Om bokens och läsandets status i dagens samhälle

Varför ska man läsa egentligen? För att förmågan att hantera skrivet språk är viktig, och jag tänker nu inte bara på förmågan att kunna läsa och skriva. Förmågan att förstå nyanser i språket och att kunna uttrycka sig varierat och i olika sammanhang med ord är avgörande för kunskapsutvecklingen, såväl för individen som för samhället. Och detta är något jag brinner för, som den skrivande och läsande lärare och forskare jag nu är. Därför läser jag Gunnar Ardelius, (ordförande Sveriges författarförbund) inlägg på DN-Debatt med stort intresse.

Just nu pågår en mängd läsfrämjande insatser av olika karaktär. Företag, kommuner och myndigheter funderar på hur man kan få fart på läsningen bland Sveriges unga. Det är goda ansatser men hur bedrivs ett långsiktigt framgångsrikt läsfrämjande arbete som verkligen når fram till alla barn?

Det är så klart bra. Allt som gynnar läsande är bra! Tyvärr blir arbetet och insatserna väldigt lätt meningslösa, särskilt om man inte har en klar bild för sig om varför man ska läsa. För att det är bra? Det räcker inte. Och vet man inte när man ska läsa, eller avsätter tid för både läsande och reflektion. Finns få möjligheter att samtala om innehållet i texterna. Om läsning inte är en allmänt spridd syssla i samhället, riskera det hela att bli kontraproduktivt. Barn gör inte som vuxna säger till dem, om läsning inte är en integrerad del i vardagen, arbetslivet och i hela samhället, kommer barns läsande aldrig att kunna utvecklas. Hur ser det ut egentligen?

Parallellt sker nedskärningar inom biblioteksområdet, många skolor saknar ett bemannat skolbibliotek och ännu fler står utan utbildad bibliotekspersonal. Lärarens vardag är lika pressad som elevernas och eleverna blir utlämnade till nätets sökmotorer som främsta kunskapskälla.

Snabbt och effektivt, målstyrt, fokuserat och lönsamhetsinriktat. Det är mantrat för all privat och offentlig verksamhet. Verkligt läsande, studier av text och innehållsanalyser tar tid och går inte att styckas upp och spridas ut allt för mycket. Särskilt inte för den som ännu inte tillägnat sig vanan, den som inte förstår varför eller som liksom jag har dyslexi och läser långsamt. Den som lever i en allt för stressad tillvaro och som har minsta problem med lust, förmåga eller intresse för läsning väljer bort det momentet i tillvaron och ägnar sig åt annat istället. Idag saknas inte utbud av förströelser, tvärtom. Det går inte att ge med ena handen och ta med den andra. Kanske kan man lura väljare, men kunskapen och lärandet går på djupet och dit når allt färre idag. Tiden och ron finns inte, förståelsen och resurserna räcker inte till. Allt oftare är allt fler upptagna med annat. Kunskapen blir lidande och befolkningens samlade kompetens att läsa och skriva på riktigt utarmas, vilket går ut över analysförmågan. Idag är det Mats Knutson och Margit Silberstein eller någon professor i statsvetenskap som analyserar åt oss och som bestämmer hur det som just sades ska förstås. Och det är inte bara elever som är utlämnade till nätets sökmotorer. Alla är det, mer eller mindre. Idag är det i praktiken bara den som tar sig tid för läsande och skrivande som får något läst och skrivet. Processen är olyckligtvis dubbelriktad, för det krävs kritiska läsare för att utvecklas som författare. När lagen om minsta möjliga motstånd gäller i allt fler sammanhang och när effektivitet anses vara det högsta goda och mest önskvärda, får kunskapen och djupinlärningen stryka på foten, vilket så klart inte blir bättre av alla nedskärningar på kulturområdet.

För att stödja ökad läsning och läskunnighet föreslår därför regeringen en ny satsning. De vill göra om höstlovet till ”läslov”. Fem miljoner ska avsättas till kulturinstitutioner för läsfrämjande aktiviteter under skollov mellan 2017 och 2020. Men det finns flera problem med utspelet. Läsningen är skolans grundfundament och inget man utövar under begränsad tid ett par gånger i veckan om man har lust. För Sveriges Författarförbund är det både av demokratiska och kulturpolitiska skäl viktigt att skolornas läsfrämjande arbete sker i skolan under skoltid. Vi anser att det är direkt felaktigt att delegera det viktigaste uppdrag skolan har till barnen själva, tillbaka till föräldrar eller till olika institutioner som då ska slåss om den peng som skolan så väl hade behövt.

