Jag började läsa på högskolan 1991, för 25 år sedan. Etnologi var det ämne jag fastnade för, av en hel massa olika anledningar. Då var mina kunskaper om Qultur -- som dåvarande professorn i Etnologi, vid Göteborgs universitet, Sven B Ek (som tyvärr gick bort i våras), stavade ordet i titeln till en av de första böckerna i ämnet som jag läste -- i princip obefintliga. Idag vet jag mer, men fullärd blir jag aldrig. Efter alla år av studier förstår jag mer och mer om hur kultur fungerar, men det betyder inte att jag är bättre på, eller kan uttala mig med någon större precision om, det som händer i Sverige eller någon annanstans. Kultur gäckar den som vill försöka förstå den. Länge såg jag det som ett problem, och det är först på senare år jag insett att det inte är mig det är fel på. Under åren i akademin, som liksom alla andra kontexter är en kulturarena, har jag många gånger stött på människor som försökt sätta sig på mig mig eftersom jag haft svårt att uppträda som man "ska", nämligen tvärsäkert. Fast jag insåg tidigt, redan under de där första åren som student, att kultur är inget man blir expert på eller kan uttala sig med säkerhet om. Expert kan man bli på att STUDERA kultur, men det betyder inte att resultaten är entydiga eller att man vet säkert. Det är den viktigaste lärdomen jag skaffat mig genom åren av studier och egen forskning.
Idag lanserar jag boken: Samtal om samtal om kultur, som är en del av det större, tredelade verket, Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Boken är resultatet av min grundforskning om kultur, och det är där jag hamnar. Jag ser kultur som ett slags samtal, och kunskapen om kultur och kompetensen att förstå dess gäckande föränderlighet menar jag är en oundgänglig insikt som behövs i arbetet med att främja hållbarhet. Den andra boken i serien, eller den bok som står i tur att publiceras, för det finns ingen inbördes ordning, heter: Studier av förändring, i rörelse. Där är det begreppet Nomadologi som står i centrum. Den sista boken har ingen titel än, men den handlar om organisering och tar sin utgångspunkt i begreppet rhizom. Böckerna utgår alla från de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari som jag jobbat på allvar med sedan 2007. Jag ser böckerna som mitt bidrag till kulturforskningen. Arbetet med texterna har bedrivits på min kompetensutvecklingstid och på fritiden och det har varit viktigt för mig att få vara helt fri och kunna söka mig fram utan några andra krav än mer och bättre kunskap om kultur, i obestämd form plural.
När jag ser tillbaka på min bildningsresa är det en krokig men oupphörligt spännande väg. Åren på Göteborgs universitet var omtumlande. Jag läste allt jag kom över och sökte mig fram med hjälp en kombination av slump och intresse. A och B-kursen i Etnologi läste jag i ett sträck och sedan sökte jag C-kursen, men efter ett år på högskolan ville jag höja ribban lite. Vid sidan av arbetet med C-uppsatsen läste jag Ekonomisk historia. Jag läste även Religionsvetenskap, Sociologi, Vetenskapsteori och Idé- och lärdomshistoria. Kultur var dock mitt huvudämne. Jag läste alla kurser som gavs på etnologen. Vid sidan av A-, B-, C- och D-kurserna även en kurs i Ungdomskultur samt en kurs i Kvinnohistoria och feministisk teori. Det var omtumlande och lyckliga år. Att få vara i kunskapen, upptäckte jag, är meningen med livet. Att lära och vara med och utveckla kunskap har blivit mitt liv.
Min kulturforskarbana inleddes våren 1997. Jag antogs som doktorand då, vid Umeå universitet och arbetade i ett samverkansprojekt med Volvo lastvagnar. Avhandlingen kom att handla om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. 2003, på Svenska flaggans dag, den 6 juni, disputerade jag och sedan dess har jag arbetat som lektor. Jag är enormt tacksam för att jag har fått möjlighet att arbeta med kunskap och lärande, att jag har fått forska och undervisa. Den som betraktar min resa utifrån ser kanske ingen röd tråd. Jag har sysslat med så många olika saker. Jag har undervisat studenter i Etnologi och Kulturvetenskap, men även sjuksköterskor, personalvetare, lärare och blivande företagsekonomer. Och parallellt med undervisningen har jag forskat om alkohol och droger, turism, Arbetsintegrerat lärande och hållbarhet. Vid en ytlig betraktelse ser det kanske ut som jag rastlöst hoppat från det ena till det andra, och det stämmer till dels. Jag är rastlös, har svårt att inordna mig i allt för rigida regelverk och behöver frihet och omväxling. Jag fungerar så och det är min personlighet. Men det finns en tydlig tråd genom hela resan, från de där första staplande stegen för 25 år sedan till idag. Den röda tråden är KULTUR. Allt jag gjort och en stor del av min vakna tid genom alla år har ägnats åt att reflektera över kulturens gäckande karaktär. Samtal om samtal om kultur och de andra böckerna i serien: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är resultatet av det arbetet.
Böckerna handlar om kultur och om förutsättningar för förändring. Kultur är förändring, mer än något. Därför är det så svårt att förstå kultur. Så fort man tror sig ha svaret spricker det upp och sprids för vinden. Kulturen är paradoxal till sin karaktär och den är vid varje givet tillfälle fylld av motsägelser. Därför kan kunskapen om kultur aldrig vara tydlig och innehållet i böckerna kan heller inte sammanfattas. Jag kommer inte fram till något. Läsaren får istället följa med på resan och bjuds in i samtalen om olika aspekter av den kultur som kulturforskaren aldrig har exklusiv tillgång till. Alla har lika nära till kulturen. Den finns mitt framför ögonen på oss och vi är medskapare av den. Böckerna handlar om att skapa förståelse för det, för den ömsesidiga processen av tillblivelse. Innehållet består av fler frågor än svar, av det enkla skälet att det är så kultur ser ut och och fungerar.
Jag har medvetet valt en öppen och trevande skrivstil och det finns säkert en hel del problem i texten, men det är ett medvetet val. Jag menar allvar med att ingen kan vara expert på kultur och att det inte finns ett enda bästa sätt att studera kultur. Om böckerna gav sken av något sådant skulle det innebära att jag gjorde våld på mitt studieobjekt, det jag vill förmedla förståelse för. Stilen kan verka slarvig, men texten har tröskats om och om. Jag har läst, redigerat, lagt till och dragit ifrån. Förtydligat och förändrat, flyttat och flyttat tillbaka. Nu är det dags att sätta punkt. Boken är dock inte slutet på något, den är början på nya samtal om kulturen vi alla både delar och är del av. Jag vill samtala om innehållet och är redo för att svara på kritik. Så länge invändningarna framförs med en vilja att förstå kulturen är även svidande kritik välkommen. Jag har skrivit boken lika mycket för att själv förstå som för att presentera resultatet av min kulturforskning. Bara för att jag är docent innebär inte att jag är fullärd. Är det kultur man studerar blir man aldrig färdig. Den insikten hoppas jag kunna förmedla, och det andra vill jag samtala vidare om.
Nu ska jag ta en promenad och bara njuta. På fredag ska jag sitta i en betygsnämnd, eller i alla fall vara stand in om någon av de ordinarie ledamöterna uteblir. Sedan, efter helgen (då min son flyttar hemifrån, så detta blir verkligen en brytningstid) inleder jag arbetet med slutredigeringen av den andra boken som jag hoppas bli klar med till jul, eller senast innan nästa sommar. Imorgon återkommer jag med en ny bloggpost. Även om det känns högtidligt och avgörande just nu att ta detta steg fortsätter livet som vanligt, och jag gör mig inga illusioner om att boken ska förändra världen. Kan jag hjälpa något att förstå kultur lite bättre är jag nöjd. Det viktiga för mig är att jag får vara i kunskapen och att jag kan utvecklas och lära mig mer om världen vi lever i och skapar tillsammans.
4 kommentarer:
Spännande. Någon gång ska jag nog läsa långsamt och ordentligt. Nu ströhoppar jag förstås. Naturligtvis fastnade jag på denna mening, ämnet är ju en favorit:
"Att kolonisera rymden som en del drömmer om är pojkrumsfantasier. Det kan aldrig vara en lösning, av en hel massa skäl. Mänskligt liv, i den bemärkelse man vanligtvis lägger i begreppet, är bara möjligt på jorden. Våra kroppar må vara byggda av stjärnstoff, men människan är ett resultat av livet här på jorden och det är bara här som mänskligt liv kan (över)leva."
Här påstår du faktiskt, slår fast, kommer med svar. Såhär ska vi inte göra. Men du presenterar mycket svaga skäl till det (eller det kanske kommer senare, resonemang i frågan, isåfall ber jag om ursäkt för slapp läsning, och tar tillbaka). Hur tänker du där egentligen, med den typen av påståenden? Är det ett sätt att avgränsa "detta talar jag inte om"? Eller hur ska det ses? Jag tänker "ok, man kan (sam)tala om kolonisation av rymden", vilket ju på något sätt innebär att man tittar igenom skäl för påståenden som man gör. Vilka anledningar kan finnas som talar för påståendet, vilka talar emot? Det blir ju oundvikligen någon form av diskussion, eller samtal. Man kanske inte kommer överens, det behövs inte, men man behöver på något sätt framlägga skäl för och skäl emot ett påstående, annars blir det bara hängande i luften som ett "jaså, du säger det" och så händer ingenting, utom att frågan hänger där. Obelyst.
Det tycker jag ofta är den största svårigheten med dina texter, om jag får säga det. Ämnena är intressanta, men resonemangen för inte framåt, det behöver inte vara i meningen "lösning", utan föra framåt betyder ju också att "se en ny vinkling av frågan". Det är det jag letar efter, att se fler vinklingar i en fråga. Jag tror inte du behöver vara rädd för att ge vinklingar, om du tror att det är för nära "ge svar". Det är inte det. Påståenden utan skäl är däremot väldigt nära "att ge svar".
Man väntar lite på att något ska lossna, något som hålls tillbaka.
Ge några skäl för att inte kolonisera rymden! Att människor finns på jorden duger inte. Kunskap söker man ju vid kunskapens gränser. Det måste gälla även var mänskligt liv kan finnas. Var skulle mänskligheten varit om urcellerna fortsatt simma i vatten liksom?
(Tolka inte detta negativt, se det mer som utslag av intresse)
Camilla, jag uppfattar påståenden utan skäl som öppningar för samtal, en inbjudan. Du menar att du väntar på att något ska lossna, att något hålls tillbaka. Kanske kan en sådant sätt att kommunicera bara föras framåt av att någon annan engagerar sig i ett samtal med den som uttrycker sig så. Jag känner igen mig mycket i det där. Jag påstår massor hela tiden och på senare år har jag förstått att det missuppfattas som "svar" när det enbart är ett sätt att försöka skapa kontakt, att någon ska komma med gensvar så man kan börja prata om saken. Ofta kommer inget gensvar. I synnerhet inte från personer som är inriktade på allt annat än att prata med andra om sådant som inte är förutsägbart eller kräver rollspel.
Kan tycka att Eddy här inte ens själv så ofta kommer med den typ av gensvar jag medvetet eller omedvetet förväntar mig men tja vi är ju väldigt olika, främst tänker jag att det beror på att jag talar på en så mycket lägre kunskapsnivå och tar upp saker som kanske bara indirekt hör till ämnet.
Eddy, nu talade jag om här om dig i tredje person. Har ofta tänkt på det uteblivna gensvaret av den sort jag är van vid med andra på olika bloggar. Har tänkt skriva det i flera månader men är lite osäker på hur det skulle uppfattas. Det är ju inte kritik, är bara förvånad för egen del då du ju skriver så mycket om samtal.
Eva
Jag ser absolut inte dina kommentarer som negativ kritik Camilla, tvärtom. Om du hade varit kritisk hade du inte återkommit, för vad vore poängen med det. Att vara överens är också överskattat och det leder knappast till utveckling. Tyvärr hinner jag inte alltid svara på allt så utförligt som jag skulle vilja, men här ska jag försöka.
Jag tycker dina synpunkter här är en fin illustration till just det jag vill uppnå med boken; samtal, om kulturen vi skapar tillsammans och livet vi lever här på jorden och i samhället. Argumentet för kritiken mot tanken på att människan ska kolonisera rymden är att jag ser det som ett flyktbeteende, ett utslag för rastlöshet och en omogen och orimlig förväntan om att alla frågor har entydiga svar. Människan måste först lära sig hantera livet på jorden, på ett långsiktigt hållbart vis, innan man ens börjar tänka tanken på att sprida sin kultur och kunskap.
Jag skriver inledningsvis om min syn på det normativa anslaget och förklarar hur jag ser på det. Boken innehåller mina tankar och insikter kring kultur, kunskap och hållbarhet, som jag vill förmedla. Det är dock inte en studie som leder något i bevis. Jag menar att frågorna jag sysslar med inte har några entydiga svar och därför är samtal den metod jag valt. Dock inte ett Sokratiskt samtal som har en riktning och ett mål, utan ett mer förutsättningslöst, sökande samtal som kan och får ta olika riktningar och där man inte alls måste komma överens. Det centrala är att alla som engagerar sig lär sig något.
Jag menar allvar med tanken på att kunskap utvecklas bäst TILLSAMMANS. Boken är därför bara halv. Resten får läsaren bidra med, tänka över och sedan (gärna) återkomma och samtala vidare kring. Det är som jag ser det där som nyckeln till hållbarhet finns, i det ömsesidiga utbytet. Forskare ska inte slå fast och forskning bevisar inget. Forskning handlar om att UNDERSÖKA och presentera underlag att ta i beaktande i byggandet av en gemensam framtid.
Det kan nog uppfattas som svårt, men det är inte svårare än livet självt och till dels handlar svårigheten nog i ovana. Så här brukar man inte skriva, vilket jag fått bekräftat när jag försökt hitta ett bokförlag. Det är dock så här jag anser att man borde skriva, i alla fall om det är kultur man vill lära sig något om.
Eva, såg att du skrivit medan jag svarade, och det du tar upp uppfattar jag inte heller som kritik. Jag tänker mycket på det du skriver. Självklart läser jag alla kommentarer, men ibland (alldeles för ofta för att det ska kännas bra) får jag liksom inte till ett svar. Livet rullar på och sen är det överspelat.
Jag vill inte skylla ifrån mig, men delvis handlar det om vem jag är och hur jag fungerar. Jag är oerhört rastlös och lever med ett inre kaos. Flyktlinjer är mitt sätt att bringa ordning i tillvaron, som det finns lika många ingångar till som det finns dagar och timmar på året. Jag lider svårt av koncentrationsproblem och är lättstörd. Ett ljud och tanken jag tänkt är som bortblåst. Förstår att det uppfattas som en motsägelse när jag skriver så mycket om samtal, men jag ser på samtalet mer som en livshållning, ett sätt att vara människa på. Och jag vill se ett mer samtalande samhälle, för det är mer hållbart än debattsamhället vi lever i där få hinner tänka en tanke till slut och än mindre reflektera och återkomma för att få respons. Jag drömmer om ett annat samhälle, en annan mindre prestationsfixerad kultur och en annan skola och en annan syn på kunskap och kunskapsutveckling.
Ni två, Eva och Camilla, är mina absolut mest flitiga kommentatorer och jag är enormt tacksam för era inspel, även om jag allt för sällan kan/hinner/får ro att svara. Idag tar jag mig dock tid, för idag njuter jag av att äntligen vara klar med en lite mer genomarbetad text.
Skicka en kommentar