Trump, Åkesson och andra hot mot demokratin 2

I helgen publicerades en viktig artikel i DN. Det är Erik Åsard (professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och författare till bl a ”Den sårbara supermakten – USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama”) som skriver, och jag som reflekterar vidare med hjälp av hans ord och tankar. Det är inte bara ett val i USA där en ny president ska väljas, det handlar om så mycket mer. Vilket samhälle vill vi ha? Vad menar vi med demokrati och hur förvaltas samhället på ett hållbart sätt? Vad är basen, det som allt ytterst först tillbaka på; kunskap eller känslor? Fakta eller önsketänkande? Om olika ledare inte delar varandras bild av verkligheten, hur avgör man då vad som är rätt och riktigt? Vad är ett demokratiskt, hållbart samhälle egentligen?

Trumps försvarare i offentligheten tillhör inte eliten. Många av dem var tidigare helt okända men får genom denna valkampanj sina femton minuter av berömmelse. De brukar anföra tre försvarsargument närhelst de känner sig manade att rycka ut för att mildra eller bortförklara kandidatens senaste lögn eller förolämpning. Det första är att Trump i själva verket inte menar vad han säger – han tycker egentligen mycket bra om kvinnor, heter det med en blinkning, och han har nog inget emot mexikaner eller muslimer. Problemet är att Trump har gjort mängder av utfall i precis motsatt riktning, och om historien lärt oss något är det att vi ska ta ledande politikers ord på allvar och tro på att de tror på vad de säger, allt annat vore galenskap.

Trump är de utstöttas kandidat. Han får röster från många av dem som inte längre känner sig delaktiga i samhället, dem vars röst aldrig räknas. Hans väljare och liknande partiers väljare här hemma bryr sig inte om ifall Trump eller någon av företrädarna för SD ljuger. De röstar inte på den kandidat de tror ska leda landet till en bättre framtid. De röstar på motkandidaten, på den som säger sig vilja skapa en nyordning. Och för den som inget har att förlora spelar det ingen roll vem som vinner. Alla förändringar är bra för läget kan inte bli sämre. Det är i alla fall vad jag tror. Jag vägrar tro att människor är korkade och vill illa. Framgångarna för Trump och SD är en indikation på graden av desperation, ett uttryck för längtan efter enkla lösningar på komplexa problem. Framgångarna för SD och Trump är ett underkännande av nuvarande system som sliter isär samhället och gör de rika rikare och de fattiga fattigare, och får de som befinner sig mellan att vända sig mot varandra i förödande debatter, eller till förströelser, renoveringar, surdegsbakande och friluftsliv. Jag vet inte detta, men jag tror. Framförallt är jag övertygad om att vi som ser Trump och SD som ett hot behöver närma oss frågan och angripa problemet på nya sätt. Mer av samma löser ingenting, tvärtom.

Ett andra försvarsargument är att en president Trump kommer att ha en rad kloka rådgivare omkring sig som vid behov kan rycka in och avstyra tokiga beslut. Men det argumentet baseras på önsketänkande och förbiser att i det amerikanska presidentsystemet utser innehavaren själv sina närmaste medarbetare (utom de som måste godkännas av senaten), och att statschefen starkt påverkar det interna debattklimatet och fattar de avgörande besluten. Det är oklart vilka utnämningar en president Trump skulle göra, men en god gissning är att obrottslig lojalitet med chefen skulle vara ett avgörande kriterium.

Det ser lite annorlunda ut i Sverige, men även vårt land påverkas av utfallet i det amerikanska presidentvalet. Därför är det viktigt att hålla sig informerad, även om man ingenting kan göra. Fast med insikt om vad som sker ökar kunskapen och analyserna av vad som händer här hemma blir bättre. Det är två olika länder, men vi lever alla i samma värld och allt och alla påverkar varandra. Trumps väljare må vara till stor del desperata och utstötta, men hans lierade tillhör den ekonomiska eliten och hans politik kommer att gynna dem. Cynismen känner inga gränser. Trump är inte en politiker som kommer att omfördela rikedom, han kommer att göra de rika rikare. Kosta vad de kosta vill. Han offrar sanningen, klimatet och väljarbasen som han behöver för att nå makten. Och han offrar USAs kontakter med omvärlden. Han politik kanske inte är desperat, men hans väljarstöd växer på kvadraten av desperationen som finns i Amerika. Även här hemma pyr det och i takt med att infrastrukturen vittrar samman, vården sakta försämras och skolresultaten sjunker, samtidigt som de enda "lösningar" som förs fram är sänkta skatter, mer effektivitet och nedskärningar, nedskärningar, nedskärningar, växer uppgivenheten. Och ur desperationen växer längtan på snabba, enkla lösningar fram. Kosta vad det kosta vill. Ett land får inte de ledare landet behöver, det får de ledare folket som helhet förtjänar. Politikerna har inte makten, de lånar den från folket. Inte ens Barack Obama klarade under sina åtta år av att vända utvecklingen till det bättre. Han hindrade dock fallet och byggde en grund att bygga vidare på. Trump vill bygga en mur istället, och kasta ut alla som inte ser ut som han själv. Han och andra politiker som hämtar stöd från människors lägsta drifter, som inte talar till eller utgår från, utan som föraktar, förnuftet, tvingas lova sådana saker för att få makten. Och de blir ju rikligen belönade, så det är klart att det inte är deras fel. Det är ingens fel. Desperation är inget man väljer, det är något man drabbas av.

Med kännedom om vilka personer Trump utsett att leda sin valkampanj finns det all anledning tro att rådgivarna kommer att vara devota jasägare som skulle ha svårt för (och inget intresse av) att argumentera emot den manhaftige presidenten. Argumentets förespråkare tycks inte heller inse det egendomliga i att de stödjer en kandidat som efter en valvinst skulle behöva en armé av medarbetare för att skydda omgivningen från potentiellt katastrofala beslut.

Det finns inga argument för Trump, och inte för SD heller. Deras politik bygger inte på någon ideologi, något sammanhållet system av tankar. Politiken man söker mandat för handlar om att göra skillnad på människor utifrån olika föränderliga och delvis hemliga kriterier. Vi ställs mot dem, och det är de andra som anses vara problemet. Om vi bara bygger den där muren och kastar ut alla illegalt invandrade mexikaner, om vi bara hjälper flyktingarna på plats. Om bara ... Det är den enda grund man har att stå på, för övrigt byter man åsikt så fort det gynnar opinionssiffrorna. Sverige behöver inte SD för det enda unika med partiet, det enda de tillför är en oresonlig syn på människor med ursprung utanför Sverige. Att delar av Alliansen är otydliga med var man står talar sitt tydliga språk. Makten hägrar. Den är viktigare än hedern. Kanske tror man att det går att styra de krafter som Trump och SD kanaliserar. Det kan man inte, för det är inte förnuftet som talar, det är känslan. Känns det rätt är det rätt, är inte en samhällsbyggande ideologi.

Ett tredje försvarsargument handlar om det amerikanska maktdelningssystemet, som visat sig förvånansvärt robust och klarat sig i stort sett intakt genom flera förödande krig och kriser. Det är en garanti, menar somliga, för att statsorganen skulle fungera modererande och vara motståndskraftiga även under en president Trump. Men en president som verkligen vill begränsa friheterna eller snöpa yttrandefriheten kan piska upp en stämning som gör sådana inskränkningar möjliga, det visar flera historiska exempel.

Det har hänt förr i historien att ett "perfekt" system kopplats ur och demokratin satts ur spel. Det är demokratins dilemma, att den inte är den bästa ordningen utan den minst dåliga. Demokratin blir aldrig bättre eller starkare, mer funktionsduglig än vad folket låter den vara. Och Trumps och Sds väljare är ju inte intresserade av demokrati, de vill ha vad de åtrår NU. Alla som bryr sig det minsta om demokratin, öppenheten och yttrandefriheten, allt det som kännetecknar ett hållbart samhälle borde veta bättre än att ens fundera på att rösta eller liera sig med den typen av politiker. Det finns gott om uttalanden från Trump och från många höga företrädare för SD som visar var de står och vad de anser demokratin vara värd. Inget system i världen kan stå emot folkets makt. Därför är desperationen som framkallats av växande klyftor och ökad press livsfarlig, för den skyr inga medel. När fler och fler inser att det inte kan bli värre ökar risken att ledare som Trump och Åkesson lyfts fram som hjältar.

Fast det är svårare att åstadkomma skador i inrikes- än i utrikespolitiken. Inrikespolitiskt är presidentens makt kringskuren av kongressen och domstolarna. I utrikes- och försvarspolitiken däremot har exekutiven avsevärt större maktbefogenheter, och det är presidenten som i sista hand ensam avgör om man ska sätta in kärnvapen. Det finns ingen maktdelning i USA vad gäller bruket av det ultimata vapnet. 

Trumps uppfattning om kärnvapnen, liksom den han lagt i dagen om Nato, Baltikum och Vladimir Putin, röjer en okunskap och naivitet som borde få omvärlden att bäva. Nyligen avslöjades det att Trump i en briefing tre gånger frågade en utrikespolitisk rådgivare varför inte USA kan sätta in kärnvapen vid militära konflikter. Han har vidare lovat att som president överväga att erkänna Rysslands annektering av Krim, och att avsluta de ekonomiska sanktionerna mot landet. Allt följdriktigt av en kandidat som funnit en själsfrände i Moskva.

Hur ser det ut i Ryssland? Är det så vi vill ha det här? Just i den frågan verkar SD inte dela Trumps syn, men deras syn på homosexuella är otydlig, minst sagt. Och även andra grupper, som ligger en bit från normen verkar många i partiet hysa en tveksam inställning till. Alla tecken på att man säger en sak offentligt och en annan bland sina likar oroar, eller borde i alla fall oroa alla som värnar demokratin. Den här typen av partier har gång genom historien visat sig tala med kluven tunga. Man går till val på en sak, men när man väl fått makten: "smäller det". Jag håller inte med övriga partier i riksdagen om allt, men inget av dem skrämmer mig på det sätt som SD gör. Den fasad utåt som Åkesson, Karlsson, Jomshof, Ekerot och Söder utgör ger mig kalla kårar. Det är en homogen grupp som håller ihop och skyddar varandra, och under dem råder kaos. Uteslutningarna av medlemmar, otaliga polisanmälningar och alla vämjeliga kommentarer på Avpixlat skrämmer minst lika mycket som Donald Trumps uttalanden i talarstolarna under valrörelsen i USA.

Mot den bakgrunden finns det all anledning att instämma i Washington Posts omdömen och låta varningen genljuda över världen: Donald Trump är ett akut hot mot USA:s demokratiska institutioner och mot den globala freden och säkerheten.

SD utgör inget globalt hot, men om Trump banar väg för en ny syn på politik och alternativa sätt att leda ett land kan allt snabbt förändras här hemma och på andra håll. Kulturella förändringar går ofta trögt, men ibland kan allt förändras på ett ögonblick. Det finns inga garantier. Ingen kan veta vad som kommer att hända, men alla som har ögon att se med och basala kunskaper samt grundläggande analysförmåga inser att läget är allvarligt och riskerna stora.

Kände att jag behövde skriva av mig lite av frustrationen som bubblar inombords. Nu är det dock kväll och imorgon är en ny dag. Arbetet med att värna demokratin och vårda kunskapen fortsätter.