Ska kunskapen leda eller ledas?

Fler än jag reagerade negativt på debattinlägget där tanken om att vad Högskolesverige behöver är mer styrning, mindre transparens och fler strategiska beslut, samt att makten över kunskapen ska flyttas från kollegiet till linjen. En som reagerat är Leif Lewin som skriver ett klokt svar, som jag vill reflektera vidare kring frågan med hjälp av. Han inleder med följande ord:

Vad är det näringsliv, fack och politik har att tillföra universiteten, som tidigare saknats? Universitetens mål är inte att förverkliga regeringens politik som andra myndigheter eller att tillgodose ägarnas lönsamhetskrav som privata företag. Uppgiften är i stället att söka ny kunskap och lära studenterna hur man söker ny kunskap. Det kan bara ske i intim kontakt med den internationella forskningen.

Vad är Universitetens uppgift? Utan att först svara på den frågan kan frågan om hur man på bästa sätt leder en kunskapsorganisation aldrig besvaras på ett hållbart sätt. Jag håller med Lewin, och många, många, akademiker, och andra, idag och genom historien, om att universitetens uppgift är att vara en plats där ny kunskap söks och där vetande och beprövad erfarenhet både kritiskt granskas och förvaltas för att komma hela samhället till godo. Akademin och dess företrädare är inte ett särintresse. Kunskapen borde vara allas intresse. Kunskapen känner heller inga gränser och den måste vara fri för att vara vital och bli användbar. Näringslivet och politikerna ska ANVÄNDA kunskapen, inte styra vetandet i en bestämd riktning eller ta makten över forskningen. Om forskarna inte får vara fria i sökandet efter kunskapen kommer resultatet att påverkas negativt.

Under de senaste femtio åren har det inträffat större förändringar i universitetens ledningsfunktion än under de föregående tusen år det funnits universitet i modern mening. Den akademiska självstyrelsen har avskaffats till förmån för så kallad linjestyrning, varvid professorerna i universitetsstyrelserna bytts ut mot representanter för näringsliv, fack och politik. I sin artikel på DN Debatt 18/9) vill Håkan Mogren och andra representanter för Näringslivets forskningsberedning ge ytterligare en knuff i denna riktning: ”vi talar om ökad linjestyrning.”

Under dessa år har även synen på grundforskning förändrats minst lika drastiskt, från att vara en självklarhet och en central del av verksamheten till att idag betraktas som en kostsam lyx som man inte anser sig ha råd och tålamod med. Forskningens ska prestera RESULTAT, och måttet på framgång är mer, snabbare. Kvalitet mäts med bibliometriska och ekonomiska mått. Antal artiklar och storleken på anslagen anses vara ett bra mått på hur väl enskilda forskare, forskargrupper, lärosäten och länder lyckas i den allt hårdare konkurrensen. Kunskapen hamnar på detta sätt allt mer i skymundan och skillnaden mellan makt och kunskap blir allt otydligare. I det läge vi befinner oss i idag är det inte förvånande att företrädare för den politiska och den ekonomiska makten försöker ta kontroll över kunskapen. För mig som kulturvetare är utvecklingen intressant och jag är inte förvånad, men som forskare förfäras jag, för när kunskapen inte längre är i centrum blir åsikter och känslor lika giltiga parametrar som goda (det vill säga kontrollerbara) argument i samhällsdebatten.

Två ting är slående i Mogrens med fleras artikel. Det första är bristen på idéhistoriskt perspektiv. Det andra är bristen på argument för de däremot mycket klart framförda ståndpunkterna. Vad är det näringsliv, fack och politik har att tillföra universiteten, som tidigare saknats? Historiskt har universiteten var annorlunda organiserade än andra samhällsinstitutioner, därför att det är något speciellt med universiteten. Universitetens mål är inte att förverkliga regeringens politik som andra myndigheter eller att tillgodose ägarnas lönsamhetskrav som privata företag. Uppgiften är i stället att söka ny kunskap och lära studenterna hur man söker ny kunskap och det kan bara ske i intim kontakt med den internationella forskningen. Utan förtrogenhet med den normbildning som finns i de stora forskningsnationerna blir forskningsprioriteringarna provinsiella, kortsiktiga, förment ”samhällsnyttiga” och ängsligt PK.

