Dagarna på ön flyter ihop och det gamla programmet innehåller en del ändringar. Inser att min berättelse blir mer anekdotisk än sann. Det jag beskriver än minnet av en känsla, och det kan väl sägas vara nog så sant, för det är vad jag har kvar, minnet. Och det är minnena av det som var och vägen fram som präglar min syn på vardagen i akademin idag. Därför fortsätter jag vandringen längs minnenas allé.
Tisdagens presentationer skulle hållas på engelska. Det stressade mig lite, för jag kände mig inte säker där. Å andra sidan sa jag inget på sessionerna. Men ändå, jag ville veta och förstå, om inte annat så för att kunna hänga med i diskussionerna under raster och på lunchen. Jag var en del av gemenskapen, men för mig var det ett spel. Jag kunde på inget sätt känna mig som en i gänget. Men jag var tacksam över att det gick att spela. Ibland brukar jag säga till mina studenter, fake it till you make it. Det är så jag agerat många gånger genom åren. När jag inte riktigt vågat eller känt mig osäker har jag spelat. Och det har fungerat, för mig. Det har räddat mig och jag har lärt mig oerhört mycket. Visst har jag varit rädd och känt mig ensam, men det har tagit mig dit jag velat.
När jag tänker tillbaka på de där dagarna tänker jag på hur mycket jag lärde mig och på hur jag förändrades av att vara där. Jag tänker med värme på människorna jag mötte och på hur förstående och vänliga de var. Och jag tänker på hur jag sökte och fann olika strategier att hitta ett utrymme där jag kunde fungera och agera mer otvunget än i det akademiska där jag fortfarande var förlamad.
Vill inte tänka på det som strategier, för jag har aldrig använt något av det utstuderat, utan mer av nödvändighet. Det var mitt sätt att göra det bästa av det jag hade och den jag var. Kvinnor har alltid känts lättare att komma nära, för att jag är man och för att det alltid finns något där. Länge hamnade jag i problematiska situationer när det uppstod känslor, vilket är oundvikligt i den typen av möten, speciellt om man är naiv och inte riktigt vet hur man själv eller andra fungerar. Och särskilt när det är fest, alkohol och dans inblandat. Där kände jag mig trygg, med alkohol i blodet, på dansgolvet, ensam och nära någon jag beundrade, men som jag inte riktigt vågade tala med. Inget hände, men det var plågsamt och slet och rev i mina känslor. Jag minns fortfarande stunder av närhet, promenader i skogen, förtroliga samtal om livet och den akademiska världen. Jag minns stunderna och tillfällena med värme och med sorg. För jag spelade ett spel och var bara delvis närvarande. Ingen visste allt om mig. Som sagt jag ljög inte och gjorde inget jag inte kunde stå för. Jag gick inte över linjen. Men känslomässigt engagerades jag och det tog på krafterna.
Jag lärde känna Lars-Erik Berg som talade om faderskap på tisdagen, genom samtal om hälsa och relation till barnen. Vi talade om vad det innebär att vara förälder, tillsammans med några andra på verandan till det hus vi bodde i. Och det kunde jag ju tala om, mitt liv och mina erfarenheter. Inga problem, men så fort det blev vetenskap av det tystnade jag. Fast det blev inte det, inte på rasterna eller på kvällarna. Nordiska Sommaruniversitetet är bra på det sättet. Det är semester, men en intellektuell semester.
Att heja på ett fotbollslag kan också vara en dörröppnare och inledningen på en vänskap. Vid något tillfälle råkade jag i förbifarten yttra att jag hejar på GAIS, och det kom att bli upptakten till en relation som fortfarande är levande. Det var så jag lärde känna Ulf Mellström, som varit den av dem som var med på ön, som genom åren närmast följt mig. Men det var känslan av samhörighet som uppstod i den gemensamma kärleken till fotbollslaget GAIS som hjälpte mig att våga öppna upp mig och berätta, om annat också.
Respekt är ordet som beskriver min känsla bäst. Jag var tacksam bara att få vara med, för det var in i den världen jag ville och längtade till. Och NSU och människorna jag mötte gav mig hopp, bara genom att se mig, tala med mig och låta mig vara den jag var. Min respekt för akademin var monumental och utan kretsmedlemmarna och mötena på raster, måltider och kvällarna är det inte säkert att jag vågat. För där på ön fick jag smaka på något jag inte ville vara utan, jag fick ta del av akademisk gemenskap. NSU var ren glädje och inget av det som idag präglar min vardag, såsom administration och osjälvständiga studenter som inte kan eller vill ta ansvar, fanns där. Bara kunskap, intresse och intellektuell gemenskap. För kunskapens, samtalens och den akademiska gemenskapens skull. Det var semester, men ändå inte.
Alkoholens betydelse kan inte underskattas. Det är en drog, men rätt använd kan den vara fantastisk. Och den hjälpte mig enormt mycket. Kanske är det en anledning till att jag senare kom att skriva en helt annan bok om alkohol än den som började ta form i huvudet på mig där på ön. Jag vet inte, men det kan vara så. Alkohol är en drog med många ansikten och den kan vara lika farlig som den är underbar. Alla klarade inte av att dricka med måtta, men det urartade inte. För vi var där för något annat än för festen. Festerna var del av helheten, men aldrig ett självändamål. Som på vetenskapliga konferenser, där festas det också, men konferensen är ingen ursäkt för att få eller kunna festa. Så var det på SNU och för mig var alkoholen en teknik för att vinna självförtroende, eller snarare för att kunna vara den jag var, djupt där inne, den som jag var alldeles för distraherad av intryck och oro för att våga vara. När jag drack slipades oron och distraktionen av i kanterna och ett lugn infann sig. Där i den känslan kunde jag vila och vågade jag göra ett avtryck.
Det var viktigt för mig, att göra ett avtryck, att inte bli en grå mus som ingen mindes. För om ingen mindes mig och att jag varit där var jag rädd att det aldrig skulle ha hänt. Det kändes som det var nu eller aldrig, som om jag här hade min sista chans att förankra en lina som jag senare skulle kunna använda för att hiva mig upp över kanten och in i akademin med hjälp av. Den känslan minns jag tydligt. Känslan av att något påbörjats.
Innan middagen handlade jag två flaskor vin i "Per Olafs" mobila bar. En drack jag på rummet, för att våga vara mig själv, och den andra tog jag med mig ut på verandan och smuttade i lugn och ro på. Den räckte även till middagen. Sedan var det visafton. Odd Börretzen och Alf Cranner uppträdde. Jag förstod att de var stora namn i Norge, men först efteråt insåg jag hur ambitiöst kulturprogrammet på NSU var. Som sagt, jag var ny, osäker och bara en besökare. Detta var min första upplevelse av den akademiska världen. Det smakade mer.
På kvällen kröp oron på. Nästa dag var det fria aktiviteter. Vi skulle på utflykt och sedan var det kretsmiddag och grillfest. Sedan var det bara en dag kvar till jag skulle tala och jag hade ännu inget manus. Det som skrämde mig och spädde på oron var att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på uppgiften, som där och då, ensam i sängen, kändes mig övermäktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar