Detta är den tredje och sista posten där förordet till min kommande bok publiceras. Känns lite högtidligt, men även overkligt. Arbetet med boken har absolut inte följt någon röd tråd. När jag började skriva visste jag inte ens att det skulle bli en bok. Den tanken växte sig på. Först var dessutom tanken att det skulle bli en bok, som sedemera delades upp i två, där boken om samtal var tänkt som en inledande del till huvuddelen. Sen blev det tre böcker till slut. Först en om samtal, sedan en om studier av förändring, i rörelse och avslutningsvis en om organisering med utgångspunkt i rhizombegreppet. Även efter att de tre böckernas form antagit en fastare har innehållet i respektive bok växlat. Jag har lagt till, dragit ifrån och redigerat. Korrekturläst, funderat, förtydligat, dragit ifrån igen och lagt till. Jag har jobbat med språket, innehållet och relationer mellan böckerna. Det har varit en resa i okänd terräng, precis lika oförutsebar som kulturen texterna handlar om. I arbetet med böckerna har jag dock fått vara precis så fri som jag behöver vara för att bli nöjd och finna glädje i arbetet. Skrivandet har jag gjort till hälften på min fritid, och så har jag använt en del av kompetensutvecklingen jag har i tjänsten. Jag hade ALDRIG kunnat skriva dessa böcker om det fanns krav på prestation, om jag måste lova ett resultat eller följa en plan. Varken mitt studieobjekt eller jag fungerar så. Därför skulle det gått ut över kvaliteten. Ur den känslan kommer min frustration över den ökande administrationen, detaljstyrningen och allt tal om kvalitet(sstyrning). Jag anser mig ha tillräckligt med utbildning och (forskar)kompetens att avgöra vad som leder till bästa kvalitet och effektivitet, men det är inget som går att bestämma på förhand och ingen annan kan styra processen. Fram till jag blev docent följde jag reglerna och fann mig, men efter det anser jag att jag skaffat mig mandat att följa kunskapen jag skaffat mig genom åren. Varför skulle samhället annars investera i mig och min utbildning? Vi snackar miljoner och år av arbete. Jag förstår inte och det tär på mig att behöva lyssna på konsulter som anses veta mer än jag, fast jag kan visa att de snackar skit. Inte så att jag ångrar mig, inte om jag får tänka efter. Idag har dock varit en dålig dag. Fast nu är det kväll. Tar förordet till slut, och sen gör jag kväll. På återhörande.
Lösningen på klimatfrågan har hittills handlat om att försöka förhandla fram mellanstatliga avtal, vilket förstårats eftersom alla inte är överens om att det finns ett problem. Dessutom är problemet inte entydigt, och det är svårt att reglera idag vad som måste göras i framtiden, av vem, när och hur. Arbetet har med andra ord utgått från en konventionell kunskapsteori och vetenskapssyn. Konsekvenserna av detta sätt att se på problemet och dess möjliga lösningar är följande: Under tiden som världens ledare är fullt upptagna med att diskutera frågan som sådan och förhandla fram ett slutgiltigt avtal som anses kunna lösa problemen, försöker mäktiga lobbyorganisationer sprida misstro genom att relativisera och peka på inkonsekvenser mellan olika rapporter och forskare, för att på det sättet påverka opinionen och politikerna att göra så lite som möjligt. Detta oroar mig, för även om världens ledare lyckades enas om ett avtal i Paris 2015 kan nya forskningsresultat i framtiden ändra förutsättningarna för avtalet, vilket kan skapa behov av omförhandling trots att alla är överens om att klimatet förändras av människans beteende och att utmaningen måste hanteras på något sätt. Det är på detaljnivå forskarna är oense, vilket alla forskare alltid varit. Forskning har aldrig handlat om att bevisa något, utan om att komma upp med den bästa förklaringen. Beslut av det slag som förs fram idag för att möta klimatkrisen är inte sällan beslut som kan förhalas av dem som så vill, till exempel av företag eller stater som är beroende av olja. Avtal är inte universallösningen, därtill är problemet allt för komplext, och frågan allt för allvarlig. Det behövs ett annat sätt att se på kunskap, en kunskapsteori anpassad till förutsättningarna för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Mycket talar nämligen för att klimatkrisen delvis går att hänföra till rådande kunskapssyn, som utgår från att all vetenskap har som mål att nå Sanningen och svaret, i bestämt form singular. Inget avtal i världen kan råda bot på människans nedärvda, kollektiva (kulturellt betingade) oförmåga att hantera något annat än tvärsäkra, tydliga svar. Verkligheten, kulturen eller klimatet är till sin natur vaga fenomen och saknar därför givna svar. Det är sanningen, forskning visar detta och därför vore det ovetenskapligt att ge sken av något annat. Det är utgångspunkten och huvudargumentet för både innehållet och utformningen av böckerna.
Både tvärsäkerhet och uppgivenhet är problematiska utgångspunkter för byggandet av ett hållbart samhälle. Demokrati är ett slags gyllene medelväg. Det är dock en lösning fylld av problem. Demokrati, brukar man säga, är den minst dåliga styrelseformen, men ingen har än så länge hittat någon bättre lösning på problemen som samhällsbyggande och förvaltning ställer oss inför. När unga människor idag tänker att en (god och klok) diktator kanske är vad vi behöver för att öka effektiviteten i samhället och för att slippa tjafsandet, är det därför en allvarlig signal om att något är fel. Demokrati och öppenhet, liksom hållbarhet, kräver många människors engagemang och måste ständigt försvaras mot olika typer av hot som kan uppstå i en föränderlig värld. Liksom jämställdhet och mångfald är hållbarhet relationella tillstånd som aldrig bara kan införas eller utformas, en gång för alla och sen är allt bra. För att kunna hantera dessa och andra liknande utmaningar är det viktigt att vara följsam och veta när det är dags att agera eller bara följa med. Samhällets kompetens att utvecklas i takt med kulturens och omvärldens föränderlighet utan att förlora sin identitet behöver bli bättre. Vart och ett av begreppen som lanseras i böckerna – samtal, nomadologi och rhizom – handlar på olika sätt om detta.
Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Det handlar om att lära sig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Det handlar om att se sambanden mellan människor, samhället och miljön och om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar det om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte. Nyckeln till hålbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har emellertid lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Liksom livet är kultur och klimatfrågan ett slags öppna frågor utan givna svar. Böckerna i denna serie innehåller förslag på hur man kan hantera sådana problem och utmaningar som strävan efter hållbarhet resulterar i och ställer samhället inför.
Även om det finns motstånd mot sättet att tänka och den filosofi som böckerna utgår från och bygger vidare på är det viktigt att inte ge upp. Just innan en gammal kunskapsregim rasar samman under sin egen tyngd är motståndet mot ny-tänkande som störst. Det är inte ett styrketecken, utan ett svaghetstecken. Klimatskeptikerna kommer med tiden att få svårare och svårare att motarbeta krafterna som verkligen vill göra något för att rädda världen och bygga ett mer hållbart samhälle. Vad har vi att förlora på att försöka göra samhället mer hållbart?
Det är lätt att vara kritisk, det är en av akademins alla härskartekniker. Att avfärda någon för att tankarna som förs fram inte är kristallklara kräver inget av den som kritiserar. Det är en debatteknik som bara syftar till att vinna. Det är en destruktiv metod för att få makt. Det är ett antingen-eller-tänkande som är allt annat än hållbart. Om det man ska undersöka eller om tillståndet man strävar efter till sin natur är vagt, föränderligt, komplext och fyllt av paradoxer, (vilket verkligheten är, och det är ju den vi har att hantera, det är ju den som ska vara hållbar), vore det märkligt och ovetenskapligt att inte acceptera och försöka lära sig hantera denna tingens ordning. En stor del av problemen med hållbarhet handlar om kulturen och människans sätt att tänka. Verkligheten är som den är och det måste vi anpassa oss efter, inte tvärtom.
Begreppen som presenteras i böckerna kanske kan konkretiseras mer. Man ska naturligtvis förenkla så mycket som det bara går, men man kan och får aldrig förenkla för mycket för då blir förklaringen värdelös. Det är inte begreppen det är fel på, utan vårt sätt att använda dem och synen på kunskap. Därför lanseras här förslag till en kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Ska vi klara klimatutmaningen måste fler engagera sig och bjudas in i processen som, beroende på hur kollektivet agerar, tar samhället antingen närmare eller längre bort ifrån det ömtåliga tillstånd av balans som hållbarhet är. Olika människor, med olika kunskaper och kompetenser som arbetar tillsammans, behöver hitta sätt att göra det på och arenor att mötas för att utbyta erfarenheter. Böckerna i serien är tänkta att fungera som inspiration till fortsatt arbete och därför är de fyllda av uppslag och hugskott, tankar och reflektioner att samtala vidare om. Hållbarhet är inte enkelt och det finns inget givet svar eller självklar lösning på problemet, därför är det nödvändigt att försöka och att aldrig sluta försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar