måndag 12 september 2016

Vad vet vi om gener egentligen?

Kan inte riktigt släppa diskussionen, eller det blev aldrig någon diskussion, om gener i helgen. När man stöter på något som jag har övergripande koll på men saknar detaljkunskap om är det lätt att det blir fel, särskilt när man är mitt i ett samtal som egentligen handlar om något annat. Jag råkade använda ordet IDENTISKT i samma mening som jag uttalade mig om det mänskliga genomet. Ordet identisk fick en naturvetare som uppenbarligen vakade över samtalet att reagera. Här såg hen sin chans, kulturvetaren skulle förlöjligas. Det som skulle kunnat bli ett utbyte av kunskaper blev istället en debatt där hen upprepade att det visst finns skillnader, och där jag försökte förklara hur jag tänker och vad jag menade: Att informationen som finns i det mänskliga genomet inte kan förklara kulturella skillnader. Detta finns det massivt vetenskapligt stöd för. Till exempel skriver Ulf Pettersson, (professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet) följande i DN (2009).
Under de senaste åren har genforskningen tagit ytterligare språng. Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare. Inom loppet av timmar kan hundratusentals variabla punkter i en människas dna undersökas, vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.

Resultaten har väsentligen bekräftat den amerikanska forskaren Lewontins slutsats från 1972 som utgått från ett litet antal individer och litet antal dna-bokstäver. Han hade visat att de genetiska skillnaderna mellan så kallade människoraser är små och uppgår till bara några få procent av all genetisk variation som finns hos människo­släktet. Av den sammantagna genetiska variationen finner man att cirka 85 procent hos alla befolkningsgrupper är oberoende av geografiskt ursprung. De allra flesta genetiska varianterna, utom de som är väldigt ovanliga, förekommer således över hela världen.

Intressant är också att den stora majoriteten av människans alla genetiska skillnader är gamla och fanns redan hos den grupp av Homo sapiens som lämnade Afrika för cirka 50.000 år sedan. Man har således inte hittat några ”rasspecifika” gener eller genvarianter.
Det är inte första gången jag stöter på naturvetare som hänger upp sig på ett ord eller en term som inte är exakt korrekt och som sedan håller sig kvar där. Bara för att jag använde ordet IDENTISKT om genomet fick jag frågan om jag trodde på evolutionen, och jag fick en lektion i olika genetiskt överförbara sjukdomar. Vad jag inte fick, av en person som uppenbarligen har bättre koll på den mänskliga än jag var kunskap och förståelse. Hela debatten handlade om att jag hade fel. Fast det hade jag ju inte, jag använde bara fel ord. Ulf Pettersson på Umeå Universitet hävdar samma sak som jag gjorde. Jag är intresserad av ämnet och har lyssnat på otaliga vetenskapspodar på nätet genom åren. Mitt forskningsområde är kultur, men jag lägger mig alltid vinn om att aldrig påstå något om sådant som ligger utanför mitt eget forskningsområde utan att först kolla vad forskningen säger. Eftersom jag inte fick något svar från naturvetaren i diskussionstråden ägnade jag en del av gårdagen åt att läsa vetenskapliga artiklar. Genetiken är ett minst sagt gigantiskt område och jag är inte tillräckligt insatt för att kunna läsa de mest avancerade artiklarna, men så pass van att läsa vetenskapliga texter är jag att jag känner mig övertygad om att vetenskapen om gener ligger i linje med det Ulf Pettersson hävdar.

Det var ordet identisk allt handlade om. Här kom en kulturvetare och klampade in på det naturvetenskapliga territoriet utan att ha full koll. Ett lätt offer. Jag känner igen en mobbare, och naturvetarens vänner gav hen stöd i sin idiotförklaring av mig genom uppmuntrande tillrop. Ett felaktigt ord, och sen är man förlorad. Det är själva sinnebilden av den kunskapsvidriga debatten som inte leder till bättre kunskap utan bara till befästande av makt. Det finns exempel på kulturvetare som hävdat rena felaktigheter och som anklagat naturvetare för olika saker, helt utan vetenskapligt stöd. Det betyder dock inte att alla kulturvetare är knäppgökar eller att kulturvetenskap inte sysslar med eller kan hantera vetenskapliga metoder. Om samma logik skulle användas i resonemang om naturvetenskapen skulle Macciariniskandalen innebära att naturvetenskapen diskvalificerat sig själv som vetenskap. Fast den typen av händelser behandlas istället på samma sätt som fallen där svenska män misshandlat sin fru, som ett olycksfall i arbetet, som ett familjeproblem som går att förklara. När en muslimsk man begår samma brott är det dock självklart ett tecken på en dysfunktionell kultur. Det som fick mig att reagera i den där tråden var just grupptänkandet och svepande anklagelser om de andra som är en grupp och vi som är individer. Att jag inte kunnat släppa saken handlar om att jag är intresserad av kunskapen, jag vill veta hur det ligger till. Jag vill förstå förutsättningarna för SAMTAL. Om jag har fel vill jag dels veta vari mitt feltänk består, dels vill jag lära mig hur jag kan undvika att begå samma fel igen. Debatten är nu inte ett sådant forum, och många naturvetare tenderar tyvärr att agera som hen gjorde.

Hittar en Understreckare från 2014 som handlar om genetik, skriven av AT-läkaren Omid Aghajari som uppenbarligen är mer intresserad av att samtala och som är bildad nog att skriva en understreckare. Titeln är: "Arv och miljö är inte längre åtskiljbara". Jag hänvisar ofta till Martin Ingvars uttalande om att människan består av 100% arv och (samtidigt) 100% miljö. Inte minst därför är det så viktigt med samtal, inte bara över olika vetenskapliga disciplingränser utan även mellan forskare och allmänhet. Därför är jag aktiv på sociala medier trots att det inte alltid är stimulerande och även om jag ibland dras in i totalt ointressanta debatter om ovidkommande detaljer. Aghajari skriver dock klokt och jag lär mig massor.
”Det är genetiskt” ges som förklaring till allt från drogberoende till krig. Men den eviga konflikten i ”arv eller miljö” förlorar sin relevans när arv och miljö inte längre kan skiljas åt. Var går gränsen för den enskildes moraliska ansvar? Vid livmodern? Vid första, andra eller tredje trimestern eller generationen? När vi börjar klarlägga mekanismerna för hur vårt levnadssätt och vår miljö, som i allt väsentligt betingas av rådande ekonomiska strukturer, ger upphov till sjukdom och mänskligt lidande, hur bör vi då förhålla oss till dessa strukturer? Är den medicinska vetenskapens och läkarnas uppgift att passivt låta sjukdomar uppstå och sedan ägna sig åt att kontrollera dem med läkemedel? Läkemedel som trots namnet ytterst sällan läker.

Det är emellertid av yttersta vikt att epigenetiken ses i en helhet. Vi föds fortfarande med olika förutsättningar, både genetiska, epigenetiska och socioekonomiska. Och all epidemiologisk forskning visar att det endast är genom ingripanden på samhällsnivå som man uppnår varaktiga, statistiskt väsentliga förbättringar av folkhälsan. Inte genom bespottande av individer och subgrupper för deras fysiska och psykiska sjukdomar. Det finns nämligen en reell risk för att epigenetiken liksom genetiken blir just en vetenskaplig pekpinne som riktas mot de redan marginaliserade.

Epigenetiken är i sin vagga och dess potential i dag oöverskådlig. Den ger hopp om att kunna detektera bröstcancer år innan en tumör manifesterar sig. Hopp om behandlingar liknande bibliska mirakel där en sjukdom eller skada helt enkelt återbildas. Den öppnar upp för en moral- och medicinpraxis som upplöser gränsen mellan individer och generationer, därmed erövrande domäner som hittills varit förbehållna filosofin och fantasin – rentav inkräktande i religionen.
Det är i samspel mellan människor som lyssnar på varandra och som vill förstå, dels varandra, dels vilka kunskaper som finns och hur dessa kan användas för att bygga en bättre värld och ett mer hållbart samhälle. Den genetiska forskningen är en rik källa att ösa ur och jag blir en bättre kulturvetare genom att studera naturvetenskap. Som tur är har jag många vänner och kolleger som är naturvetare och som jag har givande samtal med. Alla är och agerar inte som hen jag stötte på i helgen på nätet. Hens agerande visar dock på en oroväckande samhällstendens, oförmågan se bjälken i det egna ögat eftersom man är fokuserad på grandet i den andres. Jag använde ett ord fel, och för det dömdes jag i debatten. Om det sättet att diskutera vinner mark kommer motsättningarna mellan olika grupper av människor i samhället och världen aldrig att lösas.