Att kalla höstlovet, läslov är ett bra initiativ, ett enkelt sätt att lyfta upp och peka på en samhällsbyggande och demokratifrämjande aktivitet. Det är dock inte lösningen på problemet med ungas sjunkande intresse för läsning. Tvärtom finns en risk att satsningen blir spiken i kistan, det som slutligen förpassar läsning till historien, vilket vore förödande. Läsning är tillsammans med skrivande tankeförmågans fundament. Det ena är inte viktigare än något annat, men balansen och samverkan mellan dessa tre aktiviteter är delikat. Liksom många framhåller är dataspelande också en aktivitet som utvecklar människans kognitiva förmågor, men jag ställer mig frågande till om dataspelande utvecklar något mer än individuella egenskaper, om dataspelande verkligen bidrar till utvecklingen av mänsklighetens förståelse för demokratins många dilemman? Bokläsande har bevisligen haft denna effekt och även om det så klart är omöjligt att uttala sig om kausaliteten här så borde insikten om att sjunkande resultat i skolan, kris i ekonomin och växande problem för demokratin sammanfaller med att boken tappar i status, mana till eftertanke. Läsande är långt mer än bara ett tidsfördriv!

Alla barn ska omfattas av läsfrämjande åtgärder. Och alla barn har rätt till lov. När läsning planeras som lovaktivitet, befarar vi att de barn som själva redan är intresserade eller har föräldrar som uppmuntrar dem återigen får ett naturligt försprång. För den som har heltidsarbetande föräldrar och bor utanför storstaden blir kanske utbudet ändå mindre.

För elever med läsnedsättningar är det speciellt viktigt att få del av det stöd som utbildade pedagoger kan erbjuda. Slutsatsen blir att många av de barn som är i störst behov av hjälp riskerar att inte kunna ta del av läslovsaktiviteterna. En annan fara är att skolan låter lovet få bli buffert för läsning, någon form av läxläsande. 

Tänker tillbaka på min egen uppväxt. Ingen i skolan, eller någon annan heller, inte förrän jag började på KomVux som 24-åring, uppmärksammade att jag hade dyslexi. Jag kämpade på i kraftig motvind. Texterna jag lämnade ifrån mig kom tillbaka fulla med rödmarkeringar och det tjatades ständigt på allt jag borde göra. Min smala lycka var att jag växte upp i ett samhälle där man satsade på skolan, där bokens status var ohotad och dessutom jobbade båda mina föräldrar på bibliotek och det fanns gott om böcker i vårt hem. Även om jag inte läste särskilt mycket hade jag ett sug efter kunskap. Jag ville veta, och jag insåg att boken var länken mellan mig och kunskapen. För att få del av kunskapen var jag tvungen att besegra boken. Det fanns inga alternativ. Ingen talade om läsfrämjande insatser, alla läste. Att läsa var en kollektiv angelägenhet. Det stormades kring att unga läste serier, men LÄSANDET förenade alla, unga som gamla. Och det fanns ingen möjlighet att Googla fram svaret på frågorna man hade. Nu hade jag dock inga FRÅGOR jag ville ha svar på. Det var kunskapen och förståelsen jag hungrade efter. Det vill jag fortfarande, och jag använder Google flera gånger om dagen. Kunskap får jag dock genom att läsa, skriva och tänka. Skillnaden mellan information och kunskap handlar inte om mängd, utan om bredd, höjd och djup. Läsandet ger perspektiv, fördjupar och utvecklar kunskapen och tänkandet. Tyvärr förstår bara den som själv läser detta, den som inte läser anser ofta, helt felaktigt att en snabb googling kan ersätta läsningen av en bok i ämnet. Sorgligt nog möter jag denna inställning allt oftare på högskolan, där jag lägger allt mer tid och energi på att försöka förklara värdet av att läsa. Kravet på effektivitet i kombination med bristande förståelse för läsandets magi gör det dock svårt att nå fram. För mig som själv brottats så mycket med läsandet är det dubbelt ledsamt att tala för döva öron.

Författarförbundet är naturligtvis i grunden positiva till läsfrämjande insatser, men anser att regeringens ekonomiska stöd ska gå direkt till skolor och bibliotek utan att använda sig av en eller flera kommersiella aktörer som mellanhänder, vilket nu blir fallet. 

Satsa på skolbibliotek och utbildad bibliotekspersonal, utbildade lärare och författarbesök i skolorna! Det är avgörande. 

Politikerna eller någon enskild kan inte lösa denna frågan, därtill är problemet allt för utbrett och konsekvenserna allt för långtgående. Lösningen måste växa fram mellan människor och ur djupet av befolkningen. Det är med läsningen som med demokratin, den kan inte tvingas fram, effektiviseras eller målstyras. Läsning är liksom kultur en öppen, icke-linjär process av tillblivelse. Det ser kanske ut som Google har löst problemet med samhällets kunskapsförsörjning. Det har man inte. Google har effektiviserat informationssökningen, men det har gjorts till priset av förflackning av kunskapen, enligt principen lätt fånget lätt förgånget. Det är skillnad på att få ett snabbt svar på en specifik fråga, och att i dagar och veckor plöja igenom boklådor och antikvariat efter en hett åtrådd bok som dessutom tar en vecka att läsa. Kunskapen växer och fördjupas i relation till tiden och mödan som läggs ner i sökandet efter den. Idag förfogar vi alltså över mer information än någonsin, och priset vi betalar för det är att kunskapen utarmas. Vill man på allvar främja läsandet bland unga är det inte primärt till dem man ska rikta sig, det krävs andra och mer genomgripande insatser, från många olika håll. Jag tycker författarförbundets förslag träffar mitt i prick. Det finns ingen enkel lösning, ingen quick fix, tvärtom är det tron på just den typen av "lösning" som är en del av problemet. 

Tanken att läslovet ska inspirera till läsande på samma sätt som sportlovet manar till fysiska aktiviteter är en god tanke, att idrotten och kulturen ska få varsitt lov. På flera orter i Sverige har man därför med samma tanke döpt höstlovet till kulturlov. Precis som sportlovet inte heter skidlov eller höjdhoppslov, bör inte höstlovet i så fall begränsas. Ordet kulturlov rymmer förutom läs- och skrivarverkstäder också dans, musik, teater, film och konst. Möjligheter till att på fritiden få ägna sig åt att skapa och uttrycka sig. En sådan benämning låter sig inte misstolkas till att betraktas som en förlängning av skolarbetet, det skolarbete där det viktiga läsfrämjandet bedrivs. 

Exakt! Kulturlov är ett mycket bättre benämning, om man nu ska byta namn. Det skulle kunna inspirera till fortsatt arbete och fördjupat engagemang, särskilt om föräldrar, arbetsplatser och public service engagerades också. Men mer än inspirera kan man inte göra. Läsande är en solitär verksamhet, samtidigt som det är något man gör tillsammans. Kunskapen, förståelsen, och färdigheterna växer fram mellan. Kulturen är en helhet som hålls samman, bland annat av läsning, samtal, reflektion och utbyten av tankar. Talar man inte med varandra fjärmas människor från varandra. Det är detta som arbetet i Forskningsrådet för interkulturell dialog handlar om, att främja möten och utbyte mellan människor. Bristen på förståelse och avsaknad av möten leder till att det växer fram klyftor i samhället, och klyftor ger upphov till misstänksamhet och rädsla. Som sagt, läsning och en läsande befolkning är basen i och förutsättningen för demokrati och hållbarhet.

För att på allvar öka elevers läsning behöver skolbibliotekarier och lärare få tillgång till ett rikt utbud av varierad litteratur, inte bara till några få bästsäljande titlar, att förmedla till eleverna. I en demokrati är just mångfalden viktig, insikten om att varje människa är unik och kan göra sin röst hörd. Detta kan bäst förmedlas om det finns ett brett utbud av litteratur i skolan. 

Igår handlade Uppdrag Granskning om bonusar och ersättningar till höga chefer i näringslivet, där det råder ett slags personkult. Det är motsatsen till demokrati och folkstyre. Allt och alla hänger som sagt ihop. I en kultur där effektivitet, lönsamhet och resultat anses viktigast kommer alla förhoppningar att knytas till en eller några få individer vilka får oproportionerligt mycket makt och pengar. Läsning, men framför allt tid för reflektion och möjlighet till eftertanke, samtal och fördjupad analys, är vaccinet mot en sådan, livsfarlig utveckling. En VD som blir ekonomiskt oberoende för oöverskådlig tid, på bara några år, är inte intresserad av något annat än sig själv. Hen kanske tror det, men det är aldrig ledaren eller organisationen som presterar, det är alltid HELHETEN. Samma gäller demokrati, kultur och läsning. Det hänger ihop.

Självklart finns det en mängd författare och översättare som kan inspirera barn att på nya roliga sätt ta sig an läsandet. Det är viktigt att dessa knyts till skolans vardagliga arbete. Många av dem arbetar redan nu läsfrämjande ute i skolorna med inspirerande besök som också lyfter även lärarnas förmåga att fördjupa barns läsning. 

Alla som tillsammans arbetar med läsfrämjande måste ständigt påminna sig om vad läsning egentligen är. Att det inte handlar bara om att få barn att läsa fler böcker. Det rent instrumentella får inte överskugga det som är det riktiga målet: vidga världen, få förmågan att fördjupa sitt tänkande, lära sig uttrycka sig, stilla sin nyfikenhet men också att inhämta kunskaper, läsa tidtabeller, upptäcka sig själv och omvärlden. Allt detta arbetar man med, och ska arbeta med, i skolan. 

Inte för inte är alla totalitära regimer rädda för böckernas makt, för kraften i läsningen. Författare och journalister fängslas för att det egentligen är de som har makten. Alla diktaturer har begränsat tillgången till böcker och sett på bildning med misstänksamhet. Här finns en tydlig kausalitet. Kanske är det inte diktatorerna som bränner böcker och fängslar författare, kanske är det tvärt om så att demokratins största hot är bristen på böcker och avsaknaden av tid för läsning samt bristande förståelse för analysens och fördjupningens samt det lärda samtalets betydelse? Att byta namn från höstlov till läslov löser i så fall ingenting, tvärtom ökar risken och hotas hållbarheten.

I regeringens förslag som presenterades den 21 augusti och som går att läsa i rapporten ”Fler lärare, läslov och lovskola – nyheter inom skolpolitiken” finns samtidigt flera förslag som går i rätt riktning. De läsfrämjande insatserna inom skola, kultur, idrott och föreningsliv ska samordnas och läslyftet, en fortbildning i språk-, läs- och skrivutveckling för lärare, ska utökas till att gälla förskolan. 

När dessa förslag presenterades, sade Gustav Fridolin att läsningen framför allt ska ske i skolan. I ett senare skede säger han att läsuppgifter på loven är helt okej. Här finns en fara. Faran att lärarna istället för att fördjupa läsningen i skolan använder lovet som en nödlösning. ”Hinner vi inte nu kan barnen alltid läsa på lovet.” På så sätt försvinner också tanken med lov som vila och rekreation. Det är inte bara vi vuxna som behöver vila från alla krav i vardagen. 

Som sagt, eleverna är del av samma samhälle som alla andra och de representerar visserligen framtiden, men de är fortfarande unga och påverkas av föräldrar, lärare och andra vuxna. Att försöka tvinga fram lust att läsa, eller att styra elevernas vanor är omöjligt. Elever och unga gör som alla andra, för vi är alla del av samma kultur. Finner vuxna inte tid och saknas intresse och förståelse för läsning kommer det att färga av sig på de unga. Allt annat vore en sensation!

Sveriges Författarförbund uppmanar Gustav Fridolin och regeringen att inte förlägga skolans viktigaste uppdrag utanför skolan och skoltiden. I skolan når lässatsningen fram till alla barn, alla barn med olika förutsättningar. Lägg de fem miljonerna som utlovats till läslov på läsfrämjande arbete inne i skolan. Satsa på bemannade skolbibliotek med rikt utbud av litteratur och fortbildning till lärare kring läsning av både fack- och skönlitteratur. Anlita författare både till direkt arbete med elever och för att stödja och fortbilda lärare.

Inrätta en bokens dag och gör den till allmän helgdag. Skapa fler utrymmen i vardagen för läsning, utan krav på prestation. Visa fler program i public service där det samtalas och reflekteras. Tänk om i synen på utbildning. Det handlar inte om att så snabbt och effektivt som möjligt klara målen, utan om att fylla en bestämd tidsrymd med så mycket och kvalitativt innehåll som möjligt. Kunskap är INTE samma sak som fakta och information! Läsning främjar utvecklingen av förståelse för det, för komplexitet och behovet av analys och reflektion.

Om en trettonåring inte redan i skolan motiverats och fått en positiv ingång till läsning kommer eleven inte att se fram emot ett stundande läslov. Om eleven däremot blivit läsmotiverad i skolan behövs inte namnet läslov. Trettonåringen kommer att läsa i vilket fall. 

Läsning är skolans viktigaste uppdrag. Läsningen utgör grunden för allt skolarbete och att döpa om barnens höstlov till läslov är att acceptera skolans uppdrag som ett enda stort misslyckande.

Ett av de största problemen som lärarna på högskolan brottas med är att få studenterna att läsa böckerna som hela utbildningen vilar på. Det är ett problem som en enskild lärare aldrig kan klara av att hantera. Det går aldrig att tvinga någon. Och underkänns allt för många går det ut över högskolans ekonomi ... "Kommer det här på tentan?", "Måste jag läsa HELA boken?!", "Va, får vi inga Power Points!". I utvärderingarna (som anses vara så viktiga för att mäta kvaliteten på kurserna) får den lärare som försöker främja läsning dåliga omdömen. Allt oftare får man dessutom höra klagomål på att man inte hinner läsa allt. vad då hinner? Läser man 50 sidor om dagen (25 sidor på förmiddagen och 25 sidor på eftermiddagen) når man målet om 250 sidor i veckan, vilket var standard när jag var student. Idag har man på många kurser tvingats skära ner på mängden text. Ändå klagas det, eller kanske just därför. Sverige, vi har ett problem. We are all in this together! Skolan har en viktig uppgift för att främja läsning och intresse för böcker, men utan en befolkning som läser, mycket och ofta, och som verkligen värderar läsning högt, blir det svårt, om inte omöjligt att nå önskat resultat.