Evidens är det enda som räknas. Att det är sant, att det finns fakta. Fast var går gränsen mellan är och bör, och vem avgör vad som är rimligt, givet det faktaunderlag som finns att tillgå? Förmågan att avgöra vad, vem, när och hur är samhällsbyggande och demokratiutvecklande. Utan den förmågan blir samhället platt, ytligt och besluten som tas riskerar att bli instrumentella. Lägg därtill en utbredd ekonomisering och dess konsekvenser. Är det ekonomin som avgör vad som är rimligt? Vad får vi för samhälle då? Vad får det för konsekvenser för skola, utbildning och vård? Hur påverkar det synen på långsiktiga investeringar i landets infrastruktur? Hur mycket är ett människoliv värt, eller en människas arbetsinsats? Ledarna i landets bolagsstyrelser kan på bara några år som VD bli ekonomiskt oberoende för resten av livet, och när de avskedas för att de misskött sitt jobb får de astronomiska avgångsvederlag. Anställda avskedas eller får höra att de ska hålla nere sina löneanspråk. Forskning om ekonomi, med fokus på hur man når lönsamhet, visar att det är bra att agera så. Det finns evidens. Men är det rimligt att mäta människovärde i pengar? Om det är det, hur mycket är ett människoliv värt? Är det skillnad på män och kvinnor, svenskar och flyktingar? Varför talar vi inte mer om dessa saker? Hur kan det anses rimligt att INTE prata om konsekvenserna av förgivettagandena som samhällets och företagens prioriteringar? Det borde vi tala mycket mer om, innan det bjuds in till debatt om vad som är rätt eller fel.
Min avhandling handlade om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Det är ett faktum, statistiken är kristallklar, att arbetet med transporter är mansdominerat. Över 90 % av personalen i branschen är män. Det är ett faktum, det råder ingen som helt tvekan om det. Men är det bra eller dåligt? Är det rimligt att det ska vara på det sättet? Könsfördelningen ser ungefär likadan ut i styrelserna i de börsnoterade bolagen. Är det rimligt? Jag vet vad jag tycker, men vad säger forskningen? Och hur forskar man om en sådan sak? Är det ens upp till forskningen att uttala sig i en fråga som handlar om värderingar? Det borde vi också tala mycket mer om.
Kritiken mot religion i allmänhet och Islam i synnerhet är utbredd. Men vad är det man kritiserar egentligen? Tron på Gud, säger vissa. Gud finns inte hävdar många. Fast hur bevisar man sådan sak, att Gud finns eller att Gud inte finns? Det är en fråga som ligger utanför forskningens domän, det går inte att bevisa det ena eller det andra. Vad är rimligt, borde vara frågan man diskuterar. Vi har religionsfrihet i Sverige, men det betyder inte att allt som görs i religionens namn är okej. Det finns regler och konventioner, och alla är lika inför lagen. I Sverige har vi också yttrandefrihet, men betyder det att det är okej att som Lars Vilks rita Muhammed som en rondellhund? Vilken uppsättning regler ska vi luta oss åt när frågan ska avgöras? Att det var olämpligt tror jag de flesta kan hålla med om, och majoriteten tar avstånd från dödshotet som riktats mot Vilks. Fast vad är rimligt att göra? Kulturen är fylld av frågor som inte kan avgöras en gång för alla med stod i forskning. Inom medicinen är evidens ett självklart krav och där fungerar det att tänka och agera så, men inte om frågan handlar om människors vardag, därtill är den alldeles för komplex.
Vad är bra forskning? Det är en annan fråga, en fråga som i rimlighetens namn bör besvaras innan man ställer frågan om vad forskningen säger. Forskning är inget entydigt begrepp. Det finns bra och dålig forskning, men vad som är vad råder det ingen enighet om. Skillnaden mellan olika ämnen och traditioner är stor. Därför förstår jag längtan efter ett enhetligt "objektivt" mått. Jag har inga problem med att man vill ha en standard att luta sig mot och mäta kvalitet med. Bibliometri är ett förslag till kvalitetsmått. Och det går att mäta ANTALET artiklar och citeringar. Det går att sätta upp objektiva kriterier för vad som kännetecknar en högt rankad tidskrift. Och man kan jämföra storleken på forskningsanslagen som forskarna landar. Två miljoner är mer än en, utan tvekan. Men det säger INGENTING om resultatet av forskningen, det som jag tror de flesta tycker är det viktigaste. Antalet tidskrifter ser olika ut i olika ämnen och alla forskningsuppgifter lämpar sig inte att att publicera i det formatet. Är det då rimligt att mäta forskningskvalitet på det sättet, att utgå från ett universellt, evidensbaserat mått? Den som följer Flyktlinjer vet vad jag anser, men det är inte givet att just jag har rätt.
Vad är rimligt? Hur angör man en sådan sak, på ett objektivt och rättssäkert sätt? Det talas alldeles för lite om den typen av frågor. I debatterna går man rakt på frågan rätt, eller fel, utan att passera någon rimlighetsanalys. Resultatet av den synen på kunskap är att vi får ett kallt och instrumentellt samhälle. Vill vi ha det så? Är det rimligt? Återigen hamnar vi där, i frågan om vad som är rimligt.
Kompetensen att bedöma vad som är rimligt framstår allt mer som den viktigaste, samhällsbyggande och demokrati- och hållbarhetsfrämjande kompetensen. Problemet är att en sådan fråga aldrig kan avgöras med evidens, för problemet är allt för komplext. Forskningen kan absolut komma fram till ett svar, men utan hänsyn tagen till hur forskningen utförts, vilken typ av teori, empiri och vilka analysverktyg man använt, går det inte att bedöma svaret vetenskapligt. Detta är problemet med hermeneutisk forskning, men det är bara ett problem i en värld där man utgår från att alla frågor har ett och ett enda givet svar. Och hur kan man utgå från ett sådant antagande? Är det rimligt? Varför då? Det finns ingen väg ut ur bubblan. Transcendens är en omöjlig dröm. Livet försiggår här och nu, på insidan. Det går att nå avgöranden och man kan komma överens om vad som är rimligt, men för att kunna göra det på ett demokratiskt sätt krävs en väl utvecklad tolkningskompetens. Evidens är bra och viktigt, men det är ingen universallösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar