Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle 2

Det går upp och ner i akademin. Idag är en dålig dag. Jag har nått ett slags administrativ mättnad. Friheten som semestern innebar lever fortfarande kvar och hittills under terminen har jag klarat att hålla mig undan från det mesta av administration och kontrollsystem, men det växer på mig och jag känner en enorm trötthet. Jakten på effektivitet och kvalitet leder till en avintellektualisering av akademin. Snart sagt allt handlar om pengar, form, antal, jämförelser och utvärderingar av det som går att jämföra och utvärdera. Att det leder till stagnation och utarmning samt hindrar allt vad nytänkande och intellektuell frihet heter verkar allt färre bry sig om. Jag saknar dock förmågan att bara inordna mig, för utvecklingen går på tvärs mot ALLT jag lärt mig som doktorand och forskare! Jag sökte mig till akademin för kunskapen och lärandet, men det finns allt mindre tid för det och knappast någon tillit alls, vilket krävs för att tänka stort och fritt om det som verkligen betyder något. Ska inte fastna där, men det är svårt. Akademin riskerar att gå samma väg som skolan. Det oroar mig, för vart ska jag ta vägen då med min önskan om att få syssla med intellektuella utmaningar? Var finns det lärda samtalet? Vad hände med bildningsambitionerna? Är jag ensam att känna så här?!  Nåväl, jag skrev boken och jobbar vidare med de andra två just för att skapa mig ett slags intellektuell frihetszon. Att skriva är att tänka och att läsa kritiskt är att utvecklas. Och det har jag kunnat göra i under de korta stunder jag lyckats stjäla till mig för att arbeta med manuset som inom kort ska publiceras. Som ett slags teaser, eller smakprov publicerar jag här under dagen förordet till alla tre böckerna, i en serie bloggposter. Detta är den andra.

Innehållet i böckerna är minst sagt okonventionellt, för här följs ingen annan regel än studiens kunskapsmål. Det finns till exempel inget metodkapitel. Allt mer och allt tydligare inser jag det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap (om kultur). Metod framstår snarare som ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka, om man bara gör si eller så, om man bara följer en uppsättning regler. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, hur, när och var. Det håller på att bli så att bara den som arbetat efter på förhand bestämda metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli pålitligt, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det bara ett ytterst litet fåtal forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Det är som upplagt för korruption, men det är ändå det mindre problemet. Detta sätt att se på vetenskap och metoddisciplin riskerar framförallt att leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs är mindre utvecklad än vanan att lyssna på vem som talar.

Här bjuds in till ett samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är föränderligt och kontextuellt samt allt för komplext och fyllt av allt för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur handlar mycket mer om kollektiv delaktighet än om solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna som ryms inom undertiteln: Kunskapsteori för ett hållbart samhälle, har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Orden som sidorna är fyllda av är resultatet av mitt arbete med att försöka förstå kultur. Länge sökte jag efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera. Det är dock inte ett problem, utan en spännande och intellektuellt stimulerande utmaning.

Jag har tagit fasta på att det verkar råda konsensus i samhället om att hållbarhet är bra, att många menar att hållbarhet ska vi ha. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kultur kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar ett definitivt svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt, på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av sådana gäckande frågor där ute. Att vara människa kan sägas handla om att leva med och försöka hantera komplexa frågor utan entydiga svar. Försöka hantera, är nyckelorden här. Försöka, försöka och försöka igen, hitta svar som fungerar för stunden. Fast lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Mänsklighetens storhet står i direkt relation till förmågan att uppfinna både svar och vägar fram, upp, ut och in i det okända. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor. Frågor som: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Med åren inser jag allt mer att det är till den typen av frågor jag dras. Svåra frågor där det saknas ett definitivt svar lockar mig lika mycket som jag oroas över att kompetensen att hantera den typen av frågor håller på att utarmas.

Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna. Här skrivs vetenskap på ett sätt som gör att man kan förlora sig i resonemangen. Böckerna är skrivna för att kunna återvända till och ständigt upptäcka på nytt eftersom det är så kultur fungerar. Den typen av texter får jag själv ut mest av, texter som triggar fantasin och som utmanar intellektet. Tyvärr är sådana texter ovanliga. Och ovanligare blir de när kravet på effektivitet och kontrollerbarhet blir allt tydligare i akademin och samhället. Vetenskapliga texter som inte pressats genom ett på förhand bestämt, enda och önskvärt, format, samma över hela linjen, accepteras inte som vetenskap. Formen håller på att bli viktigare än innehållet, vilket riskerar leda till att samhällets kollektiva förmåga att tänka kritiskt och hantera komplexitet utarmas. Ett samhälle där dessa egenskaper saknas är ett fattigt samhälle, dränerat på mening.

Böckerna i serien är omöjliga att sammanfatta. Innehållet kan inte, utan att göra våld på det, översiktligt, i korta drag presenteras i ett abstract. En sak som skiljer vetenskapliga texter från skönlitteratur är just det, att de har abstract och att många bara läser det, sammanfattningen. För det är det enda man är intresserad av, hur det är och vad forskaren kommer fram till. Studier av kultur kommer dock ytterst sällan fram till något, i alla fall inte den typen av kulturstudier som jag sysslar med. Jag har egentligen inte något annat att erbjuda här än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi skapar tillsammans. Känns det otäckt? Om det känns skrämmande kan det kanske bero på att det är ovanligt, att vi har blivit så pass vana vid att bli matade med svar från auktoriteter att det blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas av oss tillsammans, genom att vi lever våra liv i vardagen och medan vi är upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen skapas av oss och den kan också omskapas. För att underlätta det arbetet menar jag att det krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser böckerna ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från den vetenskapsteori som Johan Asplund (2003:23) presenterar på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer.

Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.

Böckerna ser jag mer som underlag till samtal om kultur och förståelse för förändring än som utläggningar av teser som leds i bevis. Liksom Asplund har jag medvetet valt att skriva oförsiktigt, för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Böckerna är därför vetenskapliga, menar jag, men det är en annan typ av vetenskap. Jag ser dem som försök till eller förslag på kulturvetenskapligt ny-tänkande.