Kunskap borde vara belöning nog!

Vetenskapens största utmaning och det allvarligaste hotet mot utvecklingen av ny och användbar kunskap handlar inte om externa utmaningar. Hotet kommer som så ofta inifrån. Människan har oerhört lätt att bländas av sin egen högt utvecklade intellektuella förmåga. Fast bara för att man har förmågan betyder dock inte att alla beslut och handlingar som tas inom vetenskapen bygger på förnuft och kunskap. Väldigt ofta och förfärande lätt blir det istället så att den intellektuella förmågan används för att hitta en logisk förklaring till beslut tagna på känslomässig grund. Michel Foucault, som många naturvetare älskar att hata, konstaterade för många, många år sedan att människan påfallande ofta har svårt att separera den som talar från det som sägs. Det som en högt aktad människa säger tas på större allvar än det som sägs av en mindre aktad människa, även om innehållet är det samma. Därför måste vi alla, kollektivt och ständigt, påminna oss om att det är KUNSKAPEN som ska stå i centrum, särskilt i skolan och vetenskapen. 

Alla har lika nära till kunskapen och ingen kan anses veta mer än någon annan, innan motsatsen uppenbarats. Tänker man inte så, om vetenskapen blir en maktfaktor, om hierarkier skapas och ekonomiska mål tillåts överskugga vetandet. Om administration och olika typer av styr- och utvärderingsmetoder, betyg, rakingar eller annat som inte är kunskap, ersätter vetandet som huvudsakligt argument, sätts kunskapen ur spel och makten riskerar att bli viktigare. Den som i ett sådant intellektuellt klimat inser att Kejsaren är naken riskerar att straffas för att hen påpekar detta. Det händer inte om kunskapen är i centrum, där lyssnar man på varandra och välkomnar kritisk granskning och ifrågasättande. Allt som leder till bättre kunskap omfamnas i en kunskapsinriktad och lärande kultur.

Läser vidare om efterspelet till utredningen av händelserna på Karolinska och häpnar över hur mycket man låtit känslor och makt styra och hur långt ifrån centrum kunskapen och vetenskapligt grundade hänsyn varit. En strikt hierarki, lydnad och jakt på pengar och effektivitet verkar ha varit modellen man jobbat efter. Bättre sent än aldrig att säga stop! Stanna! Och tänk efter. Gör om, gör rätt. Vetenskap handlar om kunskap och det spelar ingen roll hur mycket prestige som står på spel. Kunskap har inget med känslor att göra. Kunskapen är liksom rättvisan (idéalt sett i alla fall) blind. Ingen äger kunskap, den är allas om öppenheten, transparensen och det kritiska tänkandet bara värnas och sätts i första rummet. Kunskap kan inte tvingas fram. Om kunskapen inte är i centrum står man naken och vidöppen för riskerna som drabbat Karolinska. Det är plågsam läsning för alla som studerar och forskar för kunskapens skull.

Heckscher lyfter fram den tidigare rektorn, Harriet Wallberg, som en av de mest drivande för att få Macchiarini till Sverige. Hon har länge kunnat åtnjuta en rätt undanskymd tillvaro i medierna, men i går var det slut med det.
Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) gav henne sparken som universitetskansler. Det var också det enda rimliga. Man kan inte låta någon som rundar regelverken utöva tillsyn över samma verksamhet och regelverk som man just rundat.

Utifrån ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis tragiskt det som händer, fast i relation till vad som hände patienterna som Macciarini sattes i kontakt med och deras anhöriga är det naturligtvis noll och ingenting. Att Wallbergs fortsatta karriär hindras är inget att säga om, hon hade det yttersta ansvaret och om det inte betyder något i praktiken kommer ingen förändring att komma till stånd. Det är emellertid allt för enkelt och frestande att göra detta till en personfråga. Jag ser det snarare som en organisationsfråga och en kunskapsteoretisk fråga. Vad är högskolans uppdrag? Som jag förstår det så har Wallberg agerat i enlighet med rådande ledningsfilosofi; hon har tagit strategiska beslut som effektivt drivit igenom dessa med ekonomin och en potentiell prestigevinst för ögonen. Rekryteringen av Macciarini var en kalkylerad risk. En sådan typ av risk som ledarna i näringslivet får betalt att ta … Var det inte detta som New Public Management infördes för att ge oss? Med ekonomi och effektivitet i centrum kommer kunskapen som ett brev på posten, eller? Nåväl, jag trodde ju aldrig det. Jag är heller inte förvånad över att det kunde gå som det gick. Wallberg och alla andra är inte mer än människor.

