Kvalitet och konkurrens

Akademin liknar, med maktens goda minne och helt i enlighet med konkurrenslogiken, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Återkommer ofta till tanken på att det vi sysslar med på högskolan är lean produktion av kunskap. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt och det finns ingen ände på besparingsivern, ingen bortre gräns. Allt antas alltid kunna göras lite snabbare, till ett lite lägre pris. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra är snabbare, mer, billigare. Konkurrenstänkandet som sprider sig bidrar till känslan av att väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag. För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärtom! Men konkurrensen tvingar fram dessa effekter, som paradoxalt nog kräver reflektion och tid för analys för att avslöjas. Därför blir det svårare och svårare att värna kvaliteten i arbetet ju mer kvaliteten behöver värnas, och att det utsatta läget påkalla uppmärksamhet och peka på kulturens komplexitet är liktydigt med akademiskt självmord. Där är vi idag, vid randen av avgrunden. Än står vi på gränsen och balanserar, men läget är allvarligt.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och det ständiga omorganiseringarna påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det är vad allmänheten indoktrineras att tro. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande. Problemet är att vi gör detta med öppna ögon, mot bättre vetande, och vi gör det med och mot varandra. Ingen annan än vi själva blir lidande och får bära kostnaderna för reformerna. Vi sitter med andra ord fast i en intellektuell låsning. Vi måste bryta den onda cirkel vi hamnat i!

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt, klickvänligt och enkelt. Samhället består av kommunicerande kärl. Allt och alla hänger ihop.Är det verklig kvalitet vi vill ha måste den frågan tas på STÖRSTA allvar och insikten om att det inte finns några genvägar måste få tid att sjuka in. Först då kan det mödosamma arbetet med att skapa andra system för skapande, säkring och upprätthållande av verklig kvalitet inledas.

Samhället urholkas idag inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att vi lever våra liv fullt upptagna med att få pusslet att gå ihop. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre. Kan vi bara förmå oss inse att kvalitet inte går att beställa fram eller skapa modeller för och kan vi ta oss den tid som krävs för att insikten fullt ut ska förstås i hela sin vidd och komplexitet, kan allt förändras snabbt. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där forskare fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om politiker och andra makthavare litade på forskare och lät lärare utforma sin vardag och verksamhet efter eget huvud, utan krav på produktion av standardiserade enheter och på förhand definierade mål. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Ur insikten om att kvalitet är obestämbart och diffust kan en annan kultur växa, som sätter värde på andra saker än konkurrenslogiken. Om kvalitet var det övergripande målet skulle allt som inte leder till ökad kvalitet sorteras bort. Om kvaliteten stod i centrum skulle utvecklingen vändas, marginalerna skulle öka, liksom intäkterna, lönerna och skattebasen. Om det som idag betraktas som kostnader istället med rätta betraktas som investeringar i en gemensam framtid skulle efterfrågan på kunskaper som verkligen fungerar öka och ansvaret för lärande och kunskapsutveckling skulle därmed förläggas där det hör hemma, hos ansvarsfulla individer som vill vara med och bygga ett bättre samhälle för alla. Engagemanget för det som alla är beroende av skulle öka, liksom kunskaperna.

Den tanken är i alla fall värd att testa, för den logik vi lever med idag fungerar uppenbarligen inte och de enda som försvarar staus quo är de som förlorar på att logiken överges.