Om linjär och evolutionär logik

Jag försöker förstå. Det är vad som driver mig, att bredda, fördjupa och öka förståelsen för livet som levs och för kulturen som livet levs i. Det är min utgångspunkt och mitt mål; förståelse. Det är inget slutmål, för det går alltid att bli bättre. Förståelsen kan alltid föras ett steg längre. Förståelse är ett rörligt och föränderligt mål, för världen är rörlig och föränderlig, komplex och ibland motsägelsefull. Detta gör att den som söker förståelse hela tiden måste vara beredd på att överge det som hållits för sant i enlighet med ny kunskap eller förändrade förhållanden. Förståelse som mål sätter rörelsen i fokus. Målet är rörligt och därför måste även forskaren vara i rörelse. Tyvärr måste jag konstatera att vi lever i en kultur idag där denna syn på kunskap och forskning anses vara problematisk. Idag anses det vara bra med tydliga mål, som kan uppnås och som resultatet av arbetet kan jämföras mot. Idag utgår man från att man måste ha tydliga mål och att alla verksamheter behöver det, mål som kan brytas ner i delmål och som kan följas upp.

Statistik och matematik. Kvalitetssäkring, måluppfyllelse och en hel del av den vokabulär som jag skrev om igår utgår från en speciell logik, en linjär logik där ett plus ett alltid är två och där framtiden går att förutsäga med hjälp av historiska data. Den logiken är den rådande logiken i samhället idag och innan jag presenterar mitt förslag på en alternativ logik vill jag reflektera lite över ett exempel på hur den linjära logiken kan ta sig uttryck i samhällsdebatten. Utgångspunkten för reflektionen är organisations- och ledningsforskaren Mats Alvessons svar i torsdags, på DN-Debatt, till Malin Tvärånas inlägg tidigare i veckan. Han skriver.

På DN debatt den 3/1 hävdar Malin Tväråna att mer forskning av lärare är räddningen för skolan. Forskning skall råda bot på låg status och göra läraryrket till en riktig profession, är budskapet. En bättre vetenskaplig grund skall förbättra verksamheten. Många av förslagen – tillgång till skolforskningsdatabaser och fortbildning – är säkert bra. Men idén om att göra lärare (även) till forskare och räkna med att yrket förbättras om en hel del tid och innehåll i lärarutbildning och lärarverksamhet ägnas åt forskningsförberedande undervisning och forskning är inte lyckad.

Som jag ser det är detta kategoriska avfärdande (av en tanke som jag finner högintressant) bara möjlig i en värld där logiken är linjär och där det handlar om rätt ELLER fel, eller snarare för det är så det blir i praktiken om vem ska avgå med segern i debatten. Det handlar vidare om hur man ser på forskning, fast Alvesson utgår helt klart från att hans syn är det enda och den rätta, vilket också är ett uttryck för en linjär logik. Den logiken leder till att man måste acceptera att frågan kan avgöras på förhand och att bara förslag som garanterat leder till önskat utfall får provas. Tänker man så och agerar men i enlighet med en sådan logik kommer framtiden att bli en självuppfyllande profetia, ända tills det förr eller senare går fullständigt åt skogen, för bara förslag som är sanktionerade inifrån systemet och som harmonierar med rådande maktordning kommer att vinna bifall.

De flesta yrkesutövare vill öka status. Åtskilliga inom offentlig verksamhet ser forskning som en statushöjare: sjuksköterskor, socialarbetare, tandhygienister, bibliotekarier mm är inne på ökad status och härvidlag är forskning ett, tror yrkesgruppsföreträdare, säkert kort. Meningsfullheten och effekterna av detta kan ifrågasättas. Snarare än att alla yrkesgruppernas status ökar med hjälp av forskning sänker man statusen på den senare. Det är tveksamt om nämnda grupper har lyfts av akademiseringsförsök.

Det var inte så jag läste Tvärånas förslag och det är absolut inte så man MÅSTE se på forskning. Att forskarutbilda lärare behöver inte betyda att lärare ska konkurrera med disputerade forskare om forskningsmedel eller publikationsmöjligheter. Man kan tänka sig olika sätt, som ändå ryms inom begreppet forskning. Genom att låta lärare bedriva forskning i tjänsten kan synen på kunskap komma att fördjupas och breddas och friheten i sökandet efter svar på frågor och förståelse spiller över på eleverna och sprider sig i hela skolans organisation, vilket bidrar till trivseln och glädjen i arbetet. Och när resultatet presenteras för kollegorna ökar lärandet och kvaliteten i undervisningen, både för lärarkåren och eleverna. Och det gör arbetet mer attraktivt och därmed ökar också statusen. Allt handlar om hur man definierar begreppet forskning. Jag är för en bred definition, av skäl som anförs nedan.

Forskning är svårt och bör inte trivialiseras. Ofta blir det inte så lyckat - det är svårt genomföra goda studier och säga något nytt. Många forskningsrapporter samlar bara damm. Många doktorsavhandlingar - baserade på minst fyra års studier - blir snarare gesällprov än källor till värdefull ny kunskap. Även många erfarna forskare har svårt producera insiktsfull kunskap som tillför något väsentligt eller praktiskt användbart. Att tänka sig att många lärare skulle ägna en del av sin tid åt att amatörforska skulle nog vara ett gigantiskt resursslöseri.

Här begår Alvessom ett kategorimisstag (tror jag det heter) när han avfärdar lärares forskning, för att verksamheten på högskolan inte fungerar. Jag håller med honom i sak, för som forskningen är organiserad idag leder den till just dessa problem, som är allvarliga och måste tas på största allvar. Så ska lärare naturligtvis inte forska! Men vad säger att det är så man ska göra? Och varför fortsätter man forska så inom akademin? Alvesson reser en massa viktiga frågor som han här använder som svar för att avfärda en god tanke. Han väljer att skjuta på den som lägger fram förslaget och det han avfärdar är i praktiken hans egen tolkning av förslaget. Som det bara finns en enda tolkning, en enda linjär logik som ger Alvesson stöd. Jag menar att förslaget är bra och lovvärt och att det absolut både kan och bör utredas och testas, för jag tror att det kan leda i rätt riktning, bort från den logik som försatt oss i de problem som vi alla har att hantera för att återskapa en skola värd namnet. Och den skolan gynnar i förlängningen även forskningen! Utbildningssystemet är en helhet, en komplex helhet vars utfall inte går att räkna på.

Att ändra lärarutbildningen så att den blir mycket mer forskningsförberedande skulle gå ut över annat, kanske mer väsentligt. Givet de låga intagningspoängen till lärarutbildningar och många studerandes problem klara av ens elementärt utbildningsinnehåll är risken stor att med ett större forskningsfokus skulle lärarutbildningarna hamna ännu mer i utförsbacke.

Jag tror att det kan vara precis tvärt om. Genom att låta lärare forskare tvingas de visa att deras kunskaper håller för extern granskning och det ansvaret åligger varje enskild lärare, istället för som idag när det avgörs genom tvivelaktig betygssättning och svårtolkade examinationer. Den linjära logiken utgår från att en perfekt organisation leder till att uppsatta mål uppfylls och att kvaliteten i utfallet går att garantera, helt i strid mot iakttagelserna av vardagen i skolan och kunskapsläget i samhället. Det Alvesson ser som en lösning är mer av samma som försatt oss i de problem vi har att brottas med. Det Tväråna presenterar är ett förslag på något helt nytt. Och det är allmänt bekant att rådande organisation av forskning har svårt med just nytänkande, vilket Alvesson annars brukar välkomna. Jag förstår inte riktigt hans invändningar, mycket beroende på att den logik han brukar utgå från borde leda till en positiv syn på förslaget ...

Malin Tväråna menar att hennes förslag bygger på "en reell tilltro till lärarkåren som professionell och kompetent yrkeskår”. Det gör förslagen säkert. Frågan är om en sådan tilltro inte mest bygger på orealistiska fromma förhoppningar.

Här bevisar Alvesson att han INTE tror på lärarkåren. Och om det är hans utgångspunkt, och om det är det antagandet som logiken i resonemanget bygger på, då förstår jag kritiken. Men om det är så Alvesson tänker kommer ju inga förslag som bygger på tillit till lärare eller som ger lärare mer ansvar och frihet att utforma sitt arbete att vinna bifall. Det tycker jag är djupt problematiskt, inte så lite elitistiskt och dessutom väldigt ohumanistiskt. Tilit kan ALDRIG bygga på något annat än fromma förhoppningar, men eftersom livet och samhället, kunskap och kultur är komplexa helheter är detta det bästa vi kan hoppas på. Det går på tvärs mot en linjär logik, men ligger helt i linje med den logik jag försvarar, en evolutionär logik.

Vill man förbättra skolan kanske man inte skall stirra sig blind endast på lärare med formell lärarutbildning. En nyligen rapporterad studie visade att andelen obehöriga lärare i landets 20 bäst och sämst presterade skolor var lika stor. Kanske är ett snävt professions- och vetenskapsfokus ofruktbart när skolan präglas av så stora sociala problem förknippade med ofta dåliga arbets- och studiemiljöer med mycket strul. Vill man göra läraryrket attraktivt kanske mer resurser bör läggas på annat än på resurskrävande och troligen ofruktbara forskningsförsök.

Eller, bäste Alvesson, kanske bör man satsa på detta OCKSÅ. Lösningen är aldrig enkel och svaret på ett komplext problem finns inte på ett ställe. Jag har inga invändningar mot Alvesson förslag, men jag tycker det är djupt olyckligt om det betraktas som ett alternativ till Tvärånas. Och jag oroas över att den linjära logiken som bara finner plats för det bästa eller den bästa (som jag skrev om förra veckan, se här) ska sprida sig, för den ser jag som ett större hot mot en levande kunskapsskola än något annat.

Vad är då en evolutionär logik? Ett sätt att svara är att det är detta jag försöker visa genom att driva bloggen Flyktlinjer, där olika texter och ingångar till samma problem presenteras dagligen, på olika sätt. En evolutionär logik är en logik som bygger på delat ansvar, på dels principen av utkastande av idéer och tankar, uppslag och hugskott. Dels om mottagandet av idéerna och om miljön där förslagen värderas. En evolutionär logik är en logik som är öppen och icke-linjär. En logik som utgår från att den enda vägen alltid leder fel och på tanken om att vägen till kunskap alltid är en omväg. Evolutionär logik ser inte ett misslyckande som en katastrof, utan som början på något nytt och förhoppningsvis bättre. Evolutionär logik bygger på tillit, formulerar visioner och hyser hopp. För att det inte går att komma närmare sanningen är så. Ett annat sätt att förklara tanken på är att göra som jag gjort i en tidigare bloggpost, en som skrevs för några år sedan och som i lätt redigerad form ser ut så här.

För några år sedan läste jag Teilhard de Chardins bok Fenomenet människan. Blev inspirerad till detta efter att ha läst Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Kroppsmaskinerna. Det som väckte mitt intresse för den franske jesuitpatern var hans begrepp Noosfären som Bard och Söderqvist nämner i Kroppsmaskinerna. Om honom står att läsa på Wikipedia:

Teilhard de Chardins bestående betydelse ligger inom den andliga och metafysiska reflektion av mycket originellt slag som han utvecklade beträffande utvecklingsläran och materiens relation till anden. Charles Darwins utvecklingslära, Vladimir Vernadskijs geologi och den kristna skapelsetron förenas av honom i en holistisk vision av ”det mänskliga fenomenet.” Detta uppfattar han som en utvecklingsetapp som leder till ”noossfären” (från det grekiska ”noos”, medvetande eller sinne). Denna ”sfär” förbereder i sin tur ankomsten av en gestalt som han kallar ”den kosmiske Kristus.” Den yttersta spetsen på all evolution är ”omegapunkten.”Relationen mellan Ande och Natur. Den är lockande. Gregory Bateson har skrivit en mycket tankeväckande bok som heter just Ande och Natur, en nödvändig enhet, där han sammanfattar sitt livsverk. Batesons forskning, som bedrevs i skärningspunkten mellan naturvetenskap och humaniora handlade just om relationen ande och natur. Det var delvis därför jag lockades av Teilhard de Chardin och hans tankar om Noosfären, och det är det begreppet som denna bloggpost handlar.