Men kanske är rekryteringen ändå det mest begripliga i denna oredlighetsröra. Den som någon gång haft att göra med en mästermanipulatör vet hur lätt det är att svepas med. I spelfilmen ”Catch me if you can”, som baseras på en verklig händelse, berättas om en man som lyckas prata sig till jobb som flygande pilot och kliniskt verksam läkare. 

Det är framför allt det som hände sedan, när insikterna började slå rot, som upprör. Ty stor är den moraliska skillnaden mellan att passivt låta sig vilseledas mot att aktivt vilseleda. Den självrannsakan som såväl sjukhuset som institutet nu säger sig beredda till kan inte ske utan att man fullt ut erkänner sin egen del i övertrampen. Dit hör trakasserierna av de fyra visselblåsarna.

Om uppdraget är KUNSKAP och om transparens är en självklarhet hade det aldrig kunnat gå så långt som det gjorde på KI. Från näringslivet där hemlighetsmakeri är en del av modellen och där det viktiga är vad som står på sista raden i årsredovisningen finns gott om exempel. Och det var ju detta man ville ha, en ledningsfilosofi hämtad från just näringslivet. Den gamla ledningsfilosofin där kollegiet styrde och kunskapen stod i centrum ansågs ju förlegad och tungrodd när Sverige skulle bli världsledande. Jag är ironisk nu, men det är för att det inte saknats varningsklockor. Många framstående forskare har talat om riskerna med NPM, men har viftats bort som ett ovidkommande särintresse som räds förändring. Kunskap är dock en helt annat typ av verksamhet än produktin av bilar, och därför behövs också en annan typ av ledarskap. Kunskapen behöver placeras i centrum och det tvingar fram prioriteringar som ger mer av transparens, krav på dokumentation och kontrollerbara argument för alla beslut som tas. Om kunskapen står i centrum är det svårare att manipulera systemet och om belöningen inte är ekonomisk i första hand försvinner en del av incitamenten både för den som förför och den som förförs. Visselblåraren får dessutom en helt annan status.

Sjukhusdirektören Melvin Samsom talade sig varm för visselblåsarfunktionen vid sin pressträff. Samma sak gjorde KI:s vikarierande rektor Karin Dahlman-Wright. Men är det någon av dem som bett de fyra om ursäkt för hot om avsked, polisanmälningar och orimliga krav på redovisningar om än det ena, än det andra? Och nej, det är det inte.
Dahlman-Wright hävdade på måndagens pressträff att de fyra fått upprättelse ”i och med att vi hela tiden skyndsamt hanterat alla anmälningar som kommit in från dem och skyndsamt hanterat de oredlighetsärenden som de lyft upp och gjort det på ett sätt som också de har velat”. 

Skojar hon? Sanningen är att visselblåsarna stångade sina pannor blodiga. De ansvariga fick både muntliga dragningar och skriftliga redogörelser. Det handlar om närmare ett tiotal påstötningar utan att något hände. Inte heller den formella anmälan som skickades in 2014 resulterade i någon aktivitet. 

Frustrerade valde visselblåsarna därför att efter två månaders tystnad skicka den vidare till Etikprövningsnämnden. Därifrån gick handlingarna till tillsynsmyndigheten Ivo som i sin tur gjorde en polisanmälan. Det var först när New York Times skrev om historien något hände. Två dagar senare fick de fyra läkarna besked av verksamhetschefen på thoraxkliniken att de skulle avskedas.

Mina tankar går till ledningen för SCA och VW, som agerade på liknade sätt. Konsekvenserna av deras agerande blev främst ekonomiska. På Karolinska har ledningens agerande resulterat i människoliv. Det är allvar, och som jag ser det är visselblåsarna hjältar. Tyvärr är de bara hjältar utifrån ett kunskapsperspektiv, utifrån ett ekonomiskt perspektiv är visselblåsarna vad man än säger ett problem. Så länge tala är silver och tiga är guld och så länge ekonomin är en faktor i vetenskapen finns risken kvar att samma sak kan hända igen. Kunskapen måste placeras i centrum igen och den som inte anser att bättre vetande är belöning har inte i vetenskapen att göra. Kompetensen att landa miljonkontrakt är uppenbarligen inte kompatibel med forskningskompetens.

Kjell Asplund talade om värdet av försoning för att kunna gå vidare. Men nog krävs det mer än en anonym visselblåsarfunktion på nätet för att på allvar tro att Karolinska verkligen menar något med att lära av historien. Ett tips är att börja med ett ”förlåt” och ett offentligt erkännande från både sjukhus och institutet att man behandlat de fyra läkarna fel.
Denna ovilja att pudla på riktigt hör möjligen ihop med den nonchalanta attityden och den elitism som Heckscher också lyfte fram som en förklaring. Därför undrar man hur vikarierande rektor tänkte när hon valde att beskriva medarbetarna som ett slags världsförbättrande övermänniskor. ”Vi har över 6.000 forskare, lärare och andra medarbetare som varje dag går till jobbet med målet att förbättra människors hälsa”, hävdade hon. Verkligen? Och det finns ingen av de 6.000 som möjligtvis hyser någon tanke om den egna karriären?

Forskare är helt vanliga människor med exceptionella egenskaper och ett fantastiskt stimulerande arbete, men det är inga övermänniskor och forskning är en kollektiv verksamhet. Personkulten inom vetenskapen hänger ihop med pengarna och prestigen. Om kunskapen stod i fokus skulle kollektivet bli viktigare än enstaka fixstjärnor. Kollegiet som arbetar tillsammans i mänsklighetens tjänst och belönas först när det står klart att resultatet verkligen håller för kritisk granskning. Det är garanten för kunskapskvalitet och allt som riktar fokus mot något annat utgör en risk som vetenskapen inte har råd att ta. Därför bör det kollegiala styret av landets högskolor återupprättas omgående. Vetenskap ska inte bedrivas enligt principer hämtade från näringslivet för där fokuserar man på annat än kunskap.

Detta självförhärligande är en del av problemet. Och det speglar en elitistisk kultur där vissa – men inte alla – snarare ser människor som medel för forskningen. Där man inte behöver be om lov, eller hålla sig till regler, för att målet formulerats i så storslagna termer. Lite mer av vanlig mänsklighet, och lite mindre storslagenhet, är vad KI snarare skulle behöva.

Vetenskap handlar om enträget sökande, i okänd terräng, efter kunskap man inte visste fanns innan den hittades, testades och visade sig hålla för en extern, kritisk granskning. Paulo Macciarini gjorde precis tvärt om. Han kallade först till presskonferens, och sedan tystades konsekvenserna av arbetet. Han satsade på pengarna, prestigen och putsade på sin egen gloria. Och han förförde ledningen efter deras mål var gemensamt, men inte kollegiet som satte kunskapen i första rummet.

Kunskapen behöver placeras i centrum igen. Är det kunskap vi vill ha är det enda sättet att återupprätta forskningens rykte. Räknar man artiklar, mäter storleken på forskningsanslagen eller fokuserar på placeringar i olika rankinglistor underordnas kunskapen och då ligger fältet fritt för den som inte är så noga. Det finns inga genvägar till kunskap! Nu har Sverige ett gyllene tillfälle att verkligen ta den kunskapen till sig och göra vad som krävs. Kommer chansen att tas? Hoppas det!