När åsikter förvandlas till kunskaper

Än så länge är ett plus ett två, men tänk om det inte längre var så. Tänk om ett plus ett kunde vara lite vad som helst. Tänk om det inte längre betydde så mycket vad ett plus ett är, tänk om känslan var viktigare. Vad skulle hända med samhället då? Tänk om den du talar med säger att hen tycker att ett plus ett är tre, eller fem. Tänk om diskussionen du är mitt uppe i avslutas abrupt med orden: "Jag delar inte din bild". Tänk om det ansågs legitimt att säga att det är klart att du tycker att ett plus ett är två, för du jobbar ju som matematiklärare. Tänk om kunskap betraktades som ett särintresse bland andra. Det är naturligtvis otänkbart. Det kommer naturligtvis aldrig att bli så. Eller, kan vi verkligen vara HELT säkra på det? När det gäller matematik råder det som tur är ingen tvekan, men ifråga om andra saker som borde vara lika självklara är det inte längre helt självklart. Förintelsen är det få som ifrågasätter, men det finns de som menar att den inte riktigt var så omfattande som historikerna hävdar. Fast som tur är har den som ifrågasätter just förintelsen svårt att få gehör för sina ifrågasättanden annat än i snäva, extrema kretsar. Kunskapen om förintelsen är fortfarande nästan lika allmänt accepterad som axiomet att ett plus ett är två. När det gäller en sådan sak som till exempel förekomsten av massinvandring, frågan om ifall våldsbrotten ökat eller om vissa etniska grupper är mer våldsbenägna än andra, är emellertid enigheten om vad som är sant eller inte långt ifrån lika självklar. Och i debatten kring vinster i välfärden är oenigheten om sambanden mellan kvalitet och skattesats tydlig. 

Jag ser en rad exempel på oroande förskjutningar ifråga om kunskap i samhället idag. Den som har makt eller vill ha makt behöver inte luta sig lika mycket mot vetenskapen som tidigare för att få rätt. Makten i sig ger en rätt, om än inte över matematikens lagar. Och i ett samhälle där allt ska gå snabbt finns inte riktigt tid att kolla källor och granska argument. Där leder pengar och rikedom till inflytande, även över kunskapen, vilket Donald Trump är ett skrämmande tydligt exempel på.

Igår handlade Vetenskapens värld på SVT om minnet, och en undersökning som man uppehåll sig vid handlade om hur lätt det är att plantera falska minnen i människors medvetande och programmet som helhet handlade om hur komplext och föränderligt minnet är. Om ordet massinvandring upprepas tillräckligt många gånger är det inte alls självklart att det över tid uppfattas som den lögn det är, särskilt inte som kriget i Syrien faktiskt leder till att det under en kort tid kom en hel massa människor hit till Sverige. "Vad var det vi sa", säger SD, och framstår plötsligt som ett helt vanligt parti. Sakta har uppfattningen om vad ett vanligt parti är förskjutits.  Och andra partier som vill ha makt och som i övrigt tycker samma som SD, varför skulle de inte utnyttja situationen? Makten är ju trots allt viktigare än allt annat? Politik handlar ju om att vinna, till varje pris. Eller, är det så? Har det alltid varit så? Vad är bäst utifrån ett hållbarhetsperspektiv? Vet vi det? Är det en relevant fråga, frågan om kunskap och vad vi vet? Jimmie Åkesson säger att känslan är viktig, och allt fler i politiken säger allt oftare att de inte delar bilden, att det finns alternativa sätt att se på saken.

Igår bloggade jag om Svenskt Näringslivs utspel om hur man bäst leder en akademisk organisation. Väldigt många akademiker reagerade som jag på debattartikeln och argumenterade för att det som hävdades i artikeln var fel. Fast akademikerna talar kanske i egen sak … Det är klart att de är emot tydligare styrning och en ledningsfilosofi hämtad från näringslivet, där den visat sig framgångsrik (för att tjäna pengar), för de är ju part i målet. Eller, är det så? Är forskare ohederliga; finns det belägg för att forskare och akademiker tummar på sanningen för att få makt? Vad händer med samhället om den tanken accepteras? Om vetenskapliga argument betraktas som åsikter lika mycket värda som andra åsikter. Vad gör det med samhället när synen på kunskapens värde förskjuts? Vad ska man tro på och hur kommer man överens om alla argument behandlas lika? Är det graden av makt och inflytande som ska gälla, ett slags djungelns lag? Den som har mest pengar och inflytande får mest makt. Vem skyddar då de svaga, fattiga, flyktingarna? Om kunskapen kan ifrågasättas kan allt ifrågasättas. Samhället har då förskjutits så långt ut på ett sluttande plan att ingen återvändo finns.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en artikel om dödshjälp, om vad som hänt i Holland och Belgien där det nu varit tillåtet ett tag. Det är dagens Under Strecket, och texten är skriven av Charlotte Wiberg.

Diskussionen om eutanasi, dödshjälp, är ständigt aktuell. Flera spelfilmer har tagit upp ämnet under de senaste åren, nu senast franska ”Slutet gott, allting gott”. Tidigare i år kom Inga-Lisa Sangregorios bok ”Den sista friheten – om rätten till vår död” (Fri Tanke Förlag). I Filosofiska rummet i P1 ställdes Sangregorio mot den katolska prästen Anders Piltz, och ett bekant mönster följdes. Den ena sidan talar, gärna personligt och känslosamt, om möjligheten att dö smärtfritt och värdigt under vad som är slutskedet i livet; den andra sidans motstånd framstår som ­abstrakt – principiellt och gärna religiöst grundat. Fiktionens berättelser står också tydligt på eutanasins sida (den framstår paradoxalt som mest livsbejakande) och gestaltar tydliga situationer där ­döden framstår som ett självklart eller i alla fall högst förståeligt val.

Det låter självklart, klokt och enkelt. Argumenten för dödshjälp är enkla och svåra att argumentera emot eftersom argumentet mot är komplexa och sambanden aldrig självklara. När frågan debatteras ställs med andra ord det tydliga och klara mor det diffusa och osäkra, och i ett samhälle där debatten anses vara det bästa, mest effektiva sättet att avgöra en fråga, är utgången snudd på given. När frågan väl väckts och allt fler lutar allt tydligare mot för, eftersom fördelarna är så många och argumenten så övertygande förskjuts uppfattningen om vad som är en oöverträdbar gräns sakta. Över tid ändras synen på livet vilket tillsammans med andra förskjutningar, enligt resonemanget ovan, kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Det finns tydligen tecken på en sådan förskjutning i Holland och Belgien där dödshjälp varit tillåtet ett tag.

Belgien och Nederländerna har gjort ­valet att gå från en psykiatrisk vård med målet att motverka självmord till en vård i första hand inriktad på att minimera lidande även om detta innebär att livet förkortas. Studien i Jama har en klart kritisk udd mot det system för av dödshjälp som införts i Nederländerna. Men även den belgiska studien, som inte alls intar en ifrågasättande hållning gentemot eutanasipraktiken i stort, pekar på vagheten och bristen på konkreta riktlinjer i fråga om hur termen ”outhärdligt lidande”, som är ett nödvändigt rekvisit för att eutanasi ska kunna medges, ska tolkas. 

Depression, borderline personlighetsstörning ­eller posttraumatiskt stressyndrom är plågsamma tillstånd, men inte generellt dödliga. De behöver inte heller vara kroniska. Borderline är en störning vars symtom ofta mattas av med åren. I en artikel i The New Yorker (”The death treatment”, Rachel Aviv, 22/6 2015) berättar belgiske Dirk De Wachter, professor i psykiatri, om hur han just godkänt eutanasi på en 25-årig kvinna med borderlinediagnos – en kvinna som enligt hans förmenande egentligen inte led av en klinisk depression, utan hade problem av rent existentiell art. Hon kunde helt enkelt inte se något syfte med sitt liv. Hennes föräldrar, lade De Wachter till –  uppenbarligen utan att uppfatta saken som något skrämmande eller makabert – hade bönat och bett om att deras dotter skulle få dö. 

I Belgien verkställdes 14 beslut om dödshjälp på grund av psykiskt lidande år 2012, två år senare hade siffran stigit till 42. Belgare är inte onda, inte heller holländare. Det har helt enkelt utvecklats en moral och en ideologi kring synen på frivillig död och samhällets skyldigheter som är radikalt annorlunda än den i Sverige dominerande bilden av hur dödshjälp skulle kunna se ut. Risken för att det ­synsätt som är förhärskande där skulle sprida sig hit kanske är liten. Men den där hala slänten vi ­skulle kunna glida nerför är inte bara en abstrakt, teoretisk tankefigur.

Sakta har uppfattningen om vad som är rimligt och önskvärt förskjutits. Inte över en dag, men över tid har införandet av den där lagen sakta förändrat folkets uppfattning i frågan om livet. Kan det hända där kan det hända här och i andra frågor. Åter till massinvandringen, åter till SD. Vad händer om SD, som inte gjort upp med sitt rasistiska förflutna och vars nolltolerans mot den typen av uttalanden uppenbarligen inte gäller alla i partiet, betraktas som ett helt vanligt parti och får vara med och påverka beslut som tas, som rör skolan, flyktingfrågan, och så vidare? Vad händer med synen på kunskap och innehållet i begreppet sanning om eller kanske snarare när (för här har förskjutningen gått snabbt) näringslivet får makt över högskolan? Vad händer om den som lutar sig mot kunskap och beprövad erfarenhet i samhällsdebatten anklagas för att vara elitist? Frågorna är öppna, men jag oroas över vart vi är på väg!

Vad händer med samhället om skillnaden mellan kunskap och känsla luckras upp? I somras stod Jimmie Åkesson i Almedalen och hävdade just det, att känslan är viktigare än kunskapen. Och vad gjorde övriga partier? Regerade man på uttalandet och tog avstånd från tanken, lutade man sig mot fakta och vetenskap för att visa att SD har fel i frågan om massinvandringen och andra liknade frågor som ytterst handlar om människovärde och i förlängningen går att relatera till frågan om liv och död? Nej, det gjorde man inte. Man kastade sig in i en tävling om svenska värderingar. Och idag luftas allt oftare åsikten om att man borde bjuda in SD i det politiska samtalet.

Makten håller sakta på att övertrumfa kunskapen, och känslan håller tydligt på att bli viktigare än vetenskapen. Skolan håller sakta på att utvecklas till en plats där den anonyma marknadens logik råder över kunskapen. Och under tiden som dessa frågor debatteras och debatterna analyseras förskjuts en hel massa olika gränser och samhället flyttar sig allt längre ut på ett sluttande plan. Det kommer så klart inte att gå åt helvete här, i Sverige har vi koll och vet vad vi gör. Eller? Hur vet vi att det är så? Vem och vad avgör den frågan?