Lärarauktoritet, eller kunskapsrespekt?

Igår startade den utbildning som jag är mest involverad i som lärare. Vi träffade studenterna i aulan. Drygt hundra studenter. Stämningen verkade god och det fanns förväntan i luften. Som alltid hoppas jag att den känslan ska leva vidare, att lusten att lära och viljan att studera växer. Tyvärr har det förr om åren, allt för ofta blivit tvärtom. Något händer under vägs, inte bara i klassrummet utan även i samhället utanför högskolan. Synen på kunskap har förändrats. Tecknen är många. Fråga Lund, till exempel, är ett samtidsfenomen och ett symptom på den underliggande "sjukdomen". Kunskapens värde har devalverats och uppskattningen av det lärda samtalet, vilket jag ser som nyckeln till bildning och fördjupad kunskap, utarmas. Förståelsen för vad kunskap är, hur vetenskap fungerar och vad studier på högskolan innebär, är dålig, generellt i samhället. Och det blir inte bättre av att fokus idag allt tydligare riktas mot RESULTATET, BETYGEN, EXAMINA eller GENOMSTRÖMNING. Att ta sig så snabbt och smärtfritt som möjligt till målet: SVARET, är motsatsen till bildning. Fråga Lund i sin klassiska form var en hyllning till BILDNINGEN och det lärda samtalet stod i fokus. Fråga Lund i 2016 års tappning handlar om att leverera snabba svar, så lättsamt som möjligt. Jag brukat säga till studenterna jag handleder att de inte ska skriva, "ta reda på" i syftet till sina uppsatser. Inom vetenskapen UNDERSÖKER man. Forskning handlar om att gå på djupet och om att ta frågorna på största allvar. Svaret är inte det viktiga, utan vägen dit.

Den bristande respekten för kunskapen som sprider sig i samhället oroar mig. Därför är jag kritisk till Fråga Lund, för att man inte tror på kunskapens egenvärde och för att man inte litar på bildningskraften i den uppenbarligen kunniga panelen av forskare. Så fort man tangerar något intressant, just på tröskeln till fördjupning och lärt samtal, bryts för "reklam". När svaret levererats hastar man vidare. Kunskap är enormt mycket mer komplext än så. Det faktum att forskarna presenteras som superhjältar med fyndiga beskrivningar istället för med deras akademiska titlar säger något om respekten i samhället för akademin, och för kunskapen. Tilltalet är ett slags barometer på graden av vördnad inför kunskapen. Ingen kallar mig någonsin för docent. Nu tror jag i och för sig att jag skulle bli obekväm om det hände, men kanske är det ändå lättare att bära är sorgen jag känner över den bristande respekten för kunskaperna jag skaffat mig genom åren av studier och forskning. Vem som helst kan anmäla avvikande åsikt och stå på sig för att man tycker annorlunda i en fråga där jag lagt mig vinn om att bygga upp en transparent argumentation, grundad på vetenskapliga studier. Åsikter övertrumfar kunskaper i ett samhälle där svaren är viktigare än vägen dit och där resultatet anses vara det enda som betyder något. Det handlar inte längre om vad man kan, utan om hur säker man är. I en kultur där kunskapen inte vördas lyssnar man mer på VEM som talar, än på VAD som sägs. Kunskap är inte makt i en sådan kultur, makten är kunskap. Följaktligen får forskarna finna sig i att se deras arbete reduceras till lättsam underhållning till kaffet.

Varifrån kommer denna syn, dessa kunskapsvärderingar? Inifrån den kultur som växer fram mellan oss människor, säger jag, med stöd i många års egen forskning om just kultur. Och eftersom skolan inte är en isolerad del av samhället, utan en integrerad del av kulturen, är det oerhört viktigt för arbetet med att bygga en kunskapsnation att elever och studenter lär sig respektera kunskapen. Jag tror den respekten är viktigare än kunskapen i sig. Läser Inger Enkvists Ledare i SvD idag. Hon menar att det är respekt för läraren som behövs, men jag menar att man måste börja i rätt ända. Lärare ska inte respekteras förbehållslöst, men kunskapen och bildningen som lärarna har måste respekteras, av både elever/studenter, lärare, samhället och framförallt av politiker och andra makthavare. Det som händer i skolan visar att så inte är fallet, men lösningen kan aldrig vara att tvinga fram respekt för lärare.

Skolan är den första samhällsinstitution som unga personer möter, och elevers framtida attityd till samhället grundläggs där. Om skolan inte kan upprätthålla sina ordningsregler, kommer eleverna att tro att det vuxna samhällets lagar och förordningar inte heller måste följas.

Skolan är en del av samhället och kulturen känner inga gränser. Därför är varken skolan, politiken eller någon annan institution isolerad. Tankar och uttryck rör sig mellan människor. Vi får den skolan vi förtjänar, först när vi på allvar förstår det och agerar i enlighet med den insikten, kan vi börja hoppas på en skola värd namnet. Men om det inte finns en utbredd vördnad och respekt för kunskapen i samhället kommer respekten för lärarna aldrig att kunna växa och ordningen i skolan blir svår att upprätthålla. Dessa saker hänger ihop och det är omöjligt att säga vad som beror på vad.

Detta har aktualiserats av ett domslut i juni i år. En sjuårig elev i Västsverige hade vägrat att lyda sin lärare och spottat på henne, när hon tog tag i honom. Spottloskan fick henne att reagera och ge pojken en örfil. Hon ångrade sedan örfilen och bad om ursäkt.

Skolinspektionen valde dock att föra ärendet vidare till domstol och krävde 20 000 kronor i skadestånd med argumentet att pojken hade blivit kränkt. Tingsrätt och hovrätt tyckte dock att kränkningen av pojken var ringa och utdömde inte skadestånd, men Högsta domstolen bestämde att skadestånd skulle utgå med 5 000 kronor.

Ger man sig på en polis, spottar man på en domare, eller om man hånar politikerna i Riksdagen genom att störa ordningen där får man räkna med repressalier. Det accepteras inte, med rätta! Fast för lärare är det annorlunda, och det säger en hel del om vårt samhälle. I TV gör man underhållning av vetenskap och skrattar mer åt än med forskarna som försöker svara så fyndigt som möjligt på publikens frågor. Skillnaden mellan andra underhållningsprogram och Fråga Lund är försvinnande liten, och i samhället ser man på kunskap som en formalitet, en vara bland andra. Elever är dessutom kunder på en marknad idag, där kunskap bedöms utifrån sitt ekonomiska värde. Det är med andra ord inte elevernas fel att man inte respekterar lärare, och det är heller inget skolproblem. Vad vi har att hantera är ett samhällsproblem. Lärare och kunskap hänger ihop och respekteras inte det ena kan det andra aldrig respekteras. Frågan blir därför var man ska börja och vad som är bäst att göra. Är det respekten för lärarna som ska tvingas fram, eller är det så att befolkningen faktiskt måste börja uppskatta kunskapen mer och värna bildningen?

För Skolinspektionen och domstolarna handlar ärendet endast om en aspekt av det som skett, nämligen kränkningen av eleven, inte om den kränkning eleven utsatt läraren för genom att spotta henne i ansiktet eller den kränkning skolan som institution utsatts för. Inte heller handlade ärendet om vilket ansvar familjen har för den uppfostran de gett eleven, fast det är oerhört att en sjuåring spottar en lärare i ansiktet.

Ungefär samtidigt mordhotade en elev en medelev i en gymnasieskola i Stockholm och blev avstängd. I det fallet överklagade vårdnadshavare avstängningen och fick rätt av förvaltningsdomstolen.

I ett samhälle där kunskapen är målet och pengarna medlet agerar man inte på det sättet. Där är läraryrket eftertraktat och elever och studenter tvingas fokusera på sina studier för att lyckas i livet. Värderas kunskap lågt och ser man betygen som det centrala växer en annan logik fram. Och gör man skolan till en marknad där eleverna förväntas agera som kunder kommer de att göra det, med allt vad det innebär, vilket exemplen ovan visar. Om det enda man gör är att öka lärarens formella auktoritet kommer polariseringen att öka och våldet kan eskalera, och det leder till ännu mindre intresse för KUNSKAPEN. Jag tror det är en olycklig utveckling. Samtidigt oroas jag lika mycket som Enkvist och alla andra som värnar skolan och ser kunskapen som ett värde i sig, men jag tror inte på återinförd (artificiell) lärarauktoritet. 

En studie från USA menar att skolor för att kunna fungera måste tillskrivas moralisk auktoritet av elever och föräldrar. Richard Arum identifierar i ”Judging school discipline. The crisis of moral authority” (2005) en rad aspekter som viktiga för elevers förtroende för skolan, men det är centralt att vuxna garanterar ordning och säkerhet.

Arum har gått igenom domslut som rör tvister mellan enskilda elever och skolor och sett att det sker en förändring runt 1970. Antiauktoritära aktivister vill riva ner lärarnas auktoritet och hänvisar till mänskliga rättigheter, när de vill ge minderåriga elever samma rättigheter som vuxna, fast de inte har samma ansvar. En rad domslut utvidgar enskilda elevers rättigheter och undergräver lärarnas auktoritet, och det uppkommer vandalisering och våld i skolor i en omfattning som tidigare hade varit otänkbar.

Fast vad är hönan och ägget här? Är det auktoriteten som är det viktiga, eller är det respekten för kunskapen? Den som inte erkänner kunskapens värde kommer knappast att acceptera lärares auktoritet, och att i det läget försöka försvara lärarnas AUKTORITET tror jag är meningslöst. Vi får den skola vi förtjänar, helt enkelt. Det finns inga genvägar. Respekteras inte kunskapen i samhället och om bildning betraktas som något överflödigt, mossigt, förlegat eller bara ointressant kommer ingen auktoritet i värden att kunna ändra på det förhållandet. Det enda hållbara är att återupprätta respekten för kunskapen, och för att det ska bli så har alla ett kollektivt ansvar. Det spelar ingen roll vad man vill eller hur mycket man önskar sig något, är det respekt för lärarna och en kunskapsskola man vill ha måste man visa det i handling. Respekt för kunskap kan liksom demokrati, öppenhet och tillit bara växa fram underifrån och mellan människor.

De två svenska fall som nämnts visar att en liknande utveckling ägt rum i Sverige. Fallen väcker starka känslor. Det är helt oacceptabelt för elever, lärare och föräldrar med en skola, där elever blir mordhotade eller där det spottas på lärarna.

Så frågan är: vilka lagar har vi egentligen i Sverige, vilka domstolar och vilken skolinspektion?

Jag tycker den här frågan är mycket viktigare att ställa: Hur ser vi på och värderar kunskap i samhället idag egentligen?