Först måste bara några viktiga saker klargöras. Teilhard de Chardins metafysik finner jag mycket tankeväckande, men allt han skriver om kan jag inte ställa upp på. Hans kristna budskap lämnar jag därhän. Och tron på att det finns en teleologi i världen som leder evolutionen i riktning mot "omegapunkten" det finner jag besvärande. Det kan jag inte ställa upp på. Men hans tankar för övrigt om fenomenet människan är tankeväckande, och begreppet Noosfären är användbart. Med dessa reservationer kastar jag mig ut.

Världen kan, om man väljer att se på den med detta tankeverktyg (för det är vad jag skriver om och är intresserad av, verktyg att tänka med hjälp av), delas in i tre sfärer: Biosfären, Noosfären och Teknosfären.

Biosfären är den tunna hinna på jordens yta där allt levande finns och verkar i en ömtålig balans. Evolutionen förändrar och frambringar livet på jorden, i en icke-linjär, stokastisk process av blivande. Allt levande samverkar och är beroende av vartannat och påverkas ömsesidigt, även om människan kan sägas vara jordens herre. Människan är till 100 % en biologisk varelse, men, och det leder oss över och in i nästa sfär, hon är samtidigt till 100 % en kulturell varelse.

Och kulturen hör delvis, men inte uteslutande till Noosfären som är meningen ansvaret och tänkandets dimension. Frågor som: Vad är sant, skönt, rätt, gott, heligt? hör hemma i denna sfär. Alla immateriella artefakter hör till Noosfären, som går in i, ut ur och som samverkar med nästa sfär eller dimension av liv på jorden. Teknosfären som utgörs av materiella artefakter. Samhällen, Världens högsta hus, längsta bro, djupaste gruva, största torg och så vidare, hör till Teknosfären.

Alla tre är aspekter av mänskligt liv, och vill man förstå människan måste alla tre beaktas. Biosfären och Teknosfären, vill jag hävda, är välbeforskade områden. Men Noousfären är styvmoderligt behandlad, och framförallt samverkan och interaktionen mellan dimensionerna är sorgligt underbeforskad. Här finns mycket att göra, och med hjälp av insikten om att det finns en avgränsad dimension dit forskningsfokuset kan riktas underlättar det arbetet.

Noo-/teknosfären kan sägas vara den del av jordens yta som bearbetats av människan, i hennes ständiga strävan efter att finna sig till rätta på jorden och i livet. Mänskliga verksamheter, både tankemässiga och mer handfasta avsätter spår. Ibland föregår tanke handling, och bland föregår handling tanke. Det sker ett ständigt växelspel mellan dessa dimensioner och det går inte att med bestämdhet avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Uppdelningen gör det emellertid enklare att förstå vad vi har att göra med.

För mig fungerar ovanstående tankar som ett slags påminnelse om att det inte finns ett och ett enda svar på frågor som rör livet, samhället och kultur. Det fungerar också som illustration till ett annat begrepp, multiplicitet, som är en sammansatt enhet som finns och verkar i världen (bestående av komponenter som utgörs av både materia och immateriella aspekter), men som inte kan bestämmas närmare än genom insikten om att den är uppbyggd av fler än EN men färre än MÅNGA delar. Närmare än så går det inte att komma en definition av ett mänskligt fenomen. Det är ett sätt att beskriva och förstå komplexitet. Det behövs och är viktigt att utgå från, en definition och detta är mitt förslag.

Se dig omkring. Överallt, inne som ute, finns den Noosfären. Den går inte att ta på, men den avsätter tydliga spår i världen, överallt. Tankar och kultur är aspekter av Noosfären, och dessa är lika viktiga för att förstå människan som teknologin, biologin och den fysiska världen. Alla aspekterna behövs för att lägga livets pussel. Ibland kan man få för sig att det bara behövs en enda pusselbit, Higgs boson. Men det räcker att se sig omkring i världen, och det behövs ingen doktorsgrad eller ens högskolestudier, för att förstå att det finns mer än beräkningsbara partiklar i världen. Alla bitar behövs och är lika viktiga för att kunna lägga pusslet.

När skall politikerna som ansvarar för forskning- och utbildningsfrågor inse detta fact of life och omsätta insikten i handling?