Mina år i akademin 8

Måndag. Vaknade av tankar, mitt i formuleringar. Ett avhandlingsämne började ta form. Nyktra alkoholisters terapeutiska arbete i Länken och AA, med fokus på genus/maskulinitet. Ämnet hade berörts tidigare, på en kurs i kvinnohistoria och genusteori som jag läst året innan jag sökte forskarutbildningen första gången. Att det skulle kunna bli ett avhandlingsämne av den tanken slog mig först nu, först här. Nordiska Sommaruniversitet och människorna jag mötte där, i Norge på Tromöy, var det som hjälpte mig att se mönstret och vägarna fram. På egen hand förlamades jag, men här öppnades dörrar och sträcktes ut händer. Efter några dagar på ön och i gemenskapen hade jag hittat både mig själv i akademin och vänner som visade vägen. I huvudet växte det som långt senare skulle anta en fastare form fram. Så här skrev jag inte då, men jag tänkte i dessa banor.

Jag vill – med inspiration från Sven-Erik Liedmans (1999) resonemang om solidaritet, där han bland annat konstaterar att ”äkta” solidaritet endast kan finnas där ett ömsesidigt beroende existerar – diskutera relationen mellan (minoriteten) missbrukare och (majoriteten) brukare. En viktig fråga i detta sammanhang blir att belysa såväl missbrukande mäns som kvinnors situation. Mycket talar för att definitionen av ett acceptabelt bruk av alkohol och droger skiljer sig åt för män och kvinnor (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126). Liksom i många andra sammanhang har mannen också inom missbrukarvården kommit att utgöra normen (Hilte 2002:166), vilket kan innebära problem för missbrukande kvinnor (jfr Andersson 1999:34). Under arbetet med min C-uppsats (Nehls 1994) fann jag tecken på att kvinnor i högre grad än män döljer sitt missbruk, vilket kan leda till att de kommer under behandling i ett senare skede med större skador samt längre rehabilitering som följd. Det visade sig också att kvinnorna i högre grad än männen berättade om svåra skuldkänslor när eventuella barn misskötts eller lämnats till sociala myndigheter. Inte bara könsapekter utan även drogbrukarens klasstillhörighet verkar påverka såväl individens dryckesvanor som hans eller hennes väg in i missbruk, behandling och rehabilitering (Andersson 1999, Kristiansen 2002, Norell & Törnqvist 1995). Men jag har också ambitionen att uppmärksamma maktaspekter av relationen mellan etnicitet och alkohol, som i svenska missbrukarsammanhang kanske oftast drabbat invandrare från Finland (Kuosmanen 1999).

Den kanske viktigaste aspekten att lyfta fram i studien är livet ”på andra sidan”, tillvaron efter år av missbruk. Hur kan den se ut? Vad kan samhället lära sig av nyktra alkoholisters erfarenheter? Vården av missbrukare har sedan länge bedrivits med hjälp av ideellt arbete inom olika kyrkliga organisationer och självhjälpsgrupper som Länken och AA. De senare kommer särskilt att uppmärksammas i studien. Såväl AA som Länken är två tydligt könssegregerade och mansdominerade organisationer (Helmersson Bergmark 1995:85f, Nehls 1994). En central fråga blir därför att analysera hur detta könsförhållande reproduceras samt hur det eventuellt skulle kunna förändras i framtiden. Utifrån ett köns/maskulinitetsperspektiv finner jag det särskilt viktigt att uppmärksamma, dokumentera och analysera det faktum att metoderna inom AA och Länken bygger på att alkoholisten (vilka till stor del är män) ställer sig upp inför andra (manliga) alkoholister och erkänner personliga svagheter och berättar om misslyckanden. Hur ser männen inom Länken och AA på det faktum att den terapeutiska metoden går på tvärs mot sådana manliga ideal där muskelstyrka och tålighet gentemot alkohol premieras (jfr Lalander 1998:129f, Kuosmanen 2001:204)? Under arbetet med min C-uppsats fann jag också en annan aspekt som här kommer att utvecklas och diskuteras kritiskt. Vissa av de manliga nyktra alkoholisterna betraktade sig som ett slags hjältar. Man talade om sig själv i termer av någon som utsatts för prövningar men som gått stärkt ur processen. Sådana tendenser finns också inom forskningen om alkoholister (jfr Cary 1999). Frågan jag vill diskutera är hur detta tänkande förhåller sig till könsaspekterna som presenterats ovan.

Jag skrev aldrig min avhandling om nyktra alkoholister, men det var detta jag ville skriva om och det blev ämnet för arbetet efter disputationen. Utan veckan i Norge är jag tveksam till att något av det där hade blivit av. Och hade jag vetat hur mycket arbete jag hade framför mig, hur många vedermödor jag skulle tvingas genomlida innan jag nått mitt mål kanske jag inte hade varit lika glad som jag var den där soliga, somriga morgonen. Aldrig att jag ångrar att jag tog de beslut jag tog eller att jag gjorde som jag gjorde, aldrig!

Dagens första föreläsare var norrman: Geir A Öygarden, som talade utifrån följande rubrik: Når lepper sprekker: Kunsten å sminke med röde handsker. Jag minns inte vad det handlade om, bara att jag var ovan vid norskan och att mycket gick mig förbi. Nästa föreläsare minns jag dock tydligt, för han var så uppenbart nervös och tappade bort sig. Men han klarade ändå uppdraget galant och ingen i publiken visade något annat än värme, förståelse och intresse. Jag kan fortfarande se honom stå där framme: Lars Lagergren, med sin omisskännliga östgötadialekt, talandes om motorcyklar och chopperkulturens manlighet.

På eftermiddagen lyssnade vi alla i den stora aulan på gästföreläsaqren från Tyskland, Klaus Thiweleit som året innan kommit ut med boken Mansfantasier, om tyska frikårssoldater under mellankrigsåren. Under föreläsningen hände det konstiga saker. När han talade om tåg ljöd en tågvissla i fjärran, och just när ha sa något om en kanon ljöd åskan. Synkronicitet var ett ord jag aldrig hört innan, men det nändes av Thiweleit och det har etsats sig fast. Minnet är märkligt på det sättet och att minnas och skriva om sina minnen gör att man lär sig lär sig med om och av sig själv, för det är så mycket jag glömt märker jag, men som väcks till liv att att återvända till den jag var då och till det jag upplevde.

Efter middagen, innan kvällens kulturprogram, satt jag utanför huset och drack vin med mina nyfunna vänner i den nedåtgående solen. Och jag njöt i fulla drag av känslan av att kunna smälta in och fungera bland akademiker, inte som en gäst utan som en del av gemenskapen. Tacksamheten och glädjen kände inga gränser och än var det lång tid kvar innan jag behövde oroa mig för mitt eget framträdande. Än kunde jag vila i känslan av tillhörighet.