Vem ska bestämma över pedagogiken?

Jag har följt debatten efter pedagogikprofessorn Jonas Linderoths uppmärksammade inlägg med stort intresse. Jag är lärare. Pedagogik intresserar mig. Arbetet som lektor handlar om kunskapsutveckling, på egen hand som forskare och tillsammans med studenterna i föreläsningssalar och på seminarier. Kunskap har kommit att bli mitt liv. Det är där, i lärandet jag finner meningen med tillvaron. Linderoth har nu publicerat en slutreplik, och jag vill försöka tänka vidare med hjälp av hans ord, som ett led i uppladdningen inför terminens första föreläsning på fredag.

Debatten som följt på mitt inlägg (DN Debatt 25/8) kan ses som ett illustrativt exempel på de problem jag försöker belysa. Den som tar den berättande, visande och instruerande läraren i försvar behängs omedelbart med en rad andra åsikter och diskussionen pressas in i förutbestämda positioner där det saknas nyanser och valmöjligheter vad gäller pedagogiska arbetsformer.

Martin Lackéus replik följer här det klassiska formatet för en sådan "Caligulafiering" där lärarrollen kopplas till den sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs film Hets.

Hur lär man sig saker? Gör man det på egen hand, eller är kunskap något som förmedlas? Finns det metoder som underlättar inlärning? Går det att lära sig något som man inte är intresserad av eller kanske till och med avogt inställd till? Jag blir allt med övertygad om att verklig kunskapsutveckling bara kan komma inifrån och endast kan växa ur genuint intresse. Det är i möten med andra där kunskapen står i centrum som vetande växer, och den processen är lärande. Det går inte att delegera arbetet och det finns inga genvägar till kunskap. Den som vill lära måste utföra arbetet på egen hand även om det görs tillsammans. Resultatet är avhängigt insatsen. Läraren kan och ska dela med sig av sina kunskaper, ska visa vägen och inspirera, men ansvaret för inlärningen ligger helt och hållet på eleven och studenten. Bara så kan verklig kunskap växa fram underifrån i ett samhälle. Den principen är viktig och utgör själva fundamentet i alla kunskapsnationer. Om lärare inte berättar, visar, instruerar och delar med sig av sina kunskaper, hur ska eleverna och studenterna då veta vart de är på väg? Om min roll som lärare inte handlar om kunskap och lärande, om jag inte får använda mina kunskaper i lärarrollen, varför skulle jag då utbilda mig?

Den återupprättelse av den berättande, visande och instruerande läraren som jag står för beskrivs som ett förespråkande av en ”extrempedagogik” som kan kopplas till behaviorismens straff och belöningstänkande. Men instruktion är en mångtusenårig pedagogisk arbetsform och dess olika tillämpningar och utföranden fångas dåligt av denna 1900-talets psykologiska teoribildning.

Behaviorismen är ju ett slags manipulation. Lärarens roll handlar i den skolbildningen om att med hjälp av olika tekniker leda eleverna till ett önskar resultat. Det är en djupt obehaglig tanke och att blanda samman den tanken, som med rätta kritiseras, med min (och Linderoths) syn på kunskap och kunskapsutveckling är inte bara orättvist, utan obegriplig. Att visa, dela med sig och inspirera genom att vara ett föredöme, är själva motsatsen till att manipulera och styra. Och en lärare som lägger med vikt och större intresse vid detta än kunskapen är ingen lärare, utan en domptör. Resultatet av en sådan pedagogik är allt annat än kritiskt, självständiga, analytiskt kompetenta och lärda elever som kan ta ett eget ansvar och driva sitt lärande framåt av egen kraft.

Min argumentation handlar inte om att gå tillbaka till den äldre sortens skola. Tvärtom borde lärare ges möjligheten att välja den pedagogiska arbetsform som de anser vara mest lämplig för en viss grupp elever givet ett visst innehåll. Och detta utan att de känner sig kringskurna av ideologiska, organisatoriska eller materiella faktorer.

Det går aldrig att gå tillbaka. Skolan är alltid och överallt en integrerad del av samhället. Vi får aldrig den skola vi önskar oss, vi får den skola och kunskapskvalitet vi förtjänar. Om lärarna inte har mandat att avgöra vad som bäst främjar en hållbar kunskapsutveckling i just deras klass, hur ska då eleverna kunna utvecklas till självständiga, ansvarstagande medborgare med en utvecklad förmåga att ta kloka beslut? Om lärarna inte får syssla med lärande, hur ska då eleverna kunna lära? Det finns inga genvägar, och den som är satt under förmyndarskap och förväntas driva någon annans projekt kommer aldrig att vara lika hängiven uppgiften som den som är fri att följa kunskapen dit kunskapen tar en. Det gäller både elever, studenter och lärare. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan en kunskapsskola växa fram.

En nyare form av "Caligulafiering" finns såväl hos Lackéus som hos Anders Jakobsson, vilka båda tar för givet att bara för att jag vill återupprätta den instruerande, berättande och visande läraren skulle jag per automatik omfamna nyliberala idéer. Detta färdigfabricerade debattformat ser jag som direkt destruktivt för såväl denna som andra pedagogiska debatter. Det är ett format som sannolikt inneburit en politisk beröringsskräck vilket gör att forskare inte vågar ge sig in i debatten och lämnar lärare ensamma i att driva den välbehövliga kritiken mot pedagogiska arbetsformer såsom "eget arbete".

Pedagogik ska inte debatteras. Det är ett annat exempel på en enkel "lösning" på ett komplext problem. Kunskapsutveckling kräver samtal, lärda samtal där det finns utrymme för eftertänksamhet. Debatten är kunskapsfientlig och handlar om att utse en vinnare. Debatten är en destruktiv form för maktutövande där det är en dygd att INTE lyssna på motståndaren. Den som stannar upp och tänker efter i en debatt är förlorad. Det säger allt som behöver sägas om krisen i det svenska utbildningssystemet. Först när pedagogik blir en fråga man samtalar om kan vi börja hoppas på att utvecklingen vänder. Jag tror på en samtalande skola där kunskapen står i centrum, en skola där man möts och lär tillsammans. Först när alla ser sig som lärare, skapas det momentum som behövs för att kunskapsutvecklingen ska ta fart. Om pedagogik betraktas som ett verktyg för att styra blir lärarrollen en annan än om kunskapen står i centrum. Att överlåta ansvaret för lärande på individen handlar inte om att lämna någon i sticket, inte i en samtalande skola där man lär tillsammans.

Den politiska positionering som Lackéeus och Jakobson gör är särskilt olycklig mot bakgrund av den forskning som indikerar att det är de resurssvaga eleverna som är de stora förlorarna på arbetsformer som "eget arbete". Exempelvis menar Monika Vinterek i sin forskningsöversikt Individualisering i ett skolsammanhang att olika former av individualisering, exempelvis är det så att så kallat eget arbete ”tycks accentuera de resurssvaga elevernas utsatthet”. Mot denna bakgrund går det precis lika väl att se kritiken mot 90-talets pedagogiska tidsanda som en vänsterposition.

Att lära på egen hand, tillsammans är ett slags gyllene medelväg. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Det är när skolan och lärande debatteras som det framstår som utbildning är en fråga om antingen eller, vilket leder till polarisering och kamp om makt och inflytande bland lärarna. Allt som tar fokus från kunskapen är dåligt och hör inte hemma i en kunskapsskola.

Även Jan-Olof Hellsten har gjort en läsning av min artikel utifrån färdigstöpta politiska positioner och känner sig manad att upplysa mig om att begreppet flumskolan inte är en nittiotalskonstruktion utan skapades som en tolkning av 1969 års målskrivning. En skolform som låg bakom svenska elevers tätplaceringar på 1980-talet. Jag är helt enig med Hellsten. Det är precis denna skolas kvalitéer vi i Sverige lyckats förstöra. Något jag menar har sin delförklaring i de förändrade undervisningsmönster som följer av LPO 94 och nittiotalets tidsanda.

Jag har aldrig använt begreppet flumskola. Det är den term som brukar användas politiskt för att skuldbelägga 68-rörelsen för skolans problem. Något jag inte gör.

Vad den svenska skolan behöver är en pedagogisk debatt där inte varje argument kidnappas för att passa in på en partipolitisk skala. Tyvärr hindrar inte detta Jakobsson från att ta i med storsläggan. Jakobsson antyder att min argumentation snarare är politisk än vetenskaplig och menar att de senaste årens skolforskning gått mig förbi. Något som verkar ha gått Jakobsson förbi är den hearing avseende Pisa-resultaten som hölls vid Göteborgs Universitet i januari 2014. Här presenterade Jan-Eric Gustafsson sina analyser baserade på en översikt av befintliga studier och lade i sin slutsats fram hypotesen:

”Den kraftiga resultatnedgången 1995 – 2003 är huvudsakligen en effekt av LPO 94, med förändrade undervisningsmönster som huvudförklaring. Hastigheten i förändringen ger stöd för detta /…/.”