Frågan handlar om ifall Sverige ska vara en KUNSKAPSnation, eller en om vi ska välja en en annan väg. Jag är en varm anhängare av kunskapssamhället, eftersom det är demokratins enda verkliga garant. Bara genom att placera kunskapen i centrum finns det möjlighet att skydda sig mot antidemokratiska och främlingsfientliga krafter som idag förfärande snabbt flyttar fram sina positioner. Den som inte bygger sin poltik eller praktik på kunskap är friare och har tillgång till fler verktyg och vapen att ta till i samhällsdebatten. Donald Trump är ett skrämmande exempel på hur långt det går att komma genom att högaktningsfullt skita i kunskap och logik. Liksom intoleransen på sikt alltid vinner över toleransen vinner ignoransen över kunskapen förr eller senare. Politiker som endast är intresserade av makt och företagare som bara tar ekonomiska hänsyn, vinner alltid över den som hänvisar till kunskap och som sätter hederligheten i första rummet.

Debattörerna har rätt i att allt ingalunda är bra vid universiteten. 68-revolten hade som ett av sina syften att ”krossa professorsväldet!” och var i det avseendet framgångsrik, de detroniserade professorerna gick i inre exil och lämnade fältet fritt för näringsliv, fack och politik. Man kan säga att professorerna svek sitt ledarskapsansvar och tänkte bara på sin egen forskning.

Jag allt var inte bättre förr, men det är inte ett giltigt skäl för att överge kunskapen och marknadsanpassa   utbildningssystemet. Frågan är vad vi ska ha högskolan till, inte vad som är bästa sättet att leda organisationen. Don't jump to conclusions! Innan man vet vad som är det verkliga problemet kan ingen fungerande lösning skapas. Högskolan behöver absolut diskuteras, men sakerna måste tas i rätt ordning. Först måste vi komma överens om vad som är högskolans uppdrag, och sen kan frågan om organisationens ledning diskuteras. Allt med KUNSKAPEN i centrum.

Vid ungefär samma tid lanserades en ny förvaltningspolitik (”new public management”), där den förordade linjestyrningen har sina rötter – men spåren förskräcka. I skola, sjukvård, socialtjänst, polis och i stigande utsträckning också vid universiteten ser vi hur redovisningsbranschens mentalitet med inriktning mot ekonomiska och kvantitativa indikatorer koloniserar verksamheten och tränger ut professionella överväganden. Universitetsrektorer försöker uppträda som handlingskraftiga vd:ar med snabba beslut, ”elitrekrytering” och förakt för det långsamma och noggranna sakkunnigförfarande, som i århundraden varit universitetens skyddsvärn mot politisering. Den frihet och kreativitet som varit framstegens motor återfinns i dag utanför universiteten, i kunskapsföretag som Google, Facebook och Yahoo.

Snacka om kapitalförstöring! Det är så tragiskt att man bara vill gråta, men eftersom det ger makt åt dem som vill ta makten över högskolan för att på det sättet ge vetenskaplig legitimitet åt allt det man redan vet, samlar jag ihop mig och skriver ännu en bloggpost om kunskapens värde, bildningens kraft, frihetens okränkbarhet och demokratins förutsättningar. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och kommer aldrig att sluta kämpa för ett bättre och mer hållbart samhälle. Ekonomi och makt är medel för att förverkliga folkets visioner, inte mål i sig. Först måste vi veta vad vi vill ha och vart vi ska, och sedan kan vi tillsammans jobba för att nå målet. Kunskapen är den grund som allt annat vilar på.

När jag hör Håkan Mogren ropa på mera linjestyrning vid universiteten, kommer jag att tänka på de skeppsbrutna som efter många dygn på räddningsflotten äntligen fick se ett stort skepp närma sig, och utropade: 

- Vi är räddade! Titanic kommer.

Världens modernaste osänkbara skepp, klart vi ska ansluta oss och få möjlighet att äta gott och njuta av livet här och nu. Eller, är det verkligen klokt? Låter det för bra för att vara sant är det ofta just det, för bra för att vara sant. Historien har visat det, gång på gång. Historien visar också att vi aldrig lär oss av historien, men det är ett val vi själva gör, det är inte en historiens lag. Med utgångspunkt i vetenskapen och med stöd i kunskap samt med hjälp av förståelsen som högre studier ger kan vi alltid välja kunskapen. Historien finns där för oss att dra lärdom av. Kunskapen talar dock inte för sig själv, det behövs forskare som vet och förstår samt kan hantera kraften som kunskapen representerar. Forskare som inte tar andra hänsyn än kunskapen och den beprövade erfarenheten.