas med att tala om och inte med varandra kommer problemen att leva vidare och riskerar att förvärras.
Jag skäms över hur Sverige som land och samhälle behandlar människorna som flytt från krig och som hamnat här i Sverige. Samtidigt är jag tacksam för att jag inte låtit mig dras med i klagosången. PÅ FB och andra sociala medier delas reportage och rapporter som handlar om kris, problem, risker, kostnader och elände helt okritiskt. "Titta här ...". Varför är det så få som sprider positiva exempel och varför fokuseras "bara" på problem? Vem har fått "oss" att anamma den bilden och varför accepteras den? Vad gör den synen på människorna som kommer hit med oss som bor här? Hur påverkas man av att inte lyssna eller försöka förstå? Det handlar inte om dom, det handlar om oss. Sverige är vi och vi skapar vårt land tillsammans, alla vi som lever och bor här. Vännerna som säger sig värna det svenska är egoistiska mobbare som aldrig vuxit upp och lämnat skolgården där de var kungar, eller kanske handlar det snarare om att de aldrig slutat drömma om att vara som tuffingarna som mobbade dem? Jag vet inte, och jag bryr mig inte. Jag har bestämt mig för att sluta bry mig om dem och ägna min tid åt att lyssna på, lära av och jobba tillsammans med de oerhört inspirerande och kunnigt drivande människorna jag mötte idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar