Vill vi verkligen ha en (kunskaps)skola?

Det mesta går att krångla till. Att kontrollera det som är levande, dynamiskt och komplext, det som ibland är motsägelsefullt och svårt, är omöjligt. Även om vi vet att det inte är bra gör vi det ändå. Krånglar till och försöker kontrollera det okontrollerbara. Inte för att det går eller fungerar, utan för att vi så förtvivlat gärna vill. Människan vill ha makt, känna kontroll och vill veta. Den känslan överskuggar det mesta och så till den milda grad att forskare som påpekar det självklara ifrågasätts och avkrävs evidens som inte går att lägga fram. Så ser jag på tillvaron, på samhället och livet. Det är resultatet av min forskning om kultur, att den inte går att förklara eller kontrollera. Kultur är en kollektiv, icke-linjär process av kollektiv, ömsesidig tillblivelse. Och därför blir kulturforskningen ett moment 22.

Vill egentligen inte skriva detta, igen. Jag upprepar det ofta, kanske för ofta? Men jag gör det för att det uppenbarligen behöver upprepas. Jag gör det för att vi fortsätter att mot bättre vetande agera tvärt emot kunskaperna vi har om hur livet och samhället faktiskt fungerar, och det vi vet om människan. Och jag skriver om skolan, igen. Även det är en upprepning. Ändå är det hela tiden nya saker jag säger, fast på samma sätt. Jag upprepar det uppenbara för att det ska sjunka in och för att jag bryr mig så pass mycket om förutsättningarna för kunskapsproduktion och bildning att jag känner mig tvingad att påpeka det uppenbara, en gång till.

Vill vi verkligen ha en skola som faktiskt ger oss kunskap och där framtidens medborgare och ledare kan utveckla kunskaperna som behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle? Det verkar som om vi vill, eller jag hör i alla fall ingen som säger emot. Fast i handling visas gång på gång att de som har ansvar för organiseringen av skola och högre utbildning nog faktiskt inte vill. För mot bättre vetande införs gång på gång och överallt regler, rutiner och system för kontroller av det som inte går att kontrollera, för att uppnå mål som är omöjliga att styra, en så pass komplex organisation som skolan är, mot. Och när resultaten av åtgärderna visar sig, när utvecklingen går åt fel håll, inför mer av samma medicin som gett upphov till problemen. För den som bara har basala insikter i hur kultur fungerar är detta uppenbart. Ändå fortsätter vi på den inslagna vägen och skjuter på budbäraren. Ändå avfärdas de som vill ser vad som behöver göras, eller det handlar inte om något som behöver göras, utan om hur lite som egentligen behövs för att vända den negativa utveckling vi ser i skolan.

Malin Tväråna, som är gymnasielärare och filosofie licentiat i didaktik, skriver idag på DN-Debatt, om vad skolan behöver. Och även om hon forskar i/om didaktik är det inte mer pedagogisk utbildning som hon ser som lösningen på problemen. Det är överhuvudtaget inga nya, revolutionerande metoder eller system, inte bättre kontroll, styrning eller utvärdering hon pekar på. Hennes lösning är mindre kontroll, mer frihet och ökad tillit. Det är som sagt enkelt att se vad skolan behöver och det krävs inget som är svårt för att förstå hur bättre kunskap kan skapas. Det svåra ligger i genomförandet, inte tvärtom som vi hittills trott och agerat i enlighet med.

För att vända en trend av minskande tilltro till skolan som samhällsbyggande institution och utbildning som personlig och kollektiv framtidsinvestering, krävs mer än ytliga organisatoriska styrmedel. Framgångsrika skolsystem kännetecknas av hög tilltro till lärarkåren och en hög grad av självstyre. Kompetens och mandat är alltså nyckelord.
Att det skulle räcka med att höja lärarlönerna för att återskapa yrkets förlorade status har ifrågasatts – det handlar även om att återskapa yrkets attraktionskraft och höja den faktiska kompetensen hos lärarkåren. 

En grundläggande förutsättning för detta är att läraryrket börjar betraktas, och utövas, som en profession. Professioner är yrken vars verksamhet vilar på vetenskaplig forskning och som kännetecknas av att de professionella yrkesutövarna själva har stort inflytande över yrkesutövandet. Läraryrket avprofessionaliserades bland annat genom att lärares möjligheter att forska försvann under 1950- och 60-talen och statens inflytande över utbildningen genom detaljerade styrdokument i stället blev allt större.
I dag betraktar alltför många lärare sig själva först och främst som utförare av de direktiv som föreläggs dem av läroplaner och de nationella proven, samt som bundna av krav från rektorer, huvudmän, elever och föräldrar.

Lita på lärarna och låt dem bestämma över sin vardag. Lägg ansvaret för lärandet där det hör hemma och utforma skolan så att lärarna kan ägna all sin tid och kraft, förmåga och intresse, på kunskapsutveckling. Låt lärare ägna sig åt lärande och skapa förutsättningar för det i hela utbildningssystemet. Lärare kan göra positiv skillnad, men om elever och studenter inte lär sig är det bara i undantagsfall lärarens fel. Lärare kan vara bra eller dåliga, men det är aldrig lärarens fel om lärandet hos den som ska lära uteblir. Det är eller borde i alla fall vara självklart, men är det på något märkligt sätt ändå inte. Och så har vi också problem, även på högskolan som är del av samma system för samhällets kunskapsförsörjning. Fem punkter pekar Tväråna på. Fem enkla, självklara punkter som inte kräver några resurser eller snillrika system för uppföljning för att fungera. Det är enkelt och om vi inte lyckas genomföra detta måste vi ställa oss frågan: Vill vi verkligen ha en (kunskaps)skola?

En verkligt verksam skolpolitik behöver innehålla reformer för att möjliggöra en förstärkning av lärarkårens professionalisering. Här följer fem förslag som tillsammans skulle kunna utgöra en konkret utbildningspolitik för att höja utbildningsväsendets kvalitet och läraryrkets status.

Reformerna som hittills genomförts har införts uppifrån och arbetet har dels utförts av andra, dels har lärarnas ansvar stadigt minskat. Dessa fem punkter handlar om att göra tvärt om, om att förlägga ansvaret där det hör hemma och om att låta lärarna göra jobbet. Vad väntar vi på?

1. Universitet och högskolor måste, i samarbete med staten som uppdragsgivare, underlätta för lärare att bli forskare som en del av sitt arbete. Se till att det nyinrättade skolforskningsinstitutet har i uppdrag att fördela resurser till lärare för praktiknära forskningsprojekt. Utveckla samarbeten där forskare och lärare tillsammans deltar i forskningsprojekt. Upprätta fler forskningskonferenser där lärare kan delta och dela resultat från praktiknära skolutvecklande forskning. Stockholm stad organiserar i dag en sådan konferens som presenterar forskning av och för lärare, men hela landet behöver kunna delta.

Låt lärare använda så mycket av sin tid som möjligt åt lärande och kunskapsutveckling. Låt lärare själva ansvara för sig fortbildning, och låt lärarna följa sina intressen. Då blir det roligare och mer eftertraktat att söka sig till läraryrket och bara de som verkligen vill lära kommer att få plats. Lärare ska forska och forskare ska lära. Det är enkelt att se och förstå och det borde vara självklart, i ett land som säger sig värna KUNSKAPEN. Behövs det administration, anställ då administratörer. Och om det inte behövs någon administration för kunskapsutvecklingens skull, avskaffa den.

2. Huvudmän och rektorer: läs på om vilken fortbildning som ger långvariga resultat. Avstå från dyra inspirationsföreläsare och paketkurser i allt från bedömning till ledarskap från alla de fortbildningsföretag som erbjuder dem. Sluta också med de vanligt förekommande hemmasnickrade fortbildningsdagar på loven där personalen själva ombeds ”dela goda exempel”. Långsiktigt hållbar och verksam fortbildning sker bäst genom ett integrerat kollegialt arbete som lärare hinner med under den ordinarie arbetstiden. Beforskade exempel är forskningscirklar, lesson study och learning study.

Knowledge on demand eller lean production av kunskap, håll allt sådant på armlängds avstånd från skolan. Konsulter ska utbildas i skolan, inte undervisa där! Låt lärare läsa och diskutera aktuell forskning. Arrangera seminarier som lärarna själva håller i, för det är som bekant lärarna som ansvarar för lärandet, som är utbildade för kunskapsutveckling och som är bärare av den kultur där undervisningen sker i. Det är enkelt och kan genomföras redan i morgon, för att sedan stadigt bli bättre och bättre i en process av livslångt lärande som kan inspirera elever och studenter.

3. Öppna universitetens skolforskningsdata­baser och sluta mata lärare med samman­ställningar och översikter av forsknings­resultat.Sådana blir alltför ofta förytligade och förenklade, och slutsatser riskerar dessutom att presenteras med betydande ensidighet. Forskningsresultat i komplexa verksamheter måste tolkas, vägas, problematiseras och analyseras. Lärare ska ha kompetens att göra detta. Vi har en femårig akademisk utbildning som ska hålla en sådan nivå att vi är kapabla att göra detta som en del av vårt arbete. Att göra aktuell skolforskning direkt tillgänglig för lärare bör vara en uppgift för stat och huvudmän i samarbete.

Förmågan att tolka och tänka abstrakt, analytiskt är färdigheter som kräver tid och övning. Det är inget man kan gå en kurs för eller upphandla externt. Mer fokus på bildning leder till att dessa färdigheter utvecklas och till att kunskaperna i hela skolan och samhället fördjupas. Det viktiga är inte VAD man läser, utan hur man gör det och att det finns tid och tillit. Lärarna gör det jobbet, ingen annan. Och ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Bildning är en kaka som växer ju fler som får smaka på den. Lärare ska aldrig sluta lära, det ligger i sakens natur och yrket heter som det heter av en anledning. Idag lär sig lärare mindre och mindre och det avspeglar sig i eleverna och studenternas resultat. Den utvecklingen måste vändas och det är som sagt inte alls svårt.

4. Kräv av huvudmännen att lärare har avsatt tid i sin tjänst till fortbildning på vetenskaplig grund. Lärares fortbildningstid äts i dag upp av uttag av inarbetad komptid och av städning, lokalunderhåll och marknadsföring för skolorna. Lärare gör i dag en mängd arbete som skulle kunna göras av annan anställd personal. Att frigöra tid för lärare att undervisa och utveckla undervisning bör vara en prioriterad fråga för såväl staten som uppdragsgivare som för lärarfacken.

Som sagt: LÅT LÄRARE LÄRA, för kunskapens och elevernas/studenternas skull. Ge lärare tid och lita på att den tiden används på bästa sätt. Sluta kontrollera och utvärdera. Den lärare som inte ägnar sig åt lärande i en verkligt lärande organisation blir inte långvarig! Inte om lärarkåren har makten över kunskapen och utbildningens utformning och absolut inte om eleverna och studenterna har det fula ansvaret för sitt eget lärande. Elever ska ställa krav på lärarna har kunskaper nog att hjälpa dem, inte på att läraren ska ge det betyg hen tycker sig vara värd.

5. Slutligen måste lärarutbildningarna förbereda studenterna för att som en del av sitt yrke kunna läsa och diskutera skolforskningspublikationer. Huvuddelen av litteraturen på lärarutbildningarna består i dag av läroböcker och handboksmaterial med ett tillrättalagt forskningsbaserat innehåll, snarare än av utdrag ur vetenskapliga publikationer. I utbildningen bör även ingå att delta i praktikutvecklande forskningsupplägg där didaktisk kunskap prövas och utvecklas genom praktisk prövning. Detta görs lämpligen i samarbete med yrkesverksamma lärare på skolor. De viktigaste personerna i en lärarstudents utbildning är inte sällan de yrkesverksamma handledare som studenterna möter ute på sina praktikperioder på skolorna. Ge dem ordentligt med tid och ersättning för det krävande arbetet att guida en lärarkandidat in i yrket.

Tid, tillit och kunskapen i centrum. Det är allt som behövs och svårare än så är det inte att skapa en struktur som är optimerad för kunskapsutveckling. Det svåra är att låta processen ha sin gång, all ha tålamod och fortsatt tillit. Det behöver inte kosta mer och det krävs inga reformer eller kontrollsystem. Det enda som krävs är att lärare får vara lärare och att elever och studenter (föräldrar och politiker samt arbetsgivare) faktiskt förstår vad som krävs för att kunskap ska växa och lärande ska ske samt vem som ansvarar för vad och vem som gör vad.

Samtliga dessa förslag vilar på en reell tilltro till lärarkåren som professionell och kompetent yrkeskår. Det är lärarna som kan vända skutan. Ge oss förtroendet och förutsättningarna.

Instämmer och vill ge kraft åt de orden. Därför upprepar jag det som redan sagt ett flertal gånger, för kunskapens, framtidens och hållbarhetens skull. För allas skull!