Sju akademiska dödssynder 2

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.

6) Rädsla. I en omgivning där man inte är värd mer än sin senaste publikation och sitt nyaste anslag är det lätt hänt att man blir rädd och oroar sig för framtiden. Men rädsla urholkar själen och får oss att fatta dåliga beslut. Och vi behöver känna tillit för att prestera och må bra.

Den som är rädd kan aldrig prestera på toppen av sin förmåga. Den som ständigt måste hålla koll på andra och som behöver oroa sig för än det ena än det andra kommer aldrig att kunna bedriva högkvalitativ forskning. Det var inte för inte man inrättade professorsstolar där innehavaren garanterades anställning som forskare och vetenskaplig ledare fram till pensionen. Just för att forskaren inte skulle behöva oroa sig över andra forskares reaktioner, för att befria kunskapen från alla småsint mänskliga band som ständigt hotar den som försöker bryta ny mark. Idag försvinner de där tjänsterna en efter en. De anses omoderna och hotar även i viss mån linjechefernas makt över organisationen. Idag anses det viktigare att den administrativa ledningen kan ta strategiska (det vill säga ibland för personalen obekväma) beslut, än att forskare, med hänvisning till kunskap, själva bestämmer över forskningens innehåll, utformning och publiceringen av resultaten. Självklart har inget av detta införts i akademin för att ingjuta rädsla bland forskare och lärare, men eftersom fokus allt mer flyttas från kunskap till ekonomi ökar risken att medarbetare trots allt känner sig osäkra, vilket är en känsla som ligger farligt nära rädslan och i praktiken får den samma effekt på forskarens frihet att följa kunskapen dit kunskapen tar hen. Eftersom prestationsgraden spelar roll och den som inte presterar (artiklar, citeringar, pengar) inte kan räkna med fortsatt anställning för ett moment av rädsla in i akademin. Effektiviteten ökar säkert, men till vilket pris och med vilka (kunskaps)konsekvenser?

I dessa dagar där ANTALET artiklar och citeringar samt storleken på forskningsanslagen som landas, blir allt viktigare och när prestation anses vara ett legitimt kvalitetsmått, är det lätt att en rädsla växer fram och sprider sig i kollegiet. Särskilt som forskarna lyder under och har att anpassa sig efter linjens chefer och måste leva upp till och genomföra de strategiska beslut som tas. Antagandet att skolor, avdelningar, utbildningar och lärare/forskare PRESTERAR, samt att prestationer kan och bör mätas, jämföras, utvärderas och ska ligga till grund för tilldelning av nya medel, flyttar fokus från ett abstrakt kunskapsbegrepp till ett konkret prestationsmått. Insikten om den avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad håller på att lösas upp, och när ingen längre förstår skillnaden kan kunskapen om och förmågan att hantera komplexa problem avfärdas som flum.

Den som är rädd tar andra hänsyn än den som är fri, som får ta eget ansvar och känner sig litad på. Forskning som avslöjar obehagliga samband eller som går på tvärs mot rådande syn på vad som är sant och riktigt presenteras bara av den som är trygg, och det gäller även forskning som är nytänkande och därför utmanar företrädarna för rådande paradigm. Verkligt viktiga frågor handlar nästan alltid om att utmana rådande paradigm. Relationen mellan kunskap och makt är enormt viktig att uppmärksamma och insikten måste hållas vid liv och till exempel klimatkrisen ska kunna hanteras, för det är enormt stora ekonomiska intressen som står på spel. Mäktiga, multinationella företag kan utöva inflytande över pengarna som läggs på forskning, direkt eller indirekt. Vi ser också att Svenskt Näringsliv på olika sätt utmanar forskarnas frihet genom olika lobbyinsatser. Ett lönsamt företag som tjänar pengar på saker som utgör en diffus risk eller som eventuellt kan innebära negativa konsekvenser i framtiden kommer att göra allt som står i organisationens makt att motarbeta forskare som vill undersöka saken. Företag prioriterar vinst, det är deras uppdrag och inget konstigt med det. Forskning är dock något annat och dessa logiker måste i möjligaste mål hållas åtskilda.

En forskare som hotas av indragna forskningsmedel kan skrämmas att modifiera forskningens inriktning. Forskningsfinansiärerna har på det sättet alltid makt över kunskapen, och rädslan är en faktor att räkna med i forskningen. Paulo Macciarini visar hur rädslan för att avslöjas som fuskare förfärande lätt övertrumfas av möjligheten att göra ekonomisk vinst och vinna ära och berömmelse. Det är det enda skäl jag behöver för att hålla isär kunskapen och pengarna. Forskare ska forska, det vill säga undersöka och kritiskt granska. Forskare ska endast ta kunskapsrelaterade hänsyn och effektivitet är ett förödande mått på verksamheten, som endast går att motivera ekonomiskt. Om det inte vore så att fokus på ekonomi och effektivitet i akademin riskerade att leda till ökad rädsla bland forskare vore det oproblematiskt, men nu är det inte så. Det går att skrämma forskare att prestera mätbara resultat, men det går aldrig att tvinga fram högkvalitativ kunskap. Därför är rädsla en av akademins dödssynder.

Kanske borde graden av rädsla bland forskare och lärare mätas? Om det är kunskap vi vill ha är det ett mått som i högsta grad är relevant. Att pengarna rullar in och texter publiceras betyder inte automatiskt att resultaten är relevanta, tvärtom finns en uppenbar risk att dagens mått på kvalitet innebär att vi spelar rysk roulett med förutsättningarna för samhället och livet på jorden, på sikt. Rädsla är en mäktig, mänsklig urkraft som liksom egoism, vinner över intellektet alla dagar i veckan. Rädsla påverkar tankeförmågan negativt och sätter den kritiska analysen ur spel. Eftersom rädda forskare inte kan forska är det en aspekt att noga beakta, för prestationsgraden påverkas inte, bara kvaliteten. Det spelar roll vad man mäter!