Strategiska beslut, och andra

Paulo Macciarini är aktuell igen. I veckan har han dels anklagats för fler fall av forskningsfusk, dels har KIs förre rektor, Harriet Wallberg, både fått svidande kritik för rekryteringen av honom och blivit avsatt som universitetskansler. Macciarini ser jag som själva sinnebilden för allt som är fel i den svenska akademin där fokus flyttats från kunskapen och innehållet, till pengar, resultat och form. Reformerna infördes med de bästa intentioner, men det blev inte bättre. Sverige har inte råd att utsätta sig för risken att drabbas av en ny skandal. Jag vet ju vad som hänt i stora drag men tar mig ändå för pannan när jag läser om alla turerna och häpnar fortfarande över vidden av skandalen. Även om jag varit kritisk till sättet att se på kunskap och organiseringen av forskning trodde jag inte i min vildaste fantasi att det kunnat gå till på det sätt det gjort, vilket nu rullas upp i medierna. Läser med förfäran vad ordförande för Professionsförbundet, Ylva Hasselberg, skriver.

Fram till 2011 var fakulteternas rätt att besluta över frågor som rörde forskning och undervisning oinskränkt. Den var stadfäst i högskoleförordningen. Fakulteterna styrdes av fakultetsnämnder som valdes av kollegiet. Dekanus var fakultetsnämndens ordförande.

Fakulteterna var ansvariga för att anställa lärare: professorer och lektorer. Det skulle ske genom sakkunniggranskning. I den gamla högskoleförordningen, SFS 1993: 100, anställningsordningen, § 20, heter det: ”Fakultetsnämnden/…/skall bereda ärenden och avge förslag vid anställning av professorer, lektorer och forskarassistenter”.

Denna ordning ändrades 2011 genom den s.k. autonomireformen. Reformen innebar de facto avreglering och innebar att varje lärosäte i praktiken självt fick besluta om sina styrelseformer. Visserligen finns i högskolelagen, 2 kap. 6 §, bestämmelser om att beslut som kräver ”en bedömning av 1. Uppläggning, genomförande eller kvalitet i utbildningen, eller 2 organisation av eller kvalitet i forskningen” ska fattas av personer med vetenskaplig kompetens. Men det finns inget krav på att professorer ska anställas genom beredning i en grupp av vetenskapligt välmeriterade personer förtroendevalda av sina kollegor. Det finns heller inget absolut krav på sakkunniggranskning längre. Professorer kan kallas, om de anses tillräckligt excellenta. I själva verket har autonomireformen på ett påtagligt sätt orsakat att frågor som rör anställning börjat röra sig från kollegiet och till chefer i ”linjen”.

Genom att skapa en linje och ge den mer makt än kollegiet (som består av vetenskapligt meriterade människor) över verksamheten som bedrivs på landets högskolor har kunskapen hamnat vid sidan av. Kunskapen stod förr i centrum och alla beslut var tvungna att motiveras vetenskapligt. Då talades det inte om kvalitet i den högre utbildningen och Sverige låg i topp i jämförelse med andra länder. Sedan reformerades skol- och utbildningssystemet. Sverige skulle bli bättre, trots att man redan låg i topp. Därför ändrades reglerna och högskolan började styras efter principer hämtade från näringslivet. Föga förvånande kom pengar att börja betraktas som ett mått på framgång, och det började talas om vikten av strategiska beslut för att öka chanserna att dra in mer pengar. Kunskapen ansågs vara en självklarhet, en formalitet och kvaliteten skulle garanteras med system för styrning och kontroll, utvärdering och överföring av kunskap och kompetens från lektorerna till systemet. Idag har vi facit av den utvecklingen. Högskolan brottas med problemen som skapats genom att KUNSKAPEN inte längre är i centrum för verksamheten.

Det går helt klart att tjäna pengar med hjälp av näringslivets principer, men kunskap kan bara skapas genom att kunskapen är verksamhetens viktigaste mål. Politikerna kan fortfarande styra hur mycket medel man ska satsa på högskolornas verksamhet, så risken att kostnaderna skenar är obefintlig. När pengarna blir viktigare än kunskapen, eller när kunskapen betraktas som en formalitet, som att vetande självklart följer med i den ekonomiska utvecklingen, kommer ekonomin att bli viktigare och det påverka besluten som tas rörande kunskapen. Genomströmning, kvalitetsarbete, målsäkring och ekonomistyrning är alla konsekvenser av att kunskapen hamnat ur fokus. Linjens makt över kollegiet förstärker den rörelsen och plötsligt betyder inte strategiska beslut att man ska bygga från grunden. När allt fokus är på ekonomi ser det plötsligt mer logiskt ut att rekrytera kompetens utifrån, liksom i fotbollen.

Macchiarini blev aldrig någonsin professor på KI; bara gästprofessor under den inte obetydliga tiden av fem år, 2010-2015. Detta trots att rektor Harriet Wallberg tyckte att han var så värdefull för KI. För det är ett av de bestående intrycken av att läsa Macchiarini-rapporten: hur tydligt rektor driver frågan om Macchiarinis anställning. De här citaten är hämtade direkt från rapporten och från e-postmeddelanden skickade av rektor:

”Paolo vill uppenbarligen få en professur här på KI vilket är jätteroligt.” (15 november 2011, s. 98)

”Vi är ju oerhört angelägna om att behålla honom på KI. I och med att vi nu också kan ”kalla” en professor till oss, så har vi ju stor flexibilitet och vi kan arbeta snabbt.” (29 juni 2012, s. 99)

Dessa två citat härrur ur mail skrivna till prefekten Felländer-Tsai, vid institutionen Clintec där Macchiarini anställdes. Till Macchiarini skrev Wallberg, när hon redan slutat som rektor:

/Hamsten/”has to push your professorship forward. Since this a strategic position the new “rector” has to be involved” (19 mars 2013, s. 104).