Journalisten Håkan Lindgren har skrivit en annan Understreckare på samma tema, där han går igenom aktuella forskningsrön, och där finns också en massa länkar till andra artiklar. Läsningen stärker mig i tron på att det är både obildat och ovetenskapligt att hänga upp sig på ett enda felaktigt ord om det mänskliga genomet, för kunskapen som forskarna förfogar över är allt annat än enkel och entydig. Debatten fördummar, därför behövs det lärda och tvärvetenskapliga samtalet tas till heder igen.
De senaste tio åren har genetiken visat sig vara mycket mer komplicerad än någon hade föreställt sig, sade den brittiske forskaren Ewan Birney, talesman för Encode, till The Guardian ( 5/9). ”Vi tyckte kanske att det var bekvämare och enklare förut, eftersom vi helt enkelt var okunniga. Det viktigaste som hänt är att vi har lagt en del av vår okunskap bakom oss.”

Till den insikten har den allmänna diskussionen om generna ännu inte nått. Lone Franks ”Mina vackra gener” är en reportagebok om konsumentgenetikens tidsålder. Utifrån snabba och billiga gentest har företag börjat erbjuda allt från dejting-tjänster till listor på möjliga sjukdomsrisker. I den kinesiska staden Chongqing har ett antal familjer deltagit i ett testprogram av ett slag vi kanske kommer att få se mer av: Shanghai Biochip Corporation topsade barnen och föräldrarna fick råd om vilka utbildningar och karriärer deras barn var lämpade för. ”På det här sättet kan vi förstå våra barn på riktigt”, sade en av föräldrarna till CNN.

Vad kommer vi att använda gentesterna till? Allt vi tror att de kan användas till. Ska vi bli någorlunda ansvarsfulla genkonsumenter behöver vi skaffa oss kunskap om hur gener verkligen fungerar.
Skandalen på KI bottnade i en problematisk syn på vetenskapens uppdrag, och i bristande etisk förmåga. För att vetenskaplig kunskap ska bli användbar räcker det inte att veta mycket om några få detaljer, det krävs överblick och en väl utvecklad förmåga att ta ansvar också. Naturvetenskapen må vara exakt, men det betyder inte självklart att resultatet talar för sig själva. För att förstå behövs tolkningskompetens, och det är humanioras expertområde. Och där behöver naturvetenskapen bli bättre. Om man lyssnade mer på vad som sades, och verkligen ville förstå vad kulturvetaren menar egentligen, skulle ett ömsesidigt berikande och kunskapsutvecklande samtal kunna inledas. Det sker dock sällan på sociala medier, men det sker ofta på SvDs bildningsinstitution Under Strecket. Några avslutande citat, hämtade från Åsa M Larssons artikel från 2009, får visa dels vad som är problemet i akademin idag, dels hur det skulle kunna bli bättre. (Åsa M Larsson är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet, och driver bloggen ”Ting och tankar” (tingotankar.blogspot.com som hon tyvärr inte verkar uppdatera längre). Hon skriver:
I takt med att DNA-analyser utvecklats till en tillförlitlig vetenskaplig metod för studier av förhistoriska ben, har frågor som kring förra sekelskiftet skapade slitningar inom humaniora och naturvetenskaperna på nytt väckts till liv. Studier av folkgrupper, som då utfördes av anatomer med hjälp av den sedermera utdömda skallmätningsmetoden, verkar återigen möjliga med hjälp av de mer exakta genetiska kartläggningarna. Att DNA-analys som metod är tillförlitlig är tyvärr ingen garanti för att tolkningarna av resultaten är det. De utgår nämligen ofta från subjektiva uppfattningar om kulturellt beteende och använder sig av arkeologiska kategorier som är illa lämpade för detta sammanhang.
[...]
När genetiker ska studera huruvida förhistoriska grupper liknar ”oss” utgår de inte från en genetisk bild av hela den nutida befolkningen. Dels eftersom det vore omöjligt att genomföra, dels eftersom man utgår från att det finns individer i Sverige som är mer respektive mindre ”typiska”. Man fattar alltså a priori ett beslut att det är relevant att definiera kategorin svensk inte i termer av den nu existerande befolkningen, utan utifrån förutsättningen att den är en historiskt relevant folkgrupp. En sådan modell utgår från att rörlighet mellan grupper sker i högre grad i modern tid än i förhistorien och att diversifiering av gentyper i befolkningen skett i stigande grad över tid.
Genetikerna gör därför ett urval i den nutida befolkningen av vilka personer de anser ska ingå i den grupp som hädanefter ska få definiera ”svenskt”, ”polskt” och ”samiskt” i alla framtida studier. Därmed bidrar de till att själva skapa den grupp de sedan säger sig studera. I jämförelsegrupperna har man ofta sorterat bort de individer som har fel sorts namn och fel sorts släkttavla. De så kallade haplogrupper (genetiska populationer) man får fram som mest specifika för dessa grupper bedöms därmed vara ”typiska” genetiska markörer för respektive grupp i sin helhet. Alla i efterhand testade individer bedöms mot denna skala. Att det finns generella genetiska skillnader mellan regioner i dagens Skandinavien är utan tvekan sant. Om dessa skillnader är relevanta för att identifiera etnisk tillhörighet hos förhistoriska och nutida individer är däremot mer tveksamt.
Det gamla synsättet att kulturer utan synbar materiell förändring är slutna och stabila, och att förändring signalerar extrema skeenden med migration eller diffusion, måste nyanseras. Kontakter och giftermål mellan grupper har alltid pågått. Även om större folkomflyttningar bara inträffat ibland så måste genetiker också kalkylera med att ett flöde av individer sker hela tiden och över imponerande avstånd. Vi hittar råmaterial och föremål i Sverige redan under stenåldern som bevisligen härrör från Finland, Ryssland, Centraleuropa och så vidare. Förhistoriens Europa bestod inte av isolerade populationer, utan av ett enormt, skiftande och komplext nätverk där utbyte av makar spelade en avgörande roll.
Antropologiska studier av folk världen över visar att giftermål över kulturella, etniska och lingvistiska gränser är en del av vardagen. Det är ofta en förutsättning för att hålla liv i de sociala strukturerna. Många folk har också starka regler rörande vilket kön som flyttar vid giftermål – män eller kvinnor. Beroende på om man studerar mitokondrie-DNA som enbart ärvs på mödernet, eller Y-kromosomer hos män som enbart ärvs på fädernet, så kan en enda generations förändrade giftermålsnätverk ge extrema utslag. Varje grupp är dessutom potentiellt sammanlänkad med flera andra, som i sin tur är länkad till än fler.
Den som biter sig fast i detaljerna missar överblicken och om man dessutom vägrar lyssna på den man inlett en diskussion med kan man hålla fast vid sina inskränkta kunskaper. Jag fick inget svar på mina rasbiologiska farhågor så jag vet fortfarande inte var hen står, men eftersom jag är genuint intresserad av ämnet och dessutom är läskunnig resulterade det havererade samtalet i ökad förståelse, inte bara för genetiken utan även för betydelsen av tvärvetenskap och bildning. Och jag fick även stöd i övertygelsen om att den kulturvetenskapliga tolkningskompetensen är en oundgänglig och nyttig, samhällsbyggande egenskap.

En debatterande vetenskap som fastnar i detaljer, som inte förmår lyfta blicken och som vägrar förstå den som använder ett felaktigt ord är en farlig vetenskap. Alla vetenskaper har lik i garderoben, även antropologi och mitt ämne etnologi. Fast detta är saker man gjort upp med och dagens forskare har lärt sig massor av misstagen som begåtts. Efter det som hänt på KI och KS befinner den akademiska världen nu i ett unikt läge där man ödmjukt kan lyssna och lära samt göra om och göra rätt. Om detta skriver Li Bennich-Björkman, (skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, Uppsala universitet) i ett klokt och resonerande inlägg i dagens tidning.
I vintras kom vi, jag och ett antal kollegor och forskare, ut med boken ”Det hotade universitetet”. Där diskuterar vi den utveckling som ägt rum inom universitets- och högskole-Sverige när det gäller hur rektorer tillsätts, hur styrelserna utses, hur administrativt linjestyre tar över en form av styre som varit universitetens signum, nämligen det kollegiala. När vi skrev boken hade vi kontakt med många, och den tystnadskultur som beskrivs på KI är tyvärr snarare regel än undantag. På universitet och högskolor i det öppna Sverige, institutioner som själva lär ut betydelsen av kritiskt tänkande och diskussion, bekräftar många att de är rädda. Ledningar som kräver ”lojalitet”, trakasserier och till och med avsked för den som inte rättar in sig hör till bilden. Inget börjar och slutat med KI. KI är bara toppen på isberget.
Kunskap kan bara uppstå mellan intresserade medmänniskor som lyssnar på varandra och som möts i samtal där man kan och får säga fel utan att det diskvalificerar en för fortsatt tankeutbyte. Vetenskap handlar inte om att bevisa saker, det handlar om att UNDERSÖKA världen så som den kommer oss till mötes.

Inga kommentarer: