Att vara man är ingen kompetens!

Det finns vissa saker jag är enormt trött på att diskutera. En sådan sak är kombinationen genus och kompetens. I kölvattnet av regeringens förlag till lag om kvotering när nya styrelseledamöter ska utses, för att försöka komma tillrätta med nuvarande omoderna, ojämlika och dessutom korkade situation. Argumenten för att försvara rådande ordning är många och uppfinningsrikedomen är stor för man ska hitta en logisk förklaring för att hindra alla förändringar som innebär att kvinnor får samma chans som män att visa vad de går för. Kanske är det just det som gör mig så trött. Om debattörerna erkände att de inte vill att kvinnor ska ha makt vore det ju i alla fall ärligt. Nu hänvisar man istället till kvasivetenskap, rena felaktigheter eller till äganderätt (som om bara det faktum att man äger något ger en oinskränkt rätt att göra som man vill?!), vilket fördummar samhällsdebatten. Det allra mest tragiska är det finns så många kvinnor som är emot kvotering. Alice Teodorescu, som uppenbart är utbildad och kvalificerad framställer sig själv som mer än lovligt korkad när hon skriver:

I fredags meddelade näringsminister Mikael Damberg (S) att regeringen vill kvotera in kvinnor till de börsnoterade bolagens styrelser. Det är ett betydande nederlag för alla som tror på individen och det meritokratiska samhället.

Att män kvoteras in i styrelserna idag och att det ofta är viktigare att man kan bada bastu eller jaga älg ser jag som ett mycket större hot mot meritokratin än införandet av en lag som tvingar valberedningarna att leta efter kompetenta människor i vidare kretsar än bland de egna familjerna och den närmaste vänkretsen. Och att Teodorescu är helt ute och cyklar när hon skriver som hon gör finns det gott om belägg för. I Norge har man till exempel sedan länge haft en sådan lag, och den har lett till ökad kompetens i styrelserna där.

Svenska Karin Thorburn är finansekonom och professor vid Norges Handelshögskola, NHH. Hon har bland annat undersökt vilken ekonomisk effekt kvotering av bolagsstyrelser har fått i Norge.

– Förändringen av styrelserna har inte gett några ekonomiska effekter hos företagen. Det man däremot kan se är att utbildningsnivån i styrelserna har stigit. Detta eftersom kvinnor generellt sett är högre utbildade än män, säger hon.

Om det är meritokrati som är ens huvudskäl för att vara MOT kvotering är men mer än lovligt korkad. Som tur är finns det kloka debattörer också, som till exempel Carolina Neurath i SvD, som anser att det är männen det är synd om i nuvarande system, just eftersom de kvoteras in på andra meriter än förmågan att leda ett stort företag.

Det är inte alltid rekrytering går rätt till. Ett personligt favoriterkännande står Rikard Josefson för, han är vd för Länsförsäkringar Bank. ”Jag är 40 plus, medelålders vit man och jag har lättare att se andra medelålders vita män. Jag är inte tillräckligt bra på att hitta duktiga talanger som inte ser ut som jag själv”, medgav han för många år sedan.

Något som få erkänner men som viss forskning också stödjer: man anställer hellre någon som ser ut som en själv. Och det är ett mönster som är lätt att se i börsbolagen också. I dag, 2016, finns det fortfarande en mängd bolag utan en enda kvinna i styrelsen. Alla är nog överens om att det bästa vore att slippa en lag som tvingade bolagen. Därför är det förvånande att vissa företag slagit dövörat till, medan andra har ansträngt sig.

Jag har forskat om genus och om förutsättningar för jämställdhet i snart 20 år och jag slutar inte förvånas över hur mycket debatten förs med ryggmärgen istället för med intellektet. Uttalar man sig i frågan hinner man knappt trycka på sändknappen innan kommentarerna strömmar till. Och det är nästan bara upprepningar av gamla ohållbara argument, om det nu inte handlar om hot och hat. I USA pågår just nu en kamp om landets högsta ämbete, presidentposten. Kampen står mellan en bevisligen inkompetent lögnare, och en uppenbarligen kompetent kvinna. Tyvärr finns det en hel del frågetecken kring Clinton, men det faktum att hon är kvinna är INTE ett av dem, och hon har bevisat sig vara kapabel att leda. Saken borde vara avgjord. Republikanernas kandidat vore en KATASTROF. Ändå står det och väger, och det är Clinton som ifrågasätts och nagelfars. Jag läser med fasa Björn Wimans krönika om de senaste turerna.

”Jag håller på Humphrey sex dagar i veckan, på den sjunde avskyr jag dem båda.” Henry Kissingers kommentar inför det amerikanska presidentvalet 1968 hade kunnat gälla årets val mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Kampen då stod mellan den sittande vicepresidenten Hubert Humphrey och republikanen Richard Nixon, och Kissingers uttalande återspeglade väl den olust som båda kandidaterna väckte.

Årets två kandidater ger om möjligt upphov till ännu mindre entusiasm än då. Hade de vanliga naturlagarna gällt i årets presidentval hade Donald Trump spruckit som ett troll i solen för länge sedan. Nu gäller de inte längre. I dagens medielandskap spricker inte trollen. De växer.

Kanske är det för att Trump ställs mot en kvinna? Fast det håller inte, för i republikanernas primärval ställdes han enbart mot män och vann ändå. Det handlar snarare om makt, och män kan uppenbarligen skaffa sig makt och undvika kritik för bristande kompetens, om de bara har makt. Genom historien finns det gott om män som duperat omgivningen och fått makt trots att deras CV varit tveksam. Macciarini är ett skrämmande exempel på vilka risker vi har att göra med. Jag är inte anhängare till Clinton, men i just det här valet kan jag inte se att det finns något alternativ. Som någon sa i ett amerikanskt TV-program: Vad är det värsta som kan hända om Clinton vinner? Vi får en dålig president. Det har vi haft förut. Om Trump vinner utsätter vi oss dock för enorma, oöverblickbara risker. Och det verkar många vara överens om. När valet granskas utifrån ett intellektuellt perspektiv är det självklart att Clinton borde väljas till USAs nästa president. Fast nu är människan inte en rationell robot utan en känslomaskin. Och Clinton är kvinna. 

Vad effekten kommer att bli av Hillary Clintons kollaps i samband med 11 september-ceremonin i helgen och hennes nu bekräftade lunginflammation kan man bara spekulera över, men det är fullt möjligt att befara det värsta. Clintons hälsa har varit föremål för hysteriskt intresse från Donald Trump och hans konservativa mediesvans, men lämnar nu avdelningen för perifera konspirationsteorier för att bli en av valrörelsens centrala frågor.

Varför? För att hon är kvinna. Som dessutom närmar sig 70.

Samma hysteriska intresse som motståndarna mot kvoteringslagen ger uttryck för, alltså. Med tanke på hur ingående Clinton granskas borde man reflektera över hur LITE man trots allt hittar. Redan vid en snabb genomgång av vad Donald Trump sagt under sin kampanj borde det stå klart att han inte är lämplig som kandidat. Fast när han ställs mot en kvinna är det ändå hon som tvingas försvara sig mot.

Hillary Clinton och hennes stab valde rimligen att inte berätta om lunginflammationen eftersom de visste vilka krafter sjukdomen skulle sätta igång. Det senaste året har visat att berlusconifieringen av amerikansk politik nu är total. Nedsättande omdömen om äldre kvinnor var – och är – en bärande beståndsdel i denna politiska metod. I synnerhet om hon visar tecken på någon form av bräcklighet. Hatet mot en ”stark kvinna” övertrumfas bara av hatet mot en svag kvinna.

Hatet mot kvinnor har många olika ansikten, och det finns även bland kvinnor paradoxalt nog. Men det är så kultur fungerar. Den följer sin egen logik som är ett sammelsurium av affekt, intellekt, slump och materialitet. Kulturen kan man inte styra, men var och en kan reflektera över sina egna ställningstaganden, och alla styr över vad man väjer att säga eller skriva och publicera. Debatten som, liksom avsaknaden av kvotering, anses vara det bästa sättet att komma fram till kloka beslut är ett fatalt misstag som bara förstärker dumheten. Debatten polariserar och ger inget som helst utrymme för eftertanke, reflektion och kunskap. Vi får aldrig de ledare vi behöver, vi får de ledare vi förtjänar. Är det klokskap och meritokrati vi VERKLIGEN vill ha finns det massor av exempel att reflektera över och samtala om där ute. Gång på gång på gång visar det sig att kvinnor likt Clinton i USA och styrelseledamöterna här hemma granskas enligt helt andra måttstockar än män.

Kanske är vi på väg att se samma utveckling i Tyskland, där den tidigare så robusta Angela Merkel i takt med åldern – hon fyllde 62 i somras – nu blir allt hårdare åtgången i de främlingsfientliga opinionsvindarna. ”Angela till Sibirien, Putin till Berlin”, skränar de röststarka högerextremisterna på Tysklands torg. Etablerade medier får vittring.

Om mobbningsmaskineriet runt Donald Trump kan aktivera denna reflex mot en redan vacklande kvinna kommer det att sätta stora, farliga rörelser i spel. I värsta fall kan det öppna för det skred av uråldrigt kvinnohat som ligger latent under Hillary Clintons – ofta befogade – impopularitet som politiker.

Kampen för jämställdhet är viktigare än någonsin. Titta på vilka ledare som har makten i världen, och se vad de gör med sin makt. Det är ingen vacker syn. Undantag finns, både på kloka manliga ledare och på kompetenta kvinnor, men den stora bilden är ändå förfärande mörk. Hatet och våldet sprider sig, och lösningen anses vara hårdare tag. Vi mot dem, och spridande av lögner på Avpixlat och Fria Tider. Smutskastningskampanjer och debatter som handlar om en enda sak: Att vinna. Så bygger man inte en hållbar värld. Ansvaret för att det blivit som det blivit vilar tungt på männens axlar, och på många ignoranta kvinnors, som likt Teodorescu förbehåller sig rätten att motsäga sig själv när rådande ordning ska försvaras.

I bästa fall tar USA sitt förnuft till fånga. Enligt en opinionsundersökning som refereras i en satirspalt i tidskriften New Yorker anser en majoritet av amerikanerna att en medvetslös Hillary Clinton skulle vara en bättre president än en Donald Trump vid medvetande.

Synd, som sagt, att den är påhittad.

Synd, som sagt. Tyvärr tror jag inte Clinton vinner valet, om hon nu vinner, för att väljarna tar sitt förnuft till fånga. För genusfrågan samt jämställdhets- och mångfaldsdebatten handlar inte om förnuft, utan om känslor. Om förnuftet styrde och om besluten som togs verkligen byggde på kunskap samt ifall det faktiskt var på meritokratisk grund som makten vilade skulle världen se helt annorlunda ut. Så länge manlighet anses vara en kompetens kommer samhället att utsätta sig för samma typ av risker som vi nu har att hantera. Kanske har Kent Ekeroth rätt, snart smäller det. Låt oss därför stanna upp och tänka efter: Vart är vi på väg? Vilka blir konsekvenserna av nuvarande sätt att agera? Vad vill vi ha egentligen, är det kloka ledare? Eller är det att kvinnorna ska hålla sig på mattan?

Om det så krävs att jag får ägna resten av mitt liv åt dessa frågor kommer jag att fortsätta kämpa FÖR jämställdhet/jämlikhet och MOT dumhet, var den än visar sitt fula tryne!