Så här skulle en chef med kunskapen i fokus ALDRIG kunna agera. Det må vara som Wallberg skriver i sin debattartikel, att det slarvats på andra lärosäten också, men dels har det aldrig lett till sådana konsekvenser som i fallet Macciarini, dels kan det ju aldrig vara ett försvar för något annat än för Wallbergs heder och fortsatta möjlighet att göra en administrativ karriär. Så kan man resonera när KUNSKAPEN inte står i centrum. Så resonerar man i näringslivet där man länge dragits med den här typen av problem (tänk SCA, VW, Fermenta och så vidare). Macciarinis merit var att han visat förmåga att dra till sig pengar. Han agerade alltså helt i enlighet med den logik som styr dagens akademi. Och när pengarna är målet är vägen dit underordnad, vilket Macciarini drog till sin spets. Självklart är de allra flesta forskare i världen intresserade av kunskap, men pengar blir en allt viktigare faktor som även forskare måste ta hänsyn till. Macciarini är en individ, men problemet ligger inbyggt i systemet. Så länge systemet ser ut som det gör finns risken att det som hände på KI händer igen. Därför är det så viktigt att alla incitament till att agera som Wallberg och Hamsten gjorde undanröjs. Makten över högskolorna och forskningen måste utgå från KUNSKAPEN, allt annat är djupt problematiskt och dessutom saknar det tänkandet stöd i forskningen. Reformen är politisk, inte vetenskaplig. Forskarna drev inte på för att öka linjens makt, det gjorde politikerna.

Ingen som läser rapporten kan inbilla sig att frågor om vetenskaplig kvalitet hos blivande anställda är en fråga där fakulteten och kollegiet gör bedömningen och fattar besluten. I stället är det rektor som driver rekryteringen. Ingen som läser rapporten kan heller inbilla sig att vetenskaplig kvalitet, i meningen kvaliteten i det som publiceras eller den undervisning man gjort, är det viktiga vid anställning. I stället är det ”lyskraft” och förmåga att dra in pengar. I Macchiarini-fallet verkar läsning över huvud taget sällan förekomma utom då någon misstänks för vetenskaplig oredlighet. Finns ingen sådan misstanke nöjer man sig med att konstatera att det finns många publikationer i fina tidskrifter.

Logiken känns igen från näringslivet. Cheferna på SCA lade sig vinn om att kommunicera företagets etiska värderingar utåt, men höll sig med helt andra värderingar inom ledningen. Clean Diesel som VW lanserade är ett annat exempel på samma logik. Och läkemedelsföretagens agerande vittnar också om vad som händer när pengar blir viktigare än kunskap. Kunskap kan aldrig tvingas fram med hjälp av ekonomistyrning. Kunskap kan däremot användas för att bygga en blomstrande ekonomi. Och så var det innan autonomireformen drevs igenom, då var det kunskapen som stod i centrum och ekonomin som följde efter. Idag anser man på fullaste allvar att kartan gäller och verkligheten ska anpassa sig, vilket alla med bara ett ytligt intresse för kunskap fattar är omöjligt. Kunskap är inte makt, vilket Foucault gjort oss uppmärksamma på. Makt är kunskap. Detta illustreras med smärtsam tydlighet i fallet Macciarini och det faktum att de ansvariga inte bara erkänner och försvinner från offentligheten i klädsam tystnad.

Den minister som avskaffade de obligatoriska, underifrån valda och vetenskapligt ansvariga fakultetsnämnderna bär namnet Tobias Krantz (fp) och var 2009-2010 högskole- och forskningsminister. Hans föregångare hette Lars Leijonborg och är samme man som fram till nu varit styrelseordförande i KIs styrelse. De hade för övrigt samme statssekreterare: Peter Honeth.

Makt föder makt och korrumperar alla som får del av den. Detta i kombination med att pengar påverkar tänkandet gör att autonomi i praktiken innebär mer styrning, mindre kontroll över verksamheten och att kunskapens inflytande över de så kallade strategiska besluten utarmas. Det är som sagt inte Macciarini som är problemet, han är ett symptom på en sjukdom som riskerar att rasera allt det som generationer av forskare byggt upp. Allt och alla hänger ihop och vi får den kunskap, skola, utbildning och forskning vi förtjänar!

Det hette autonomi: ”frihet”. Det gav oss högskolerektorer som beter sig som vd:ar och kan arbeta med stor ”flexibilitet” eftersom kollegiet och högskoleförordningen inte längre står i vägen.

Och så gav det oss Macchiarini-affären.

Nu är det hög tid att agera! Kunskapen måste placeras i centrum igen, annars finns inget inbyggt skydd mot nya skandaler. Forskare har genom sin långa utbildning visat sig kompetenta på vad de gör och de behöver ingen annan ledning än den som kunskapen innebär.