Givet Jakobssons kritik kan dock ett förtydligande från min sida vara på sin plats. Jag ser dessa förändrade undervisningsmönster som en av flera faktorer och inte som en ensam förklaring till den svenska skolans resultatfall (i enlighet med Gustafsson, avses det första resultatfallet 95-03). Jag är också helt enig med Jakobsson om att vi måste vända varje sten för att komma tillrätta med problemen.

Om skolan slutade vara ett ämne för en polariserande debatt och alla med intresse för kunskap och lärande istället samtalade med varandra. Om det lyssnades mer än slipades på dräpande formuleringar och förgörande argument. Om kunskapen stod i centrum och fler insåg att utbildning är en komplex verksamhet, skulle utbytet av tankar om skolan bli konstruktivt. Debatten som förs idag är destruktiv och leder inte till något gott. Kunskap och verkligt lärande kan aldrig växa ur antagonism och skoldebatten ovan förs inte av omsorg för eleverna i skolan, den handlar uteslutande om makt. 

Det skulle här ligga ett värde i att de utbildningsvetenskapliga forskare och lärarutbildare som (tillsammans med en rad andra aktörer) drev på 90-talets pedagogiska tidsanda (som fortsatte in på 00-talet) öppnade upp för åtminstone en gnutta klädsam självkritik avseende en del av de pedagogiska idéer de lyfte fram.

Bristen på självkritik och ödmjukhet är ett allvarligt problem. Inget gott kan komma ur en sådan inställning till lärande. Har man på förhand bestämt sig för att man vet bäst och aldrig kommer ändra åsikt är man ingen lärare och då har man heller inte i en kunskapsskola att göra. Bristen på självkritik och avsaknaden av samtal visar var problemet med skolan finns, bland ansvariga politiker och pedagogikforskare. Och i ett sådant klimat kan ingen verklig kunskap växa. Bara om KUNSKAPEN står i centrum, och pedagogik är också kunskap, kan en skola värd namnet växa fram mellan intresserade, samtalande medmänniskor som lyssnar på varandra.

Sanktionerandet av en lärarroll som skall vara mer av en coach och inspiratör och mindre av en berättare och instruktör har försett de som vill skära ned på resurser i skolan med kraftfulla argument. Kritiken av den instruerande läraren till förmån för arbetsformer som ”eget arbete” passar som handen i handsken för såväl besparingsbenägna kommuner som friskolekoncerner vilka vill göra ett rejält vinstuttag. Instruktion är däremot en dyr pedagogik som förutsätter minutiös planering och att lärare har rejält tilltagen planeringstid.

Coach och inspiratör kan man vara utan att ha egna kunskaper. Om det är så vi ser på lärare, om vi menar att inspirationen och coachandet är viktigare än kunskapen, är det ingen kunskapsskola vi får, utan en skola där ansvaret för lärande delegerats och vetandet underordnats betyg och examina. Då får vi en skola som antas kunna prestera och vars verksamhet drivis uppifrån. Läraren blir första linjens ledare i ett hierarkisk organisation som ytterst styrs av politiker och andra makthavare.

Det är kanske dags att fråga sig vem som har tjänat på att de lärare som bidrog till svenska elevernas tätplaceringar på 1980-talet fick sin kunskapssyn och sina pedagogiska arbetsformer ifrågasatta. Det är i varje fall inte dagens elever.

Friskoleföretagens ägare som driver på för att få del av vinsten är vinnare i dagens system, som bygger på en ekonomisk logik och produktionstekniska principer. Kunskap har blivit en vara och både elever och lärare är mer intresserade av betygen än det betygen står för. Som svar på frågan i bloggpostens rubrik vill jag säga följande: Ingen ska bestämma över pedagogiken, den måste underordnas kunskapen. Alla är lärare i en kunskapsskola, och en sådan skola kan bara växa fram i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde och där man litar på lärarna. I ett sådant samhälle debatterar inte politiker eller pedagoger skolan, där engagerar alla sig i lärda samtal. Pengar är ett medel, inte ett mål.