Låt folkhögskolorna vara, och släpp kunskapen fri

Folkhögskolornas arbete med folkbildning är inte särskilt glamoröst, men enormt viktigt. Därför vill jag skriva om och reflektera kring det några företrädare för Folkhögskolesverige skriver i en debattartikel i SvD. Det är Mats Hellström (ordförande Biskops Arnö Nordens Folkhögskola), Lena Hjelm Wallén (vice ordförande PRO:s folkhögskola), Mikael Bogsjö (ordförande Arbetarrörelsens folkhögskolor i Göteborg och Viskadalen) och Mirja Raihä (ordförande Långholmens folkhögskola) som författat artikeln.

Folkbildningsrådet arbetar just nu med att skapa ett nytt statsbidragssystem för folkhögskolorna i Sverige. Förslaget till nya statsbidragsregler skickades ut på remiss till folkhögskolorna i februari 2016 och möttes av så kraftig kritik att folkbildningsrådet valde att skjuta på beslutet till oktober 2016, bland annat yrkade många skolor på återremiss. Kritiken mot förslaget handlade både om remissprocessen och själva detaljerna i förslaget. 

Konsekvenserna av det föreslagna bidragssystemet innebär en skarp sväng i folkbildningspolitiken, från mångfald till enfald. En sväng från det som är den svenska folkhögskolans själ, där en mångfald av deltagare med olika bakgrunder tillsammans skapar ett unikt sammanhang. Ett sammanhang där förutsättningarna för att lyckas stärks av just bredden av deltagare som inspireras och motiveras av varandra, oavsett vilken kurs man går. En skarp sväng från den mångfald av kurser där deltagare inom konst, hantverk, miljö- och hälsofrågor, skrivande, föreningskunskap, musik och så vidare får möjlighet att fördjupa sina intressen tillsammans med de som läser för att få behörigheter som ger nya möjligheter i livet. En kursändring från det som alltid hyllats, egenvärdet i att människor får möjlighet att bli stärkta som individer, inte mätt i kronor och ören.

Jag kämpar med känslan av uppgivenhet när jag läser detta. Kunskap, individens möjlighet att stärkas som individ på sina egna villkor, chansen att fritt söka kunskap för kunskapens skull, allt det som varit bra med folkhögskolan, hotas. Varför? För att man fått för sig att frihet är ineffektivt, att bildning är allt för luddigt och att människor är lata och mångfald problematiskt. Folkhögskolan har fram till nu varit en bildningsoas i en annars genomreglerad, marknadiserad och strikt kontrollerad utbildningssektor. Nu ska även den möjligheten, den vägen fram, stängas. När det borde vara resten av utbildningssystemet som tar över och inspireras av folkhögskolorna går utvecklingen nu i motsatt riktning. Det är så tragiskt.

I det föreslagna statsbidragssystemet vill folkbildningsrådet styra kursutbudet i riktning mot det man kallar korttidsutbildade, de som inte har en gymnasieexamen, på bekostnad av andra kurser. Problemet är inte att satsa på korttidsutbildade, det är ur ett samhällsekonomiskt perspektiv bra ur alla aspekter och folkhögskolorna i Sverige gör redan idag en fantastisk insats för denna grupp. Problemet är att när man gör det inom det befintliga systemet utan nya pengar skapar man samtidigt en ny folkbildningspolitik.

Bildning är en ömtålig kvalitet som aldrig kan tvingas fram. Bildning går aldrig att i detalj beskriva, det är en levande, dynamisk kunskapskropp som hela tiden förändras. Det är både en form, ett innehåll och en rörelse. Så som folkhögskolorna har arbetat förut har de kunnat vårda denna kvalitet, denna kunskapssyn. Man har bevarat och levandehållit en tradition. Folkhögskolorna har genom sin blotta existens utgjort ett slags buffert. Utan folkhögskolorna hade krisen i skolan troligen varit värre än den är. Vad som händer nu står skrivet i stjärnorna. Hur hamnade vi här? Det handlar uppenbarligen inte om en nedskärning. Förslaget innebär inte mindre pengar, men mer styrning och fler uppgifter inom befintlig budget. Mindre frihet och minskat utrymme innebär att bildningens livsrum kringskärs och att kunskapen utarmas.

Folkbildningsrådet har i sitt uppdrag att fördela statsbidragen till folkhögskolorna i enlighet med regleringsbrevet: ”Folkbildningsrådet beslutar om bidrag till folkhögskolor, studieförbund och studerandeorganisationer inom folkhögskolan enligt förordningen om stadsbidrag till folkbildningen”. 

Förordningen som regleringsbrevet syftar på innehåller syftet med statens stöd till folkbildningen, de så kallade fyra syftena, något av en portalparagraf för folkbildningen. 

1. Stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. 

2. Bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald och för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen. 

3. Bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället. 

4. Bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet. 

Dessa fyra syften är inte hierarkiska, de är jämställda i förordningen. Trots detta väljer Folkbildningsrådet på eget initiativ att just göra detta, man väljer att framhäva det tredje syftet framför de andra, ”att bidra till att utjämna utbildningsklyftor…”. Man gör detta genom att införa ett särskilt bidrag till de kursdeltagare som är korttidsutbildade, det vill säga saknar gymnasieexamen. För att finansiera detta sänker man bidraget till kursdeltagare som enligt definitionen inte är korttidsutbildade.

Vad händer med demokratin, mångfalden och medborgarnas engagemang i samhällsutvecklingen om målet att utjämna utbildningsklyftorna prioriteras och om verksamheten fråntas friheten att arbeta med samtliga mål för ögonen. Vad händer med den unika miljön och dynamiken i verksamheten när sammansättningen av deltagare förändras som en följd av att uppdraget ändras? Som jag förstått det är det just friheten och mångfalden, detta att olika människor med olika bakgrund, intressen och förutsättningar TILLSAMMANS lever och verkar för att gemensamt utveckla kunskap och hålla bildningslågan vid liv. Om folkhögskolan får i uppdrag att ta hand om en grupp och om den gruppen blir dominerande finns en uppenbar risk att andra deltagare trängs ut och folkhögskolan förändras på samma sätt som många av de kommunala skolorna i områden där en friskola etablerat sig. De resursstarka flyttar och kvar blir de som inte kan, orkar eller förstår varför. De fyra benen som folkbildningsarbetet vilar på kräver balans för att leda framåt mot bättre kunskaper och fler möjligheter. Risken är överhängande att alla blir förlorare och att folkhögskolan förvandlas till något annat.

Vi menar att detta strider mot förordningen och hävdar att det är ett demokratiproblem när Folkbildningsrådet tar på sig att själva prioritera bland de fyra syftena och då också styra om folkbildningspolitiken, något som regeringen inte gjort.

Det kommer en trötthet över mig. Att både kämpa för kvalitet i arbetet som lärare och att försöka värna förutsättningarna för bildning och kunskapsutveckling, samtidigt som man bedriver studier och forskning för att hålla den egna kunskapen vid liv tar på krafterna. När ljusglimtarna är få och trenden tydligt pekar i helt fel ritning är det lätt att känna uppgivenhet. Jag försöker verkligen kämpa mot, men det är svårt. Jag kan, jag vill och har orken och energin, men när friheten kringskärs och uppdraget kontrolleras och jag tvingas formulera detaljerade mål som ska nås till varje pris utan att få göra som jag vill och anser bäst, går det inte. Det tär på mig att reduceras till ett slags galjonsfigur som mekaniskt följer order. Kunskaperna jag skaffat mig via min utbildning, egen forskning och studier på fritiden får jag inte använda. Det är själsdödande, bildningsfientligt och fördummande, inte bara för mig. Hela det svenska utbildningssystemet är hotat och att befinnas sig mitt i eländet är fruktansvärt ledsamt. Försöker repa mod och fokusera på ljusglimtarna. Än är allt inte nattsvart och det kan med små medel bli (mycket) bättre utan att det kostar mer. Det finns kloka människor där ute som ser faran och som har makt att förändra, eller i alla fall göra motstånd.

Utöver detta innebär förslaget till nya statsbidrag att inskränka folkhögskolornas frihet. Folkbildningsrådet förordar en ökad detaljreglering av folkhögskolornas verksamhet. För folkhögskolorna är det avgörande att huvudmännen och skolorna själva kan sätta sin prägel på utbildningarna. Det handlar om att bestämma omfattningen av olika typer av kurser, rekryteringen av deltagare, användningen av utbildade lärare kontra ideella ledare, användningen av praktik etc. En kärnfråga är synen på anställningar. Enligt Folkbildningsrådet ska ideella ledare högst få utgöra 10 procent av lärarutbudet på allmän kurs och profilkurs. Det skulle omedelbart slå sönder alla de kurser som i dag bygger på ideella företrädares engagemang. Folkbildningsrådet vill minska ersättningen till korta kurser. Vi menar att de korta kurserna ofta fyller en viktig funktion inom folkbildningen, bland annat för utbildning av medlemmar och förtroendevalda inom folkrörelserna.

Friheten är det man (fast det är så klart ingen särskild, det handlar mer om ett slags agens som uppstår inom helheten) vill åt. Detaljreglering, kontroll och styrning anses vara det högsta goda. Här finns problemets kärna. Den tanken, att kunskap är något man får, att utbildning är något man ger och att lärande kan effektiviseras och målstyras, på samma sätt som man gör när man bygger bilar, är grunden till problemen inom den svenska skolan och utbildningssystemet i sin helhet. Kunskapsutveckling är en komplex process. Utbildning har inte ett enda mål. Alla inblandade har sitt personliga mål, men inte bara det. Dessutom har alla sina egna förutsättningar, det vill säga både problem och förtjänster, hinder och möjligheter. Under loppet av en utbildning på säg tre år förändras man som människa genom att ingå i ett sammanhang och eftersom man lär sig nya saker. Genom att tvinga alla inblandade att fokusera på målet berövas lärprocessen och utbildningssystemet sin vitalitet och förvandlas till en meningslös transportsträcka. Kunskap är en utvecklingsprocess, inte ett mål. Lärande är något man gör, inte något man får. Skolor presterar inte, det är individer som presterar och är det kunskap man är ute efter går det aldrig att uppnå några resultat om man inte får gå sin egen väg och göra det som måste göras på sitt, högst personliga sätt. Genom att beröva folkhögskolorna, och andra skolor också för den delen, friheten berövas skolorna och hela utbildningssystemet sin själ. Det går absolut att tvinga fram resultat av olika slag; betyg, genomströmning, publikationer och så vidare, men kunskap går aldrig att tvinga fram! Där finns det allvarligaste hotet mot hela det svenska skolsystemet: Övertygelsen om att frihet påverkar lärande menligt, och att utbildning är en process som går att målstyra.

Folkbildningsrådet vill gynna folkhögskolor med stor allmän kurs men utan internat. Detta tar inte hänsyn till att internatfolkhögskolorna fyller en specifik funktion för folkrörelserna. Många av kritikerna efterlyser ett särskilt internatbidrag.

Detta att leva tillsammans och vara i kunskapen och lärandet dygnet runt, på en plats där inget annat distraherar, är en annan av folkhögskolans unika kvaliteter. Det är en av anledningarna till att forna deltagare talar så lyriskt om sin tid på folkhögskola. Idag är utbildning något man gör allt mer på egen hand. Gemenskapen som fanns förr håller på att brytas upp. Studenter som kommer resande till högskolan där jag arbetar tar i hög utsträckning det senaste tåget och det är inte ovanligt att man går innan föreläsningen är slut för att slippa vara kvar och vänta på tåget som går om en timme. Seminarier som inte är obligatoriska lockar drastiskt färre studenter. Utbildning håller på att bli ett jobb, ett nödvändigt ont, istället för ett sätt att leva. I vardagen som lärare är det lätt att ta ut sin frustration över studenterna, men när jag läser om förslaget till nyordning för folkhögskolorna blir det så tydligt att problemets kärna är ett annat. Dagens skol- och utbildningssystem bygger på felaktiga antaganden och principer hämtade från helt andra verksamheter, med helt andra mål och förutsättningar. Därför skjuter förslagen in sig på och tar död på själen och utbildningens hjärta. Inte av misstag eller för att man inte vet bättre, utan med berått mod, för att man är övertygad om att det är bra och viktigt. Det är ett FATALT misstag!

Det är en uppenbar risk att förslaget till statsbidragssystem leder till att utbudet av kurser styrs mot just de kurser som ger mest bidrag. Inte för att folkhögskolorna vill, utan för att de måste för att överleva. Den breda folkbildningen kommer i så fall att snävas in till förfång för det vårt samhälle idag så väl behöver: bildning, samhällsengagemang, demokratisk och kulturell utveckling.

Samma utveckling och skifte av fokus ser vi över hela linjen. Och det är heller inte ett misstag eller en olycklig sidoeffekt utan exakt den effekt man vill uppnå. Med öppna ögon och berått mod marknadiseras skolan och införs konkurrens, för att det anses vara kvalitetsdrivande. Och det är det kanske, men kvaliteterna som drivs fram med ett sådant system har ingenting med kunskap och lärande att göra. Ekonomin går bra. Friskolorna etablerar sig på börsen och vinst delas ut till ägarna. Även högskolan agerar allt mer och tydligare som ett företag, med fokus på ekonomin. Kurser som inte är kommersiellt gångbara anses överflödiga och eftersom bildning en allt för komplex kvalitet för att man ska kunna bryta ner den i delmål, eller ens går att formulera klart och tydligt, överges det som förr var högskolans hjärta och själ, till förmån för kortsiktiga ekonomiska mål som är lätta att kontrollera och följa upp, jämföra och rangordna. Att det går ut över kunskapskvaliteten, och i förlängningen även samhällsengagemanget (för dessa saker hänger intimt samman. Vet man inte förstår man så klart inte) och demokratins utveckling. Ekonomin blomstrar, men kulturen utarmas och kunskapen förlorar sitt värde.

Folkbildningsrådet har själva inte gjort någon konsekvensanalys av sitt eget förslag, varför det är svårt att veta vad Folkbildningsrådet förväntar sig för effekter av det föreslagna statsbidragssystemet. Om det är så att man vill styra folkhögskolan från den mångfald som den kännetecknas av idag, mot en mer likriktad verksamhet vore det hedersamt att tydligt deklarera det. 

Vi kan inte se att det brådskar med ett nytt statsbidragssystem. Rimligt vore att trycka på paus och låta både folkhögskolorna och Folkbildningsrådet få tid att diskutera det nya förslaget grundligt och vilka konsekvenser det väntas få på kort och lång sikt. Den svenska folkhögskolan är en fantastisk utbildningsform, som ger många unga vuxna med en misslyckad skolbakgrund en ny chans, samtidigt som den erbjuder deltagare att fördjupa sig inom sina intressen. Många är de som gått på folkhögskolan och utvecklat sitt konstnärliga intresse eller fördjupat sig i samhällsfrågor och därmed påverkat sin egen livssituation och samhällsengagemang. Vi är övertygade om att ett samhälle mår bra av den typen av mångfald.

Blir denna debattartikel bara ännu ett rop i öknen? En meningslös inlaga som inte ens läses, för ansvariga har bilden klart för sig, vet vad som behövs och förfogar över verktygen. Lärare, forskare betraktas som ovidkommande särintressen som man kanske kan lyssna på men vars önskningar inte kan tas hänsyn till eftersom målet med skolan och den högre utbildningen är viktigare än personalnöjdhet. Se där, ännu en tanke hämtad från tillverkningsindustrin. Personalens missnöje är inte en faktor, det kan till och med vara en indikation på att man tagit rätt beslut. Ja, så kan det vara, om målet med verksamheten är att tjäna pengar och maximera vinst. Skola och utbildning är dock en HELT annan typ av verksamhet! Krisen i utbildningssektorn är med andra ord långt ifrån över, men eftersom problemet finns i toppen av organisationen kan allt förändras snabbt. Vad kunskapsutvecklingen behöver för att blomma är att kunskapen värnas och lärandet vårdas. Om målet med verksamheten var BILDNING istället för  ekonomi, om uppdraget för skolornas ledningar var att HUSHÅLLA med pengarna istället för att göra vinst, skulle allt i ett enda slag förändras till det bättre. En befolkning som är bildad förstår komplexiteten, inser sambanden och blir mer samhällsengagerad, vilket är grunden för demokratin. Allt och alla hänger ihop, och det är kunskapen och kulturen som utgör kittet som helheten behöver för att inte lösas upp.

Kära politiker: Låt folkhögskolorna vara, till att börja med. Men om Sverige ska kunna bli en verklig kunskapsnation måste även resten av skolvärlden och utbildningssystemet befrias, och kunskapen placeras i centrum. Ett land och ett folk som inte ser bildning som ett egenvärde kommer aldrig att kunna utvecklas, demokratin utarmas i stället och samhällsengagemanget sjunker. Varningsklockorna ringer för fullt, inget sker i det fördolda. Det handlar bara om att förstå det, och om att lyssna.